Tematrio: Katastrofer

Det var ett tag sedan jag var med i Lyrans tematrio p.g.a. tidsbrist men nu har jag tagit mig tid. Den här veckan uppmanar hon oss att berätta om tre filmer/böcker/målningar o s v som handlar om katastrofer.

Före de effektiva bromsmedicinerna var aidsepidemin verkligen en katastrof. Människor bara dog och dog och läkarna kunde inget göra. Carol Rifka Brunts roman Låt vargarna komma utspelas i New York under 1980-talet. En av de som insjuknar och dör i aids är fjortonåriga Junes morbror Finn. När hon träffar Finns pojkvän Toby uppstår en annorlunda och skör vänskap. Finstämd och sorglig skildring av ett vilset barn omgivet av vuxna som mest tänker på sig själva. Viss varning för övertydlighet och pratighet men läsvärt ändå.

En helt annan typ av roman är Varma kroppar av Isaac Marion. Den utspelas i världen efter zombikalypsen. Huvudpersonen R är zombie och han är förälskad. I en levande tjej. Gulligt, roligt och romantiskt om ett udda kärlekspar. Har filmatiserats som Warm Bodies. Rekommenderas till alla med den minsta gnutta fantasi.

Slutligen vill jag nämna tv-serien Pestens tid från 1994. Ett virus läcker ut från ett hemligt forskningslabb och vips är apokalypsen igång. Bygger på en bok av Stephen King som jag gärna vill läsa, om jag kan få tag på den omarbetade och oförkortade nyutgåvan som släpptes 1990. Företrädesvis i svensk översättning.

Tematrio – Pojkar

Ny vecka, ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om pojkar. Här är min trio.

I Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika vinner nazistsympisören Charles Lindbergh det amerikanska presidentvalet år 1940, vilket får stora konsekvenser både inrikes- och utrikespolitiskt. I centrum för berättelsen står en liten judisk pojke, 7 år gammal när Lindbergh tar över. Han både förstår och inte förstår när livet blir allt svårare för hans familj. En mångordig men ändå effektivt berättad skildring av hur snett det kunde ha gått om USA fått en annan president den där gången. Alternativhistoria när den är som bäst.

Alain Mabanckous roman I morgon fyller jag tjugo handlar om Michel som växer upp i 70-talets Kongo. Välskrivet, vasst och intelligent om en värld både nära och långt borta, och då talar jag inte bara geografi. Mabanckous har en speciell berättarstil som tilltalar mig enormt, det förvånar mig inte att han räknas till en av Frankrikes främsta författare. Glädjande nog finns det åtminstone tre böcker till i svensk översättning.

I Flugornas herre av William Goldings strandsätts ett gäng pojkar på en öde ö i Söderhavet. Det går inte så bra när de försöker ordna upp tillvaron utan vuxna. Tunn men effektivt berättad roman som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.

Tematrio – Påskekrim

Lyran vill ha tips på bra deckare och i veckans tematrio uppmanar hon oss därför att berätta om våra tre favoritdeckare – bok, författare eller romanfigur. Jag är ju storkonsument av deckare och har svårt att begränsa mig till tre, det finns ju så många som är bra. Men efter lite funderande har jag bestämt mig för denna trio.

Nevada Barr har snabbt seglat upp som min nya favorit bland de amerikanska deckarförfattarna. Hennes lite kantiga hjältinna Anna Pigeon är nationalparksranger och utreder förfärliga mord i vild och vacker natur. Den senaste boken jag läst är Vargavinter, som utspelas på en frusen ö i Lake Superior. Barr levererar en spännande berättelse som genomsyras av kärleken till djur och natur och som dessutom berättas med bister och vass humor. Jag älskar det. Böckerna behöver inte läsas i ordningsföljd vilket är bra eftersom Hoodoo förlag inte ger ut böckerna i ordningsföljd.

En av mina stora favoriter bland britterna är Elly Griffiths. Hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway är brittiska mysdeckare av högsta kvalitet – roliga och skarpa, fulla av sköna figurer och med lagom kluriga intriger. Okej, jag var inte så förtjust i första boken, men från och med bok nummer två har jag varit fast. Böckerna bör läsas i ordningsföljd.

En annan brittisk favorit är Belinda Bauer. Precis som Barr och Griffiths är hon vass och bister och rolig och hennes böcker är fulla av udda människor. Trots humorn är hon dock betydligt mörkare än Griffiths och hennes böcker kvalar inte precis in som deckarmys. I den senaste boken jag läst, Det slutna ögat, har hon slängt in en dos övernaturligheter, något som jag tycker lyfter hennes författarskap till oanade höjder. De tre första böckerna ska läsas i ordningsföljd, de övriga är helt fristående.

 

Tematrio – från/i havet (eller annat vatten)

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om en bok/dikt/text vars titel innehåller något från havet (eller annat vatten). Jag fick grunna en lång stund för att få ihop det. Och om jag ska vara noga så är vågor och bränningar inte något från havet, de är havet. Men ändå, här är min trio.

Chigozie Obiomas debutroman Fiskarmännen handlar om fyra bröder vars stränge far börjar arbeta i en annan stad och måste bo borta. Med den högste auktoriteten ur huset passar de på att göra sånt de inte får, som att gå ner till floden och fiska. Deras olydnad får tragiska konsekvenser. Välskriven och drabbande men också förutsägbar. Jag vet att allt kommer sluta i katastrof, jag hade velat undra om det skulle sluta i katastrof. Stort plus för skildringen av 1990-talets Nigeria, jag googlade en del när jag läste, jag vill veta mer.

Vågen av Don DeLillo handlar om Lee Harvey Oswald och mordet på JFK. Spännande och engagerande men svårt att hålla alla namn i huvudet. Det fanns gott om konspiratörer och extremister som ville åt JFK och DeLillo gör inte mycket för att hjälpa mig att skilja dem åt. Boken är förmodligen skriven främst för en amerikansk publik. Men bortsett från det är det en bra bok.

I Minette Walters deckare Bränningen hittas en död kvinna i vattnet och hennes lilla dotter flera mil bort. Det är ungefär vad jag minns av inledningen, det är över 10 år sedan jag läste. Och så minns jag att boken är grymt bra, en riktig bladvändare. Walters har skrivit många bra deckare, men tyvärr så var det många år sedan det kom något av henne i svensk översättning.

 

Tematrio – Kvinnor

Lyran kör kvinnodagsveckan på sin blogg och kvinnor är också ämnet för veckans tematrio. Hon uppmanar oss att berätta om tre bra texter som handlar som kvinnor. Här är min trio.

Julie Otsakas roman Vi kom över havet skildrar de japanska kvinnor som i början på seklet reste till USA för att gifta sig med män de aldrig träffat. En kör av röster ur det förflutna berättar om en hård tillvaro i kampen för ett värdigt liv. Det är lite tidigt att utropa årets största läsupplevelse men jag kommer inte att bli förvånad om jag i december kommer ha den här lilla pärlan i min tio-i-topp-lista.

En annan pärla är Gillian Flynns novell En sån som du. En f.d. prostituerad har sadlat om till skojare i spök- och spådomsbranschen och kliver rakt in i en skräckhistoria.  Flynn har en förkärlek för kvinnliga huvudpersoner som är en slags antites till litteraturens alla hjältinnor; manipulativa och besvärliga och konstiga och utanför. Jag skulle inte vilja träffa någon av dem och jag älskar att läsa om dem.

Också Tana Frenchs thriller En hemlig plats är så där otroligt bra. Polisen kommer till en internatskola för att följa upp ett tips om ett mord begånget ett år tidigare. Sökarljuset hamnar snabbt på två tjejgäng som är bittra fiender. Tät och inkännande om intriger, grupptryck och hat men också om djup vänskap. Det här är en skildring av tonårstjejer som verkligen känns, Frenchs absolut bästa roman.

 

 

Tematrio: Kärlek

Det är ju Alla hjärtans dag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om texter som flödar över av kärlek. Här är min kärleksladdade trio.

Jag är inte romantisk alls och böcker som handlar om romantisk kärlek tenderar att stå olästa i mina hyllor i åratal, om de ens hittar dit. Men nu har jag precis läst en sådan hyllvärmare, Deborah Moggachs roman Tulpanfeber. I 1630-talets Amsterdam får en målare i ropet i uppdrag att måla av en förmögen gammal man och hans unga hustru. Ljuv musik uppstår mellan målaren och hustrun och de börjar smida planer för hur de ska få vara tillsammans för evigt.  Tulpanfeber är en välskriven, levande och bitvis mycket spännande skildring av kärlekens galenskap och slumpens spel. Det här är inte dussinromantik. Anledningen till att jag läste boken är att filmatiseringen har premiär nu i februari.

Helen Fielding har gjort sig känd för böckerna om vimsan Bridget Jones. I Bridget Jones: Mad about the boy är Bridget 50 år, änka efter den ack så saknade mr Darcy samt tvåbarnsmor. Hon dejtar en goding som är drygt 20 år yngre men frågan är om han är hennes nya stora kärlek. Bridget Jones mitt-i-livet är sympatisk och hennes vardagsvedermödor är roliga men allt tjat om dejting blir rätt tråkigt. Det dejtas nämligen något alldeles hysteriskt i boken och någonstans önskar jag att Bridget kommit lite längre än så. Eller snarare, jag önskar att Helen Fielding kommit lite längre än så.

Slutligen vill jag nämna filmen Bram Stokers Dracula från 1992. Jag är som sagt inte den romantiska typen men kärlekshistorien mellan greve Vlad Tepes och Mina – inkarnationen av grevens döda hustru – är något av det vackraste jag sett. Gary Oldman och Winona Ryder skimrar verkligen. Och Keanu Reeves är inte heller så dum.

Tematrio: Barn- och ungdomsböcker

Det är måndag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre riktigt bra böcker för barn i olika åldrar. Här är min trio.

Rick Yanceys sci-fi-roman Den femte vågen handlar om Cassie som överlever utomjordingarnas attack mot Jorden och som tillsammans med andra barn och ungdomar försöker organisera motståndet. Paranoian griper omkring sig när de inser att inkräktarna ser ut just som dem själva. Spännande och engagerande, första delen i en trilogi. Har också blivit film.

I Neil Gaiman roman Kyrkogårdsboken överlever ett litet barn mordet på en hel familj. Barnet adopteras av spökena på en gammal kyrkogård men en dag får mördaren upp spåret efter honom. Det låter kanske otäckt för en barnbok men är en fantastisk berättelse om en udda uppväxt och om kärlek som dessutom är härligt otäck. Bör dock inte läsas av allt för lättskrämda barn, åtminstone inte utan en vuxen som är beredd att diskutera innehållet.

Terry Pratchetts sista bok The Shepherd’s Crown handlar om Tiffany Aching som kämpar med vardagsslitet som ung häxa samtidigt som hon tar upp kampen mot en gammal och farlig fiende.  Boken är rolig och sorglig och skarpsinnig, det glädjer mig att Pratchett slutade på topp.

Serien om Tiffany Aching, som riktar sig till framför allt barn och ungdomar men som kan läsas av alla åldrar, började med The Wee Free Men. The Shepherd’s Crown är den femte boken. Böckerna om Tiffany bör läsas i ordning men däremot behöver en inte läsa alla andra böcker Pratchett skrev dessförrinnan. Pratchett hade flera underteman i sina böcker beroende på huvudpersonerna (”häxorna”, ”trollkarlarna”, ”Nattvakten” o.s.v. och det räcker med att en läser varje undertema i ordning.