Justin Cronin: Spegelstaden

Bilden är lånad av Norstedts

Jag var tveksam till att läsa Spegelstaden av Justin Cronin. Jag var inte jätteförtjust i de två tidigare böckerna i serien, Flickan från ingenstans och De första tolv. Bra grundidé och emellanåt spännande och otäckt. Men också rörigt och alldeles för lååååångt. Dessutom är jag konservativ när det gäller vampyrer och tja, Cronin delar inte min konservatism. Och nej, att han kallar vampyrerna viraler gör mig inte mer välvilligt inställd till hans vampyrnytänk.

Men jag läste ändå. Jag ville ju veta hur det skulle sluta. Och faktiskt, den här gången tycker jag att Cronin lyckats riktigt bra. Storyn är spännande, ibland otäck och emellanåt sorglig. Intrigen är ovanligt sammanhållen, för att vara Cronin. Och även om det är på tok för många sidor får jag inte samma lust att gå fram med rödpennan och börja stryka som när jag läste de tidigare böckerna. Det är först mot slutet, när Cronin ska knyta ihop alla trådar, som boken tappar rejält med fart. Det är som om han, efter att så brutalt utrotat nästan hela mänskligheten, plötsligt får dåligt samvete och vill allt till rätta igen. Åtminstone för några av de plågade själar som hängt med till slutet av trilogin. Då börjar jag längta efter rödpennan.

En nackdel med bokserier är att minnas vad som hänt i de tidigare böckerna, åtminstone om det var ett tag sen en läste dem. Här gör Cronin något smart. Han inleder boken med att – i formen av en religiös text – ge läsaren en snabbrepetition i vad som hänt tidigare. Det gjorde att jag lättare kom in i handlingen. Men det var ändå jobbigt att hålla reda på alla människor och deras intrasslade liv. Boken är försedd med ett personregister men placerat längst bak. Det registret hade jag gärna upptäckt tidigare. Typ innan jag hade läst ut boken.

Men allt som allt är Spegelstaden är en riktigt trevlig läsupplevelse, om än något för lång.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The City of Mirrors
Översättning: Jimmy Hofsö
Förlag: Norstedts
Utgiven: februari 2018
ISBN: 9789113082790
Sidantal: 765

Boken finns på Adlibris och Bokus

Tematrio – Kärlek

Alla hjärtans dag närmar sig och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra tavlor, sånger, texter o s v som handlar om kärlek. Här är min trio.

Filmen Bram Stoker’s Dracula från 1993 är den mest romantiska film jag sett. Kärlekshistorien mellan greve Dracula och Mina/Elizabeta är vacker och sorglig och alldeles underbar. Ypperligt skådespel av Gary Oldman och Winona Ryder. Vackert filmat också. Jag är normalt inte mycket för romantik men den här filmen nockade mig totalt.

Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte är en korsning mellan fantasyroman och filosofisk betraktelse. Eller nåt i den stilen. Boken är faktiskt svår att beskriva. Bortsett från på en punkt. Den är en mycket fin skildring av en åldrande mans kärlek till sin hustru.

Normalt är kärlekssånger inte min grej men det finns ju undantag. Främsta undantaget stavas Nick Cave. Ta till exempel Ain’t Gonna Rain AnymoreLet Love In. Deppigt så det förslår och mycket vackert. Bör höras för att den rätta avgrundsdjupsorgesamma stämningen ska infinna sig:

Now I have no one to hold
Now I am all alone again
It ain’t too hot and it ain’t too cold
And there is no sign of rain

And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And I’m on my own