Sofia Åkerman & Thérèse Eriksson: Slutstation rättspsyk

Det talades en del om dem för några år sen. Flickorna och kvinnorna som tvångsvårdades på rättspsyk. Inte för att de dömts för något brott utan för att de mådde så dåligt att den vanliga psykiatrin inte visste vad den skulle göra av dem. Om dem har Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson skrivit boken Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott.

Det var flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar. Allmänpsykiatrin visste alltså inte vad de skulle göra med dem. I stället skickades de bland annat på rättspsykiatrin i Sundsvall, på obestämd tid. Någon egentlig vård bedrevs inte. Eller snarare sagt, vården gick ut på att avskräcka patienterna från självdestruktivt beteende. Straffen var bältningar, isoleringar, tvångshandskar.

Japp, ni hörde rätt. Flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar skulle straffas när de visade att de mådde dåligt, helt emot alla regler och förordningar. En hade ju velat tro att sådana här saker tillhörde historien. Dessvärre skedde detta i Sverige på 2000-talet.

Slutstation rättspsyk är en välskriven och mycket upprörande skildring av vanvård och övergrepp. Tack till Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson som slogs för de här flickorna och kvinnorna, som lyfte fram frågan i ljuset och kämpade för att missförhållandena skulle upphöra.

Betyg: 5 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2012
ISBN 9789186969745
Sidantal: 285

Pocketupplagan som jag har läst är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand som gäller. Men e-boken finns på Adlibris och Bokus.

Lisa Förare: Varken

Framsidan på Lisa Förares roman Varken, bild på en bevingad insekt mot svart bakgrund samt författarnamn och titel
Bilden är lånad från Louise Bäckelin Förlag

Lisa Förares roman Varken utspelas i södra Stockholm. Sara, vars syster Gabriella försvann ett par år tidigare, kan ta sig in i människors tankar. När hon blir erbjuden ett arbete av det mystiska Probonum i utbyte mot info om Gabriella hakar hon på. Samtidigt försvinner tre flickor.

En kan väl säga att det här var en tudelad fantasyupplevelse. Lisa Förare har ett språk som borde få vilken förläggare som helst att gråta av tacksamhet, inget snack om den saken. Men jag tycker berättelsen är väl ofokuserad. Lite mer stringens i intrigen hade inte skadat. Och jag är inte riktigt överens med världsbygget. Tanken på ett förorts-Stockholm full med övernaturliga väsen fascinerar naturligtvis och Förares övernaturligheter har klass. Favoriten är nog de fotbollstokiga nornorna, men jag gillar dem allihop. Och jag älskar hur Förare anpassar språket efter vilka av väsendena som för ordet.

Men resten är för vagt. Jag får ingen rätsida på Saras nya arbetsgivare Probonum och utbildningen Sara genomgår verkar inte ha något som helst att göra med det hon faktiskt ska utföra. Och det irriterar. Och det mystiska Varken, världen bortom vår, är gräsligt suddig i konturerna. Överhuvudtaget innehåller berättelsen för många frågetecken för att jag riktigt ska kunna ta till mig den.

Men som sagt, språket är fantastiskt och nornorna och de andra övernaturligheterna fascinerar. Och kanske rätar frågetecknen ut sig i kommande böcker. Varken är första delen i en trilogi. Jag ger en trea i betyg och hoppas att nästa bok kommer snart.

Betyg: 3 stjärnor

Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgiven: augusti 2019
ISBN 9789177990864
Sidantal: 462

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet

Bilden är lånad från Månpocket

Vår egen lilla hemlighet är en väldigt schulmansk Schulman. En lagom dos bruksort på dekis, poliser som kämpar för att utföra ett bra arbete samtidigt som det mullrar på hemmafronten, en journalist som alltid måste leverera trots minskande resurser. Och så själva mysteriet. Den här gången handlar det om en socialsekreterare som försvunnit och det mesta tyder ju på att hon inte kommer hittas levande.

Just deckarintrigen borde ha skruvats till ett par varv men det är inte främst på grund av deckargåtorna jag läser Schulman. Det som får hennes böcker att höja sig över mängden är de ypperliga miljö- och människoskildringarna, känslan för de utsatta och bortglömda, den stora realismen. Så även denna gång.

Också My här på Kulturnästet har läst boken. Hennes recension hittar du här.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2016
ISBN 9789175035437
Sidantal: 377

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: En väktares bekännelser & Visheten vaknar

Bilderna är lånade från Gilla Böcker

Ett Stockholm fullt av övernaturliga väsen, som tomtar, troll och älvor. En femtonårig flicka – en väktare – vars uppdrag det är att se till att de övernaturliga inte ställer till med trubbel och inte visar sig för människor. Visst låter det underbart?

Det är för det mesta underbart. Det är lätt att bli förälskad i Säfströms debutroman En väktares bekännelser och uppföljaren Visheten vaknar. Jag tycker om beskrivningen av hur Tilda kämpar med att hålla reda på stadens oknytt samtidigt som hon hanterar den taskiga relationen till mamman och hela grejen med att gå i högstadiet. Och jag tycker det är skönt att Säfström inte levererar någon eländesskildring av skolan. Det är inte så att Tildas dagar i skolan är en rosig dans på rosor men det är inte ett avgrundsdjupt helvete heller. Och hur som helst är det inte skolan som är hennes största bekymmer utan de övernaturliga. En del av dem ställer inte till med hyss i största allmänhet utan är riktigt otrevliga.

Böckerna är bitvis spännande men långt ifrån hela tiden – för en läsare som slukat böcker i några decennier sådär är handlingen inte oförutsägbar om en säger så. Men jag tillhör ju inte heller målgruppen. Jag tror knappast att en läsare i nedre tonåren upplever texten på samma sätt som jag.

Texten ja. Säfström har en skön stil med mycket språkglädje och mycket humor. Men också väldigt många ”typ” och ”liksom”. De där två orden är inte nödvändiga komponenter i en text som vänder sig till mycket unga läsare och jag tycker de irriterar. Samtidigt kan de inte överskugga det faktum att Säfströms språk i övrigt, hennes humor och sätt att skapa nya ord av gamla ord är charmerande.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: En väktares bekännelser
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2016
ISBN 9789187707469
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Visheten vaknar
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2017
ISBN 9789188279736
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lina Bengtsdotter: Francesca

Framsidan av pocketutgåvan till Lina Bengtsdotters roman Francesca
Bilden är lånad från Månpocket

I Lina Bengtsdotters andra bok Francesca återvänder kriminalinspektör Charlie Lager till Gullspång för att stötta en kompis vars man stuckit. Och eftersom Charlie är Charlie börjar hon snart intressera sig för ett försvinnande i trakten nästan 30 år tidigare. Samtidigt som hon snokar runt för att få veta mer om gåtan Francesca får hon allt fler ledtrådar till sitt eget förflutna.

Uppföljaren till en succédebut kan vara knivig att få till men Bengtsdotter fixar det bra. Hon levererar ett mysterium, en snokande polis och diverse spänningsmoment. Francesca är inte lika mycket en polisroman som föregångaren Annabelle, men jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den i stället. Någon slags korsning mellan thriller och drama antar jag. Stämningen är förtätad, olycksbådande. Bengtsdotter skildrar skickligt småstadens klaustrofobi och det förflutnas skuggor och hur svårt det är att försöka komma undan det som varit. Jag gillar det verkligen.

Det enda jag inte är helt nöjd med är upplägget. Bengtsdotter varvar berättelsen om Charlie i tredje person med kapitel där Francesca själv för ordet. Jag tycker inte att Bengtsdotter är lika bra på att skriva i första person, texten blir plattare på något sätt och det stör lite. Men på det stora hela är Francesca en mycket bra roman. Jag ser fram emot nästa del i serien.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: april 2019
ISBN 9789175039374
Sidantal: 379

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tore Skeie: Jungfrun från Norge

Framsidan av Tore Skeies bok Jungfrun av Norge
Bilden är lånad från Karnival förlag

Tore Skeies facklitterära skildring Jungfrun från Norge handlar inte så mycket om jungfrun från Norge som om männen omkring henne. Ingeborg Håkansdotter föddes 1301 som dotter till Kung Håkon av Norge och som ettåring trolovades hon med den svenske hertig Erik. Under flera år var Ingeborg en bricka i spelet mellan furstarna i Norge, Sverige och Danmark. Det är en blodig historia som dryper av intriger och svek, förvisningar och mord och krig och allsköns elände. Ingen av de manliga huvudpersonerna är särskilt trevlig och värst av alla är hertig Erik av Sverige. Norske Skeie hyser inga sentimentala känslor inför den svenska hertigen, boken är lite av ett karaktärsmord och det förmodligen högst välförtjänt. Hertig Erik var en fullfjädrad skitstövel med siktet inställt på makten och härligheten och han hade inga problem med att ta sig över högar av lik för att nå dit.

Det är mycket underhållande. Skeie är saklig och lättläst och han kan sitt ämne. Möjligtvis litar han lite väl mycket på Erikskrönikan som källa, jag vet inte hur tillförlitlig Erikskrönikan är. Men jag rekommenderar boken till alla som är intresserade av svensk och nordisk medeltidshistoria.

Och jungfrun då? Jodå, mot slutet av boken blir Ingeborg äntligen huvudperson i sin egen berättelse. Och hennes liv efter bröllopet med Erik är intressant och spännande och förtjänar en alldeles egen bok. Jag hoppas Skeie skriver den.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Jomfruen fra Norge
Översättning: Inge Knutsson
Förlag: Karneval förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN 9789187207235
Sidantal: 312

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lisa Bjurwald: Tills bara aska återstår

Framsidan till pocketutgåvan av Lisa Bjurwalds roman Tills bara aska återstår
Bilden är lånad från Pocketförlaget

Nej. Lisa Bjurwalds skönlitterära debut Tills bara aska återstår är verkligen inte bra. Ämnet är viktigt, språket har potential och emellanåt visar Bjurwall prov på både humor och ironisk distans. Och huvudpersonen Rebecka skulle kunna bli en karaktär att gilla. Hennes snofsiga bakgrund, hennes inställning till livet i största allmänhet, till och med hennes övertygelse om att allt utanför 08-land är obygd och avfolkning och allmänt elände är rätt underhållande.

Men i övrigt har jag inget positivt att säga om romanen. Upplägget är rörigt och smärtsamt inkonsekvent. Det finns ingen intrig. Seriöst, det finns ingen intrig, Bjurwald staplar bara händelser på varandra. Hon gör knappt nånting för att bygga upp spänningen. Att beskriva vidrighet efter vidrighet räcker inte. Svaren på mysteriet avslöjas utan finess.

Men det värsta är den låga trovärdigheten. Det som beskrivs i boken har verklighetsbakgrund och ett syfte med boken är ju att skapa opinion. Men då måste ju läsaren tro på det som skrivs. Skildringen måste vara någorlunda realistisk. I stället har Bjurwald skapat en hittepåavdelning med långtgående och oklara befogenheter. Polisutredningen är ingen polisutredning utan en enmansshow utan sans och balans. Och dessutom slänger författaren in en del mycket spekulativa inslag som inte har med historien att göra och som bara distraherar. När det avslöjas vad Rebecka såg i stallet den där gången är botten nådd. Jag menar inte att Bjurwald ska bli en blåkopia på Katarina Wennstam men någon måtta får det vara.

Jag tror att Tills bara aska återstår hade kunnat bli en bra roman. Det finns en bra grund – viktigt ämne, en huvudrollsinnehavare som hade kunnat vara intressant, ett språk med potential. Bjurwald är journalist och har flera reportageböcker på sitt CV, nog borde hon kunna bättre än så här! Förlaget borde ha skickat tillbaka manuskriptet till henne med förslag på ombearbetningar. Som det är nu är romanen mest ett löfte som inte uppfyllts.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: mars 2017
ISBN 9789175792224
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Mats Strandberg: Hemmet

Framsidan till pocketupplagan av Mats Strandbergs roman Hemmet
Bilden är lånad från Norstedts

När Joel får in sin mamma på ett boende för demenssjuka går situationen snart överstyr. Modern försämras hastigt, blir aggressiv och våldsam. Hon känner till saker hon inte borde veta något om och påstår att hon talat med sin sedan länge döde make. Och hon är inte den enda på hemmet som börjar bete sig underligt.

Redan i Färjan visade Mats Strandberg att han är bra på att göra horror av folkhemmet. I Hemmet gör han samma grej, men ännu bättre. Boken slår ihop två fasor: ångesten över att förlora en anhörig i en demenssjukdom, med allt vad det innebär, och så något illasinnat övernaturligt på det.

Och resultatet är otäckt som bara tusan. Det är så vardagligt vardagligt med ett demensboende. Det är så tragiskt och fruktansvärt och nedbrytande. Stranberg förmedlar allt det där samtidigt som han skrämmer med vad det nu är som far runt i korridorerna på jakt efter någon att bråka med.

Bortsett från någon svacka någonstans är Hemmet en riktig bladvändare. Jag vågar inte fortsätta läsa. Jag kan inte sluta. Det är grymt bra.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2018
ISBN 9789113073897
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Laestadius Larsson: Hilma

Bilden är lånad från Piratförlaget

Jag är väldigt kluven inför Anna Laestadius Larssons fjärde roman Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint. Å ena sidan en fascinerande skildring av en länge bortglömd svensk konstnär. Anna Laestadius Larsson briljerar i beskrivningen av hur det var att vara kvinna och konstnär under årtiondena kring förra seklet. Dessutom blir det en del spännande inblickar i den tidens konstnärskretsar och så rösträttskamp på det. Laestadius Larsson är den där typen av författare som med bara några ord kan förmedla det andra behöver sidor för att berätta. Och hon får mig att fundera. Samtidigt som jag känner att jag är glad att jag inte föddes 100 år tidigare är det skrämmande att vi inte kommer längre än vi gjort.

En historisk roman som jag inte bara glider igenom utan som får mig att faktiskt fundera, det är grejer det.

Å andra sidan är Hilma en överdos i andar, astralvärldar och massa annat i den stilen. Hilma, som såg syner redan som barn, vigde sitt liv åt en värld bortom denna. Hon grundade ett nyandligt sällskap och i princip en egen religion. Och även om jag förstår att allt det där var utgångspunkten för hennes konstnärskap – som verkligen är något alldeles särskilt – så blir det för mycket. Jag blir nästan alltid uttråkad av religiös-filosofiska resonemang och Hilma är inte undantaget som bekräftar regeln. Jag får lite samma känsla som när jag läste Bröderna Karamazov. Jättebra bok på många sätt och en klassiker dessutom men att behöva traggla mig igenom all den där rysk-ortodox mysticismen botade mig från Dostojevskij, kanske för gott.

Riktigt så illa är det inte här. Jag kommer läsa mer av Anna Laestadius Larsson. Mellan Hilmas new age-utläggningar finns det så mycket som är värt.

Men så var det betyget då. Efter en hel del funderande ger jag 3,5 stjärnor. Om nyandligheten skalats ner till en tredjedel eller så hade betyget förmodligen åkt upp till 4,5.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Piratförlaget
Utgiven: januari 2018
ISBN 9789164205452
Sidantal: 323

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anders de la Motte: Slutet på sommaren & Höstdåd

Pocketutgåvan av Anders de la Mottes roman Slutet på sommaren. Framsidan föreställer ett kvinnoansikte över åkrar
Bilderna är lånade från Månpocket

Mitt första möte med Anders de la Mottes författarskap blev lite tveksamt. Slutet på sommaren är en sån där bok som är kompetent skriven men ändå inte fastnar. År 1983 försvinner en liten pojke från en gård på skånska slätten, 20 år senare återvänder hans syster för att ta reda på vad som hände. de la Motte har ett bra språk och greppet att varva nuet med återblickar är alltid tacksamt. Men berättelsen får aldrig upp farten. Och jag gillar visserligen att storasyster Veronica inte är polis eller något i den stilen utan till vardags leder gruppterapisessioner. Och jag förstår ju att hon med sitt bagage är rätt trasig. Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig på henne. Jag vet att jag inte borde göra det men ändå, ändå.

Pocketutgåvan av Anders de la Mottes roman Höstdåd. På framsidan bilden av ett kvinnoansikte ovanför en skogssjö

Uppföljaren Höstdåd är så mycket bättre. Handlingen utspelas i ett mindre samhället i Skåne. 1990 drunknar en 19-åring i ett nedlagt stenbrott, 27 år senare kommer en ny polis till stan. Och även om hon har fullt upp med nuet – nytt jobb, taskig relation till dottern, död exmake – kan det inte hjälpas -gång på gång snubblar hon över dödsfallet 1990. Temat kompetent polis med jobbiga kollegor och trassligt privatliv kan bli värsta klichén men de la Motte fixar det riktigt bra, även om jag inte fattar varför Anna är så fruktansvärt beroende av att få sin dotters godkännande hela tiden. Jag har lust att skrika åt henne att skärpa sig. Men bortsett från det har de la Motte skapat karaktärer som känns trovärdiga och som berör. Dessutom är Höstdåd spännande. Inte nyskapande eller sensationell, men bra underhållning.

Slutet på sommaren och Höstdåd är fristående delar i en planerad årstidskvartett. Böckerna behöver inte behöver läsas i ordningsföljd.

Betyg: 3 stjärnor

Titel: Slutet på sommaren
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789175037264
Sidantal: 373

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Höstdåd
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2018
ISBN 9789175038605
Sidantal: 420

Boken finns på Adlibris och Bokus.