Stephen King: Vargarna i Calla & Sången om Susannah

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ytterligare två delar lästa i Stephen Kings serie Det mörka tornet. Och i huvudsak är jag riktigt nöjd.

Mest nöjd är jag med den femte boken Vargarna i Calla. Det är en fartfylld och spännande berättelse om kidnappade tvillingbarn och motstånd mot en till synes överlägsen fiende. Som en bonus dyker prästen från Staden som försvann upp och han berättar vad som hände efter han lämnat Salem’s Lot. Det visar sig vara en hel del. Om det inte hade varit för en del saker som är lite väl vrickade – mattallrikar som stridsvapen till exempel – hade det blivit högsta poäng.

Den sjätte boken Sången om Susannah inleder segt men efter femtio sidor eller så tar det fart. Någon vettig intrig finns inte, Roland och hans följeslagare hoppar mellan världarna för att rädda världalltet och emellanåt undrar jag vad sjutton de sysslar med och vad allting går ut på. Men roligt har jag. Det är svårt att inte ha roligt i det sällskapet. I denna bok är bonusen att Stephen King själv dyker upp i handlingen. Jag vet att inte alla tycker gillar det sistnämnda men själv tycker jag att det är ett genidrag. Det passar perfekt in i mytologin och ger Kings samlade författarskap en helt ny dimension.

Och så vill jag slå ett slag för språket. Rent generellt har King med åren blivit en allt säkrare stilist – han är cynisk och slagfärdig och rolig. Men i böckerna om det mörka tornet finns det något alldeles extra. King har uppfunnit en helt ny vokabulär för Rolands värld och särskilt i Vargarna i Calla blommar den ut på allvar. Stort beröm till översättaren för ett väl utfört arbete.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Wolves of the Calla
Svensk titel: Vargarna i Calla
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170882
Sidantal: 686

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Song of Susannah
Svensk titel: Sången om Susannah
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170899
Sidantal: 413

Boken finns på Adlibris och Bokus

Stephen King: Outsidern

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ännu en bok av Stepen King, denna gång romanen Outsidern. En tegelsten, drygt 600 sidor. En liten pojke hittas mördad, en man arresteras. Till en början varvar King det traditionella berättandet med utskrifter av vittnesutsagor, polisrapporter och liknande. Det är ett uppiggande grepp som jag brukar gilla och Outsidern är inget undantag. Men trots det var jag till en början lite undrande och besviken. Jag var sugen på en rejäl dos övernaturligheter a la Stephen King men tycktes ha hamnat i en vanlig polisroman. King har ju skrivit ett par mer traditionella deckare (Mr. Mercedes och Den som finner) och gjort det mycket bra. King har en alldeles särskild talang för att beskriva riktigt vrickade människor man aldrig aldrig aldrig vill träffa. Och Outsidern verkade vara i samma stil, välskriven och läskig – men jag kände mig ändå snuvad på konfekten. Jag saknade övernaturligheterna.

Men jag hade inte behövt oroa mig, övernaturligheterna de dök upp efter ett tag.

I övrigt är det här en väldigt typisk Stephen King. Vass blick för människor och ännu vassare blick för otäckheter. Skrivet på det där slagfärdiga språket som skapar rysningar av välbehag. Men lite för lång. King har skrivit en och annan bok som kunde ha kortats ner lite. Outsidern är en av dem.

En tv-serie baserad på boken har premiär på HBO i början av 2020. Jag har hyfsat höga förhoppningar på den. Visserligen har jag sett en lång rad rätt kassa King-filmatiseringar. Men HBO har levererat några högklassiga tv-serier, som Deadwood och Boardwalk Empire. Jag hoppas att Outsidern blir ännu en lysande stjärna bland HBO:s produktioner.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Outsider
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: mars 2019
ISBN: 9789174297478
Sidantal: 632

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Strax efter solnedgången

Ibland blir det bara så rätt!

Jag drar mig alltid för att läsa noveller. Precis när en kommit in i berättelsen och lärt känna människorna bättre tar den slut och nästa tar vid. Ny berättelse, nya människor och jag som bara blir förvirrad och känner saknad.

Men Stephen Kings novellsamling Strax efter solnedgången är värt allt det där. Den inleder starkt med Willa, en berättelse om några människor som varit med om en allvarlig tågolycka och väntar på en hjälp som aldrig kommer. Och så fortsätter det så, novell efter novell. Nya bekantskaper, nya berättelser, nya universum att spinna vidare på och fantisera kring. Examenseftermiddag hade kunnat utgöra inledning till en hel bokserie. Träningscykel ger det här med motion och god hälsa helt nya dimensioner. Det är underbart.

Inte allt förstås. Även solen har sina fläckar. Det finns någon novell som jag inte begriper alls och någon som inte är fullt lika underbar som resten. Men det mesta är fantastiskt typiskt King: inkännande, träffande, spännande, läskigt och – oväntat många gånger – lyckligt. Strax efter solnedgången är verkligen en läsupplevelse.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Just after Sunset
Översättning: Anders Bellis
Förlag: Bra Böcker
Utgiven: 2011
ISBN: 9789170029707
Sidantal: 431

Boken är slut i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Stephen King: De öde landen & Magiker och glas

Framsidan på storpocketutgåvan av Stephen Kings roman De öde landen; bilden föreställer ett tåg
Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Bok tre och fyra i Stephen Kings jättefantasyepos Det mörka tornet avklarade. I De öde landen möter Roland och hans följeslagare en ondskefull björn, massa ondskefulla människor och ett ondskefullt tåg (det ska till Stephen King att få ett ondskefullt tåg att framstå som nåt som skulle kunna hända). Det finns sånt jag inte riktigt förstår och sånt som är fullständigt obegripligt men det bekymrar mig inte särskilt. De öde landen är spännande och medryckande, en mörk saga där ljusglimtarna framför allt består av följeslagarnas vänskap. Jag ger fyra och en halv stjärna i betyg.

Framsidan på storpocketutgåvan av Stephen Kings roman Magiker och glas; bilden föreställer en glaskula svävande ovanför en kullerstensgata

Uppföljaren Magiker och glas inleder mer än bra med skildringen av vad som händer med det vansinniga tåget. Men sen gör boken en rejäl dipp. Den övergår till en berättelse i berättelsen om några avgörande händelser i Rolands ungdom. Kanske hade jag gillat storyn bättre om författaren varit någon annan än Stephen King men det här är Stephen King. Då vill jag ha höga doser av spänning och mörker och känsla och framför allt vill jag ha fantasi. Men skildringen av Rolands stora ungdomsäventyr och hans första kärlek är anmärkningsvärt blek . Visst, det händer att spänningen stiger och det finns en del fantasifulla inslag men inte tillräckligt ofta och inte tillräckligt mycket. Jag ger Magiker och glas 2,5 stjärna i betyg. Hade det inte varit för inledningen om tåget hade kanske betyget sjunkit ytterligare.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Waste Lands
Svensk titel: De öde landen
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170868
Sidantal: 512

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Wizard and Glass
Svensk titel: Magiker och glas
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170875
Sidantal: 729

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ken Follett: Evighetens rand

Framsidan på pocketupplagan av Ken Folletts roman Evighetens rand
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ken Folletts cementblock Evighetens rand visade sig vara ett bra sällskap på semesterresan söderöver. Den är på drygt 1 000 sidor så den räcker ett tag. Vilket var bra eftersom jag på en vecka tillbringade ett drygt dygn på en eller annan buss. Förr eller senare tröttnar jag ju på att titta ut på landskapet och då var det bra med en tjock bok. Och Evighetens rand är väldigt lättläst. Det är den tredje och avslutande delen i trilogin Århundradet och trots att det var evigheter sen jag läste de tidigare delarna och i princip glömt allt hade jag inga problem med att komma in i handlingen. Follett är helt enkelt överpedagogisk. Trots att boken innehåller en myriad människor (av vilka de flesta är släkt med varandra) och hoppar hit och dit över kontinenterna är det svårt att gå vilse i texten. Kubakrisen, medborgarrättsrörelsen i USA, Berlinmuren, Summer of Love – allt blir begripligt och allt hänger samman. De stora historiska skeendena levandegörs genom beskrivningen av individerna. De stora historiska skeendena blir vardag.

På minuskontot står de vattenpölsgrunda personporträtten. Människorna är väldigt okomplicerade och väldigt förutsägbara. Synen på könen är i vissa avseenden mossig. Flickor och kvinnor är nästan alltid sexiga, männen är det med något undantag aldrig. Pojkarna och männen tänker ofta på sex och sexskildringarna är många, taffliga och tröttsamma.

Men de lätt stereotypa kvinnobilderna är lättare att stå ut med eftersom Folletts kvinnor är allt annat än dekorativa mähän. Nästan alla flickor och kvinnor i boken är påtagligt företagsamma och kompetenta och målmedvetna och många av dem blir ytterst framgångsrika yrkeskvinnor.

Sammanfattningsvis är Evighetens rand en lättillgänglig och underhållande historielektion om en spännande epok i vår moderna historia. Om en har tid över och inte lägger för stor vikt vid djup och problematisering och språkligt nydanande är den en riktigt trevlig bekantskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Edge of Eternity
Översättning: Peter Samuelsson & Lena Karlin
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2015
ISBN 9789174295177
Sidantal: 1035

Boken finns på Adlibris.

Isaac Asimov: Preludium till Stiftelsen & Hari Seldon och Stiftelsen

Bilderna är lånade från Natur & Kultur

Preludium till Stiftelsen har det mesta av det jag saknade i Stiftelsetrilogin. När boken börjar har Hari Seldon precis hållit det berömda föredrag där han deklarerade att det borde gå att utveckla en vetenskaplig metod för att förutsäga framtiden. Kejsaren av Vintergatsimperiet blir naturligtvis nyfiken, kräver att få träffa Seldon och så drar äventyret igång. Och den här gången satsar Asimov verkligen på att bygga karaktärer och miljöer. De där galna kejsarna och lika galna krigsherrarna som jag efterlyste i min recension av Stiftelsetrilogin lyser visserligen med sin frånvaro. Kejsar Cleon med efterföljare är inga galaktiska Caligulor och de flesta i boken beter sig anmärkningsvärt normalt med tanke på omständigheterna. Men de är ändå intressanta och Seldons resor till olika delar av planeten Trantor väcker min fantasi. Och så är boken riktigt spännande på det där trevliga bladvändarsättet som jag tycker om hos den här typen av berättelse.

Uppföljaren Harri Seldon och Stiftelsen handlar om hur Seldon och hans forskarteam kämpar i motvind med att utveckla psykohistorien samtidigt som Vintergatsimperiet långsamt faller samman. Även om boken bjuder på intriger, action och äventyr så är handlingen långsammare och tonen lite sorgsen och vemodig. Boken har mer djup än Preludium till Stiftelsen men är samtidigt splittrad, ryckig. Jag tycker både bättre och sämre om Harri Seldon och Stiftelsen. Men framför allt känns det ledsamt att det här blev Asimovs sista roman.

Vad gäller språket är Asimov är inte direkt känd som den säkraste stilisten i universum men det duger bra. Och nog märks det att det gått några decennier mellan Stiftelsetrilogin och de här två böckerna. Språket är helt enkelt klart bättre. Antingen blev Asimov bättre på att formulera sig eller så blev förlaget bättre på att hitta bra översättare. Hursom är resultatet en positiv bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Prelude to Foundation
Titel på svenska: Preludium till Stiftelsen
Översättning: K G Johansson & Gunilla Dahlbom
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127051137
Sidantal: 394

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Forward the Foundation
Titel på svenska: Hari Seldon och Stiftelsen
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127066398
Sidantal: 390

Böckerna finns inte längre på Adlibris och Bokus. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Dennis Lehane: En äkta man

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En äkta man är en lite annorlunda Lehane. En som vanligt mycket bra Lehane – jag har nog inte läst något av honom som jag inte tyckt varit bra – men lite annorlunda. Inte riktigt hans vanliga story. Huvudpersonen är inte polis eller privatdetektiv utan Rachel, en kvinna med trassligt förflutet, nerverna utanpå huden, kraschat äktenskap och karriär i spillror. Och Lehane tar tid på sig när han berättar om hur Rachel hamnade där hon är. Och sen träffar hon en ny man och det verkar som om allt ska ordnar sig men det gör det ju inte och efter ett tag blir det massa våld och ond bråd död och oväntade avslöjanden i sedvanlig Lehansk stil. Intrigen är läckert invecklad men ändå okomplicerad och rakt på sak, vilket ju också är väldigt Lehane.

Det enda jag inte gillar är det öppna slutet. Det känns lite som om Lehane plötsligt tröttnat på alltihop och avslutat boken utan att fixa till det där sista. Men bortsett från det är En äkta man en bra thriller, en sjujäkla bra skildring av en kvinna i trubbel och en minst lika bra skildring av en kärlekshistoria med förhinder.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Since We Fell
Översättning: Johan Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juli 2018
ISBN 9789174297119
Sidantal: 427

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Charlotte Rogan: Livbåten

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Charlotte Rogans debutroman Livbåten kunde ha varit fantastisk men är väl sådär. Tiden är första världskriget och bokens berättarjag Grace står inför rätta för mord. Tillsammans med 38 andra personer lyckades hon rädda sig ombord på en livbåt när oceangångaren de färdades i förliste. Under de veckor som förflöt innan räddningen kom skedde något som gav Grace en biljett till häkte och rättegång.

Det här låter verkligen som dundermaterial som en psykologisk thriller. Men Rogan når inte ända fram. Språket är bra och egentligen kan författaren beskriva både människor och miljöer på ett levande sätt. Skildringen av utsattheten i den överfulla livbåten är riktigt påfrestande. Men en psykologisk thriller kräver tillskruvade karaktärer och chockerande avslöjanden och det är där Rogan faller pladask. Framför allt huvudpersonen Grace borde ha varit vassare. En förvisso ganska sammansatt kvinna med en del beräknande. Men det räcker inte på långa vägar. Hon är för tam för att vara huvudperson i den här typen av thriller. Och de avslöjande som till slut kommer är också för tama. Slutet är snudd på tillrättalagt.

Jag tycker inte precis det var slöseri att läsa boken. I en annan slags berättelse hade Rogans stil funkat riktigt bra. Men i en psykologisk thriller blir det för mesigt.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Lifeboat
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: oktober 2014
ISBN 9789175471075
Sidantal: 270

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

George R. R. Martin: Feberdröm

Pocketutgåvan av George R. R. Martins roman Feberdröm, framsidan är blå och visar ett runt fönster med blod på
Bilden är lånad från Månpocket

Feberdröm var en sån där roman som jag både ville och inte ville läsa. Kombon vampyrer + Mississippi + 1800-tal kändes väldigt lockande. Författarnamnet George R. R. Martin lockade också. Jag har läst en och annan vampyrroman som varit seriöst dålig men Martin borgar för en viss kvalitet.

Haken var att jag verkligen, verkligen ÄLSKAR Game of Thrones, med versaler och utropstecken och hela baletten. Böckerna alltså. Tv-serien är bra men har förbättringspotential, särskilt de tre första säsongerna. Böckerna däremot är fantastiska rakt över. Som medeltidens Europa fast med drakar och gengångare och kvinnliga riddare. Utan allt överflödigt bjäfs om manliga dygder och allmän krigsromantik som J. R. R. Tolkiens böcker svämmar över av (så fick jag sagt det också).

Hursom. Eftersom jag älskar böckerna om Järntronen så väldigt mycket var jag rädd för att jag skulle bli besviken på Feberdröm. Så jag drog mig lite för att läsa, trots att jag köpt boken. Och när jag läste blev jag väl lite besviken men samtidigt lättad. Feberdröm är helt annorlunda än böckerna om Järntronen. Inte alls lika våldsam. Splatter förekommer men kommer inte upp i några anmärkningsvärda nivåer, inte med tanke på genren. Handlingen är rätt långsam. Det är i sig inte är fel men jag hade önskat mer spänning och fler överraskningar. Har man sett några vampyrrullar blir Feberdröm gräsligt förutsägbar.

Men det finns ju annat på plussidan. Skildringen av livet på hjulgångarna får min inre historienörd att vakna till liv, beskrivningen av Mississippi väcker min reslust. Och jag är tacksam över att den totala cynism och allas-krig-mot-alla som präglar böckerna om Järntronen här lyser med sin frånvaro. Tonen är snarast lite vemodig, typ En vampyrs bekännelse, fast på bättre prosa.

Sammanfattningsvis är Feberdröm på många sätt en trevlig och stämningsfylld läsupplevelse men jag saknar nagelbitarfaktorn som borde vara en självklar del i en vampyrroman. Bristen på nagelbitarfaktor sänker betyget rejält.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fevre Dream
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN 9789175038674
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.