Mikael Strömberg: Vätten

Bilden är lånad av Frank Förlag

Jag har hittat ännu en författare som borde levereras med en varningstext för känsliga personer, Mikael Strömberg. Hans debutroman Vätten handlar om Peter som på resan hem från en jobbig vistelse hos föräldrarna stöter på en illasinnad varelse. Sen går det snabbt utför med allt. Strömberg öser på med de slabbiga detaljerna och den som är väldigt lättskrämd/äckelmagad kanske tycker boken är too much. Jag är varken eller och fick en riktigt bra läsupplevelse. Men jag hade stora problem med att uppbåda intresse för vad som skulle hända med Peter (för att inte tala om vad som skulle hända med hans pantade kompis Jimmy). Det sänkte spänningsnivån en del. Tack och lov finns det en del andra trevliga bekantskaper i boken.

Och det där med att boken ska knyta an till nordisk folktro fattar jag inte. Jag är inte jättebra på tomtar och troll och vättar men vätten i Strömbergs bok påminner inte om något jag läst i ämnet.

Men strunt samma. Vätten är ett välkommet tillskott till skräckgenren. Lite nytänk vad gäller huvudpersonerna, lite filande på språket och Strömberg kommer bli riktigt bra.

Betyg: 3,5

Förlag: Frank Förlag
Utgiven: 2012
ISBN: 9789187059117
Sidantal: 280

Boken är slut på Adlibris och Bokus.

Elena Ferrante: Det förlorade barnet

Bilden är lånad av Norstedts

När jag läste första boken i Elena Ferrantes svit om Neapel, Italien, Lila och Elena, kärlek, otrohet, vänskap, svek, våld, klasskamp mot en bakgrund av vår tids politiska historia – då fylldes jag av en läslust som påminde om fornstora dagars läsupplevelser. När jag som ung klev in i bokens värld och levde där fullt ut och alldeles på riktigt. Så har det inte känts på mången år. Men så kom denna bok i fyra delar om livet och allt som däri kan rymmas.

Jag har levt och blandats upp med Elena och Lila genom deras barndom, ungdom, medelålder och åldrandet. Känt igen mig – och ibland inte förstått. Skrattat och ryst. Levt och våndats.

Det var med lite blandade känslor jag började läsa den fjärde och sista delen, Det förlorade barnet. Det gick lite trögt i början och en ilning av besvikelse fyllde  mig, skulle det bli ett pladask i stället för … ja, vad jag nu ville det skulle bli.

Men det dröjde inte länge innan jag återigen fördes till Neapel och till Elena och Lila. Dessa kvinnor i sin symbiotiska vänskap, så fylld av konkurrens, längtan, svek, återseende, ständigt levande och närvarande. Den sista boken börjar när Lila och Elena nått mogen ålder och lever olika liv i olika städer. Men livet vill att de åter skall leva med varandra i sina barndomskvarter, nu som hårt arbetande mödrar i ett Italien som går under av moralisk kollaps och där cynismen breder ut sig.

Elena, denna begåvade feministiska författare som ständigt tvivlar på sig själv, men som inom den kontext samhället tillåter når framgång. Dock inte privat, som mor och livskamrat. Och Lila, denna vansinniga varelse som förför, dompterar och manipulerar sin omgivning till hänförelse och hat. En särartsbegåvning som aldrig orkar hela vägen fram.

Deras liv, drömmar och vänskap ligger alltid i skuggan av det patriarkala klassamhället och kan därför aldrig riktigt blomma ut. Suck.

Jag skulle kunna skriva en kortare roman om denna Neapelsvit ur många perspektiv, men avstår, åtminstone här på Kulturnästet. Lyckliga du som ännu har detta läsäventyr på 1700 sidor framför dig!

Hur den slutar? Det vill jag inte säga – mer än att det är som det är….  Och att magin består!

Tack Elena Ferrante!

Betyg 5

Originaltitel: Storia della bambina perduta
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Nordstedts
Utgiven: juni 2017
ISBN: 9789113076263
Sidantal: 480 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Film: I skogen (2016)

Jag har sett dokumentären I skogen av Jonathan Ki och Emil Moberg Lundén. I skogen finns barndomens äventyr för bästa vännerna Jonathan och Emil. Glada i hågen och med starkt självförtroende ger de sig ut i den för förverkliga den dröm de haft sedan de var små: att få uppleva skogen, att få leva av skogen.

Och skogen tar emot dem. Med knott och kyla, med ensamhet och tålamod.

Jonathan och Emil möter varandra och sig själva. De tar sig an skogen så mycket de förmår. Men skogen är starkare än vad de räknat med.

I skogen är inte så mycket en överleva-i-det-vilda-film som en film om vänskap. Den visar upp de unga männens sårbarhet och trofasthet. De är långt ifrån några machomän, snarare gör de stolleprov och det blir en tuff kamp för dem att överleva av det naturen har att bjuda på.

Det här är en feelreal film som berör. Lockar till skratt och fniss. Men också vemod över att så många av oss inte vågar det Jonathan och Emil vågar- leva sin dröm på riktigt, för att se om den håller.

I skogen är killarnas debutfilm. Den har visats på olika filmfestivaler bland annat i Rom, Miami och Los Angeles och nu är det dags för Sverigepremiär. Söndagen den 21 maj visas den på Aftonstjärnan i Göteborg. Se den. Det är du värd!

Här hittar du trailern till I skogen.

Betyg: 4

Originaltitel: I skogen
Ursprungsland: Sverige
Premiärår: 2016
Längd: 59 minuter

 

Tematrio – Flickor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om flickor. Här är min trio.

Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan utspelas i Stockholm på 1880-talet. I centrum för berättelsen står Signe, som växt upp på barnhem och nu försöker försörja sig själv. Men att få en bra plats är svårt och för en del flickor blir prostitution det enda alternativet. Välskrivet, spännande och engagerande om flickors och unga kvinnors utsatthet i en tid då prostitutionen var reglerad och flickorna och kvinnorna tvingades till regelbundna läkarundersökningar. Syftet med läkarundersökningarna var att säkerställa att männen inte skulle bli smittade av sjukdomar. För det var männen som skulle skyddas, inte de utsatta flickorna och kvinnorna.

I Foxfire – confessions of a girl gang av Joyce Carol Oates tas läsaren till 1950-talets Amerika. Unga flickor ledsnar på sunkig kvinnosyn och könsförtryck och slår tillbaka. Intelligent och infernaliskt och drabbande, JCO när hon är som bäst.

I Margaret Atwoods roman Kattöga återvänder en konstnär till sin barndomsstad Toronto. Och hon tänker tillbaka och minns den utsatta flicka hon en gång var. Otäck berättelse om barns grymhet – och om att som vuxen gå vidare.

Tematrio – Kvinnor

Lyran kör kvinnodagsveckan på sin blogg och kvinnor är också ämnet för veckans tematrio. Hon uppmanar oss att berätta om tre bra texter som handlar som kvinnor. Här är min trio.

Julie Otsakas roman Vi kom över havet skildrar de japanska kvinnor som i början på seklet reste till USA för att gifta sig med män de aldrig träffat. En kör av röster ur det förflutna berättar om en hård tillvaro i kampen för ett värdigt liv. Det är lite tidigt att utropa årets största läsupplevelse men jag kommer inte att bli förvånad om jag i december kommer ha den här lilla pärlan i min tio-i-topp-lista.

En annan pärla är Gillian Flynns novell En sån som du. En f.d. prostituerad har sadlat om till skojare i spök- och spådomsbranschen och kliver rakt in i en skräckhistoria.  Flynn har en förkärlek för kvinnliga huvudpersoner som är en slags antites till litteraturens alla hjältinnor; manipulativa och besvärliga och konstiga och utanför. Jag skulle inte vilja träffa någon av dem och jag älskar att läsa om dem.

Också Tana Frenchs thriller En hemlig plats är så där otroligt bra. Polisen kommer till en internatskola för att följa upp ett tips om ett mord begånget ett år tidigare. Sökarljuset hamnar snabbt på två tjejgäng som är bittra fiender. Tät och inkännande om intriger, grupptryck och hat men också om djup vänskap. Det här är en skildring av tonårstjejer som verkligen känns, Frenchs absolut bästa roman.