Ken Follett: Evighetens rand

Framsidan på pocketupplagan av Ken Folletts roman Evighetens rand
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ken Folletts cementblock Evighetens rand visade sig vara ett bra sällskap på semesterresan söderöver. Den är på drygt 1 000 sidor så den räcker ett tag. Vilket var bra eftersom jag på en vecka tillbringade ett drygt dygn på en eller annan buss. Förr eller senare tröttnar jag ju på att titta ut på landskapet och då var det bra med en tjock bok. Och Evighetens rand är väldigt lättläst. Det är den tredje och avslutande delen i trilogin Århundradet och trots att det var evigheter sen jag läste de tidigare delarna och i princip glömt allt hade jag inga problem med att komma in i handlingen. Follett är helt enkelt överpedagogisk. Trots att boken innehåller en myriad människor (av vilka de flesta är släkt med varandra) och hoppar hit och dit över kontinenterna är det svårt att gå vilse i texten. Kubakrisen, medborgarrättsrörelsen i USA, Berlinmuren, Summer of Love – allt blir begripligt och allt hänger samman. De stora historiska skeendena levandegörs genom beskrivningen av individerna. De stora historiska skeendena blir vardag.

På minuskontot står de vattenpölsgrunda personporträtten. Människorna är väldigt okomplicerade och väldigt förutsägbara. Synen på könen är i vissa avseenden mossig. Flickor och kvinnor är nästan alltid sexiga, männen är det med något undantag aldrig. Pojkarna och männen tänker ofta på sex och sexskildringarna är många, taffliga och tröttsamma.

Men de lätt stereotypa kvinnobilderna är lättare att stå ut med eftersom Folletts kvinnor är allt annat än dekorativa mähän. Nästan alla flickor och kvinnor i boken är påtagligt företagsamma och kompetenta och målmedvetna och många av dem blir ytterst framgångsrika yrkeskvinnor.

Sammanfattningsvis är Evighetens rand en lättillgänglig och underhållande historielektion om en spännande epok i vår moderna historia. Om en har tid över och inte lägger för stor vikt vid djup och problematisering och språkligt nydanande är den en riktigt trevlig bekantskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Edge of Eternity
Översättning: Peter Samuelsson & Lena Karlin
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2015
ISBN 9789174295177
Sidantal: 1035

Boken finns på Adlibris.

Isaac Asimov: Preludium till Stiftelsen & Hari Seldon och Stiftelsen

Bilderna är lånade från Natur & Kultur

Preludium till Stiftelsen har det mesta av det jag saknade i Stiftelsetrilogin. När boken börjar har Hari Seldon precis hållit det berömda föredrag där han deklarerade att det borde gå att utveckla en vetenskaplig metod för att förutsäga framtiden. Kejsaren av Vintergatsimperiet blir naturligtvis nyfiken, kräver att få träffa Seldon och så drar äventyret igång. Och den här gången satsar Asimov verkligen på att bygga karaktärer och miljöer. De där galna kejsarna och lika galna krigsherrarna som jag efterlyste i min recension av Stiftelsetrilogin lyser visserligen med sin frånvaro. Kejsar Cleon med efterföljare är inga galaktiska Caligulor och de flesta i boken beter sig anmärkningsvärt normalt med tanke på omständigheterna. Men de är ändå intressanta och Seldons resor till olika delar av planeten Trantor väcker min fantasi. Och så är boken riktigt spännande på det där trevliga bladvändarsättet som jag tycker om hos den här typen av berättelse.

Uppföljaren Harri Seldon och Stiftelsen handlar om hur Seldon och hans forskarteam kämpar i motvind med att utveckla psykohistorien samtidigt som Vintergatsimperiet långsamt faller samman. Även om boken bjuder på intriger, action och äventyr så är handlingen långsammare och tonen lite sorgsen och vemodig. Boken har mer djup än Preludium till Stiftelsen men är samtidigt splittrad, ryckig. Jag tycker både bättre och sämre om Harri Seldon och Stiftelsen. Men framför allt känns det ledsamt att det här blev Asimovs sista roman.

Vad gäller språket är Asimov är inte direkt känd som den säkraste stilisten i universum men det duger bra. Och nog märks det att det gått några decennier mellan Stiftelsetrilogin och de här två böckerna. Språket är helt enkelt klart bättre. Antingen blev Asimov bättre på att formulera sig eller så blev förlaget bättre på att hitta bra översättare. Hursom är resultatet en positiv bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Prelude to Foundation
Titel på svenska: Preludium till Stiftelsen
Översättning: K G Johansson & Gunilla Dahlbom
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127051137
Sidantal: 394

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Forward the Foundation
Titel på svenska: Hari Seldon och Stiftelsen
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127066398
Sidantal: 390

Böckerna finns inte längre på Adlibris och Bokus. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Dennis Lehane: En äkta man

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En äkta man är en lite annorlunda Lehane. En som vanligt mycket bra Lehane – jag har nog inte läst något av honom som jag inte tyckt varit bra – men lite annorlunda. Inte riktigt hans vanliga story. Huvudpersonen är inte polis eller privatdetektiv utan Rachel, en kvinna med trassligt förflutet, nerverna utanpå huden, kraschat äktenskap och karriär i spillror. Och Lehane tar tid på sig när han berättar om hur Rachel hamnade där hon är. Och sen träffar hon en ny man och det verkar som om allt ska ordnar sig men det gör det ju inte och efter ett tag blir det massa våld och ond bråd död och oväntade avslöjanden i sedvanlig Lehansk stil. Intrigen är läckert invecklad men ändå okomplicerad och rakt på sak, vilket ju också är väldigt Lehane.

Det enda jag inte gillar är det öppna slutet. Det känns lite som om Lehane plötsligt tröttnat på alltihop och avslutat boken utan att fixa till det där sista. Men bortsett från det är En äkta man en bra thriller, en sjujäkla bra skildring av en kvinna i trubbel och en minst lika bra skildring av en kärlekshistoria med förhinder.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Since We Fell
Översättning: Johan Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juli 2018
ISBN 9789174297119
Sidantal: 427

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Charlotte Rogan: Livbåten

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Charlotte Rogans debutroman Livbåten kunde ha varit fantastisk men är väl sådär. Tiden är första världskriget och bokens berättarjag Grace står inför rätta för mord. Tillsammans med 38 andra personer lyckades hon rädda sig ombord på en livbåt när oceangångaren de färdades i förliste. Under de veckor som förflöt innan räddningen kom skedde något som gav Grace en biljett till häkte och rättegång.

Det här låter verkligen som dundermaterial som en psykologisk thriller. Men Rogan når inte ända fram. Språket är bra och egentligen kan författaren beskriva både människor och miljöer på ett levande sätt. Skildringen av utsattheten i den överfulla livbåten är riktigt påfrestande. Men en psykologisk thriller kräver tillskruvade karaktärer och chockerande avslöjanden och det är där Rogan faller pladask. Framför allt huvudpersonen Grace borde ha varit vassare. En förvisso ganska sammansatt kvinna med en del beräknande. Men det räcker inte på långa vägar. Hon är för tam för att vara huvudperson i den här typen av thriller. Och de avslöjande som till slut kommer är också för tama. Slutet är snudd på tillrättalagt.

Jag tycker inte precis det var slöseri att läsa boken. I en annan slags berättelse hade Rogans stil funkat riktigt bra. Men i en psykologisk thriller blir det för mesigt.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Lifeboat
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: oktober 2014
ISBN 9789175471075
Sidantal: 270

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

George R. R. Martin: Feberdröm

Pocketutgåvan av George R. R. Martins roman Feberdröm, framsidan är blå och visar ett runt fönster med blod på
Bilden är lånad från Månpocket

Feberdröm var en sån där roman som jag både ville och inte ville läsa. Kombon vampyrer + Mississippi + 1800-tal kändes väldigt lockande. Författarnamnet George R. R. Martin lockade också. Jag har läst en och annan vampyrroman som varit seriöst dålig men Martin borgar för en viss kvalitet.

Haken var att jag verkligen, verkligen ÄLSKAR Game of Thrones, med versaler och utropstecken och hela baletten. Böckerna alltså. Tv-serien är bra men har förbättringspotential, särskilt de tre första säsongerna. Böckerna däremot är fantastiska rakt över. Som medeltidens Europa fast med drakar och gengångare och kvinnliga riddare. Utan allt överflödigt bjäfs om manliga dygder och allmän krigsromantik som J. R. R. Tolkiens böcker svämmar över av (så fick jag sagt det också).

Hursom. Eftersom jag älskar böckerna om Järntronen så väldigt mycket var jag rädd för att jag skulle bli besviken på Feberdröm. Så jag drog mig lite för att läsa, trots att jag köpt boken. Och när jag läste blev jag väl lite besviken men samtidigt lättad. Feberdröm är helt annorlunda än böckerna om Järntronen. Inte alls lika våldsam. Splatter förekommer men kommer inte upp i några anmärkningsvärda nivåer, inte med tanke på genren. Handlingen är rätt långsam. Det är i sig inte är fel men jag hade önskat mer spänning och fler överraskningar. Har man sett några vampyrrullar blir Feberdröm gräsligt förutsägbar.

Men det finns ju annat på plussidan. Skildringen av livet på hjulgångarna får min inre historienörd att vakna till liv, beskrivningen av Mississippi väcker min reslust. Och jag är tacksam över att den totala cynism och allas-krig-mot-alla som präglar böckerna om Järntronen här lyser med sin frånvaro. Tonen är snarast lite vemodig, typ En vampyrs bekännelse, fast på bättre prosa.

Sammanfattningsvis är Feberdröm på många sätt en trevlig och stämningsfylld läsupplevelse men jag saknar nagelbitarfaktorn som borde vara en självklar del i en vampyrroman. Bristen på nagelbitarfaktor sänker betyget rejält.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fevre Dream
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN 9789175038674
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Gary Shteyngart: Den ryske debutantens handbok

Pocketupplagan av Gary Shteyngarts roman Den ryske debutantens handbok
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Till en början tyckte jag inte alls om Den ryske debutantens handbok. Gary Shteyngarts språk är visserligen närapå gudabenådat men satir är knepigt. Om jag ska tycka om satir måste jag engagera mig i människorna och berättelsen, få en känsla av att allt det här skulle kunna hända, trots det skruvade tonfallet. Men till en början är jag likgiltig inför bokens huvudperson Vladimir. Han har visserligen potential – ung, invandrad som barn från Sovjetunionen till USA, anställd på assimileringsbyrå i New York, desperat behov av snabba pengar. Dessutom ser han ut som Trotskij. Men trots alla dessa potentiellt goda egenskaper fastnar han inte. Och utan en huvudperson som intresserar mig faller allting ihop som en illa behandlad sufflé.

Men efter ett antal sidor leder Vladimirs behov av snabba pengar till intressanta komplikationer. Killen själv börjar kännas kul och boken också. Och sedan puttrar det på ända till den fiktiva östeuropeiska staden Prava (Prag i lätt maskering), komplett med östeuropeiska gangsters och västeuropeiska backpackers. Ännu fler intressanta komplikationer inträffar. Handlingen är inte direkt trovärdig – det är som sagt satir – men ganska kul. Och skildringen av Östeuropa efter kommunismens fall är träffande.

Shteyngarts debutroman långt ifrån det bästa jag har läst i år men den höjer sig ändå lite över mängden.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Russians Debutante’s Handbook
Översättning: Nille Lindgren
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2005
ISBN: 9127108716
Sidantal: 474

Boken finns inte längre kvar i den ordinarie handeln.

Jayne Anne Phillips: Historien om Quiet Dell

Framsidan på Jayne Anne Phillips roman Historien om Quiet Dell

En av mina största läsupplevelser var Jayne Anne Phillips debutroman Maskindrömmar. Jag läste den som mycket ung och det kan ju hända att jag inte skulle tycka den var lika fantastisk i dag. Men då var jag helt överväldigad. Maskindrömmar blev för mig den ultimata amerikanska romanen om den ultimata amerikanska familjen under det ultimata amerikanska 1900-talet.

Sedan dess har jag ju väntat på att Phillips ska åstadkomma något liknande igen, en bok som jag flera år efteråt fortfarande kommer att minnas som något alldeles särskilt. Jag har väntat på att hon åtminstone ska skriva en bok som jag utan att tveka kan ge högsta betyg.

Hennes senaste roman Historien om Quiet Dell är inte ens i närheten.

Boken bygger på verkliga händelser och så långt är väl allt väl. 1931 mördade en sol-och-vårare en kvinna och hennes tre barn. Runt det har Phillips byggt upp en delvis fiktiv berättelse. De första hundra sidorna eller så är bra, mitt hopp om en högsta-betyg-Phillips verkar infrias. Men sedan går det raskt utför och till slut återstår bara sentimental smörja.

Annorlunda uttryckt: så länge författaren utgår någorlunda från kända fakta fungerar berättelsen. När hon börjar fantisera mer fritt går det åt skogen. Hon vill göra något hoppfullt av det fruktansvärda och det blir helt fel. Hon baserar flera personer i berättelsen på sina föräldrar och det blir ännu mer fel. Boken om en seriemördare och hans offer blir någon slags kärleksförklaring till författarens föräldrar. Det är hemskt.

Hade det inte varit för de första 100 sidorna eller så hade boken fått en överkorsad dödskalle i betyg. Nu blir det 1 stjärna och ett råd: skippa Historien om Quiet Dell och läs i stället Maskindrömmar och Lark & Termite.

Betyg: 1 stjärna

Originaltitel: Quiet Dell
Översättning: Mats Hörmark
Förlag: Forum
Utgiven: 2015
ISBN: 9789137142197
Sidantal: 482

Den tryckta upplagan av boken finns inte längre kvar i den ordinarie handeln.

John Williams: Butcher’s Crossing

Pocketupplagan av John Williams roman Butcher's Crossing. På framsidan en buffel i ett snöigt landskap
Bilden är lånad från Natur & Kultur

John Williams roman Butcher’s Crossing är inte riktigt min typ av bok. Eller snarare sagt, det är inte riktigt min typ av handling. Den utspelas i amerikanska Västern på 1870-talet. Ung man på jakt efter sitt sanna jag åker ut i ödemarken för att jaga bufflar tillsammans med tre råbarkade män, utstår umbäranden och motgångar.

Och så är det inte så väldigt mycket mer.

Om Williams slängt in ett spöke hade jag köpt konceptet rakt av. Spöken passar på ödsliga platser bortom all ära och redlighet. Men här finns inga spöken. Däremot en radda manliga män, en och annan prostituerad kvinna samt en otrolig mängd bufflar. Och hade hela handlingen utspelats i nybyggarsamhället Butcher’s Crossing hade jag förmodligen varit överförtjust. Tyvärr dras det ut på buffeljakt och buffeljakt är inte min grej.

Så jag har svårigheter att engagera mig i själva handlingen.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att John Williams är en mycket begåvad författare. Precis som i Stoner beskriver han stora känslor och händelser med mycket små medel. Och precis som i Stoner ger han känslan av att skildra människor som faktiskt levat, som de levat. Will Andrews och de andra i boken är inte hittepåfigurer i en roman utan verkliga människor. Hans skildring av människorna engagerar just för att de känns så levande.

Efter lite funderande hit och dit ger jag ändå 4 stjärnor i betyg. När allt kom omkring fick Williams mig att läsa och uppskatta en bok om ett ämne som inte alls är min grej.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Butcher’s Crossing
Översättning: Eva Johansson
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: maj 2016
ISBN: 9789127148741
Sidantal: 331

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Revolvermannen & De tre följeslagarna

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ännu en Stephen King. Eller två, för att vara exakt. Jag har läst Revolvermannen och De tre följeslagarna, de två första delarna i Kings fantasyepos Det mörka tornet.

I första boken presenteras läsaren för Roland av Gilead, revolvermannen själv. Han är nån slags korsning mellan Clint Eastwood i vilken spagettivästern som helst och en riddare i en medeltida saga. Världen han befinner sig i är dyster och hotfull och Roland själv har ett mystiskt uppdrag. Boken är spännande och fantasieggande men också förvirrande, frågetecknen är många och jag känner mig mest desorienterad. Berättarstilen är lite överlastad, som om författaren hade ambitioner han ännu inte riktigt förmår leva upp till. Det känns som jag läser förstlingsverket av en författare som kommer bli, ja, superstor.

Uppföljaren De tre följeslagarna är bättre på alla sätt och vis. Storyn är snyggt komponerad och har en tydlig riktning. Nya spelare introduceras och åtminstone något frågetecken rätas ut. Språket har befriats från det mesta av det överflödiga och flyter fint, berättarstilen är – för att ta till värsta klyschan – mer mogen.

Bägge böckerna är klart läsvärda och jag ser fram emot att ta itu med den tredje boken i serien.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Gunslinger
Svensk titel: Revolvermannen
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170844
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Drawing of the Three
Svensk titel: De tre följeslagarna
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170851
Sidantal: 415

Boken finns på Adlibris och Bokus.