Gillian White: Häxvaggan

Pocketutgåvan av Gillian Whites thriller Häxvaggan, på framsidan skuggorna av två vuxna och ett barn
Bilden är lånad från Månpocket

Det finns ju thrillers som är otäckare än andra. Inte för att de innehåller gräsliga beskrivningar på brutalt våld modell Hannibal Lecter. Utan för att de ger en så levande beskrivning av människor som misshandlas psykiskt. Gillian Whites roman Häxvaggan är just en sådan thriller. Den handlar om ett utfattigt ungt par som ställer upp på att delta i en dokusåpa. Syftet med serien är att skildra fattigdom i England och till en början blir paret och deras små barn tittarnas absoluta älsklingar. Men när kvinnan i familjen berättar att hon är med barn vänder opinionen och förvandlas till en mental lynchmobb. Sedan försvinner parets barn.

Jag tror man måste ha ett hjärta av sten för att inte tycka att Häxvaggan är plågsam läsning. Så kändes det iallafall för mig. Det som händer är så hemskt och just när en tror att botten är nådd blir det bara värre. Ibland svajar både logik och trovärdighet men i huvudsak håller intrigen. Upplösningen är smart och spännande och knorren på slutet piggar upp.

Whites sätt att skriva påminner rätt mycket om Belinda Bauer. Hon är vass och uppriktig och sarkastisk och drastisk och har humor. Hon väjer inte för något och hon förskönar sällan, snarare tvärtom. Det är synd att så lite av White getts ut på svenska.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Witch’s Cradle
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2002
ISBN 9176439577
Sidantal: 325

Den översatta utgåvan av boken är slut i den ordinarie handeln. Det är släktingar och vänner, bibliotek och second hand som gäller.

Hans Rosenfeldt & Michael Hjorth: De underkända

Bilden är lånad av Norstedts

Jag frossar verkligen i deckare just nu. Senast ut är De underkända av duon Rosenfeldt och Hjorth. Någon tar livet av unga dokusåpakändisar och det tar i runda slängar fem minuter innan det står klart att det är en seriemördare med dille på bildning i farten. Seriemördare är ganska uttjatat men Rosenfeldt och Hjorth lyckas åstadkomma en som är oväntat sannolik. Det blir riktigt läskigt.

Det här är den femte boken om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och hans kollegor på Riksmord. Sebastian Bergman är den där sortens kille som jag älskar att hata, ett sexmissbrukande praktkräk med åtminstone en grav personlighetsstörning i bagaget. I den fjärde boken Den stumma flickan gjorde författarna ett misslyckat försök att utrusta honom med ett normalt känsloliv och drömmar om ett normalt familjeliv men i De underkända är han sitt vanliga vidriga jag. Det är bra. Sebastian Bergman är mycket roligare när han är hemsk. Det ger böckerna extra sting.

Rosenfeldt och Hjorth har smak för lite udda personer och böckerna om Riksmord lever högt på människoskildringarna. Privatliv och mördarjakt blandas på ett snyggt sätt. Men jag tycker att hela grejen med Billy är att skruva åt det ett varv för mycket och jag börjar bli orolig för var det ska sluta. Men tja, han skapar i alla fall snygga cliffhangers.

Böckerna om Sebastian Bergman bör definitivt läsas i ordningsföljd. Börja med Det fördolda som är den första boken. I den fjärde får du veta vad som är så speciellt med Billy.

Betyg: 4

Förlag:  Norstedts
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789113073194
Sidantal: 403

Boken finns på Adlibris och Bokus.