Sara Collins: Frannie Langtons bekännelser

Bilden är lånad från Sekwa förlag

Sara Collins debutroman Frannie Langtons bekännelser är en bok som kommer stanna kvar hos mig länge. När boken börjar är året 1826 och Frannie Langton står inför rätta i London för att ha mördat sin husbonde och dennes hustru. I återblickar berättar hon sin historia, från uppväxten som slav på Jamaica, flytten till England där hon får tjänst i ett välbärgat hushåll och vad som hände där. Det finns ju ganska många ganska lättsmälta historiska romaner om unga utsatta kvinnor som prövas hårt men finner lyckan till slut. Det här är inte en av dem. Frannie Langtons bekännelser är en mörk berättelse om vad som händer när människor inte behandlas som människor utan som redskap, objekt, medel. Det är en berättelse om rasism och förtryck och missriktad vetenskap. Stämningen är klaustrofobisk, olycksbådande. Frannie själv är mångbottnad, motsägelsefull, märkt av sina upplevelser.

Det jag inte gillar med boken är språket. Collins använder sig av ett rätt överlastat bildspråk (”skräcken gjorde väggarna sneda och svarta”) som jag inte uppskattar alls. Det här är en bok som ska läsas långsamt och jag är dålig på att läsa långsamt. Det där sänker min läsupplevelse och därmed betyget en del. Samtidigt ska en hålla i huvudet att det är ju en debutroman, ett förstlingsverk. Det kan ta ett tag innan en författare blir säker stilistiskt. Och i övrigt tycker jag att romanen är något i särklass. Det är nog den bästa skildring av slaveriet jag läst, hur vidrigt systemet var, vilka fruktansvärda konsekvenser det fick. Som sagt, det här är en bok som kommer stanna kvar hos mig länge.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Confessions of Frannie Langton
Översättning: Jan Hultman, Annika H. Löfvendahl
Förlag: Sekwa förlag
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789187917813
Sidantal: 418

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ambrose Parry: Där inget vissnar mera

Bilden är lånad från Southside Stories

Där inget vissnar mera av Ambrose Parry är bra historisk skildring och en inte oäven historisk deckare. Men det är nog en fördel om en tycker vetenskapshistoria är intressant. För i den här boken blir det mycket av den varan. Handlingen utspelas år 1847 i Edinburgh och en prostituerad kvinna vid namn Evie hittas död på sitt rum. Läkarstudenten Will Raven, som hittar henne, flyr platsen. Men trots att han börjar ett nytt liv som lärling hos en känd läkare kan han inte glömma sin döda väninna och snart dyker det upp ännu ett lik. Tillsammans med tjänsteflickan Sara Fisher letar han efter mördaren.

Där inget vissnar mera skildrar en tid när läkarvetenskapen till stora delar famlade i mörkret och patientens överlevnadschanser var små. Läsaren får följa med in i förlossningsrum där det glatt experimenteras med eter och där kvinnor och barn oftast dör. Jag är väldigt intresserad av historia och tycker allt det där är mycket fängslande. Och deckargåtan är också helt okej, även om jag ganska snabbt räknar ut vad allting går ut på. Lite extra spänning och tempo levereras genom Will Ravens komplicerade privatliv och mystiska förflutna. Annars är väl personskildringarna den svagaste delen i boken, psykologin är vattenpölsgrund. Men det kanske blir bättre i nästa bok i serien som kommer i svensk översättning i höst under titeln En njutbar död. Också i den står läkarvetenskapen i fokus.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Way of All Flesh
Översättning: Cecilia Falk
Förlag: Southside Stories
Utgiven: maj 2020
ISBN: 9789188725653
Sidantal: 427

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.