Tematrio: Ungdomsböcker

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker som passar för ungdomar. Här är min trio.

Ursula Poznanskis sci-fi-roman Sveket utspelas i en dystopisk framtid där någon slags katastrof förvandlat jorden till snö och is och is och snö. De privilegierade lever ett förhållandevis skyddad tillvaro inne i sfärerna. Studenten Ria spås en lysande framtid men en konspiration sätter stopp för allt och hon och några andra ungdomar tvingas fly ut i det okända. Spännande och brutalt och nervigt och trovärdigt. Första delen i en trilogi. Jag ser fram emot att läsa de två andra böckerna i serien.

Kretsen av Maggie Stiefvater är en fantasyroman om fyra internatskoleelever på jakt efter en kungagrav. Och en flicka vars kyssar är dödliga. Välskrivet och underhållande och lättsamt. Första delen i en kvartett.

Siri Pettersens roman Odinsbarn är en fantasytegelsten som framför allt lämpar sig för äldre ungdomar (och unga vuxna och medelålders tanter som jag). En femtonårig flicka får veta att hon inte är som andra. Hon är född svanslös, ett monster från en annan värld, en menskr som sprider smitta och död. Om hennes hemlighet röjs kommer hon avrättas. Spännande och otäckt om utanförskap, maktkamp och intriger i en värld som både är lik och olik vår. Första boken i en trilogi. Uppföljaren Röta är nästan lika bra. Läsaren kastas in i handlingen utan någon sammanfattning av vad som hände i första boken och om en inte minns är det svårt att hänga med. Innan jag läser den tredje och avslutande delen ska jag bläddra i de två tidigare böckerna. Eller kolla upp handlingen i dem på nätet.

Stephen King: Under kupolen

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag vet inte hur många usla Stephen King-filmatiseringar jag sett genom åren men det är ju några stycken. Tv-serien Under kupolen är en av många. Jag gav upp en bit in på andra säsongen och köpte boken i stället.

Jag borde gått direkt på boken. Den är mycket bättre. Visserligen mastodonttjock, närapå 1 200 sidor vilket är i häftigaste laget. Och myllret av människor är verkigen förvirrande. Utan personförteckningen längst fram i boken hade jag gått vilse fullständigt.

Men människorna är ypperligt skildrade. Ta bara far och son Rennie. I tv-serien är de otrevliga men smått osannolika och lätta att vifta bort som något som aldrig skulle hända. Särskilt sonen. Men bokens version av Jim och Junior Rennie lär jag inte att glömma i första taget. De är vidriga och läskigt trovärdiga och jag ryser av välbehag när jag läser om dem.

Och sådär fortsätter det boken igenom. Romanen innehåller många människor som är väl värda att lära känna (och som slarvas bort fullständigt i tv-serien). Jag har sagt det förut och jag säger det igen. King är grym på människor.

Vad gäller handlingen så är den egentligen både spännande och otäck. Men jag stör mig en del på jag känner igen för mycket från tv-serien. Även om skaparna av tv-serien ändrade på det mesta känner jag igen tillräckligt mycket för att det ska sabba en del av läsupplevelsen.  Men bara en del. Och upplösningen är brutal, för att dra till årets understatement.

Betyg: 4

Originaltitel: Under the Dome
Översättning: Anders Bellis
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2013
ISBN: 9789174293586
Sidantal: 1180

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Donna Tartt: Steglitsan

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Donna Tartts roman Steglitsan är en sån där bok som jag längtade jättemycket efter men sedan inte läste p.g.a. ville inte bli besviken. Jag hade läst en och annan negativ recension. Och så var det det där med tegelstensformatet (drygt 770 sidor).

Nu har jag läst. Och ja, Steglitsan är för lång. Tartt har ett fint språk men någon borde gått över texten med rödpenna och strukit och strukit. Och tagit ett allvarligt samtal med författaren om klichéer. Boken dräller av klyschor på två ben. Hur svårt kan det vara att skildra ryssar/ukrainare som inte bälgar i sig sprit som vi andra dricker vatten? För att bara ta ett exempel. Det finns många av dem.

Boken är inte ointressant. Intrigen är spretig men underhållande och gripande, språket bitvis något alldeles extra. Men den är inte alls så bra som den kunde ha varit. Det handlar trots allt om författaren som skrev Den hemliga historien och Den lille vännen. Hon kan bättre.

Betyg: 3,5

Originaltitel: The Goldfinch
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2014
ISBN: 9789174293975
Sidantal: 782

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Tematrio – #Metoo

Få har väl missat taggen #Metoo där mängder av flickor och kvinnor berättat att också de utsatts sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. I veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar. Här är min trio.

I Alden Bells dystopiska roman I dödsskuggans land skildras ett sexuellt övergrepp ur offrets perspektiv. Otäck beskrivning i en otäck bok. Bell har skrivit en sparsmakad, drabbande och spännande skildring av världen efter zombiekalypsen. Jag förstår inte varför den inte blivit en världssuccé. Jag hoppas jag kan få tag på uppföljaren Exit Kingdom.

I thrillern 1974 av David Peace skildras övergreppet ut förövarens perspektiv. Vidrig beskrivning. Peace är överhuvudtaget bra på att skildra hur människor begår vidrigheter mot varandra. Han still är repetitiv och suggestiv och rå och det funkar verkligen. Dessvärre är han snudd på obegriplig. Det var först i den fjärde boken i serien, 1983, som jag fick något grepp om vad Red Riding-kvartetten går ut på (bortsett från att människor är hemska mot varandra, och korrumperade). Som att läsa Cormack McCarthys roman Blodets meridian, fast fyra gånger.

Våldtäkten i Carsten Jensens historiska roman Vi, de drunknade beskrivs på ett helt annat sätt, som betraktad av en utomstående, sakligt konstaterande faktum. Det är otäckt det också, men inte så otäckt som i de två ovan nämnda romanerna. Märklig bok, för övrigt. Den börjar som en eländesskildring som frossar i mänsklig uselhet och tragedi, övergår till en vemodig vardagsbeskrivning av några människor i en liten stad och slutar som snudd på skröna. Klart läsvärd men borde kortats ner, alldeles för mastigt med drygt 700 sidor.

Alden Bell: I dödsskuggans land

Bilden är lånad från MIX förlag

Jag börjar bli bortskämd med riktigt bra zombieromaner. Alden Bells bok I dödsskuggans land är precis så bra som jag hoppats. Jag har velat läsa den ända sedan den kom ut och nu har jag äntligen lånat den på biblioteket. Den gavs ut 2012 och så här fem år senare känns en pocketupplaga allt mindre trolig.

Huvudpersonen o boken är femtonåriga Temple, en vinddriven fajter som föddes efter zombieapokalypsen och som inte känner till något annat. Hon slåss mot zombier och hon slåss mot människor. Som ensam ung tjej är hon dubbelt utsatt. Spänningslitteratur som skildrar sexuella övergrepp helt ur flickans/kvinnans perspektiv är inte så vanlig, för att ta till årets understatement men Bell är ett välkommet undantag.

Berättelsen är hjärtskärande men tack och lov inte hopplös (jag pallar inte hopplöshet). Och den är spännande och otäck och ganska äcklig. Ingen vidare middagsläsning men jättebra läsning närhelst annars.

Berättarstilen är stram och lite spöklik. En läsare jämförde med Cormack MacCarthys Vägen och det är en jämförelse jag ställer upp på. Skillnaden är att Bell är mer lättläst, det är inte svårt att förstå vad som hänt och vad som händer.

I dödsskuggans land är en fantastisk bok som borde kunna nå långt utanför fantasykretsar. Spänningslitteratur om människors utsatthet i en havererad värld borde kunna få en riktigt bred publik. Själv vill jag väldigt gärna läsa uppföljaren Exit Kingdom, som egentligen är en prequel. Den finns inte i svensk översättning men jag är fullt villig att läsa på engelska, bara jag får tag i den.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Reapers are the Angels
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: MIX förlag
Utgiven: 2012
ISBN: 9789186845247
Sidantal: 253

Den tryckta upplagan har utgått ur handeln men e-boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Den som finner & Sista vakten

Bilderna är lånade från Månpocket

En av de saker jag verkligen gillar med Stephen Kings är att han är fantastisk på att skildra människor. Han drar fram alla våra goda och dåliga sidor i ljuset och ba’: ”Kolla bara, det är sådana vi är” och jag älskar att läsa om det. Och mest av allt älskar jag att läsa hans skildringar av riktigt, riktigt hemska människor.

Som i hans trilogi om den pensionerade kriminalaren Ben Hodges. Den inleder storstilat med Mr Mercedes, Kings första deckare utan några övernaturligheter. En sociopat vid namn Hartsfield tar livet av massa människor bara för att. En helt suverän bok som jag läste för något år sedan.

Nu har jag läst de två andra böckerna i trilogin. I Den som finner är det en litteraturfixerad vettvilling vid namn Morris Bellamy som står i fokus. I Sista vakten vaknar Mercedesmördaren till liv igen och liken börjar åter stapla sig.

King är fantastisk på att beskriva all denna mänskliga vidrighet. Och det jag gillar mest är att hans psykopater inte är någon slags superintelligenta superskurkar som alltid är flera steg före polisen. De är misslyckade, impulsdrivna, halvsmarta, dumdristiga. De är kort sagt obehagligt realistiska. Inget fel på Hannibal Lecter men de här killarna skrämmer mig betydligt mer.

Vad gäller handlingen så är Den som finner överlägset bäst. Sista vakten är rörigare, långsammare, inte riktigt lika spännande. Det är lite synd att trilogin om Hodges inte slutar på topp men ingen kan vara bäst jämt.

Jag vill också nämna att King med åren blivit en mycket bra stilist. Inte så att han någonsin skrivit som en kråka men med böckerna om Bill Hodges har han nytt nya språkliga höjder. Han är rolig och cynisk och träffande och så njutbar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Svensk titel: Den som finner
Originaltitel: Finders Keepers
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2016
ISBN: 9789175035772
Sidantal: 398

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 3,5 stjärnor

Svensk titel: Sista vakten
Originaltitel: End of Watch
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: mars 2017
ISBN:9789175036113
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King i böcker och på film

Förra veckan hade remaken av Stephen Kings Det premiär. Jag är väl sådär sugen på att se den. Jag är milt skeptisk till filmatiseringar av King, har sett alldeles för många som varit halvdana eller rena katastrofer. Nu när jag tänker efter tror jag att jag sett fler filmer baserade på Kings böcker än vad jag har läst böcker av honom.

Det där är något jag vill ändra på. Jag brukar visserligen inte läsa böcker om jag redan sett filmen, jag vill inte känna till handlingen när jag börjar läsa. Men jag vill läsa Det. Jag blev nyfiken på den när jag läste 22/11 1963, ungarna som jagas av clownen Pennywise fladdrar förbi som hastigast och sånt gillar jag. Och inslaget i P1 Kultur om King som film fick mig ännu mer sugen. Hans böcker har verkligen ett djup som filmerna många gånger saknar.

 

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn & Spökstaden

Bilderna är lånade av Rabén & Sjögren

Nu har jag äntligen äntligen läst Ransom Riggs. Hans två första böcker har stått i min bokhylla i evigheter (alltså 2-3 år), jag har dragit mig för att läsa för att jag trodde att böckerna skulle vara knepiga.

Det hade med fotona att göra. Riggs fick inspirationen att skriva Miss Peregrines hem för besynnerliga barn från gamla foton, bisarra, spöklika, olycksbådande foton på barn. Knepiga foton => knepiga böcker, tänkte jag.

Men böckerna är inte knepiga. Ransom har en rak stil. Hans värld är fantastisk (det är fantasy) men enkelt uppbyggd. Böckernas berättarjag är Jacob, en tonåring med problem, hans föräldrar tror att han är psykotisk. I den första boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn åker han med sin pappa till en ö utanför Wales kust. Tanken är att han ska tillfriskna men i stället kastas han rakt in i den alternativa verklighet som gav honom psykosstämpeln till att börja med. Det blir en del otäckheter men tempot är ändå långsamt, först mot slutet skruvas hastigheten och spänningen upp. Jag gillar verkligen boken men saknar ändå Neil Gaiman litegrann.

Uppföljaren Spökstaden är mer actionbetonad, boken skildrar barn på flykt, desperat sökande efter räddning. Boken har mer tyngd och svärta än föregångaren och utspelas dessutom under andra världskriget. Jag tycker väldigt mycket om Spökstaden. Jag har slutat sakna Neil Gaiman.

Nu är jag sugen på att se Tim Burtons filmatisering av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Framför allt är jag sugen på att läsa den tredje och avslutande boken i serien, Själarnas bibliotek. Jag hoppas att någon ser till till att den kommer i pocket snart.

Den übersnygga förstautgåvan av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har tagit slut i handeln men en nyutgåva släpptes i samband med filmpremiären förra hösten.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Översättning: Susanne Näsling
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789129703931
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hollow City
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: augusti 2015
ISBN: 9789129696806
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hanya Yanagihara: Ett litet liv

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Hanya Yanagihara kan verkligen skriva en historia. Trots att hennes roman Ett litet liv är på drygt 700 sidor är den en bladvändare. Spännande och emotionellt skriven. På gränsen till sentimental pekoral – även jag gråter en skvätt över tragiska livsöden.

Kanske är Hanyas drivna författarstil en sak som ligger berättelsen i fatet, den är så lättläst att den ibland blir ytlig, trots att den tar upp så stora frågor. Som frågan om ett liv alltid är värt att leva.

Och så har vi arvet från Charles Dickens, berättelsen om vuxna mäns maktmissbruk och övergrepp mot barn. Barn som blir bestulna på sin barndom, sin sexualitet och ibland livet självt. En ofta berättad historia som berör och gör ont bara genom vetskapen att den finns till på riktigt.

Ramen i boken utgörs av fyra män som vi följer från college och fyrtio år framåt. Fyra mycket framgångsrika män med flotta New York-våningar och ständiga resor till exotiska länder. Men är de verkligen lyckliga i sina lyckade liv? En är det definitivt inte, Jude som är bokens huvudperson, som allt och alla kretsar runt. Jude som inte blir kvitt sina trauman från det förflutna. Trots framgång, vänskap och kärlek fortsätter han skada sig själv och därmed människorna i hans närhet. Vad får dem att stanna kvar? Den frågan besvaras inte i boken, vilket gör mig konfunderad.

Till skillnad från Ferrantes Neapelsvit så relaterar Ett litet liv inte alls till omvärlden. Läsaren får inte veta ett dugg om vad som utspelas utanför bubblan männen befinner sig i. De är helt avskilda från sin samtid. Kanske är den mondäna livsstilen med droger, resor och allsköns sex samtidslös.

Boken har ett mörker i sig och ställer relevanta frågor om livet, viktiga frågor som jag gärna diskuterar med bokcirkeln. Men räcker det med att viktiga frågor ställs för att det ska bli en bra bok?

Jag är kluven. Men jag hade inte tråkigt medan jag läste.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: A Little Life
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juli 2017
ISBN: 9789174296297
Sidantal: 732

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Intervju med John Ajvide Lindqvist

Yum-yum! I eftermiddags sände Studio Ett i P1 en intervju med John Ajvide Lindqvist i dag. Han berättar bl.a. om sin nya bok X: Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand. Enligt intervjun är det en skräck-kriminalhistoria, ett försök att skriva hårdkokt (författaren säger att han lyckades sådär med det hårdkokta). Handlingen utspelas i en fiktiv förort bland kriminella och knarklangare och Ajvide Lindqvist har hittat på en helt ny slang för att skapa rätta stämningen.

Jag köpte Himmelstrand tidigare i år men har ännu inte hunnit läsa, men intervjun fick mig superpepp.

Visste ni förresten att Stephen King gillar Ajvide Lindqvist? Bara en sån sak!