Karin Smirnoff: Jag for ner till bror & Vi for upp med mor

Bilderna är lånade av Bokförlaget Polaris

Vissa böcker borde faktiskt förses med varningstext. Jag har läst många romaner som handlar om svåra och tunga ämnen. Mitt största intresse är historia och alla vet ju att den mänskliga historien är fullt av sådant som är svårt och tungt. Särskilt om en särskilt riktar in sig på 1900-talets totalitära ideologier i Europa.

Men jag var inte redo för Karin Smirnoff. Hade jag vetat före hade jag nog aldrig läst.

Missförstå mig inte. Smirnoff är en mycket bra författare. En sämre författare hade spårat ur till en ren eländesskildring. Inte Smirnoff. Hon har ett alldeles särskilt språk, hon skriver med ironi och fjäderlätt humor, hon skriver om människor som tar sig igenom livet mot alla odds, hon ger hopp. Men det är en förfärlig massa misär hon lyckas klämma in mellan boksidorna. Pappor som begår sexuella övergrepp på barn, djur som misshandlas och dödas av ren sadism, präster som begår sexuella övergrepp på församlingsmedlemmar, män som super och slår och våldtar och så vidare, och så vidare. I de här böckerna finns det gott om både hemskheter och allmän tragik.

Ska man göra någon slags gradering är väl den första boken Jag for ner till bror hemskast. Redan på sidan 100 kände jag mig golvad och sen blev det värre. Som sagt, hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig gett mig in på det. Det finns avsnitt i den boken som det känns som jag aldrig kommer glömma.

Samtidigt är det en väldigt medryckande och spännande läsning. Smirnoff är som sagt både ironisk och rolig. Jag for ner till bror innehåller dessutom ett mystiskt dödsfall och därtill blir det en del avslöjanden av livshemligheter och annat intressant. I uppföljaren Vi for upp med mor avslöjas fler hemligheter, katastrofala livsval hotar och så en dos action på det. Smirnoff levererar dessutom en rejäl bredsida mot vissa västerbottniska religiösa sekter. Och så avslutas boken med en cliffhanger som gör att jag bara måste läsa den tredje boken, trots att jag kanske borde låta bli.

Och så var det hela grejen med hopp. Trots allt elände som levereras så finns det där, som bokens röda tråd. Inte på ett feelgoodaktigt lyckligaslutsätt. Men huvudpersonen Jana Kippo är en sån där människa som är anmärkningsvärt bra på att hålla näsan ovanför vattnet, trots att hon borde drunknat för länge sen. Hon tar sig fram och hon tar tag och det verkar aldrig falla henne in att ge upp, inte på riktigt. Hon är komplicerad och hon har noll smak när det gäller män men hon överlever med stil och hon är tveklöst ett underhållande sällskap. Och så är det med många människor i de två böcker jag läst, de är underhållande sällskap.

Så trots att jag egentligen önskar att jag inte läst böckerna så är de bra och avgjort läsvärda. Jag förstår hyllningarna, framför allt av den andra boken. Den är något alldeles extra.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Jag for ner till bror
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177951322
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel: Vi for upp med mor
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952794
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Rymdgrejer i titeln

Ny vecka, ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker, dikter, musikstycken, TV-serier eller filmer som har något som finns i rymden i titeln. Här är min trio.

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är en modern sci-fi-klassiker och i några decennier eller så kände jag mig som den enda i universum som inte läst den. Men i år har jag äntligen kommit till skott. Knäppt och roligt men inte riktigt så roligt som jag trodde och kanske lite väl knäppt också. Men hela grejen med att Jorden pulvriseras p.g.a. intergalaktiskt vägbygge är rätt kul. Inte för att jag vill att det ska hända. Men jag tycker bäst om sci-fi (och fantasy) som relaterar till och kommenterar företeelser i vår värld.

John Ajvide Lindqvists böcker är bra exempel på fantasy som är en enda lång kommentar till vår värld. Böckerna utspelas i vår värld och vår tid, men med övernaturliga inslag. Min favorit är Lilla stjärna som handlar om två udda flickor och en vänskap med förödande konsekvenser. Spännande, otäckt och hyfsat slabbigt. Rekommenderas till alla som gillar kombon socialrealism och skräck. Rekommenderas till alla som inte gillar skräck. Rekommenderas till alla. Det här är helt enkelt ruggigt bra.

En helt annan typ av bok är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. Eller ja, jag skulle tippa på att det kvalar in som socialrealism men är alltså helt utan inslag av fantasy- eller sci-fi. Boken utspelas på Island och handlar om en pojke och hans möte med döden. Sparsmakat men effektivt berättat men för spretigt. Första boken i en trilogi. Jag kommer läsa åtminstone en del till.

 

 

 

 

 

 

Ayana Mathis: Hatties liv

Bilden är lånad av Brombergs

Ibland fattar jag inte hur folk resonerar när de beslutar vilken titel en översatt roman ska få. Ayana Mathis debutroman The Twelve Tribes of Hattie har på svenska blivit Hatties liv. Det blev så fel. Det här är inte en livsberättelse. Berättelsens röda tråd är visserligen Hattie, en färgad kvinna i Philadelphia som gifter sig som mycket ung. Men boken är en räcka nedslag hos Hatties barn och ett barnbarn, korta glimtar av deras liv vid en speciell tidpunkt. Det är en ganska mörk skildring om olyckliga människor som var och en har sin särskilda anledning att känna sig miserabel. Först i en av de sista berättelserna ges hopp om en ljusning.

Allt är mycket fragmentariskt och för det mesta ges inga avslut. Jag får själv fundera på hur det går för människorna utanför boken. Jag föredrar att hoppas det ordnar sig för dem till slut.

Ayana Mathis har ett mycket fint språk och boken är mycket läsvärd. Varning dock för ett splittrat utförande. Mathis borde ha knutit ihop säcken bättre.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Twelve Tribes of Hattie
Översättning: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 2014
ISBN: 9789173375740
Sidantal: 343

Den tryckta upplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Madeleine Bäck: Vattnet drar

Bilden är lånad av Natur & Kultur

Jag hittade Madeleine Bäcks roman Vattnet drar i barn- och ungdomsavdelningen i min lokala bokhandel. Jag var först skeptisk. I centrum för berättelsen står ungdomar med problem i bruksort på fallrepet. Det låter som receptet på en ny Cirkeln och den har jag ju redan läst.

Men Bäck har skapat något helt annat. Hon mixar urban fantasy och socialrealism på ett sätt som får mig att tänka på Låt den rätte komma in. Ajvide Lindqvist är bättre på att skapa krypande obehag men Bäck är snäppet brutalare, råare och definitivt mer ocensurerad. Jag skulle inte sätta den här boken i händerna på någon under 15. I näthandeln rekommenderas boken för unga vuxna.

Eftersom handlingen hoppar mellan flera människor är boken ganska rörig. För min del hade Bäck gärna fått slakta någon av huvudpersonerna tidigt i boken. Det gör hon tyvärr inte. Men Vattnet drar är ändå en riktigt bra debut. Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien, Jorden vaknar.

Betyg: 4

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789127151345
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus

Tematrio – Tid i titeln

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner vars titel innehåller något som anspelar på tid. Här är min trio.

Julie Otsukas debutroman När kejsaren var gudomlig utspelas i USA under andra världskriget. Efter Pearl Harbour internerades över 100 000 människor enbart på grund av att de hade japanskt ursprung. Kriget hade förvandlat dem till fienden i deras eget land. Stramt och effektivt berättad skildring som går snabbt att läsa och som stannar kvar länge.

Aprilhäxan av Majgull Axelsson handlar om tre fostersystrar som växte upp tillsammans och om systerns som lämnades bort till institution. Rolig, otäck och vasstandad socialrealism med övernaturliga inslag.

Efter andra världskrigets slut spreds snabbt rykten om att Hitler överlevt och låg och tryckte någonstans. Sovjetunionen – som hade tagit hand om liket – var de ivrigaste ryktesspridarna. Brittiska underrättelsetjänsten tyckte alltihop var förfärligt irriterande och gav Hugh Trevor-Roper i uppdrag att reda ut vad som faktiskt hänt. Resultatet blev boken Hitlers sista dagar, som publicerades första gången 1947. Genom åren har flera nya upplagor kommit, med förord om de senaste rönen. Intressant och tankeväckande, välskriven och lättläst om de sista dagarna i bunkern och om det politiska rävspel som följde.