Cara Hunter: Hemmets trygga vrå

Bilden är lånad från LB Förlag

Första författaren i min Boktolva 2020 blev Cara Hunter. I hennes debutroman Hemmets trygga vrå försvinner en liten flicka vid namn Daisy under en fest. Utredningen leds av Adam Fawley och givetvis hopar sig frågetecknen snabbt. Det här är den där typen av thriller där människors hemligheter och lögner och invecklade relationer obarmhärtigt avslöjas. Hunter har ett väldigt fint öga för människor. Det syns inte minst i skildringen av de utredande poliserna. Huvudpersonen Fawley har själv nyligen förlorat ett barn, något som kunde ha fått alldeles för stor plats i berättelsen. Men Hunter håller skildringen av Fawleys sorg och skuldkänslor på rätt nivå. Överhuvudtaget kan hon konsten att skapa en allt mer förtätad stämning utan att gå till överdrift.

Tyvärr tappar boken på slutet. När Hunter ska skapa den där twisten som alla bra deckare ska ha går hon för långt. Det blir för tillkrånglat och för beroende av rena tillfälligheter för att vara trovärdigt. Och epilogen känns bara så fel.

Men bortsett från det tycker jag att Hemmets trygga vrå är en mycket bra psykologisk thriller, perfekt att gotta ner sig i under regniga vinterkvällar.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Close to home
Översättning: Jan Risheden
Förlag: LB Förlag
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789177990413
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Pullman: Guldkompassen – His dark materials

Pocketutgåvan av Philip Pullmans roman Guldkompassen
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag har funderat på att läsa Philip Pullmans fantasyroman Guldkompassen i några är nu. Det som fick mig att äntligen göra slag i saken var tv-serien His Dark Materials som nyligen hade premiär på HBO Nordic. Jag har inget emot att se filmatiseringar av böcker jag har läst men jag har en hel del emot att läsa böcker jag redan sett filmatiserade. Just när det gäller böcker vill jag inte veta vad som händer i förväg.

Och det är mycket som händer i Guldkompassen. Boken börjar i Oxford där Lyra växt upp tillsammans med ett gäng akademiker. Men det är inte det Oxford vi känner igen från brittiska deckare typ Unge kommissarie Morse. Lyra lever i en parallell värld som har en del likheter med vår men där mycket är väldigt annorlunda. Moskva heter Moskovia, i det kalla Norden finns flerhundraåriga häxor och på Svalbard härskar bepansrade björnar. Lyra själv är ett förvildat barn som härjar på Oxfords gator och tak, lyckligt ovetande om vad ödet har i beredskap.

Det visar sig att ödet har en hel del i beredskap. Boken börjar ganska stillsamt men när väl äventyret sätter fart tar det fart på allvar. Det betyder halsbrytande mycket action och en hel del otäckheter. Otäckheterna kan vara i mesta laget för en del väldigt unga läsare, till och med jag hajade till inför vissa scener. Det finns en mörk grundton i boken som är svår att skaka av sig. Och Pullman har talang för att förmedla mörker, han är en skicklig skribent.

Det jag saknar i boken är lite andrum då och då för karaktärsbygge. Lyra och de viktiga människorna – eller varelserna, för åtminstone en av dem är en björn – är alldeles för vaga i kanterna. Jag hade velat lära känna dem bättre. Nu är de lite för ytligt beskrivna för att jag riktigt ska bry mig om dem.

Men på det stora hela blir jag riktigt förtjust i Guldkompassen. Det är ju ingen tvekan om att jag kommer läsa nästa bok i trilogin Den mörka materian. Och jag är verkligen sugen på tv-serien.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Northern Lights/The Golden Compass
Översättning: Olle Sahlin
Förlag: Natur & Kultur Allmänlitteratur
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789127166363
Sidantal: 436

Boken finns på Adlibris och Bokus.

M. R. Carey: Pojken på bron

Framsidan på M R Careys roman Pojken på bron

En av de bästa sci-fi-romaner jag läst är zombieromanen Flickan med gåvorna av M. R. Carey. Pojken på bron är nästan lika bra. Boken är en prequel som utspelas 10 år efter zombiekalypsen. Återigen kretsar handlingen kring ett utsatt barn, ett annorlunda barn. Denna gång är det en överintelligent pojke med någon form av autismspektrumdiagnos. Han och ett gäng vuxna ger sig ut på en livsfarlig expedition på jakt efter ett motgift mot zombiesjukan.

Pojken på bron är välskriven, spännande och sorglig. Inte riktigt lika spännande som Flickan med gåvorna, intrigen känns inte lika sammanhållen. Och det är något med de där halvzombieungarna som jag inte gillar. Men på det stora hela är det här en mycket bra bok, en sci-fi-roman utöver det vanliga.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Boy on the Bridge
Översättning: Johanna Svartström
Förlag: Ordfront Förlag
Utgiven: oktober 2017
ISBN: 9789170379864
Sidantal: 394

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Adam Hochschild: Aldrig mera krig

Bilden är lånad från Ordfront Förlag

Emmeline Pankhurst är mest känd som förkämpe för kvinnlig rösträtt i England för så där 100 år sedan. Att hon dessutom var en hängiven patriot och fanatisk anhängare av den engelska insatsen i första världskriget kom som en överraskning åtminstone för mig.

Tanten tog till och med avstånd från den dotter som tillhörde fredsrörelsen. Det var ju inte riktigt så jag föreställde mig en av historiens mest framstående feminister.

Det och mycket annat fick jag lära mig i Adam Hochschilds facklitterära bok Aldrig mera krig: Lojalitet och uppror 1914-1918. Det är en välskriven, initierad och levande skildring av första världskriget, människorna som hyllade krigsinsatsen och de som motsatte sig den. Och den kräver inte några förkunskaper. Jag hade när jag började läsa en ganska vag uppfattning om vad som hände under kriget men hade inga problem med att hänga med. Inte tyckte jag boken var ohanterligt tjock heller utan sträckläste från pärm till pärm. Rekommenderas till alla som är det minsta intresserade av 1900-talets historia.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: To End All Wars: A Story of Loyalty and Rebellion 1914 – 1918
Översättning: Stefan Lindgren
Förlag: Ordfront Förlag
Utgiven: april 2013
ISBN: 9789170376955
Sidantal: 589

Boken finns på Adlibris och Bokus.

The Crown

Jag vet inte varför jag är så förtjust i det brittiska. I landet England.  Tv-serier, författare, musik, hus, trädgårdar. Allt är bara så bäst! Kanske dock inte maten… även om fish and chips har sin charm.

Jag tror att det beror på det fulsnygga. Det kantstötta och magnifika sida vid sida.

Och det faktum att Storbritannien är vår tids romerska imperium. Snart har de styrt världen i 1 000 år. Mången tycks tro att det är USA- men de är grällt spel för gallerierna. Det är Storbritannien som håller i marionettsnörena.

Det är troligen den brittiska kungliga traditionen. Förmågan att hålla vid och kvar. Att vara kronan trogen.

Och anglofil som jag är föll jag pladask för serien The Crown, som handlar om drottning Elisabeth åren 1947- 55. Om hennes första år som ung drottning med en surmulen machostukad playboyprins Philip bakom sig. Nedanför sig.

Det är en otroligt snyggt berättad historia- om spelet bakom och framför kulisserna i brittisk toppolitik åren efter andra världskriget. Fakta blandas med fiktion och så lite skvaller på det. Vi följer syskonrivaliteten mellan Elisabeth och Margaret. Om valet mellan plikt och lust. Och vilka som väljs bort. Vinnare och förlorare.

Duktiga skådespelar ner i minsta biroll, som vanligt när det gäller brittiska serier. Som en argsint Winston Churchill på väg utför, spelad av John Lithgow.

Snygga interiörer, fantastiska kläder. Och en historia om maktspel, klasskillnader, rasism, kärlek och hat. Och att gå från flicka till världens mäktigaste kvinna på några veckor – bara för att Elisabeth råkade födas in i en familj med ett tungt historiskt arv.

Så om du har möjlighet: se denna första säsongen på Netflix. Fler säsonger planeras. Har du inte tillgång till Netflix kan du bombardera SVT med krav om att köpa in denna brittiska tv-juvel.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Crown
Ursprungsland: USA, Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 10 avsnitt à 54–61 minuter