Jennifer Egan: Goon squad

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Nu har jag läst Jennifer Egans debutroman Goon squad och det är ingen tvekan: jag tycker den är klart bättre än hennes senare roman Manhattan beach. Jag förstår varför Goon squad fick Pulitzerpriset (och varför Manhattan Beach inte fick det). Fast ett Pulitzerpris säger kanske inte så mycket, nu när jag tänker efter. Steglitsan av Donna Tartt fick också Pulitzerpriset och den är i vissa avseenden förfärlig, ett klichéspäckat mischmasch som jag aldrig vill uppleva igen.

Goon squad vill jag faktiskt uppleva igen. Jag är inte mycket för omläsningar av böcker men ska jag läsa om någon bok de närmaste åren står Goon squad högt upp på listan. Det finns mycket i den att upptäcka. Handlingen tar avstamp i en före detta punkare som avancerat till skivbolagsdirektör och hans neurotiska assistent (hon stjäl tvångsmässigt). Med de två som utgångspunkt har Egan skrivit en samling berättelser om en samling människor som på något sätt är relaterade till varandra. Som en novellsamling där novellerna hänger i hop. Läsningen är bitvis rätt förvirrande för handlingen hoppar hit och dit i tid och rum och mellan olika personer, utan någon direkt logik. Men just förvirringen är också spännande, för varje berättelse ger en pusselbit i ett stort pussel och en omläsning ger nog många aha-upplevelser.

Om det finns en röd tråd i boken så är det vad tiden gör med människor. Handlingen sträcker sig från början av 1970-talet till en nära framtid (Egan avslutar faktiskt med att nästan nosa på sci-fi-genren, bara en sån sak). Och det tiden gör med människor, hela grejen med att det inte går att vrida tillbaka klockan, är sorgligt men samtidigt fascinerande. Goon squad är en fascinerande bok.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: A Visit from the Goon Squad
Översättning: Eva Johansson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789174297898
Sidantal: 344

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Margaret Atwood: Gileads döttrar

Bilden är lånad från Norstedts

Om inte Margaret Atwoods namn faktiskt stått på omslaget till Gileads döttrar hade jag trott att det handlat om fan fiction. Atwood är en av mina absoluta favoritförfattare med en flera riktigt, riktigt bra dystopier på sin meritlista. Tjänarinnans berättelse, förlagan till HBO:s tv-serie The Handmaid’s Tale är ett utmärkt exempel, en otäck berättelse om hur USA i en nära framtid förvandlats till en kvinnoförtryckande diktatur av värsta sort. Atmosfären i boken är så kvävande och så paranoid, utsattheten som beskrivs total. Det är inte den bästa bok jag läst – det finns ett och annat som framstår som utdaterat. Tekniken för surrogatmödraskap har ju gått framåt en del sedan 1980-talet om man säger så. Men Tjänarinnans berättelse är en bok som är väldigt svår att glömma.

Att säga att uppföljaren Gileads döttrar inte håller samma klass är väl årets understatement. Uppföljaren är en halvdålig sci-fi för unga vuxna. Och eftersom det är Atwoods namn som står på boken är det nästan så jag undrar om det är en spökskrivare som varit i farten. Det finns knappt ett spår av det som gör Atwoods övriga författarskap så outstanding. Personporträtten är platta och framställningen av Tant Lydia som en i grunden god tant med demokratiska böjelser faller på sin egen orimlighet. Skildringen av förtrycket i Gilead är visserligen intressant men saknar helt den skärpa och tyngd som annars utmärker Atwoods dystopier. Och även om handlingen är bitvis spännande så hjälper det inte när intrigen är ogenomtänkt och i grunden orimlig. Upplösningen är ju bara… Ja.

Jag förstår inte vad som hände. Kanske ville Atwood ge ett avslut till fansen av tv-serien. Kanske tänkte hon att de litterära ambitionerna då måste sänkas radikalt. Hur som helst är resultatet rätt sorgligt. Den som älskar Tjänarinnans berättelse kan utan vidare hoppa över Gileads döttrar och kolla på tv-serien i stället. HBO:s version av storyn är kanske inte heller så trovärdig men den har väldigt mycket atmosfär. Och den ger en tusan så mycket spännande förklaring av vad som hände efter att Offred klivit in i den där skåpbilen.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: The Testaments
Översättning: Inger Johansson
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2020
ISBN: 9789113098852
Sidantal: 442

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip K. Dick: Mannen i det höga slottet

Bilden är lånad från Bakhåll

Mitt första möte med Philip K. Dick i litterär form utföll till allmän belåtenhet. Jag har ju sett flera ypperliga filmer baserade på hans böcker – Blade Runner, Minority Report, Total Recall (originalet med Schwarzenegger, ingen remake). Men jag hade ju inte läst något av honom. Jag var lite orolig för vad jag skulle tycka, har ju läst en och annan sci-fi-författare som byggt upp helt fantastiska världar, men vars litterära förmågor kanske varit si-så.

Men Philip K. Dick kunde verkligen skriva. Hans roman Mannen i det höga slottet har språket och känslan. Människorna är intressanta, författaren utrustar dem med djup och tvetydigheter och ambivalens. Och upplägget är avgjort underhållande. Mannen i det höga slottet utspelas i en alternativ verklighet där Japan och Tredje riket vann andra världskriget. Som lite av en nörd när det gäller andra världskriget och Tredje riket har jag väldigt roligt åt skildringen av diverse nazistiska höjdare och annat i den stilen. Och som många bra sci-fi-författare har Philip K. Dick något att säga om samtiden. Just kontrafaktisk historia har en alldeles särskild potential för samtidsanalys och samtidskritik. Många pluspoäng där alltså.

Det jag inte riktigt gillar med boken ligger mest på detaljnivå, det finns sånt som jag inte begriper och sånt jag tycker är orimligt. Och slutet är lite för öppet, ofärdigt på något sätt. Men annars är Mannen i det höga slottet en riktigt trevlig läsupplevelse. Bra efterord av Johan Frick var en oväntad bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Man in the High Castle
Översättning: Eva Gabrielsson
Förlag: Bakhåll
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789177424437
Sidantal: 252

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Don Winslow: Muren

Bilden är lånad från Harper Collins Nordic

Ännu en bok som borde förses med varningstext: Don Winslows mastodontroman Muren. Men jag rekommenderar ändå alla som orkar att läsa den. Jag rekommenderar den särskilt till personer som tycker att det är helt okej att partyknarka ibland på grund av ”skadar ingen annan”. Muren är en mycket välskriven och mycket brett upplagd skildring av narkotikans väg från Mexico till USA. Som läsare får jag träffa höjdarna och fotfolket i de mexikanska knarkkartellerna, personerna som för in knarket i USA, langarna och användarna på gatan. Agenterna och poliserna, politikerna. Journalisterna. Barnen. Det är nog det värsta i den här boken, skildringen av barnen.

Det säger sig själv att det här är en oerhört våldsam bok. Kriget mellan de mexikanska knarkkartellerna har skördat otroligt många offer och Winslow väjer inte för de blodiga detaljerna om man säger så. Och glöm alla tankar på att försöka hålla räkning på liken, det går bara inte, det är omöjligt. De samlas bokstavligt talat i högar och drivor, dumpade längs vägkanten och på soptippar, hängandes från broar.

Men det är inte dussindeckarunderhållningsvåld som Winslow levererar. Han skildrar en fruktansvärd verklighet så som den ser ut. Det här är knarkindustrin och människorna i den. Han låter läsaren krypa in under skinnet på dem alla, från bossarna i kartellernas Mexico till heroinisterna på New Yorks gator. Det är hemskt och brutalt men också insiktsfullt och nyanserat och fullt av medkänsla. Och knäppast av allt, det är många gånger roligt. Tonårskillarna som ordnar en pisstävling på en sluten ungdomsvårdsanstalt; vinsten är en sanslös mängd Snickers. Gangstern som i fängelset längtat efter sina bägge familjer (frun och barnen i USA, älskarinnan och barnen i Mexico) och som när han kommer ut inser att de är skitjobbiga allihop. Och så vidare.

Som en bonus får en viss amerikansk president en rejäl smäll på nosen. Winslow är en känd Trumpmotståndare och det är liksom ingen tvekan vem som är förebilden för bokens presidentkandidat, sedermera president.

Om jag ska klaga på något så är det villervallan av människor. Winslow har ett fantastiskt språk, medryckande och lättillgängligt. Men det är en oerhörd massa människor att hålla reda på och jag har särskilt problem med namnen i de mexikanska knarkkartellerna. De är så många, de är släkt med varandra på olika sätt och de är i våldsam konflikt med varandra, inte sällan för grejer som hände långt tillbaka i tiden. Läsningen hade underlättats av ett personregister. Jag borde ha skrivit ett själv. Det är framför allt svårigheterna att hålla reda på vem som är vem och som gjort vad som sänker betyget till 4 stjärnor.

Och så några ord om omfånget. Muren är ca 780 sidor pytteliten text, vilket ju kan verka avskräckande. Det tog ju sin lilla tid att ta sig igenom den. Men den är värd varenda minut. Nu vill jag läsa föregångarna I hundarnas våld och Kartellen. Muren är nämligen tredje boken i en trilogi, men det går utmärkt att läsa den fristående.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Border
Översättning: Anders Nunstedt
Förlag: Harper Collins Nordic
Utgiven: juni 2020
ISBN: 9789150948820
Sidantal: 781

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter Swanson: Hennes värsta mardröm

Bilden är lånad från Southside Stories

Swanson gör det igen, fast ännu bättre. Precis som Värd att döda, som jag skriver om här, är Hennes värsta mardröm, en mycket välskriven psykologisk thriller. Den här gången handlar det om en engelsk tjej som byteslånar lägenhet med sin amerikanske kusin. Men hon har knappt hunnit inta kusinens snofsiga Bostonlägenhet förrän ett lik hittas i grannlägenheten och sen går det snabbt utför med trivseln och tryggheten.

Precis som i den förra boken gör Swanson en djupdykning i mänsklig psykopati och han gör det bra. Hennes värsta mardröm är läskigt trovärdig och härligt oförutsägbar och lagom snårig. Intrigen är om inte nyskapande så definitivt något bortom standardformuläret för hur man konstruerar en bra deckarhistoria. Och om Värd att döda var ett bra argument för singelliv och celibat så är Hennes värsta mardröm skäl nog att dumpa mänskligt sällskap fullständigt och istället skaffa en katt. För övrigt spelar faktiskt en katt en nyckelroll i boken. Bara en sån sak! Jag ger fem stjärnor i betyg och hoppas på att det kommer fler böcker av Swanson i svensk översättning.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Her Every Fear
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Southside Stories
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789188725646
Sidantal: 359

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter Swanson: Värd att döda

Bilden är lånad från Southside Stories

2020 är ett rätt deppigt år i många avseenden men på deckarfronten har det sett riktigt bra ut; jag har upptäckt flera nya riktigt bra författare av deckare och thrillers. Senaste fyndet är Peter Swanson. Jag var lite tveksam när jag började läsa hans thriller Värd att döda, jag var orolig för att det skulle visa sig vara en sämre variant på temat Främlingar på tåg (den där filmen av Hitchcock där två killar på skämt byter mord och det visar sig att den ena faktiskt menar allvar).

Det är det inte. Värd att döda är en mumsigt välkomponerad thriller som bjuder på tillräckligt många överraskningar för att hålla mig fångad. Den ger många bra argument för singelliv och celibat, om en säger så. Och den är en ruggigt bra inifrånskildring av sociopati, psykopati, antisocial personlighetsstörning eller vad en nu vill kalla det. Det är svårt att ge röst åt en person med den typen av störning utan att det blir fånigt eller överdrivet eller bara trist. Men Swanson lyckas galant. Det är mycket snyggt gjort.

Plus i kanten ger jag också för språket. Många bra deckarförfattare är kanske inte så skickliga stilister men de kompenserar stort genom förmågan att snickra ihop en spännande och tillräckligt trovärdig berättelse om människor som som är spännande och tillräckligt trovärdiga. Swanson är spännande och trovärdig och hans människoskildringar är avgjort bra och dessutom är han en hejare på att formulera sig.

Jag ger snudd på full pott i betyg. Att det blir snudd på beror på att boken trots allt är lite förutsägbar på sina ställen. Men bara lite.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Kind Worth Killing
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Southside Stories
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789188725103
Sidantal: 375

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Institutet

Bilden är lånad från Albert Bonniers förlag

Stephen Kings senaste roman (må det bli många många fler) Institutet är en grym berättelse med historiska förebilder. Den handlar om barn med särskilda egenskaper som kidnappas och spärras in på en institution där de går en brutal och kort framtid till mötes. Ruskigt spännande nästan hela vägen fram, det är väl först mot slutet som trovärdigheten svajar till lite. Hela grejen med bra fantasy och sci-fi är att få det omöjliga att framstå inte bara som möjligt utan också helt rimligt. Jag tycker inte King lyckas med just den biten fullt ut, det är något som skaver med upplösningen. Inte så att hela boken faller ihop som en sufflé, långt ifrån, men det är en irritationsfaktor jag inte kan bortse ifrån.

Men i övrigt är det här en väldigt bra bok. Seriöst fängslande persongalleri, som vanligt. Jag fastnar särskilt för beskrivningen av barnen och av de anställda på institutet. Det finns som sagt en historisk förlaga och King förvaltar arvet väl.

Berättarperspektivet hoppar mellan flera olika personer men det är inte samma tsunami av människor som i exempelvis Törnrosor (som han skrev tillsammans med sonen Owen) eller Under kupolen. På det sättet är Institutet mer lättillgänglig. Och avsevärt mer pang på. Kollektivromaner har sin definitiva charm men kan bli långrandiga med alla miljoner underintriger som ska flätas ihop inför den stora finalen. Det var lite det som hände i Törnrosor. Institutet är enklare uppbyggd. Inte precis stramt berättad – vi snackar om Stephen King – men intrigen är mer fokuserad, mer sammanhållen, mer rakt upp och ner. Och det funkar utmärkt. Jag hinner aldrig bli mätt på berättelsen förrän den är slut.

En kul detalj med Institutet är blinkningarna åt George R R Martins fantasyepos Sagan om is och eld och tv-serien Game of Thrones. Jag hittade i alla fall fyra och är småsugen på att läsa om boken för att se om det finns fler.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Institute
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2020
ISBN: 9789100184728
Sidantal: 665

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King & Owen King: Törnrosor

Bilden är lånad från Månpocket

Stephen och Owen King har har slagit sina påsar ihop och skrivit skräckisen Törnrosor och det funkar nästan hela vägen fram. Storyn är följande: En efter en faller världens kvinnor i en märklig sömn och de som väcks förvandlas till mördarmaskiner. Allt medan paniken och våldet tilltar inser invånarna i en liten stad i Appalacherna att deras lilla håla är epidemins epicentrum, jakten på botemedlet startar och så vidare och så vidare.

Det låter knäppt men är riktigt, riktigt bra. Fader och son King har åstadkommit en intensiv, obehaglig och genuint otäck bladvändare, med ett budskap. Relationen mellan kvinnor och män står i fokus boken igenom och författarna levererar en bredsida mot män som begår övergrepp och/eller beter sig som skitstövlar på annat sätt. Och i den här boken finns det en hel uppsjö sådana män. Pappa King är ju känd för sin skicklighet i att skildra riktigt vidriga människor och tja, han gör sitt jobb den här gången också. Och trots att folk dör på löpande band och likhögarna växer så är det just i skildringen av de där männen som beter sig som riktiga skitstövlar som är mest otäck. Persongalleriet innehåller kvinnor som är klockrena sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på andra sätt men det som känns mest är just där skitstövlarna till män. Fast det kanske beror på att jag är kvinna och har stött på en och annan skitstövel.

Så jag blir ju inte jätteförvånad över att boken utmynnar i en dos särartsfeminismen, typ om kvinnorna styrt världen hade den visserligen inte varit perfekt men nog fan hade den sett bättre ut. Vilket för övrigt inte går ihop med skildringen av bokens kvinnliga sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på annat sätt, men herregud, det här är en roman, inte en avhandling. Kan också tilläggas att bokens absolut intressantaste person är djurkontrollanten Frank, en kille som balanserar på en slak linje mellan skitstövelavgrunden och den svåra konsten att vara en helt okej person när en egentligen mest vill klippa till någon.

På tal om persongalleriet så är det enormt och handlingen drar fram längs flera parallella linjer. Jag tycker författarna lyckats riktigt bra med att hjälpa mig som läsare att hålla isär allt och alla men det finns ett register längst fram i boken. Fast ärligt talat är inte det registret så lätt att hitta i, just på grund av omfattningen.

Och så var det grejen med att boken när nästan hela vägen fram. Det blir lite småsegt ett tag mot slutet när det drar ihop sig till slutstriden. Och så var det särartsfeministbudskapet, viss jolmighetsvarning där. Men i övrigt så tillhör Törnrosor ett av årets hittills mesta läsupplevelser. Böcker ska ju kännas. Det här känns.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Sleeping Beauties
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789175039893
Sidantal: 704

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Egan: Manhattan beach

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag är kluven till Jennifer Egans roman Manhattan beach. Det är lite svårt att beskriva handlingen, men den utspelas under mellankrigstiden och andra världskriget och kretsar kring en far, en dotter och en gangster. I bokens börjar tar en familjefar i jakt på försörjning anställning hos en gangster. Därpå kastas handlingen några år fram i tiden, fadern är försvunnen och hans dotter Anna får försörja familjen; när kriget börjar tar hon anställning på ett skeppsvarv.

Det låter ju som en bok för mig, men jag vet inte riktigt. Egan skriver ju mycket bra, stilistiskt påminner hon om Dennis Lehane i den historiska historiska trilogi som började med Ett land i gryningen. Och skildringen av familjen Kerrigan har djup och tyngd och allt det där. Särskilt beskrivningen av Annas funktionsnedsatta syster är fin. Dessutom skriver Egan om en historiskt intressant epok. Det är ju inget nytt att jag är intresserad av andra världskriget och här får jag ytterligare en pusselbit, om kriget på hemmaplan, där kvinnorna fick ta över männens arbeten medan männen slogs på andra sidan havet. Med skildringen av Annas tid på varvet levandegör Egan historien och jag älskar det. Men läsupplevelsen störs av saker som känns helt orimliga, som den där nattliga och väldigt illegala dykexpeditionen som Anna organiserar. Sådana saker händer bara inte och framför allt inte med det resultatet. Och så tycker jag att en bok där en gangster har en nyckelroll ska innehålla mer gangsteraktiviteter. Mer Boardwalk Empire så att säga. Inte så att boken är helt renons på hantering av illegala pengar och pangpang och sånt men jag hade velat ha mer.

Så ja, jag är kluven till Manhattan beach och betyget blir lägre än vad det kunde ha blivit. Men det betyder inte att jag inte vill läsa mer av Egan, det finns mycket i boken som är bra eller mer än bra och som ger mersmak.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Manhattan Beach
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juni 2019
ISBN: 9789174297768
Sidantal: 507

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Riley Sager: Två sanningar och en lögn

Bilden är lånad från Modernista

Riley Sagers thriller Två sanningar och en lögn är en sån där bok som är bra fast den inte borde vara det. Huvudpersonen Emma var med om en traumatisk händelse när hon var på ett ungdomsläger som trettonåring. Flickorna som hon delade stuga med försvann ut en natt – och återfanns aldrig. Lägret stängdes, för gott trodde alla. Men 15 år år senare ska lägret öppnas på nytt och Emma erbjuds en plats som konstlärare. Hon tackar ja, hon vill återvända för att ta reda på vad som hände med de tre flickorna.

Redan där förlorar ju storyn en del i trovärdighet. Det är obegripligt att Emma får erbjudandet att delta i lägret som lärare. Det är obegripligt att Emma ens överväger erbjudandet. Alla som kan sin skräckfilmshistoria vet vad som händer när ett ungdomsläger som stängts efter tragiska händelser öppnar upp igen. Och så där fortsätter det, det här är en bok med en hel radda obegripligheter och orimligheter. Och ändå funkar det. Kanske för att Sager fått in en så bra mix. Han slänger in lite vuxenångest och lite tonårsnostalgi, anspelar skamlöst på kända skräckfilmer, slänger ut ledtrådar och teasers och en och annan oväntad vändning och så lite action på det. Resultatet är en bladvändare som håller i alla fall mig fången från första sidan till den sista. Och på tal om sista sidan så är slutet riktigt, riktigt snyggt. Trots att intrigen egentligen är helt orimlig är jag riktigt nöjd med min läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Last Time I Lied
Översättning: Elisabet Fredholm
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789178932634
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.