Steve Sem-Sandberg: Stormen – en berättelse

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag förstår mig inte riktigt på Steve Sem-Sandbergs roman Stormen: en berättelse. Alltså, jag förstår vad som händer. En man kommer tillbaka till den norska ö där han växte upp som fosterbarn. Två berättelser rullas upp. Den ena skildrar en trasig uppväxt på 1970-talet och en syskonrelation som aldrig blir hel. Den andra beskriver den nazistiska ockupationen då ön behärskades av en minister i Quislings regering. Sem-Sandberg skriver vackert och stillsamt och rakt på sak men ändå halvt obegripligt. Människor i boken bara gör saker, hemska saker. Vad de gör är lätt att förstå. Varför förklaras sällan. En del går ju att greppa men annat är bara obegripligt. Författaren vill säkert att läsaren ska fundera över orsakerna själv. Själv hade jag föredragit om han varit mer uttalad.

Jag borde läsa boken igen men jag vet inte riktigt. Det är som sagt en bok om människor som gör hemska saker mot varandra och jag är inte säker på att jag vill gå igenom allt igen.Till skillnad från Sem-Sandbergs dokumentärromaner De fattiga i Lodz och De utvalda tycks Stormen vara alltigenom fiction. Konstigt nog gör det den otäckare.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789174296471
Sidantal: 274

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Termatrio – Mörker

Sommaren går mot sitt slut och det är dags för säsongens första tematrio hos Lyran. Hon uppmanar oss att berätta alltså om tre böcker som innehåller mörker, i bokstavlig eller symbolisk form. Här är min trio.

Jag börjar med en bok som har mörker i titeln. I Skuggorna av Katarina Wennstam överfalls och misshandlas män som begått övergrepp mot kvinnor. Polisen Charlotta Lugn får ett svårt jobb att försöka ta fast dem. Inte en av Wennstams bästa men bra nog ändå (den bästa är Stenhjärtat, som handlar om barnmisshandel). Wennstam skriver för att väcka uppmärksamhet om våld och övergrepp mot kvinnor och barn och hon gör det bra. Böckerna förlorar inte på att läsas i ordningsföljd.

Jag fortsätter med en bok som delvis utspelas i mörkret under vattenytan. Nevada Barrs speciella nisch är deckare som utspelas i nationalparker. I den andra boken Djup grav är rangern Anna Pigeon i Isle Royal nationalpark i norra USA. Under en dykning hittas ett lik i ett sjunket vrak. Pigeon, som givetvis börjar snoka runt, är härligt kantig och människorna runt henne är spännande. Och så är boken så där torrt och ironiskt rolig. Barr har snabbt blivit en av mina favoriter på den amerikanska deckarfronten. Inte heller de här böckerna förlorar på att läsas i ordningsföljd, men det är inte nödvändigt.

Jag avslutar med en facklitterär bok som handlar om en av de mörkaste perioderna i Europas historia, andra världskriget och dess efterspel. När soldaterna kom av Miriam Gebhardts beskriver våldtäkterna i krigets slutskede och under den följande ockupationen. Offren var framför allt tyska flickor och kvinnor. Jag har tidigare läst Niklas Zennertegs bok Stalins hämnd som skildrar de våldtäkter som begicks av soldater ur Röda armén. Jag hade inte en aning om att lika många övergrepp begicks av framför allt amerikanska och franska soldater. Och jag hade inte en aning om att tyska myndigheter behandlade offren så illa. Gebhardt skriver sakligt och resonerande om ett otäckt ämne.

Tematrio – Tid i titeln

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner vars titel innehåller något som anspelar på tid. Här är min trio.

Julie Otsukas debutroman När kejsaren var gudomlig utspelas i USA under andra världskriget. Efter Pearl Harbour internerades över 100 000 människor enbart på grund av att de hade japanskt ursprung. Kriget hade förvandlat dem till fienden i deras eget land. Stramt och effektivt berättad skildring som går snabbt att läsa och som stannar kvar länge.

Aprilhäxan av Majgull Axelsson handlar om tre fostersystrar som växte upp tillsammans och om systerns som lämnades bort till institution. Rolig, otäck och vasstandad socialrealism med övernaturliga inslag.

Efter andra världskrigets slut spreds snabbt rykten om att Hitler överlevt och låg och tryckte någonstans. Sovjetunionen – som hade tagit hand om liket – var de ivrigaste ryktesspridarna. Brittiska underrättelsetjänsten tyckte alltihop var förfärligt irriterande och gav Hugh Trevor-Roper i uppdrag att reda ut vad som faktiskt hänt. Resultatet blev boken Hitlers sista dagar, som publicerades första gången 1947. Genom åren har flera nya upplagor kommit, med förord om de senaste rönen. Intressant och tankeväckande, välskriven och lättläst om de sista dagarna i bunkern och om det politiska rävspel som följde.