Ray Celestin: Yxmannen

Bilden är lånad av Kalla Kulor Förlag/Southside Stories

Jag är inte helt nöjd med Ray Celestins deckare Yxmannen. Året är 1919 och en yxmördare härjar i New Orleans. New Orleans är den perfekta platsen för en läskig mordgåta och Celestin gör vad han ska för att få ut det gottaste av den delen. Men han borde ansträngt sig mer vad gäller människorna. Han har för många huvudpersoner och trots att de är väldigt olika – en polis, en frigiven fånge som en gång varit polis, en journalist, en ung sekreterare hos Pinkertons detektivbyrå, en lika ung musiker – är de alla intill förväxling lika. De har inga egna röster, de är helt opersonliga. Och jag är inte säker på vad jag tycker om att en av de där opersonliga huvudpersonerna är den blivande jazzlegenden Louis Armstrong. Jag har lite svårt att se hur han som ung musiker ska ha frilansat som brottsutredare.

Den ytliga personskildringen och hoppandet mellan olika huvudpersoner gör att jag har svårt att engagera mig. Först mot slutet lyfter boken, men då blir den å andra sidan riktigt bra, fartfyllt och spännande och otäckt och precis som det ska vara. Och beskrivningen av New Orleans och Louisiana går som sagt inte av för hackor.

Yxmannen fick svenska deckarakademins pris för Bästa översatta roman år 2016. Jag är väl inte helt ense om valet av bok men vill ändå läsa uppföljaren. Den utspelas i Chicago och ja, Louis Armstrong är med i den också.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Axman’s Jazz
Översättning: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188153562
Sidantal: 474

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Katastrofer

Det var ett tag sedan jag var med i Lyrans tematrio p.g.a. tidsbrist men nu har jag tagit mig tid. Den här veckan uppmanar hon oss att berätta om tre filmer/böcker/målningar o s v som handlar om katastrofer.

Före de effektiva bromsmedicinerna var aidsepidemin verkligen en katastrof. Människor bara dog och dog och läkarna kunde inget göra. Carol Rifka Brunts roman Låt vargarna komma utspelas i New York under 1980-talet. En av de som insjuknar och dör i aids är fjortonåriga Junes morbror Finn. När hon träffar Finns pojkvän Toby uppstår en annorlunda och skör vänskap. Finstämd och sorglig skildring av ett vilset barn omgivet av vuxna som mest tänker på sig själva. Viss varning för övertydlighet och pratighet men läsvärt ändå.

En helt annan typ av roman är Varma kroppar av Isaac Marion. Den utspelas i världen efter zombikalypsen. Huvudpersonen R är zombie och han är förälskad. I en levande tjej. Gulligt, roligt och romantiskt om ett udda kärlekspar. Har filmatiserats som Warm Bodies. Rekommenderas till alla med den minsta gnutta fantasi.

Slutligen vill jag nämna tv-serien Pestens tid från 1994. Ett virus läcker ut från ett hemligt forskningslabb och vips är apokalypsen igång. Bygger på en bok av Stephen King som jag gärna vill läsa, om jag kan få tag på den omarbetade och oförkortade nyutgåvan som släpptes 1990. Företrädesvis i svensk översättning.

Veronica Roth: Allegiant

Bilden är lånad från Modernista

Nu har jag läst Allegiant, sista delen i Veronica Roths dystopiska trilogi om ett framtida Chicago. Jag har äntligen fått veta vad som finns utanför stängslet. Jag gillar det som finns utanför stängslet.

I stort har jag samma kritik mot den här boken som de två tidigare Divergent och Insurgent. Jag stör mig på det som inte hänger ihop och berättelsen är emellanåt rörig. Att Roth den här gången låter berättarperspektivet växla mellan Tris och Four hjälper inte till. Jag önskar hon gett dem olika röster, nu är de till förväxling lika. Men det är en spännande värld som sätter fart på fantasin och huvudpersonen är en tanig liten tjej som är hur tuff som helst. Slutet överraskar och skakar om. Det här är helt okej underhållning.

Jag kommer nog läsa mer av Roth.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Allegiant
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2015
ISBN: 9789176453193
Sidantal: 393

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Pojkar

Ny vecka, ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om pojkar. Här är min trio.

I Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika vinner nazistsympisören Charles Lindbergh det amerikanska presidentvalet år 1940, vilket får stora konsekvenser både inrikes- och utrikespolitiskt. I centrum för berättelsen står en liten judisk pojke, 7 år gammal när Lindbergh tar över. Han både förstår och inte förstår när livet blir allt svårare för hans familj. En mångordig men ändå effektivt berättad skildring av hur snett det kunde ha gått om USA fått en annan president den där gången. Alternativhistoria när den är som bäst.

Alain Mabanckous roman I morgon fyller jag tjugo handlar om Michel som växer upp i 70-talets Kongo. Välskrivet, vasst och intelligent om en värld både nära och långt borta, och då talar jag inte bara geografi. Mabanckous har en speciell berättarstil som tilltalar mig enormt, det förvånar mig inte att han räknas till en av Frankrikes främsta författare. Glädjande nog finns det åtminstone tre böcker till i svensk översättning.

I Flugornas herre av William Goldings strandsätts ett gäng pojkar på en öde ö i Söderhavet. Det går inte så bra när de försöker ordna upp tillvaron utan vuxna. Tunn men effektivt berättad roman som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.

Tematrio – Flickor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om flickor. Här är min trio.

Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan utspelas i Stockholm på 1880-talet. I centrum för berättelsen står Signe, som växt upp på barnhem och nu försöker försörja sig själv. Men att få en bra plats är svårt och för en del flickor blir prostitution det enda alternativet. Välskrivet, spännande och engagerande om flickors och unga kvinnors utsatthet i en tid då prostitutionen var reglerad och flickorna och kvinnorna tvingades till regelbundna läkarundersökningar. Syftet med läkarundersökningarna var att säkerställa att männen inte skulle bli smittade av sjukdomar. För det var männen som skulle skyddas, inte de utsatta flickorna och kvinnorna.

I Foxfire – confessions of a girl gang av Joyce Carol Oates tas läsaren till 1950-talets Amerika. Unga flickor ledsnar på sunkig kvinnosyn och könsförtryck och slår tillbaka. Intelligent och infernaliskt och drabbande, JCO när hon är som bäst.

I Margaret Atwoods roman Kattöga återvänder en konstnär till sin barndomsstad Toronto. Och hon tänker tillbaka och minns den utsatta flicka hon en gång var. Otäck berättelse om barns grymhet – och om att som vuxen gå vidare.

Tematrio – Påskekrim

Lyran vill ha tips på bra deckare och i veckans tematrio uppmanar hon oss därför att berätta om våra tre favoritdeckare – bok, författare eller romanfigur. Jag är ju storkonsument av deckare och har svårt att begränsa mig till tre, det finns ju så många som är bra. Men efter lite funderande har jag bestämt mig för denna trio.

Nevada Barr har snabbt seglat upp som min nya favorit bland de amerikanska deckarförfattarna. Hennes lite kantiga hjältinna Anna Pigeon är nationalparksranger och utreder förfärliga mord i vild och vacker natur. Den senaste boken jag läst är Vargavinter, som utspelas på en frusen ö i Lake Superior. Barr levererar en spännande berättelse som genomsyras av kärleken till djur och natur och som dessutom berättas med bister och vass humor. Jag älskar det. Böckerna behöver inte läsas i ordningsföljd vilket är bra eftersom Hoodoo förlag inte ger ut böckerna i ordningsföljd.

En av mina stora favoriter bland britterna är Elly Griffiths. Hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway är brittiska mysdeckare av högsta kvalitet – roliga och skarpa, fulla av sköna figurer och med lagom kluriga intriger. Okej, jag var inte så förtjust i första boken, men från och med bok nummer två har jag varit fast. Böckerna bör läsas i ordningsföljd.

En annan brittisk favorit är Belinda Bauer. Precis som Barr och Griffiths är hon vass och bister och rolig och hennes böcker är fulla av udda människor. Trots humorn är hon dock betydligt mörkare än Griffiths och hennes böcker kvalar inte precis in som deckarmys. I den senaste boken jag läst, Det slutna ögat, har hon slängt in en dos övernaturligheter, något som jag tycker lyfter hennes författarskap till oanade höjder. De tre första böckerna ska läsas i ordningsföljd, de övriga är helt fristående.

 

Brandon Sanderson – Mistborn: Sista riket

Bilden är lånad av Modernista

Brandon Sandersons roman Sista riket kan enkelt sammanfattas med: inte min typ av fantasy.

Det handlar inte om att det inte finns med några drakar (eller häxor, vampyrer, varulvar, allt det där som brukar dyka upp). Det är inte den typen av fantasy och det är helt okej. Magin är ju med.

Det handlar om att boken är för mesig. Den kunde ha varit hemsk och otäck. Handlingen utspelas i en dystopisk värld där den odödlige överstehärskaren styr med järnhand och aristokratin behandlar den arbetande klassen som slit-och-släng-varor. Längst ner och utanför samhället finns tjuvarna, bedragarna och de prostituerade. Men Kelsier, en förrymd straffånge, planerar ett uppror.

Det kunde ju ha blivit en underbart mörk historia, men det är det inte. Världsbygget är intressant och det blir en del action och spänning men det är allt. Boken saknar djup och mörker och tyngd. Den är som en ordinär actionrulle från Hollywood, något jag kan ägna mig åt lite lagom halvhjärtat och sedan glömma.

Mistborn: Sista riket är första delen i en trilogi. Jag är inte jättepepp på uppföljarna.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Mistborn: The Final Empire
Översättning: Lottie Eriksson
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2015
ISBN: 9789176450802
Sidantal: 743

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Tematrio – Tid i titeln

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner vars titel innehåller något som anspelar på tid. Här är min trio.

Julie Otsukas debutroman När kejsaren var gudomlig utspelas i USA under andra världskriget. Efter Pearl Harbour internerades över 100 000 människor enbart på grund av att de hade japanskt ursprung. Kriget hade förvandlat dem till fienden i deras eget land. Stramt och effektivt berättad skildring som går snabbt att läsa och som stannar kvar länge.

Aprilhäxan av Majgull Axelsson handlar om tre fostersystrar som växte upp tillsammans och om systerns som lämnades bort till institution. Rolig, otäck och vasstandad socialrealism med övernaturliga inslag.

Efter andra världskrigets slut spreds snabbt rykten om att Hitler överlevt och låg och tryckte någonstans. Sovjetunionen – som hade tagit hand om liket – var de ivrigaste ryktesspridarna. Brittiska underrättelsetjänsten tyckte alltihop var förfärligt irriterande och gav Hugh Trevor-Roper i uppdrag att reda ut vad som faktiskt hänt. Resultatet blev boken Hitlers sista dagar, som publicerades första gången 1947. Genom åren har flera nya upplagor kommit, med förord om de senaste rönen. Intressant och tankeväckande, välskriven och lättläst om de sista dagarna i bunkern och om det politiska rävspel som följde.

 

 

Tematrio – från/i havet (eller annat vatten)

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om en bok/dikt/text vars titel innehåller något från havet (eller annat vatten). Jag fick grunna en lång stund för att få ihop det. Och om jag ska vara noga så är vågor och bränningar inte något från havet, de är havet. Men ändå, här är min trio.

Chigozie Obiomas debutroman Fiskarmännen handlar om fyra bröder vars stränge far börjar arbeta i en annan stad och måste bo borta. Med den högste auktoriteten ur huset passar de på att göra sånt de inte får, som att gå ner till floden och fiska. Deras olydnad får tragiska konsekvenser. Välskriven och drabbande men också förutsägbar. Jag vet att allt kommer sluta i katastrof, jag hade velat undra om det skulle sluta i katastrof. Stort plus för skildringen av 1990-talets Nigeria, jag googlade en del när jag läste, jag vill veta mer.

Vågen av Don DeLillo handlar om Lee Harvey Oswald och mordet på JFK. Spännande och engagerande men svårt att hålla alla namn i huvudet. Det fanns gott om konspiratörer och extremister som ville åt JFK och DeLillo gör inte mycket för att hjälpa mig att skilja dem åt. Boken är förmodligen skriven främst för en amerikansk publik. Men bortsett från det är det en bra bok.

I Minette Walters deckare Bränningen hittas en död kvinna i vattnet och hennes lilla dotter flera mil bort. Det är ungefär vad jag minns av inledningen, det är över 10 år sedan jag läste. Och så minns jag att boken är grymt bra, en riktig bladvändare. Walters har skrivit många bra deckare, men tyvärr så var det många år sedan det kom något av henne i svensk översättning.

 

Arnaldur Indriðason: Den stora matchen

Bilden är lånad av Bokus

Jag tror som sagt på att ge författare en andra chans, särskilt deckarförfattare. Nu har jag gett Arnaldur Indriðason en andra chans. Jag har läst Den stora matchen som utspelas i Reykjavík 1972. Förberedelserna för århundradet match i schack, Boris Spasskij mot Bobby Fischer, förbereds för fullt och Reykjavík är nerlusat av besökare. Då hittas en pojke mördad på en biograf.

Det låter som en bok jag hade kunnat gilla – mord, 1970-tal, kalla kriget, Sovjetunionen mot USA och så vidare. Men jag har mest tråkig. Indriðasons sätt att skriva tilltalar mig inte alls, jag tycker det är platt och intetsägande. Det tar lång tid innan berättelsen griper tag. Först mot slutet, när det är 50-60 sidor kvar, lyfter handlingen. Då blir boken spännande och faktiskt tänkvärd men det är så dags. Jag är inte alls sugen på mer av Arnaldur Indriðason.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Einvígid
Översättning: Ylva Hellerud
Förlag: Norstedts
Utgiven: november 2014
ISBN: 9789113056555
Sidantal: 302

Boken finns på Adlibris och Bokus.