Stephen King: Det mörka tornet

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Det var med viss bävan jag tog itu med Stephen Kings roman Det mörka tornet, den sjunde och avslutande delen i serien med samma namn. 783 sidor är rätt mastigt och kvaliteten på de tidigare böckerna har varierat. Men herregud vilken bra bok! Spännande och otäck och emellanåt så väldigt sorglig. Alla frågetecken från tidigare böcker rätas ut, allt hamnar på plats. Varför barnen som kom tillbaka till Calla törda överhuvudtaget rövades bort, poängen med tågen, syftet med Mias mordiske lille pys, Stephen Kings roll i handlingen, allt. Och slutet är fantastiskt, chockartat men självklart. Det kunde inte ha slutat på ett annat sätt.

Men framför allt: det världsbygge som King har konstruerat med böckerna om det mörka tornet liknar inte något annat jag läst. Det slår till och med Terry Pratchetts Discworld. Det här är en värld där vad som helst kan hända, där fantasin får fritt spelrum – möjligheterna är oändliga. Det är hisnande.

Kort sagt, Det mörka tornet är dark fantasy när den är som bäst. Och det finaste av allt är att det faktiskt finns en bok till, Vinden genom nyckelhålet. Det är en mellanbok som utspelas mellan den fjärde och femte boken. Den ska läsas.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Dark Tower
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170905
Sidantal: 783

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tommy Orange: Pow wow

Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Tommy Oranges debutroman Pow wow är rörig. Och det är inte menat som en varning, typ läs något annat. Tvärtom. Det här är en bok som alla borde läsa. Orange har ett mycket bra språk och han skriver om något som verkligen berör åtminstone mig. Han skildrar ett antal människoöden tillhörande den amerikanska ursprungsbefolkningen och som alla är på väg till en pow wow. En tung och sorglig berättelse på många sätt. 400 år av förtryck har ju sina konsekvenser. Alkoholmissbruk och trasiga familjer går som en röd tråd genom hela boken. Men det är också en skildring av förmågan att härda ut, ta sig fram, fortsätta, skapa sig ett liv, bevara en kultur. Den ger en hel del att tänka på.

Men så var det rörigheten. Orange hoppar hej vilt mellan människor och epoker och jag hänger inte med. Jag tappar bort mig nästan med en gång. Och det är lite synd, för halva poängen med Pow wow är att alla de här människorna som skildras i berättelsen hänger ihop och när de till slut möts blir det explosivt. Så ett bra tips inför läsningen är att ta till något knep för att hålla reda på allihop. Jag borde nog ha inlett läsningen med att utrusta mig med papper och penna. Lite minnesanteckningar för att hålla reda på vem som är vem i en i grund och botten mycket bra och intressant och spännande berättelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: There There
Översättning: Eva Åsefeldt
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952190
Sidantal: 301

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Thomas Mullen: Darktown

Bilden är lånad från Historiska Media

Thomas Mullens historiska deckare Darktown kvalar närmast in i kategorin ”Jobbig men viktig”. Den utspelas i Atlanta i amerikanska södern. Året är 1948 och staden har fått sina första svarta polismän. Det är en liten utsatt styrka med mycket kringskurna befogenheter, strängt förbjudna att syssla med mordutredningar och illa sedda av de vita poliserna. Men när en ung svart kvinna hittas mördad börjar polisman Lucius Boggs och hans partner mot alla regler och med fara för sina egna liv kolla runt.

När jag skriver ”jobbig men nödvändig” är det precis så boken känns. Mullen har återskapat ett riktigt otrevligt avsnitt av amerikansk historia. Det är plågsamt att läsa om så mycket rasism, småskurenhet och allmän illvillighet på en gång. Men det är ju så verkligheten ser ut. Och ämnet är intressant. Jag är kass på USA:s historia och Darktown väcker min kunskapshunger.

Nu finns det ju många mer eller mindre usla böcker om viktiga och nödvändiga ämnen. Darktown hör tack och lov inte dit. Mullen tycks ha gjort gedigen research, han känns trovärdig och hans personporträtt är levande och stannar kvar i minnet. Där ligger bokens styrkor. Själva deckargåtan är godkänd. Sämst är språket. Mullen skriver inte dåligt men han saknar det där lilla extra som får mig att fastna. Det är språket som gör att jag inte vill ge fyra stjärnor.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Darktown
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska Media
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789175459561
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Daniel Cole: Marionetten

Bilden är lånad från Norstedts

Daniel Coles andra roman Marionetten är allt förstlingsverket Trasdockan är och lite till. Alltså mängder av blod och konstig humor. Boken börjar med ett mord av det mer vrickade slaget i USA. Jänkarna tror att det är en uppföljare på trasdockemorden men kollegorna i den gamla världen är inte lite övertygade. Men så sker ett mord på samma tema i England.

Det här är en bok som börjar blodigt och snabbt urartar till massaker. Cole fläskar verkligen på med våldet. Det här låter verkligen som ännu en slaskdålig seriemördarthriller av det löjligare slaget. Men är det någon som kan komma undan med en sådan story och göra det bra så är det Daniel Cole. Han skriver i samma anda som Stuart MacBride. Med en humor av det lätt absurda slaget som gifter sig väl med de helt absurda morden. Med överdrifter som är precis lagom överdrivna och serverade med glimten i ögat och ett garv i ständig beredskap. Han är ironisk och småelak och samtidigt kärleksfull i beskrivningen av de engelska poliserna och de amerikanska agenterna och det gnisslande samarbetet dem emellan. Det hade kunnat bli hur klyschigt och förutsägbart som helst inte när Cole sitter vid tangentbordet. Och dessutom har han svängt ihop en riktigt bra intrig. Inte rimlig eller sannolik för fem öre men fartfylld och oväntad.

Marionetten är minst lika brutalt underhållande som Trasdockan. Jag ser fram emot den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hangman
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Norstedt
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789113093352
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus

Marisha Pessl: Neverworld

Bilden är lånad från Modernista

Marisha Pessls tredje roman Neverworld är bättre som idé än som utförande. Det är en helt briljant idé, en korsning mellan fantasy och thriller som hade kunnat bli hur bra som helst. Och de första kapitlen ser det verkligen ut att bli hur bra som helst, helt i klass med fantastiska Nattfilm som är en av de bästa böcker jag läste föregående decennium. Jag börjar nästan tänka på Neil Gaiman. Men sen går lite av luften ur storyn. Eller ja. Det händer ju massa saker hela tiden, det är ju inte så att handlingen stannar av. Tvärtom, tempot är högt mest hela tiden. Men det hade kunnat vara så mycket mer. Det hade kunnat känts mer.

Kanske beror det på att Pessl bestämde sig för att en bok för unga vuxna inte ska vara för lång och inte för otäck eller komplicerad heller. Det märks att Neverworld är skriven för en yngre publik än Nattfilm. Pessl tar inte ut svängarna på samma sätt. Och grejen med Pessl är att hon är bäst när hon tar ut svängarna, när hon tar sig tid att fördjupa sig i karaktärer och skeenden och konstigheter. Nu blir det lite avslaget. Utmärkt språk, bra intrig, intressanta människor, men för kort och för ytligt för att vara helt i min smak.

På ett sätt är det synd att den där briljanta idén inte ges chansen att uppnå sin fulla potential. Men tankeväckande är den och man kan ju alltid spinna vidare på temat i fantasin.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Neverworld Wake
Översättning: Emö Malmberg
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789178932610
Sidantal: 272

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Clement: Gun. Love

Jennifer Clements roman Gun. Love är bra men inte så bra som den kunde ha varit. Jag vet att Jennifer Clement kan vara fantastisk, det bevisade hon med En bön för den stulna, en bok om försvunna flickor i Mexiko. Gun. Love är inte i samma klass. Den handlar om fjortonåriga Pearl som bor i en gammal bil tillsammans med sin mamma. Pearl är uppvuxen i den där bilen och tycker att hon har det rätt bra. Tills den dag hennes mamma blir förälskad och förälskelsen ger mamman en pistol.

Det här är en stramt berättad skildring av människor i samhällets utkant. Det är också en skildring av våld och vapen. Och det är väl där någonstans berättelsen tappar en del. Jag tycker beskrivningen av Pearl och människorna omkring henne och livet i husvagnsparken är fint genomförd. Den känns, den stannar kvar. Den ger mycket att fundera på. Men budskapet om den amerikanska vapenfixeringen faller platt på något sätt. Slutet begriper jag mig överhuvudtaget inte på.

Gun. Love är en bra bok, en på många sätt säregen bok, en läsvärd bok. Inte fantastisk som En bön för de stulna. Men det är inget snack om att Clement är en författare väl värd att hålla ögonen på.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Gun Love
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789174298123
Sidantal: 248

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Riley Sager: De sista flickorna

Bilden är lånad från Modernista

Årets första käftsmäll levererades av Riley Sager i thrillern De sista flickorna. Tre kvinnor som överlevt var sitt massmord av splatterkaraktär. En sensationslysten omvärld har döpt dem till ”De sista flickorna”. Så dör en av flickorna dör under mystiska omständigheter.

Det här är riktigt läskigt och riktigt bra. En kombo av psykologisk thriller och skräckfilmsscener som håller mig fångad från första sidan till sista. Om jag ska vara petig har jag en och annan invändning mot psykologin. Och det är viss klichévarning när det gäller personbeskrivningarna (givetvis bor huvudpersonen i överklassområde på Manhattan och så vidare). Men herregud, skräckfilmsgenren bygger ju på klichéer. Och klichéerna i boken är inte så klyschiga att de blir direkt jobbiga och boken oläsbar.

Men framför allt: De sista flickorna är väldigt spännande, med en del snygga överraskningar och vändningar. Och så bra språk på det.

Stort tack till Modernista som gett ut Riley Sager på svenska! Nästa bok ska komma i pocket under våren. Jag väntar och längtar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Final Girls
Översättning: Elisabet Fredholm
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177818298
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Martha Hall Kelly: Skönhetens väg

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Martha Hall Kellys debutroman Skönhetens väg fångar framför allt på grund av ämnet. Den handlar om de medicinska experimenten på kvinnliga fångar i koncentrationslägret Ravensbrück under andra världskriget, ett ruggigt kapitel i mänsklighetens historia.

Och Hall Kelly kan sitt ämne, hennes research känns genomgedigen. Hon är inte riktigt lika bra på att överföra all denna kunskap till romanform. Emellanåt och särskilt i början blir det mer facklittprosa än skönlitterär skildring. Språket är ju egentligen bra, det märks att författaren är journalist, men hon har en tendens att föreläsa.

Samtidigt är skildringen av Herta Oberheuser, den kvinnliga läkare som utförde experimenten, riktigt bra. Också porträttet av Kasia, ett av offren, fångar och berör och har tyngd. Däremot tycker jag att kapitlen om bokens tredje huvudperson Caroline är direkt meningslösa. Precis som Herta Obermeyer var Caroline Ferriday en verklig person, en amerikansk societetskvinna som ägnade kriget och åren därefter åt att hjälpa krigets offer. Jag ägnar större delen av boken åt att undra vad hon har i boken att göra. Eller ja, jag fattar ju att Hall Kelly vill uppmärksamma alla viktiga insatser Ferriday gjorde, bland annat för kvinnorna som överlevde experimenten i Ravensbrück. Men det funkar inte, Ferridays roll i romanen förblir länge ett stort frågetecken och den där fåniga kärlekshistorien som författaren hittar på åt henne gör inte saken bättre.

Hade Hall Kelly fokuserat på berättelsen om Herta och Kasia hade nog betyget blivit lite högre. Nu nöjer jag mig med 3 stjärnor.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Lilac Girls
Översättning: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2019
ISBN: 9789188859808
Sidantal: 537

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lori Roy: De försvunna

Bilden är lånad från Modernista

Vissa böcker lovar så mycket men slutar i ingenting. De försvunna av Lori Roy är ett plågsamt bra exempel. Trots de allra bästa förutsättningar. Handlingen utspelas i amerikanska Södern, i Florida. I centrum för berättelsen står en familj som tillhört de bättre i trakten men nu fått sitt rykte solkat i smutsen, patriarken i huset förestod en gång en institution för vanartiga pojkar och står nu anklagad för misshandel och mord av de intagna. Och så en nyskild och hemvändande dotter som tvingas försörja sig och de två barnen som servitris på bar. Plus försvinnanden och våldsam död.

Det verkade så otroligt lovande men är bara rörigt, oengagerande och tråkigt, tråkigt, tråkigt. Allt tugg om hur förtryckta kvinnorna i den där familjen är och hur dåligt de mår och hur det förflutna aldrig släpper sitt grepp om dem är bara tugg. Bokstäver uppradade på papper utan känsla eller nerv. Urtråkigt.

Jag trodde att Lori Roy skulle bli en ny givande bekantskap i deckar- och thrillersfären men icke. Jag brukar ge författare två chanser men det blir det nog inte den här gången. Jag är inte det minsta sugen på att läsa något av Roy igen.

Betyg: 1,5 stjärna

Originaltitel: The Disappearing
Översättning: Leif Janzon
Förlag: Modernista
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789178930951
Sidantal: 431

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Vargarna i Calla & Sången om Susannah

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ytterligare två delar lästa i Stephen Kings serie Det mörka tornet. Och i huvudsak är jag riktigt nöjd.

Mest nöjd är jag med den femte boken Vargarna i Calla. Det är en fartfylld och spännande berättelse om kidnappade tvillingbarn och motstånd mot en till synes överlägsen fiende. Som en bonus dyker prästen från Staden som försvann upp och han berättar vad som hände efter han lämnat Salem’s Lot. Det visar sig vara en hel del. Om det inte hade varit för en del saker som är lite väl vrickade – mattallrikar som stridsvapen till exempel – hade det blivit högsta poäng.

Den sjätte boken Sången om Susannah inleder segt men efter femtio sidor eller så tar det fart. Någon vettig intrig finns inte, Roland och hans följeslagare hoppar mellan världarna för att rädda världalltet och emellanåt undrar jag vad sjutton de sysslar med och vad allting går ut på. Men roligt har jag. Det är svårt att inte ha roligt i det sällskapet. I denna bok är bonusen att Stephen King själv dyker upp i handlingen. Jag vet att inte alla tycker gillar det sistnämnda men själv tycker jag att det är ett genidrag. Det passar perfekt in i mytologin och ger Kings samlade författarskap en helt ny dimension.

Och så vill jag slå ett slag för språket. Rent generellt har King med åren blivit en allt säkrare stilist – han är cynisk och slagfärdig och rolig. Men i böckerna om det mörka tornet finns det något alldeles extra. King har uppfunnit en helt ny vokabulär för Rolands värld och särskilt i Vargarna i Calla blommar den ut på allvar. Stort beröm till översättaren för ett väl utfört arbete.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Wolves of the Calla
Svensk titel: Vargarna i Calla
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170882
Sidantal: 686

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Song of Susannah
Svensk titel: Sången om Susannah
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170899
Sidantal: 413

Boken finns på Adlibris och Bokus