Tove Jansson: Sommarboken

Detta är en av Tove Janssons vuxenböcker som har blivit en klassiker. Den kom 1972 och är utgiven i flera upplagor. Jag har inte läst den förrän nu, bara läst OM den.

Boken börjar med att det var en tidig varm morgon i juli, vilket förleder läsaren (i alla fall mig) in i en känsla av att det här är en vanlig, kronologisk berättelse – men där tar man fel! Tid är något underordnat i berättelsen, i stället är den fokuserad på händelser. Jag upptäckte under läsningen att det är som när man ser tillbaka på barndomen – när man ska berätta så blir det än det ena, än det andra som dyker upp utan ordning alls, eller beroende på associationer till något man just då ser, hör eller upplever.  (Det kan ju även handla om någon annan tidsperiod i livet, men just det där med barndomen har jag själv fått träning i på senare tid, när mitt sexåriga barnbarn har kommit på att hon ska fråga om hur det var när jag var liten.)

Berättelserna kretsar kring tre personer som bor på en ö, flickan Sophia, farmor och pappa. (Var mamma finns förtäljer inte historien). Inte förrän en bra bit fram i boken kommer det fram att de inte bor på ön permanent, utan just bara på sommaren. Pappa jobbar nästan hela tiden, så flickan och farmor är lite utlämnade åt varandra, och det uppstår en varm och innerlig vänskap som harmonierar väl med sommarvärmen på skärgårdsön.

Flickan är ”liten” – uppskattningsvis i lägre skolåldern – och farmodern verkar vara uråldrig, jämfört med dagens farmödrar. Hon letar efter löständer, mediciner och glasögon, har ont lite här och där och tar ständigt små tupplurar. Flickan tycks respektera detta och sysselsätter sig på egen hand när farmor behöver vara ifred. Beskrivningen av deras vänskap är en av höjdpunkterna i boken.

Tove Jansson hade ju en fantastisk känsla för språkbehandling, och det är en njutning att bara flyta med i berättelsen. I synnerhet beskrivningen av en magnifik storm, som följs med skräckblandad förtjusning.

Vill du veta mer om Tove Jansson rekommenderar jag YLE-s radioserie som finns under Sveriges Radios Kulturpoddar.

Betyg: 5

Förlag: Förlaget M

Utgiven: originalet 1972, nyutgiven januari 2017

ISBN 9789523330696

Sidantal: 162 s.

Boken finns på Adlibris och som ljudbok på Bokus

Julia Skott: Håll käften, jag räknar!

Under sommar och semester kanske det ibland händer att man ägnar sig åt annat än att läsa, till exempel stickning. Har man detta intresse har man stor behållning av att läsa journalisten Julia Skotts senaste bok, som kom hösten 2016.

Julias pappa Staffan Skott var journalist och skribent på DN-s Namn och Nytt- sida från 1973 till sin pension 2008. Julia går delvis i sin pappas fotspår, men där han fann uppslag till sina kåserier i Sovjetunionen och senare Ryssland, skriver hon om främst andra ämnen, bland annat romantisk komedi (hon har avlagt en magisterexamen i filmvetenskap), sjuka kroppsideal (boken Kroppspanik) och stickning. Hon har många strängar på sin lyra, hon medverkar i flera poddar och bloggar och syns och hörs en hel del i svensk radio och TV i olika sammanhang. Dessutom är hon en duktig keramiker.

Boken med den något provokativa titeln är ingen vanlig ”stickbok” med beskrivningar och råd. Några små tips finns insprängda här och där, men framför allt är det ”nörderiet” i stickningen som intresse som hon beskriver. Det finns ett mycket stort mått av igenkänning här, till exempel i beskrivningen av Arga Skåpet, förbannat garn, ”levels” och stickmaskiner, samt hur mycket garn man egentligen kan få lov att köpa utan att man har tänkt ut något speciellt som man ska sticka av det.

Julia var här i Skövde som föreläsare på en av Stadsbibliotekets Mångsidiga måndagar i våras, då vi hade stick-café. Hon berättade då bl a att hon egentligen hade tänkt rikta sig till en något yngre målgrupp, genom det lite aggressiva tilltalet i titeln och de kraftfulla illustrationerna av bl a Charlotta Björck, men har upptäckt att målgruppen är bredare än så. Folk köper den och ger till människor de känner igen – en syster, svärmor eller granne, men också till folk som har helt andra men lika engagerande fritidsintressen. Kapitlet med vitsar är en guldgruva!

Största behållningen för min del var kapitlet om ”förspilld kvinnokraft”, som hon också utvecklade i sin föreläsning. Julia, som är en modern förkämpe för jämlikhetsfrågor, får ibland en känga av aktiva kvinnosakskvinnor, eftersom hon omhuldar en sådan gammal kvinnofälla, som de tycker att stickningen representerar. Hela kvinnokampen är tillspillogiven genom sådant svek, menar en del. Men Julias argument är att de kämpade för att vi i nuvarande generationer skall kunna VÄLJA vad vi vill ägna vår kvinnokraft åt. Om vi arbetar på lika villkor och får lön, har vi möjlighet att välja om vi vill köpa eller laga mat, köpa eller tillverka våra kläder eller ägna oss åt något annat som vi tycker är roligt på vår fritid. Det tyckte jag var en väldigt bra formulering!

Genom Galagos hemsida (följ länken nedan) hittar du också Julias poddar Romancepodden och Skott från höften. Hon medverkar också i stickpodden Rätt avigt tillsammans med några vänner.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Galago

Utgiven: Augusti 2016

ISBN 9789170379123

Sidantal: 206 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus

Elena Ferrante: Min fantastiska väninna & Hennes nya namn

Bilderna är lånade från Norstedts

När de två första böckerna i Ferrantes Neapelkvartett kom i pocket tyckte jag att det var på tiden att jag läste dem. Annars brukar jag vara försiktig med att läsa böcker som blir så höjda till skyarna av så många. Och så här med facit i hand konstaterar jag att böckerna inte var slöseri med lästid men inte heller den svindlande läsupplevelse många andra tycks ha haft.

Min fantastiska väninna lämnar mig faktiskt rätt oberörd. Ferrantes skildring är intressant eftersom den utspelas på för mig okänd mark. Romanerna jag läst om 1900-talets Italien kan räknas på ena handens fingrar och den enda som gjort bestående intryck är Silvia Avallones Stål (övriga var deckare, urtråkiga). Och jämfört med Stål är Min fantastiska väninna blek. Intressant men blek.

Uppföljaren Hennes nya namn engagerar mer. Ferrante lyckas förmedla den komplicerade vänskapen mellan de bägge flickorna, Elenas tonårsosäkerhet, hennes växande medvetenhet om att hon kommer från fel klass och så vidare. Och alla de där gapiga, potentiellt våldsamma pojkarna och männen som omger dem och som jag känner för att klippa till. Det är riktigt bra.

Och i rättvisans namn ska nämnas att nästan alla flickor och kvinnor också är gapiga och potentiellt våldsamma. Det skriks en hel del. Jag undrar hur mycket som är Ferrantes fördomar om de lägre klasserna.

Vad gäller tidsskildringen så kan vi väl säga att det inte är Ferrantes bästa gren. Böckerna utspelas på mitten av 1900-talet men om hon slängt in några mobiltelefoner och en laptop hade det lika gärna kunnat handla om 2000-talet. Kanske orkade Ferrante inte göra någon research, kanske har hon bara dålig fantasi, men särskilt kul är det inte.

En blandad läsupplevelse alltså men ganska positiv ändå. Och eftersom jag är nyfiken på hur det går för Elena och Lila kommer jag att läsa de två andra böckerna.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: L’amica geniale
Svensk titel: Min fantastiska väninna
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789113073347
Sidantal: 335

Boken finns på Adlibris och Bokus

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Storia del nuovo cognome
Svensk titel: Hennes nya namn
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789113079325
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus

Jakob Wegelius: Mördarens apa

Bilden är lånad av Bonnier Carlsen

Ibland stöter en på de där böckerna som är både urgulliga och samtidigt spännande och lite otäcka. Jakob Wegelius roman Mördarens apa är en sådan bok. Det är den andra, fristående boken om gorillan Sally Jones. Tillsammans med chiefen Henry Koskela äger hon båten Hudson Queen och far världshaven runt. I Lissabon får de i uppdrag att hämta några lådor uppströms floden men inget går som de tänkt sig och äventyret kan börja.

Mördarens apa är skriven för för barn men funkar nog för många vuxna också. Det är den typen av bok. Språket är fint, Sally Jones lite naiva berättarröst passar väl in (hon är ju en apa). Människorna (och apan) är intressanta och handlingen både varm och otäck och spännande. Wegelius blandar finaste vänskap och slemmaste skurkar, glädje och sorg. Läsupplevelsen höjs av de vackra och stämningsfulla illustrationerna. Även den som inte känner sig lockad av en barnbok borde ta en titt på illustrationerna. De är fantastiska.

Jag rekommenderar Mördarens apa varmt till alla med fantasi och faiblesse för svartvita teckningar. Själv funderar jag på att läsa den första boken Legenden om Sally Jones.

Eva här på Kulturnästet har också läst Mördarens apa. Hennes recension hittar du här.

Förlag: Bonnier Carlsen Förlag
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789163886034
Sidantal: 618

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Mikael Strömberg: Vätten

Bilden är lånad av Frank Förlag

Jag har hittat ännu en författare som borde levereras med en varningstext för känsliga personer, Mikael Strömberg. Hans debutroman Vätten handlar om Peter som på resan hem från en jobbig vistelse hos föräldrarna stöter på en illasinnad varelse. Sen går det snabbt utför med allt. Strömberg öser på med de slabbiga detaljerna och den som är väldigt lättskrämd/äckelmagad kanske tycker boken är too much. Jag är varken eller och fick en riktigt bra läsupplevelse. Men jag hade stora problem med att uppbåda intresse för vad som skulle hända med Peter (för att inte tala om vad som skulle hända med hans pantade kompis Jimmy). Det sänkte spänningsnivån en del. Tack och lov finns det en del andra trevliga bekantskaper i boken.

Och det där med att boken ska knyta an till nordisk folktro fattar jag inte. Jag är inte jättebra på tomtar och troll och vättar men vätten i Strömbergs bok påminner inte om något jag läst i ämnet.

Men strunt samma. Vätten är ett välkommet tillskott till skräckgenren. Lite nytänk vad gäller huvudpersonerna, lite filande på språket och Strömberg kommer bli riktigt bra.

Betyg: 3,5

Förlag: Frank Förlag
Utgiven: 2012
ISBN: 9789187059117
Sidantal: 280

Boken är slut på Adlibris och Bokus.

Elena Ferrante: Det förlorade barnet

Bilden är lånad av Norstedts

När jag läste första boken i Elena Ferrantes svit om Neapel, Italien, Lila och Elena, kärlek, otrohet, vänskap, svek, våld, klasskamp mot en bakgrund av vår tids politiska historia – då fylldes jag av en läslust som påminde om fornstora dagars läsupplevelser. När jag som ung klev in i bokens värld och levde där fullt ut och alldeles på riktigt. Så har det inte känts på mången år. Men så kom denna bok i fyra delar om livet och allt som däri kan rymmas.

Jag har levt och blandats upp med Elena och Lila genom deras barndom, ungdom, medelålder och åldrandet. Känt igen mig – och ibland inte förstått. Skrattat och ryst. Levt och våndats.

Det var med lite blandade känslor jag började läsa den fjärde och sista delen, Det förlorade barnet. Det gick lite trögt i början och en ilning av besvikelse fyllde  mig, skulle det bli ett pladask i stället för … ja, vad jag nu ville det skulle bli.

Men det dröjde inte länge innan jag återigen fördes till Neapel och till Elena och Lila. Dessa kvinnor i sin symbiotiska vänskap, så fylld av konkurrens, längtan, svek, återseende, ständigt levande och närvarande. Den sista boken börjar när Lila och Elena nått mogen ålder och lever olika liv i olika städer. Men livet vill att de åter skall leva med varandra i sina barndomskvarter, nu som hårt arbetande mödrar i ett Italien som går under av moralisk kollaps och där cynismen breder ut sig.

Elena, denna begåvade feministiska författare som ständigt tvivlar på sig själv, men som inom den kontext samhället tillåter når framgång. Dock inte privat, som mor och livskamrat. Och Lila, denna vansinniga varelse som förför, dompterar och manipulerar sin omgivning till hänförelse och hat. En särartsbegåvning som aldrig orkar hela vägen fram.

Deras liv, drömmar och vänskap ligger alltid i skuggan av det patriarkala klassamhället och kan därför aldrig riktigt blomma ut. Suck.

Jag skulle kunna skriva en kortare roman om denna Neapelsvit ur många perspektiv, men avstår, åtminstone här på Kulturnästet. Lyckliga du som ännu har detta läsäventyr på 1700 sidor framför dig!

Hur den slutar? Det vill jag inte säga – mer än att det är som det är….  Och att magin består!

Tack Elena Ferrante!

Betyg 5

Originaltitel: Storia della bambina perduta
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Nordstedts
Utgiven: juni 2017
ISBN: 9789113076263
Sidantal: 480 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Film: I skogen (2016)

Jag har sett dokumentären I skogen av Jonathan Ki och Emil Moberg Lundén. I skogen finns barndomens äventyr för bästa vännerna Jonathan och Emil. Glada i hågen och med starkt självförtroende ger de sig ut i den för förverkliga den dröm de haft sedan de var små: att få uppleva skogen, att få leva av skogen.

Och skogen tar emot dem. Med knott och kyla, med ensamhet och tålamod.

Jonathan och Emil möter varandra och sig själva. De tar sig an skogen så mycket de förmår. Men skogen är starkare än vad de räknat med.

I skogen är inte så mycket en överleva-i-det-vilda-film som en film om vänskap. Den visar upp de unga männens sårbarhet och trofasthet. De är långt ifrån några machomän, snarare gör de stolleprov och det blir en tuff kamp för dem att överleva av det naturen har att bjuda på.

Det här är en feelreal film som berör. Lockar till skratt och fniss. Men också vemod över att så många av oss inte vågar det Jonathan och Emil vågar- leva sin dröm på riktigt, för att se om den håller.

I skogen är killarnas debutfilm. Den har visats på olika filmfestivaler bland annat i Rom, Miami och Los Angeles och nu är det dags för Sverigepremiär. Söndagen den 21 maj visas den på Aftonstjärnan i Göteborg. Se den. Det är du värd!

Här hittar du trailern till I skogen.

Betyg: 4

Originaltitel: I skogen
Ursprungsland: Sverige
Premiärår: 2016
Längd: 59 minuter

 

Tematrio – Flickor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om flickor. Här är min trio.

Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan utspelas i Stockholm på 1880-talet. I centrum för berättelsen står Signe, som växt upp på barnhem och nu försöker försörja sig själv. Men att få en bra plats är svårt och för en del flickor blir prostitution det enda alternativet. Välskrivet, spännande och engagerande om flickors och unga kvinnors utsatthet i en tid då prostitutionen var reglerad och flickorna och kvinnorna tvingades till regelbundna läkarundersökningar. Syftet med läkarundersökningarna var att säkerställa att männen inte skulle bli smittade av sjukdomar. För det var männen som skulle skyddas, inte de utsatta flickorna och kvinnorna.

I Foxfire – confessions of a girl gang av Joyce Carol Oates tas läsaren till 1950-talets Amerika. Unga flickor ledsnar på sunkig kvinnosyn och könsförtryck och slår tillbaka. Intelligent och infernaliskt och drabbande, JCO när hon är som bäst.

I Margaret Atwoods roman Kattöga återvänder en konstnär till sin barndomsstad Toronto. Och hon tänker tillbaka och minns den utsatta flicka hon en gång var. Otäck berättelse om barns grymhet – och om att som vuxen gå vidare.

Tematrio – Kvinnor

Lyran kör kvinnodagsveckan på sin blogg och kvinnor är också ämnet för veckans tematrio. Hon uppmanar oss att berätta om tre bra texter som handlar som kvinnor. Här är min trio.

Julie Otsakas roman Vi kom över havet skildrar de japanska kvinnor som i början på seklet reste till USA för att gifta sig med män de aldrig träffat. En kör av röster ur det förflutna berättar om en hård tillvaro i kampen för ett värdigt liv. Det är lite tidigt att utropa årets största läsupplevelse men jag kommer inte att bli förvånad om jag i december kommer ha den här lilla pärlan i min tio-i-topp-lista.

En annan pärla är Gillian Flynns novell En sån som du. En f.d. prostituerad har sadlat om till skojare i spök- och spådomsbranschen och kliver rakt in i en skräckhistoria.  Flynn har en förkärlek för kvinnliga huvudpersoner som är en slags antites till litteraturens alla hjältinnor; manipulativa och besvärliga och konstiga och utanför. Jag skulle inte vilja träffa någon av dem och jag älskar att läsa om dem.

Också Tana Frenchs thriller En hemlig plats är så där otroligt bra. Polisen kommer till en internatskola för att följa upp ett tips om ett mord begånget ett år tidigare. Sökarljuset hamnar snabbt på två tjejgäng som är bittra fiender. Tät och inkännande om intriger, grupptryck och hat men också om djup vänskap. Det här är en skildring av tonårstjejer som verkligen känns, Frenchs absolut bästa roman.