Anna Laestadius Larsson: Hilma

Bilden är lånad från Piratförlaget

Jag är väldigt kluven inför Anna Laestadius Larssons fjärde roman Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint. Å ena sidan en fascinerande skildring av en länge bortglömd svensk konstnär. Anna Laestadius Larsson briljerar i beskrivningen av hur det var att vara kvinna och konstnär under årtiondena kring förra seklet. Dessutom blir det en del spännande inblickar i den tidens konstnärskretsar och så rösträttskamp på det. Laestadius Larsson är den där typen av författare som med bara några ord kan förmedla det andra behöver sidor för att berätta. Och hon får mig att fundera. Samtidigt som jag känner att jag är glad att jag inte föddes 100 år tidigare är det skrämmande att vi inte kommer längre än vi gjort.

En historisk roman som jag inte bara glider igenom utan som får mig att faktiskt fundera, det är grejer det.

Å andra sidan är Hilma en överdos i andar, astralvärldar och massa annat i den stilen. Hilma, som såg syner redan som barn, vigde sitt liv åt en värld bortom denna. Hon grundade ett nyandligt sällskap och i princip en egen religion. Och även om jag förstår att allt det där var utgångspunkten för hennes konstnärskap – som verkligen är något alldeles särskilt – så blir det för mycket. Jag blir nästan alltid uttråkad av religiös-filosofiska resonemang och Hilma är inte undantaget som bekräftar regeln. Jag får lite samma känsla som när jag läste Bröderna Karamazov. Jättebra bok på många sätt och en klassiker dessutom men att behöva traggla mig igenom all den där rysk-ortodox mysticismen botade mig från Dostojevskij, kanske för gott.

Riktigt så illa är det inte här. Jag kommer läsa mer av Anna Laestadius Larsson. Mellan Hilmas new age-utläggningar finns det så mycket som är värt.

Men så var det betyget då. Efter en hel del funderande ger jag 3,5 stjärnor. Om nyandligheten skalats ner till en tredjedel eller så hade betyget förmodligen åkt upp till 4,5.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Piratförlaget
Utgiven: januari 2018
ISBN 9789164205452
Sidantal: 323

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anders de la Motte: Slutet på sommaren & Höstdåd

Pocketutgåvan av Anders de la Mottes roman Slutet på sommaren. Framsidan föreställer ett kvinnoansikte över åkrar
Bilderna är lånade från Månpocket

Mitt första möte med Anders de la Mottes författarskap blev lite tveksamt. Slutet på sommaren är en sån där bok som är kompetent skriven men ändå inte fastnar. År 1983 försvinner en liten pojke från en gård på skånska slätten, 20 år senare återvänder hans syster för att ta reda på vad som hände. de la Motte har ett bra språk och greppet att varva nuet med återblickar är alltid tacksamt. Men berättelsen får aldrig upp farten. Och jag gillar visserligen att storasyster Veronica inte är polis eller något i den stilen utan till vardags leder gruppterapisessioner. Och jag förstår ju att hon med sitt bagage är rätt trasig. Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig på henne. Jag vet att jag inte borde göra det men ändå, ändå.

Pocketutgåvan av Anders de la Mottes roman Höstdåd. På framsidan bilden av ett kvinnoansikte ovanför en skogssjö

Uppföljaren Höstdåd är så mycket bättre. Handlingen utspelas i ett mindre samhället i Skåne. 1990 drunknar en 19-åring i ett nedlagt stenbrott, 27 år senare kommer en ny polis till stan. Och även om hon har fullt upp med nuet – nytt jobb, taskig relation till dottern, död exmake – kan det inte hjälpas -gång på gång snubblar hon över dödsfallet 1990. Temat kompetent polis med jobbiga kollegor och trassligt privatliv kan bli värsta klichén men de la Motte fixar det riktigt bra, även om jag inte fattar varför Anna är så fruktansvärt beroende av att få sin dotters godkännande hela tiden. Jag har lust att skrika åt henne att skärpa sig. Men bortsett från det har de la Motte skapat karaktärer som känns trovärdiga och som berör. Dessutom är Höstdåd spännande. Inte nyskapande eller sensationell, men bra underhållning.

Slutet på sommaren och Höstdåd är fristående delar i en planerad årstidskvartett. Böckerna behöver inte behöver läsas i ordningsföljd.

Betyg: 3 stjärnor

Titel: Slutet på sommaren
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789175037264
Sidantal: 373

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Höstdåd
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2018
ISBN 9789175038605
Sidantal: 420

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sara Bergmark Elfgren: Norra Latin

Bilden är lånad från Rabén & Sjögren

Sara Elfgren Bergmark slog igenom stort, stort med böckerna om Cirkeln som hon skrev tillsammans med Mats Bergmark. Nu har hon kommit med sin första soloroman, Norra Latin och jodå, den ger i alla fall mig mersmak.

Precis som i Cirkeln utspelas Norra Latin i gymnasiemiljö. Tamar och Clea – två tjejer med helt olika bakgrund – blir antagna till Teaterprogrammet på anrika Norra Latin i Stockholm. Det säger sig själv att en så gammal skola har mycket som gömmer sig i skuggorna och så drar läskigheterna igång.

Jag är väl inte den som går igång på skolskildringar men Bergmark Elfgren får mig nästan att tro att jag gör det. Hon är väldigt skicklig på att beskriva tonåringars vardag, särskilt de mindre lyckliga aspekterna av den. Hon tar sig an tonårsångest och prestationsångest, mobbning och destruktiva relationer, fungerande familjer och icke-fungerande familjer på ett snyggt sätt, utan att det känns överdrivet och utan allt för många pekpinnar. Det enda som jag tycker blir för mycket är det ständiga tugget om kärlek. Jag är inte mycket för romantik och Norra Latin svämmar över av kärlek, oftast olycklig sådan.

Jag är inte heller helt nöjd med övernaturligheterna. Grundstoryn gillar jag, det är i detaljerna det brister. Alldeles för mycket avslöjas redan på de första sidorna. Jag stör mig enormt på Tamars drömvisioner och en del annat av fantasyinslagen. Och jag tycker att Tamar tar väldigt lätt på upptäckten att magi verkligen finns. Visserligen är tjejen 16 år och dessutom uppvuxen med Sagan om ringen och Harry Potter men ett mindre psykbryt hade hon gott kunnat få.

Samtidigt går det ju inte att komma ifrån att Norra Latin är spännande. Andra halvan av boken är en riktig bladvändare, om än med irritationsmoment. Och när jag läst klart är jag sugen på att åka till Stockholm med boken i näven och kolla in alla platser som beskrivs i den. För det ska tilläggas, Bergmark Elfgren är en riktigt bra Stockholmsskildrare.

Norra Latin ska vara första delen i en planerad serie fristående böcker om övernaturligheter i vår huvudstad. Jag ser fram emot nästa del.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: april 2019
ISBN 9789129714203
Sidantal: 578

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Per Anders Fogelström: Minns du den stad

Pocketupplagan av Per Anders Fogelströms roman Minns du den stad
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Nu har jag läst Minns du den stad, den tredje boken i Per Anders Fogelströms stad-serie. Lite av nyhetens behag har ju lagt sig och jag analyserar texten mer kritiskt. Fogelströms stora styrka är fortsatt känslan för staden och tiden. Hans faktakunskaper är gedigna. Han fångar Stockholms utveckling, tidsandan och de olika möjligheter som det nya seklet för med sig väldigt fint.

Människor däremot är inte Fogelströms paradgren. De blir mer typer, representanter för olika grupper, än riktiga människor. Strävsamma arbetare och strävsamma arbetarhustrur, arbetarungdomar. De som genom tur och skicklighet lyckats ta sig upp i de övre klasserna, de som halkar neråt. Emellanåt blir psykologin väldigt tunn, som i skildringen av Tyra som väljer gängtillvaron istället för den smala vägen.

Samtidigt blir jag ju verkligen nyfiken på hur det kommer gå för allihop. Jag har ändå följt samma familj med dess förgreningar genom tre böcker nu. Jag kommer att läsa den fjärde boken i serien och förmodligen också den femte.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: mars 2009
ISBN: 9789100123734
Sidantal: 308

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Vardagsliv under andra världskriget: Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939-1945

Bilden är lånad från Institutet för språk och folkminnen

Jag har växt upp med berättelser om Estland under sovjetisk och tysk ockupation under andra världskriget, om flykten till Sverige 1944, om den första tiden i Sverige. Men jag vet inte mycket om hur svenskarna upplevde kriget. Det finns inga sådana berättelser från min barndom.

Vardagsliv under andra världskriget: Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939-1945 fyller en del av det tomrummet. Boken består av intervjuer med personer som var barn, tonåringar och unga vuxna under kriget. De berättar om ransoneringar, evakueringar, inkallelser. De beskriver hur en rostar (stulna) råkaffebönor i en ugn och handskas med en bil som går på gengas. De skildrar förberedelser för krig och rädslan för krig, harm gentemot nazistsympatisörer och skam inför eftergifter. Och de beskriver chocken när koncentrationslägren befriades, när tidningarna fylldes av bilder på likhögar och de överlevande kom till Sverige.

Några särskilda förkunskaper om Sverige under andra världskriget behövs inte. Urvalet är varierat och känns hyfsat heltäckande och texten flyter finfint. Vissa partier glider jag över snabbare än andra – jag är inte så intresserad av tillvaron som inkallad till beredskapen. Andra saker hade jag velat ha mer fördjupning i, som synen på tyskvänlighet, nazism och antisemitism. Men intervjuer som forskningsmaterial har ju sina begränsningar, särskilt när det som berättas ligger så långt tillbaka i tiden och särskilt när det gäller känsliga ämnen. Vill jag veta mer om de sakerna får jag leta någon annanstans. På det hela taget är det här mycket intressant och givande läsning, en riktig guldgruva för den som är intresserad av andra världskriget och/eller Sverige under 1900-talet.

Stort tack till redaktörerna Carina Ahlqvist, Annika Nordström och Birgitta Skarin Frykman och Institutet för språk och folkminnen som samlade ihop och gav ut dessa hågkomster.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Institutet för språk och folkminnen
Utgiven: november 2012
ISBN 9789186959036
Sidantal: 460

Boken finns på Bokus samt på Institutet för språk och folkminnen.

Lina Bengtsdotter: Annabelle

Pocketupplagan av Lina Bengtsdotters debutroman Annabelle
Bilden är lånad från Månpocket

I bland händer det att en författare får ett gammalt recept att kännas som alldeles nytt. I Lina Bengtsdotter debutroman försvinner ung vacker flicka i mindre håla och trasig polis med förflutet i bygden kommer tillbaka för att utreda. Det är inget nytt. Inte ens att det är en kvinnlig polis är särskilt nytt längre. Jag har redan läst en bok med exakt samma tema i år. Den var helt okej men bleknar bort jämfört med Annabelle.

Men Bengtsdotter skriver som om ingen skrivit om det förut. Hur hon gör det förstår jag inte riktigt. Bra språk naturligtvis, flyter lätt över sidorna. Det här är en väldigt snabbläst bok. Människor som känns så väldigt verkliga rakt igenom. Småstadsatmosfären. Huvudpersonen själv, som visserligen är en bra polis men som dricker för mycket på fel sätt och som vilken dag (eller snarare natt) som helst kan totalkrascha.

Annabelle är en mycket bra debut som inger hopp om den svenska deckargenren. Uppföljaren Francesca har en given plats i min deckarhylla.

My här på Kulturnästet har också skrivit om Annabelle. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789175037950
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cia Sigesgård: Inga kelgrisar, inga styvbarn

Pocketupplagan av Cia Sigesgårds thriller Inga kelgrisar, inga styvbarn
Bilden är lånad från Southside Stories

Det var på håret att jag orkade mig ta igenom Cia Sigesgård thriller Inga kelgrisar, inga styvbarn. Inte så att den är dålig, tvärtom. Det är en bra thriller med skräckinslag. Utspelas i ett hyreshus med ett gäng mer eller mindre udda, mer eller mindre dysfunktionella familjer. Hemligheterna är många och i vissa fall avgrundssvarta.

Och äckelfaktorn är mycket hög. Jag är inte känslig av mig, men tro mig, det här är ingen bok en vill tänka på när en äter middag. Jag är inte säker på att jag någonsin vill äta köttfärs igen. Och det finns gränser för hur mycket jag vill veta om sjukligt snedvriden manlig sexualitet. För min del hade Sigesgård gärna fått städat undan det värsta äcklet.

Dessutom är boken bitvis väldigt otäck. Misären som gömmer sig bakom vissa av dörrarna är fruktansvärd. Återigen, jag är inte direkt känslig men det finns gränser för hur mycket mänsklig ruttenhet och misär och tragik jag fixar i en enda bok.

Det är för väl att boken också bjuder på såna saker som kärlek och vänskap och mod och hopp om framtiden. Men också väldigt många frågor om hur det gick sen, var det verkligen rätt att hen kom undan med det där och vad händer om… och så vidare och så vidare.

Känslomässigt var Inga kelgrisar, inga styvbarn ingen lätt bok att ta sig igenom. Men den är väl värd besväret. Den är verkligen en folkhemsrysare. Jag hoppas på mer av Sigesgård, företrädesvis med lägre äckelfaktor.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: februari 2015
ISBN: 9789187049828
Sidantal: 395

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Malin Persson Giolito: Störst av allt

Pocketupplagan av Malin Persson Giolitos roman Störst av allt
Bilden är lånad från Månpocket

Malin Persson Giolitis rättegångsdrama Störst av allt tar god tid på sig. De första 100 sidorna eller så undrar jag varför jag ens läser boken. Persson Giolito har ett vasst språk och vassa karaktärsskildringar och så. Men det är ju inte precis den första skildringen av en skolskjutning som jag tar del av. Inte den första skildringen med en klarsynt och cynisk tonåring som berättarjag heller. Ingendera konceptet går att variera i evighet.

Men efter ett tag lyfter boken. Allteftersom det blir tydligare hur 18-åriga Maja hamnat i en situation hon inte kan hantera ökar spänningen. Men det blir också tydligt hur dubbel Maja är. Hon blottlägger omgivningens hyckleri och fördomar och klassförakt. Samtidigt lyser hennes egna fördomar igenom. Hon ser ner på de som inte är lika smarta som hon, som inte är lika privilegierade som hon, som inte är lika vita som hon. Maja är inte en trevlig person och det beror inte bara på att hon tonåring och svårt traumatiserad. Hon föraktar sin omgivning utan att förstå att hon i grunden är likadan, bara intelligentare. Om hon inte blivit den åtalade i en mordrättegång skulle hon förmodligen ha blivit en sån där vuxen tycker så illa om. Men nu sitter hon där i rättegångssalen och hon kommer inte undan. Mot slutet, i några korta glimtar, skymtar en annan Maja fram, en ung kvinna som äntligen förstår vad som gått förlorat.

Jag undrar om Persson Giolito framställt henne så medvetet. I så fall är det genialiskt. Om inte är det ett olycksfall i arbetet som blivit väldigt lyckat.

Trots den sega inledningen är Störst av allt en i huvudsak bra bok, välskriven och tankeväckande. Jag har en känsla av att Maja kommer stanna kvar i mina tankar ett tag. Dessutom är det en intressant skildring av vårt rättsväsende. Jag ger en fyra i betyg.

Störst av allt har också blivit tv-serie. Det är den första svenskproducerade Netflix-serien. Jag hoppas den hamnar på SVT så småningom.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: mars 2019
ISBN: 9789175039688
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

.

Elisabeth Östnäs: Feberflickan

Bilden är lånad från Modernista

Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan är wow och gäsp på samma gång. Wow som i ”Wow vilken briljant genomförd tolkning av historien om Lizzie Borden”. För det här är berättelsen om Lizzie Borden omplacerad till Sverige runt förra sekelskiftet. Och det är snyggt gjort. Östnäs briljerar i språk och människoskildring och konsten att skapa förtätad stämning och massa såna saker som utmärker en duktig författare. Läskigt är det också.

För det är verkligen historien om Lizzie Borden jag läser, även om huvudpersonen här kallas Luna och bor i Lund. Till och med den där grytan som serverats dag efter dag och blivit allt mer skämd har tagits med. Därav min gäspning. Jag kan berättelsen om Lizzie Borden. Jag har sett filmen, jag har läst artiklarna, jag vet vad som kommer hända. Och sorry, jag vill inte veta på förhand vad som händer i en bok. Jag vill bli överraskad men det är först mot slutet som Östnäs serverar en överraskning (en bra sådan förvisso). Det förtar en del av spänningen.

Om Feberflickan hade haft en handling jag inte känt till redan innan jag började läsa hade det blivit en femma i betyg. Nu får Östnäs nöja sig med 4 stjärnor i betyg. Vilket ju också är bra.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789177812302
Sidantal: 128

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Läskigheter

Halloween har ju precis varit och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre läskigheter. Här är min försenade men likväl läskiga trio.

Pål Eggerts skräckroman Dödfödd utspelas i ett Göteborg de flesta av oss inte ser så mycket av, bland hemlösa, missbrukare och gängkriminella. I alla fall inte på så nära håll. Och det här är inte vilka utslagna som helst. En av de hemlösa är ett gravrå och det kriminella gänget startar upp en bordell med hjälp av en rejäl dos magi. Det låter knäppt men Eggert får det att fungera. Varning dock för mycket kroppsvätskor och hög äckelfaktor. Det här är den andra boken om Sebastian och Isa och böckerna måste läsas i ordningsföljd, annars blir det obegripligt. Om du inte läst Borde vara död – börja med den och sen gå direkt på den här.

I Yuko av Jenny Milewski flyttar Malin in i en studentkorridor i Linköping och hittar ett argt spöke. Och okej, det här är inte den mest välskrivna roman jag läst, språket är lite stelt och människorna lite väl förutsägbara. Men det gör inget, för Yuko är ändå läskig som sjutton. Det här är en roman som lever högt på skräckkapitalet från  japanska skräckrullar. Spökflickor med svart långt hår som terroriserar omgivningen är vansinnigt otäcka. Också när de dyker upp i Linköping.

Och så vill jag nämna John Ajvide Lindqvists roman Lilla stjärna. Den handlar om två annorlunda flickor. Och farliga. Särskilt tillsammans. Girl power slayer style, liksom. Läs.