Stephen King & Owen King: Törnrosor

Bilden är lånad från Månpocket

Stephen och Owen King har har slagit sina påsar ihop och skrivit skräckisen Törnrosor och det funkar nästan hela vägen fram. Storyn är följande: En efter en faller världens kvinnor i en märklig sömn och de som väcks förvandlas till mördarmaskiner. Allt medan paniken och våldet tilltar inser invånarna i en liten stad i Appalacherna att deras lilla håla är epidemins epicentrum, jakten på botemedlet startar och så vidare och så vidare.

Det låter knäppt men är riktigt, riktigt bra. Fader och son King har åstadkommit en intensiv, obehaglig och genuint otäck bladvändare, med ett budskap. Relationen mellan kvinnor och män står i fokus boken igenom och författarna levererar en bredsida mot män som begår övergrepp och/eller beter sig som skitstövlar på annat sätt. Och i den här boken finns det en hel uppsjö sådana män. Pappa King är ju känd för sin skicklighet i att skildra riktigt vidriga människor och tja, han gör sitt jobb den här gången också. Och trots att folk dör på löpande band och likhögarna växer så är det just i skildringen av de där männen som beter sig som riktiga skitstövlar som är mest otäck. Persongalleriet innehåller kvinnor som är klockrena sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på andra sätt men det som känns mest är just där skitstövlarna till män. Fast det kanske beror på att jag är kvinna och har stött på en och annan skitstövel.

Så jag blir ju inte jätteförvånad över att boken utmynnar i en dos särartsfeminismen, typ om kvinnorna styrt världen hade den visserligen inte varit perfekt men nog fan hade den sett bättre ut. Vilket för övrigt inte går ihop med skildringen av bokens kvinnliga sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på annat sätt, men herregud, det här är en roman, inte en avhandling. Kan också tilläggas att bokens absolut intressantaste person är djurkontrollanten Frank, en kille som balanserar på en slak linje mellan skitstövelavgrunden och den svåra konsten att vara en helt okej person när en egentligen mest vill klippa till någon.

På tal om persongalleriet så är det enormt och handlingen drar fram längs flera parallella linjer. Jag tycker författarna lyckats riktigt bra med att hjälpa mig som läsare att hålla isär allt och alla men det finns ett register längst fram i boken. Fast ärligt talat är inte det registret så lätt att hitta i, just på grund av omfattningen.

Och så var det grejen med att boken när nästan hela vägen fram. Det blir lite småsegt ett tag mot slutet när det drar ihop sig till slutstriden. Och så var det särartsfeministbudskapet, viss jolmighetsvarning där. Men i övrigt så tillhör Törnrosor ett av årets hittills mesta läsupplevelser. Böcker ska ju kännas. Det här känns.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Sleeping Beauties
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789175039893
Sidantal: 704

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Egan: Manhattan Beach

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag är kluven till Jennifer Egans roman Manhattan Beach. Det är lite svårt att beskriva handlingen, men den utspelas under mellankrigstiden och andra världskriget och kretsar kring en far, en dotter och en gangster. I bokens börjar tar en familjefar i jakt på försörjning anställning hos en gangster. Därpå kastas handlingen några år fram i tiden, fadern är försvunnen och hans dotter Anna får försörja familjen; när kriget börjar tar hon anställning på ett skeppsvarv.

Det låter ju som en bok för mig, men jag vet inte riktigt. Egan skriver ju mycket bra, stilistiskt påminner hon om Dennis Lehane i den historiska historiska trilogi som började med Ett land i gryningen. Och skildringen av familjen Kerrigan har djup och tyngd och allt det där. Särskilt beskrivningen av Annas funktionsnedsatta syster är fin. Dessutom skriver Egan om en historiskt intressant epok. Det är ju inget nytt att jag är intresserad av andra världskriget och här får jag ytterligare en pusselbit, om kriget på hemmaplan, där kvinnorna fick ta över männens arbeten medan männen slogs på andra sidan havet. Med skildringen av Annas tid på varvet levandegör Egan historien och jag älskar det. Men läsupplevelsen störs av saker som känns helt orimliga, som den där nattliga och väldigt illegala dykexpeditionen som Anna organiserar. Sådana saker händer bara inte och framför allt inte med det resultatet. Och så tycker jag att en bok där en gangster har en nyckelroll ska innehålla mer gangsteraktiviteter. Mer Boardwalk Empire så att säga. Inte så att boken är helt renons på hantering av illegala pengar och pangpang och sånt men jag hade velat ha mer.

Så ja, jag är kluven till Manhattan Beach och betyget blir lägre än vad det kunde ha blivit. Men det betyder inte att jag inte vill läsa mer av Egan, det finns mycket i boken som är bra eller mer än bra och som ger mersmak.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Manhattan Beach
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juni 2019
ISBN: 9789174297768
Sidantal: 507

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Riley Sager: Två sanningar och en lögn

Bilden är lånad från Modernista

Riley Sagers thriller Två sanningar och en lögn är en sån där bok som är bra fast den inte borde vara det. Huvudpersonen Emma var med om en traumatisk händelse när hon var på ett ungdomsläger som trettonåring. Flickorna som hon delade stuga med försvann ut en natt – och återfanns aldrig. Lägret stängdes, för gott trodde alla. Men 15 år år senare ska lägret öppnas på nytt och Emma erbjuds en plats som konstlärare. Hon tackar ja, hon vill återvända för att ta reda på vad som hände med de tre flickorna.

Redan där förlorar ju storyn en del i trovärdighet. Det är obegripligt att Emma får erbjudandet att delta i lägret som lärare. Det är obegripligt att Emma ens överväger erbjudandet. Alla som kan sin skräckfilmshistoria vet vad som händer när ett ungdomsläger som stängts efter tragiska händelser öppnar upp igen. Och så där fortsätter det, det här är en bok med en hel radda obegripligheter och orimligheter. Och ändå funkar det. Kanske för att Sager fått in en så bra mix. Han slänger in lite vuxenångest och lite tonårsnostalgi, anspelar skamlöst på kända skräckfilmer, slänger ut ledtrådar och teasers och en och annan oväntad vändning och så lite action på det. Resultatet är en bladvändare som håller i alla fall mig fången från första sidan till den sista. Och på tal om sista sidan så är slutet riktigt, riktigt snyggt. Trots att intrigen egentligen är helt orimlig är jag riktigt nöjd med min läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Last Time I Lied
Översättning: Elisabet Fredholm
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789178932634
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Det mörka tornet

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Det var med viss bävan jag tog itu med Stephen Kings roman Det mörka tornet, den sjunde och avslutande delen i serien med samma namn. 783 sidor är rätt mastigt och kvaliteten på de tidigare böckerna har varierat. Men herregud vilken bra bok! Spännande och otäck och emellanåt så väldigt sorglig. Alla frågetecken från tidigare böcker rätas ut, allt hamnar på plats. Varför barnen som kom tillbaka till Calla törda överhuvudtaget rövades bort, poängen med tågen, syftet med Mias mordiske lille pys, Stephen Kings roll i handlingen, allt. Och slutet är fantastiskt, chockartat men självklart. Det kunde inte ha slutat på ett annat sätt.

Men framför allt: det världsbygge som King har konstruerat med böckerna om det mörka tornet liknar inte något annat jag läst. Det slår till och med Terry Pratchetts Discworld. Det här är en värld där vad som helst kan hända, där fantasin får fritt spelrum – möjligheterna är oändliga. Det är hisnande.

Kort sagt, Det mörka tornet är dark fantasy när den är som bäst. Och det finaste av allt är att det faktiskt finns en bok till, Vinden genom nyckelhålet. Det är en mellanbok som utspelas mellan den fjärde och femte boken. Den ska läsas.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Dark Tower
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170905
Sidantal: 783

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tommy Orange: Pow wow

Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Tommy Oranges debutroman Pow wow är rörig. Och det är inte menat som en varning, typ läs något annat. Tvärtom. Det här är en bok som alla borde läsa. Orange har ett mycket bra språk och han skriver om något som verkligen berör åtminstone mig. Han skildrar ett antal människoöden tillhörande den amerikanska ursprungsbefolkningen och som alla är på väg till en pow wow. En tung och sorglig berättelse på många sätt. 400 år av förtryck har ju sina konsekvenser. Alkoholmissbruk och trasiga familjer går som en röd tråd genom hela boken. Men det är också en skildring av förmågan att härda ut, ta sig fram, fortsätta, skapa sig ett liv, bevara en kultur. Den ger en hel del att tänka på.

Men så var det rörigheten. Orange hoppar hej vilt mellan människor och epoker och jag hänger inte med. Jag tappar bort mig nästan med en gång. Och det är lite synd, för halva poängen med Pow wow är att alla de här människorna som skildras i berättelsen hänger ihop och när de till slut möts blir det explosivt. Så ett bra tips inför läsningen är att ta till något knep för att hålla reda på allihop. Jag borde nog ha inlett läsningen med att utrusta mig med papper och penna. Lite minnesanteckningar för att hålla reda på vem som är vem i en i grund och botten mycket bra och intressant och spännande berättelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: There There
Översättning: Eva Åsefeldt
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952190
Sidantal: 301

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Thomas Mullen: Darktown

Bilden är lånad från Historiska Media

Thomas Mullens historiska deckare Darktown kvalar närmast in i kategorin ”Jobbig men viktig”. Den utspelas i Atlanta i amerikanska södern. Året är 1948 och staden har fått sina första svarta polismän. Det är en liten utsatt styrka med mycket kringskurna befogenheter, strängt förbjudna att syssla med mordutredningar och illa sedda av de vita poliserna. Men när en ung svart kvinna hittas mördad börjar polisman Lucius Boggs och hans partner mot alla regler och med fara för sina egna liv kolla runt.

När jag skriver ”jobbig men nödvändig” är det precis så boken känns. Mullen har återskapat ett riktigt otrevligt avsnitt av amerikansk historia. Det är plågsamt att läsa om så mycket rasism, småskurenhet och allmän illvillighet på en gång. Men det är ju så verkligheten ser ut. Och ämnet är intressant. Jag är kass på USA:s historia och Darktown väcker min kunskapshunger.

Nu finns det ju många mer eller mindre usla böcker om viktiga och nödvändiga ämnen. Darktown hör tack och lov inte dit. Mullen tycks ha gjort gedigen research, han känns trovärdig och hans personporträtt är levande och stannar kvar i minnet. Där ligger bokens styrkor. Själva deckargåtan är godkänd. Sämst är språket. Mullen skriver inte dåligt men han saknar det där lilla extra som får mig att fastna. Det är språket som gör att jag inte vill ge fyra stjärnor.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Darktown
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska Media
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789175459561
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Daniel Cole: Marionetten

Bilden är lånad från Norstedts

Daniel Coles andra roman Marionetten är allt förstlingsverket Trasdockan är och lite till. Alltså mängder av blod och konstig humor. Boken börjar med ett mord av det mer vrickade slaget i USA. Jänkarna tror att det är en uppföljare på trasdockemorden men kollegorna i den gamla världen är inte lite övertygade. Men så sker ett mord på samma tema i England.

Det här är en bok som börjar blodigt och snabbt urartar till massaker. Cole fläskar verkligen på med våldet. Det här låter verkligen som ännu en slaskdålig seriemördarthriller av det löjligare slaget. Men är det någon som kan komma undan med en sådan story och göra det bra så är det Daniel Cole. Han skriver i samma anda som Stuart MacBride. Med en humor av det lätt absurda slaget som gifter sig väl med de helt absurda morden. Med överdrifter som är precis lagom överdrivna och serverade med glimten i ögat och ett garv i ständig beredskap. Han är ironisk och småelak och samtidigt kärleksfull i beskrivningen av de engelska poliserna och de amerikanska agenterna och det gnisslande samarbetet dem emellan. Det hade kunnat bli hur klyschigt och förutsägbart som helst inte när Cole sitter vid tangentbordet. Och dessutom har han svängt ihop en riktigt bra intrig. Inte rimlig eller sannolik för fem öre men fartfylld och oväntad.

Marionetten är minst lika brutalt underhållande som Trasdockan. Jag ser fram emot den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hangman
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Norstedt
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789113093352
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus

Marisha Pessl: Neverworld

Bilden är lånad från Modernista

Marisha Pessls tredje roman Neverworld är bättre som idé än som utförande. Det är en helt briljant idé, en korsning mellan fantasy och thriller som hade kunnat bli hur bra som helst. Och de första kapitlen ser det verkligen ut att bli hur bra som helst, helt i klass med fantastiska Nattfilm som är en av de bästa böcker jag läste föregående decennium. Jag börjar nästan tänka på Neil Gaiman. Men sen går lite av luften ur storyn. Eller ja. Det händer ju massa saker hela tiden, det är ju inte så att handlingen stannar av. Tvärtom, tempot är högt mest hela tiden. Men det hade kunnat vara så mycket mer. Det hade kunnat känts mer.

Kanske beror det på att Pessl bestämde sig för att en bok för unga vuxna inte ska vara för lång och inte för otäck eller komplicerad heller. Det märks att Neverworld är skriven för en yngre publik än Nattfilm. Pessl tar inte ut svängarna på samma sätt. Och grejen med Pessl är att hon är bäst när hon tar ut svängarna, när hon tar sig tid att fördjupa sig i karaktärer och skeenden och konstigheter. Nu blir det lite avslaget. Utmärkt språk, bra intrig, intressanta människor, men för kort och för ytligt för att vara helt i min smak.

På ett sätt är det synd att den där briljanta idén inte ges chansen att uppnå sin fulla potential. Men tankeväckande är den och man kan ju alltid spinna vidare på temat i fantasin.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Neverworld Wake
Översättning: Emö Malmberg
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789178932610
Sidantal: 272

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Clement: Gun. Love

Jennifer Clements roman Gun. Love är bra men inte så bra som den kunde ha varit. Jag vet att Jennifer Clement kan vara fantastisk, det bevisade hon med En bön för den stulna, en bok om försvunna flickor i Mexiko. Gun. Love är inte i samma klass. Den handlar om fjortonåriga Pearl som bor i en gammal bil tillsammans med sin mamma. Pearl är uppvuxen i den där bilen och tycker att hon har det rätt bra. Tills den dag hennes mamma blir förälskad och förälskelsen ger mamman en pistol.

Det här är en stramt berättad skildring av människor i samhällets utkant. Det är också en skildring av våld och vapen. Och det är väl där någonstans berättelsen tappar en del. Jag tycker beskrivningen av Pearl och människorna omkring henne och livet i husvagnsparken är fint genomförd. Den känns, den stannar kvar. Den ger mycket att fundera på. Men budskapet om den amerikanska vapenfixeringen faller platt på något sätt. Slutet begriper jag mig överhuvudtaget inte på.

Gun. Love är en bra bok, en på många sätt säregen bok, en läsvärd bok. Inte fantastisk som En bön för de stulna. Men det är inget snack om att Clement är en författare väl värd att hålla ögonen på.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Gun Love
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789174298123
Sidantal: 248

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Riley Sager: De sista flickorna

Bilden är lånad från Modernista

Årets första käftsmäll levererades av Riley Sager i thrillern De sista flickorna. Tre kvinnor som överlevt var sitt massmord av splatterkaraktär. En sensationslysten omvärld har döpt dem till ”De sista flickorna”. Så dör en av flickorna dör under mystiska omständigheter.

Det här är riktigt läskigt och riktigt bra. En kombo av psykologisk thriller och skräckfilmsscener som håller mig fångad från första sidan till sista. Om jag ska vara petig har jag en och annan invändning mot psykologin. Och det är viss klichévarning när det gäller personbeskrivningarna (givetvis bor huvudpersonen i överklassområde på Manhattan och så vidare). Men herregud, skräckfilmsgenren bygger ju på klichéer. Och klichéerna i boken är inte så klyschiga att de blir direkt jobbiga och boken oläsbar.

Men framför allt: De sista flickorna är väldigt spännande, med en del snygga överraskningar och vändningar. Och så bra språk på det.

Stort tack till Modernista som gett ut Riley Sager på svenska! Nästa bok ska komma i pocket under våren. Jag väntar och längtar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Final Girls
Översättning: Elisabet Fredholm
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177818298
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.