Charlotte Rogan: Livbåten

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Charlotte Rogans debutroman Livbåten kunde ha varit fantastisk men är väl sådär. Tiden är första världskriget och bokens berättarjag Grace står inför rätta för mord. Tillsammans med 38 andra personer lyckades hon rädda sig ombord på en livbåt när oceangångaren de färdades i förliste. Under de veckor som förflöt innan räddningen kom skedde något som gav Grace en biljett till häkte och rättegång.

Det här låter verkligen som dundermaterial som en psykologisk thriller. Men Rogan når inte ända fram. Språket är bra och egentligen kan författaren beskriva både människor och miljöer på ett levande sätt. Skildringen av utsattheten i den överfulla livbåten är riktigt påfrestande. Men en psykologisk thriller kräver tillskruvade karaktärer och chockerande avslöjanden och det är där Rogan faller pladask. Framför allt huvudpersonen Grace borde ha varit vassare. En förvisso ganska sammansatt kvinna med en del beräknande. Men det räcker inte på långa vägar. Hon är för tam för att vara huvudperson i den här typen av thriller. Och de avslöjande som till slut kommer är också för tama. Slutet är snudd på tillrättalagt.

Jag tycker inte precis det var slöseri att läsa boken. I en annan slags berättelse hade Rogans stil funkat riktigt bra. Men i en psykologisk thriller blir det för mesigt.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Lifeboat
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: oktober 2014
ISBN 9789175471075
Sidantal: 270

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

George R. R. Martin: Feberdröm

Pocketutgåvan av George R. R. Martins roman Feberdröm, framsidan är blå och visar ett runt fönster med blod på
Bilden är lånad från Månpocket

Feberdröm var en sån där roman som jag både ville och inte ville läsa. Kombon vampyrer + Mississippi + 1800-tal kändes väldigt lockande. Författarnamnet George R. R. Martin lockade också. Jag har läst en och annan vampyrroman som varit seriöst dålig men Martin borgar för en viss kvalitet.

Haken var att jag verkligen, verkligen ÄLSKAR Game of Thrones, med versaler och utropstecken och hela baletten. Böckerna alltså. Tv-serien är bra men har förbättringspotential, särskilt de tre första säsongerna. Böckerna däremot är fantastiska rakt över. Som medeltidens Europa fast med drakar och gengångare och kvinnliga riddare. Utan allt överflödigt bjäfs om manliga dygder och allmän krigsromantik som J. R. R. Tolkiens böcker svämmar över av (så fick jag sagt det också).

Hursom. Eftersom jag älskar böckerna om Järntronen så väldigt mycket var jag rädd för att jag skulle bli besviken på Feberdröm. Så jag drog mig lite för att läsa, trots att jag köpt boken. Och när jag läste blev jag väl lite besviken men samtidigt lättad. Feberdröm är helt annorlunda än böckerna om Järntronen. Inte alls lika våldsam. Splatter förekommer men kommer inte upp i några anmärkningsvärda nivåer, inte med tanke på genren. Handlingen är rätt långsam. Det är i sig inte är fel men jag hade önskat mer spänning och fler överraskningar. Har man sett några vampyrrullar blir Feberdröm gräsligt förutsägbar.

Men det finns ju annat på plussidan. Skildringen av livet på hjulgångarna får min inre historienörd att vakna till liv, beskrivningen av Mississippi väcker min reslust. Och jag är tacksam över att den totala cynism och allas-krig-mot-alla som präglar böckerna om Järntronen här lyser med sin frånvaro. Tonen är snarast lite vemodig, typ En vampyrs bekännelse, fast på bättre prosa.

Sammanfattningsvis är Feberdröm på många sätt en trevlig och stämningsfylld läsupplevelse men jag saknar nagelbitarfaktorn som borde vara en självklar del i en vampyrroman. Bristen på nagelbitarfaktor sänker betyget rejält.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fevre Dream
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN 9789175038674
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Gary Shteyngart: Den ryske debutantens handbok

Pocketupplagan av Gary Shteyngarts roman Den ryske debutantens handbok
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Till en början tyckte jag inte alls om Den ryske debutantens handbok. Gary Shteyngarts språk är visserligen närapå gudabenådat men satir är knepigt. Om jag ska tycka om satir måste jag engagera mig i människorna och berättelsen, få en känsla av att allt det här skulle kunna hända, trots det skruvade tonfallet. Men till en början är jag likgiltig inför bokens huvudperson Vladimir. Han har visserligen potential – ung, invandrad som barn från Sovjetunionen till USA, anställd på assimileringsbyrå i New York, desperat behov av snabba pengar. Dessutom ser han ut som Trotskij. Men trots alla dessa potentiellt goda egenskaper fastnar han inte. Och utan en huvudperson som intresserar mig faller allting ihop som en illa behandlad sufflé.

Men efter ett antal sidor leder Vladimirs behov av snabba pengar till intressanta komplikationer. Killen själv börjar kännas kul och boken också. Och sedan puttrar det på ända till den fiktiva östeuropeiska staden Prava (Prag i lätt maskering), komplett med östeuropeiska gangsters och västeuropeiska backpackers. Ännu fler intressanta komplikationer inträffar. Handlingen är inte direkt trovärdig – det är som sagt satir – men ganska kul. Och skildringen av Östeuropa efter kommunismens fall är träffande.

Shteyngarts debutroman långt ifrån det bästa jag har läst i år men den höjer sig ändå lite över mängden.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Russians Debutante’s Handbook
Översättning: Nille Lindgren
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2005
ISBN: 9127108716
Sidantal: 474

Boken finns inte längre kvar i den ordinarie handeln.

Jayne Anne Phillips: Historien om Quiet Dell

Framsidan på Jayne Anne Phillips roman Historien om Quiet Dell

En av mina största läsupplevelser var Jayne Anne Phillips debutroman Maskindrömmar. Jag läste den som mycket ung och det kan ju hända att jag inte skulle tycka den var lika fantastisk i dag. Men då var jag helt överväldigad. Maskindrömmar blev för mig den ultimata amerikanska romanen om den ultimata amerikanska familjen under det ultimata amerikanska 1900-talet.

Sedan dess har jag ju väntat på att Phillips ska åstadkomma något liknande igen, en bok som jag flera år efteråt fortfarande kommer att minnas som något alldeles särskilt. Jag har väntat på att hon åtminstone ska skriva en bok som jag utan att tveka kan ge högsta betyg.

Hennes senaste roman Historien om Quiet Dell är inte ens i närheten.

Boken bygger på verkliga händelser och så långt är väl allt väl. 1931 mördade en sol-och-vårare en kvinna och hennes tre barn. Runt det har Phillips byggt upp en delvis fiktiv berättelse. De första hundra sidorna eller så är bra, mitt hopp om en högsta-betyg-Phillips verkar infrias. Men sedan går det raskt utför och till slut återstår bara sentimental smörja.

Annorlunda uttryckt: så länge författaren utgår någorlunda från kända fakta fungerar berättelsen. När hon börjar fantisera mer fritt går det åt skogen. Hon vill göra något hoppfullt av det fruktansvärda och det blir helt fel. Hon baserar flera personer i berättelsen på sina föräldrar och det blir ännu mer fel. Boken om en seriemördare och hans offer blir någon slags kärleksförklaring till författarens föräldrar. Det är hemskt.

Hade det inte varit för de första 100 sidorna eller så hade boken fått en överkorsad dödskalle i betyg. Nu blir det 1 stjärna och ett råd: skippa Historien om Quiet Dell och läs i stället Maskindrömmar och Lark & Termite.

Betyg: 1 stjärna

Originaltitel: Quiet Dell
Översättning: Mats Hörmark
Förlag: Forum
Utgiven: 2015
ISBN: 9789137142197
Sidantal: 482

Den tryckta upplagan av boken finns inte längre kvar i den ordinarie handeln.

John Williams: Butcher’s Crossing

Pocketupplagan av John Williams roman Butcher's Crossing. På framsidan en buffel i ett snöigt landskap
Bilden är lånad från Natur & Kultur

John Williams roman Butcher’s Crossing är inte riktigt min typ av bok. Eller snarare sagt, det är inte riktigt min typ av handling. Den utspelas i amerikanska Västern på 1870-talet. Ung man på jakt efter sitt sanna jag åker ut i ödemarken för att jaga bufflar tillsammans med tre råbarkade män, utstår umbäranden och motgångar.

Och så är det inte så väldigt mycket mer.

Om Williams slängt in ett spöke hade jag köpt konceptet rakt av. Spöken passar på ödsliga platser bortom all ära och redlighet. Men här finns inga spöken. Däremot en radda manliga män, en och annan prostituerad kvinna samt en otrolig mängd bufflar. Och hade hela handlingen utspelats i nybyggarsamhället Butcher’s Crossing hade jag förmodligen varit överförtjust. Tyvärr dras det ut på buffeljakt och buffeljakt är inte min grej.

Så jag har svårigheter att engagera mig i själva handlingen.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att John Williams är en mycket begåvad författare. Precis som i Stoner beskriver han stora känslor och händelser med mycket små medel. Och precis som i Stoner ger han känslan av att skildra människor som faktiskt levat, som de levat. Will Andrews och de andra i boken är inte hittepåfigurer i en roman utan verkliga människor. Hans skildring av människorna engagerar just för att de känns så levande.

Efter lite funderande hit och dit ger jag ändå 4 stjärnor i betyg. När allt kom omkring fick Williams mig att läsa och uppskatta en bok om ett ämne som inte alls är min grej.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Butcher’s Crossing
Översättning: Eva Johansson
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: maj 2016
ISBN: 9789127148741
Sidantal: 331

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Revolvermannen & De tre följeslagarna

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ännu en Stephen King. Eller två, för att vara exakt. Jag har läst Revolvermannen och De tre följeslagarna, de två första delarna i Kings fantasyepos Det mörka tornet.

I första boken presenteras läsaren för Roland av Gilead, revolvermannen själv. Han är nån slags korsning mellan Clint Eastwood i vilken spagettivästern som helst och en riddare i en medeltida saga. Världen han befinner sig i är dyster och hotfull och Roland själv har ett mystiskt uppdrag. Boken är spännande och fantasieggande men också förvirrande, frågetecknen är många och jag känner mig mest desorienterad. Berättarstilen är lite överlastad, som om författaren hade ambitioner han ännu inte riktigt förmår leva upp till. Det känns som jag läser förstlingsverket av en författare som kommer bli, ja, superstor.

Uppföljaren De tre följeslagarna är bättre på alla sätt och vis. Storyn är snyggt komponerad och har en tydlig riktning. Nya spelare introduceras och åtminstone något frågetecken rätas ut. Språket har befriats från det mesta av det överflödiga och flyter fint, berättarstilen är – för att ta till värsta klyschan – mer mogen.

Bägge böckerna är klart läsvärda och jag ser fram emot att ta itu med den tredje boken i serien.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Gunslinger
Svensk titel: Revolvermannen
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170844
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Drawing of the Three
Svensk titel: De tre följeslagarna
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170851
Sidantal: 415

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Mansdagen

Idag är det internationella mansdagen och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner där män framställs på ett positivt sätt. Här är min trio romaner, samt en facklitterär bonusbok.

Huvudpersonen i John Williams roman Stoner är lite torr och tråkig och rent outhärdligt vanlig. Men han är också intelligent, varmhjärtad och rättskaffens och en väldigt säregen person. En bra roman om en bra man, rekommenderas till alla.

Också Ivans återkomst av Tawni O’Dell skildrar den manliga huvudpersonen på ett sympatiskt sätt. När en olycka sätter stopp för Ivans fotbollskarriär återvänder han till hemstaden – en gruvstad på dekis – för att starta en ny karriär som vicesheriff. Den här boken hade kunnat bli hur deppig som helst men är humoristisk och i grunden positiv. Och Ivan är ett trevligt sällskap.

Och så vill jag nämna Reginald Hills deckare om det udda polisparet Dalziel och Pascoe. Dalziel är en buffel, om än med hjärtat på rätta stället, men Pascoe är genuint trevlig. Rena drömpolisen faktiskt.

Adam Hochschilds facklitterära skildring Kung Leopolds vålnad skildrar de män (för det var mest män) som runt förra sekelskiftet vittnade om och kämpade mot folkmordet i Kongo. Den ger också ett mörkt porträtt av den man som var upphov till allt elände, kung Leopold av Belgien. Han ville ha pengar, såg kolonier som lösningen och roffade åt sig Kongo som sin privata egendom. Plundring och fasansfulla övergrepp följde och kunde ha fortsatt hur länge som helst. Men några få vågade vittna om vad som skedde. Välskrivet, engagerande och oväntat snabbläst om ett nattsvart kapitel i Belgiens och Europas historia.

Stephen King: Doktor Sömn

Bilden är lånad från Månpocket

Jag visste inte om jag skulle våga läsa Stephen Kings roman Doktor Sömn. Filmen The Shining skrämde vettet ur mig när jag var tonåring och jag vågade aldrig läsa boken. Jag försökte faktiskt. Jag kom inte många sidor.

Men så hittade jag Doktor Sömn på loppis. Och kanske har jag blivit mindre lättskrämd eller så är Stephen King inte fullt så skrämmande  längre. Uppföljaren till Varsel är bitvis riktigt otäck, men inte så otäck att jag inte vågar läsa vidare.

Och jag läser med nöje. King har skapat den perfekta kombon av spänning/action/skräck och vardaglig vardag. Hans skildring av människor och monster är bara bäst. Inkännande, övertygande, medryckande. King gör skräck av det vardagliga och vardag av skräcken. Och han ger ett mycket tillfredsställande svar på frågan om vad som hände med den lille killen i Varsel.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Doctor Sleep
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789175034133
Sidantal: 511

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Sjukdomar och skador

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som handlar om sjukdomar och/eller skador. Här är min trio.

Douglas Couplands roman Alla familjer är psykotiska handlar om en familj som inte liknar nånting annat. De ljuger, är otrogna och allmänt otrevliga, de säljer ofödda barn och kränger förfalskade brev från döda prinsessor. Och den fysiska hälsan är inte heller på topp, tre av dem har aids och en lider av obotlig cancer. Det här är en bok som är både deppig (jag menar, vem blir inte deppig av dödliga sjukdomar och kraschade förhållanden) och hysteriskt rolig. Rekommenderas!

Jamaica Kincaids roman Min mors självbiografi inleder med att huvudpersonens mamma dör i barnsäng. Och resten av boken är inte mycket muntrare. En egensinnig och avig flicka växer upp till en egensinnig och avig kvinna som jag i ärlighetens namn har svårt att förstå mig på. Fast det är klart, med den pappan hade jag också blivit avig och arg. Men det räcker inte riktigt. Jag gillar Kincaids raka och avskalade stil men huvudpersonen är för mycket av en gåta och berättelsen saknar en röd tråd. Men det är trevligt med en bok som utspelas i Karibien.

Augustenbad en sommar utspelas på en kurort i slutet av 1800-talet. Huvudpersonerna är en alkoholiserad poet, en kvinna döende i syfilis och en ung arbeterska. Jordahl har skrivit en vacker och vemodig berättelse och kryddat den med en dos riktigt usel poesi. Oförglömligt.