Camilla Grebe: Husdjuret

Bilden är lånad från Månpocket

Ännu en bok som tar tid på sig: Husdjuret av Camilla Grebe. Lite oväntat, eftersom Älskaren från huvudkontoret, Grebes första bok i serien flickorna och mörkret var spännande från första sidan till sista. Och till en början verkar Husdjuret gå samma väg. Den börjar med en återblick några år tidigare där ungdomar i en liten håla i Sörmland hittar liket efter en liten flicka. Och sedan raskt till nuet där det framgår att flickans död utreds igen och att en av poliserna som utreder fallet är spårlöst försvunnen. Spännande, spännande!

Och därefter tvärnitar alltihop. Orsaken är Grebes berättargrepp. Som vanligt växlar hon mellan olika berättarjag och texter. Den här gången låter hon beteendevetaren Hanne tala genom en dagbok som tonåriga Jake hittar och läser. Den som läst Älskaren från huvudkontoret vet att Hanne har en demenssjukdom, något hon döljer för poliserna hon samarbetar med. Dagboken är hennes sätt att minnas. Och det där hade kunnat bli riktigt bra – Grebe har en väldigt fint förmåga att skildra människor under stress – men den här gången fungerar det bara inte. Jag tycker att Hannes dagbok är urtråkig och inte känns den trovärdig heller. Det sabbar spänningen. Först mot slutet av boken (när dagboken är genomläst) höjs temperaturen igen. De sista 100 sidorna är riktigt bra och upplösningen är ännu bättre.

Bortsett från tabben med Hannes dagbok innehåller Husdjuret många bra personporträtt. En av Grebes stora styrkor är just människor. Min favorit i den här boken är Jake. Skildringen av honom påminner om en utvecklingsroman. Men jag har en reservation när det gäller människorna. Grebe levererar en överdos av fördomar och klichéer om människor i avfolkningsbygden. Rätt ironiskt med tanke på att boken har fördomar och klichéer om invandrare som ett centralt tema.

Efter lite grunnande fram och tillbaka ger jag boken 3 stjärnor i betyg. För även om det finns delar av boken som jag inte gillar alls så är annat väldigt bra, och de sista 100 sidorna lyfter boken rejält.

Betyg: 3 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: december 2017
ISBN: 9789175038056
Sidantal: 491

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tommy Orange: Pow wow

Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Tommy Oranges debutroman Pow wow är rörig. Och det är inte menat som en varning, typ läs något annat. Tvärtom. Det här är en bok som alla borde läsa. Orange har ett mycket bra språk och han skriver om något som verkligen berör åtminstone mig. Han skildrar ett antal människoöden tillhörande den amerikanska ursprungsbefolkningen och som alla är på väg till en pow wow. En tung och sorglig berättelse på många sätt. 400 år av förtryck har ju sina konsekvenser. Alkoholmissbruk och trasiga familjer går som en röd tråd genom hela boken. Men det är också en skildring av förmågan att härda ut, ta sig fram, fortsätta, skapa sig ett liv, bevara en kultur. Den ger en hel del att tänka på.

Men så var det rörigheten. Orange hoppar hej vilt mellan människor och epoker och jag hänger inte med. Jag tappar bort mig nästan med en gång. Och det är lite synd, för halva poängen med Pow wow är att alla de här människorna som skildras i berättelsen hänger ihop och när de till slut möts blir det explosivt. Så ett bra tips inför läsningen är att ta till något knep för att hålla reda på allihop. Jag borde nog ha inlett läsningen med att utrusta mig med papper och penna. Lite minnesanteckningar för att hålla reda på vem som är vem i en i grund och botten mycket bra och intressant och spännande berättelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: There There
Översättning: Eva Åsefeldt
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952190
Sidantal: 301

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Camilla Grebe: Älskaren från huvudkontoret

Bilden är lånad från Månpocket

Älskaren från huvudkontoret är den första bok som Camilla Grebe skrivit på egen hand, alltså utan en medförfattare. En mycket bra bok, en korsning av psykologisk thriller och polisroman. Inledningen är direkt brutal, som läsare kastas jag in otäckheterna. Och sen drar det igång, polisutredning i nuet varvas med återblickar. Grebe grottar ner sig i människors komplicerade psyken, och hon gör det väldigt bra. Och precis som i böckerna om psykologen Siri Bergman – som Grebe skrivit med systern Åsa Träff – är det inte bara mördare och mordoffer som är komplicerade och har komplicerade liv. Peter, en av de utredande poliserna, är närmast känslomässigt stympad och beteendevetaren Hanne, som anlitas av polisen för att lösa det gruvliga mordet, mår inte heller så bra om en säger så. Peter och Hanne har dessutom ett gemensamt förflutet. Tilltrasslade psyken och komplicerade liv tycks vara något av Grebes signum. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Grebe (och Träff, i böckerna om Siri Bergman) är skicklig på människor och relationer. Kanske får jag lite av en överdos av Peter – ännu en sån där romanfigur som jag bara vill skrika ”SKÄRP DIG” åt, men bara lite.

Älskaren från huvudkontoret är en riktig bladvändare, lättläst och spännande rakt igenom. Och grottandet i det mänskliga psyket gör att jag läser med växande obehag. Jag har redan dragit igenom tre böcker av Grebe och jag vet att hon gärna har en joker i ärmen och att hon inte direkt är sentimental; det kan gå lite hur som helst. Så spänningen håller i sig ända till slutet.

Och samma dag som jag läst ut boken reserverar jag uppföljaren Husdjuret på biblioteket. Det om något är ett bra betyg.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789175035116
Sidantal: 488

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Yrsa Sigurdardóttir: Arvet

Bilden är lånad från HarperCollins Nordic

Ännu en rätt ljum läsupplevelse av en författare jag väntade mer av. Arvet är Yrsa Sigurdardóttirs första deckare om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja. Öppnar starkt med en återblick till 1987 då tre små barn omhändertas. Sen direkt till 2015 där det fortsätter lika starkt ett litet tag. Och sen går det i stå på något sätt. Polisjakten på vem det nu är som begår bestialiska mord i lilla Reykjavík är tam. Inte så att själva deckargåtan saknar spänning, tvärtom. Det finns en del genuint otäcka scener och upplösningen är snygg. Men det är något som saknas. Det finns ingen dynamik i spelet mellan huvudpersonerna. Med en polis och en barnpsykolog i de ledande rollerna finns det ju utrymme för intressanta kulturkrockar och bråk om revir och allt sånt där. Men Sigurdardóttir slarvar bort det. Hon slarvar bort en hel del när det gäller personporträtten och emellanåt är det klichévarning och inte på ett underhållande sätt (manhaftiga kvinnliga poliser och blabla). Så nja. Sigurdardóttir kan avgjort bättre än så här, det visade hon med böckerna om advokaten Thóra. Jag hoppas nästa bok om Huldar och Freyja är bättre. Den heter Straffet och har precis kommit ut i svensk översättning.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: DNA
Översättning: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789150947236
Sidantal: 421

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cara Hunter: I mörket

Bilden är lånad från LB Förlag

Cara Hunters levererar med besked i den andra romanen om kriminalkommissarie Adam Fawley. En ung kvinna och ett litet barn hittas inspärrade i en källare, gubben som bor i huset förnekar all kännedom och grannarna har inte märkt nånting. Hemligheterna är många och vägen till sanningen slingrande. Skildringen av de enskilda poliserna och deras privatliv hålls på en perfekt nivå och flyter snyggt in i handlingen. I mörkret är skriven med känsla och driv och sidorna bara flyger förbi. Det är spännande och tragiskt och otäckt och underhållande. Det är så nära fulländan en psykologisk thriller kan komma, vad mig anbelangar. Läs den. Fast den som inte läst har föregångaren Hemmets trygga vrå bör ta den först. Böckerna är bäst i ordningsföljd.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: In the Dark
Översättning: Jan Risheden
Förlag: LB Förlag
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789177991281
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Clement: Gun. Love

Jennifer Clements roman Gun. Love är bra men inte så bra som den kunde ha varit. Jag vet att Jennifer Clement kan vara fantastisk, det bevisade hon med En bön för den stulna, en bok om försvunna flickor i Mexiko. Gun. Love är inte i samma klass. Den handlar om fjortonåriga Pearl som bor i en gammal bil tillsammans med sin mamma. Pearl är uppvuxen i den där bilen och tycker att hon har det rätt bra. Tills den dag hennes mamma blir förälskad och förälskelsen ger mamman en pistol.

Det här är en stramt berättad skildring av människor i samhällets utkant. Det är också en skildring av våld och vapen. Och det är väl där någonstans berättelsen tappar en del. Jag tycker beskrivningen av Pearl och människorna omkring henne och livet i husvagnsparken är fint genomförd. Den känns, den stannar kvar. Den ger mycket att fundera på. Men budskapet om den amerikanska vapenfixeringen faller platt på något sätt. Slutet begriper jag mig överhuvudtaget inte på.

Gun. Love är en bra bok, en på många sätt säregen bok, en läsvärd bok. Inte fantastisk som En bön för de stulna. Men det är inget snack om att Clement är en författare väl värd att hålla ögonen på.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Gun Love
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789174298123
Sidantal: 248

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lori Roy: De försvunna

Bilden är lånad från Modernista

Vissa böcker lovar så mycket men slutar i ingenting. De försvunna av Lori Roy är ett plågsamt bra exempel. Trots de allra bästa förutsättningar. Handlingen utspelas i amerikanska Södern, i Florida. I centrum för berättelsen står en familj som tillhört de bättre i trakten men nu fått sitt rykte solkat i smutsen, patriarken i huset förestod en gång en institution för vanartiga pojkar och står nu anklagad för misshandel och mord av de intagna. Och så en nyskild och hemvändande dotter som tvingas försörja sig och de två barnen som servitris på bar. Plus försvinnanden och våldsam död.

Det verkade så otroligt lovande men är bara rörigt, oengagerande och tråkigt, tråkigt, tråkigt. Allt tugg om hur förtryckta kvinnorna i den där familjen är och hur dåligt de mår och hur det förflutna aldrig släpper sitt grepp om dem är bara tugg. Bokstäver uppradade på papper utan känsla eller nerv. Urtråkigt.

Jag trodde att Lori Roy skulle bli en ny givande bekantskap i deckar- och thrillersfären men icke. Jag brukar ge författare två chanser men det blir det nog inte den här gången. Jag är inte det minsta sugen på att läsa något av Roy igen.

Betyg: 1,5 stjärna

Originaltitel: The Disappearing
Översättning: Leif Janzon
Förlag: Modernista
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789178930951
Sidantal: 431

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter K. Andersson: På stadens skuggsida

Bilden är lånad från Carlsson Bokförlag

Annie Chapman har gått till historien som Jack the Rippers andra offer. Lördagen innan hon mördades kom hon i konflikt med en annan kvinna på härbärget hon bodde. Konflikten gällde en lånad tvål. För kvinnor på samhällets absoluta botten kunde en tvål som aldrig återlämnats ge upphov till ett våldsamt gräl.

Om detta berättar historiken Peter K. Andersson i sin bok På stadens skuggsida: Människor och brott i Jack the Rippers London. Med utgångspunkt i rättegångsprotokoll skildrar han olika aspekter av livet i Londons fattigaste kvarter. Han beskriver gatugäng och gatukravaller. Konstaplar som aldrig borde ha blivit konstaplar. Grannar som umgås, grannar som grälar och grannar som mördas. Små glimtar av såväl vardag som det extraordinära. I Anderssons händer blir rättegångsprotokollen en guldgruva att ösa ur. Boken ger mig både en önskan att läsa mer mer mer i ämnet och att ta en tripp till London.

Det enda problemet med boken är att det ofta blir ett väldans rabblande av namn. X gjorde något, varpå Y reagerade på det, varpå A, B, C och X svarade med att… och så vidare. Det är svårt att hänga med i svängarna, att hålla koll på den röda tråden, att veta vem som gjorde vad. Här borde författaren gjort mer för att hålla läsaren orienterad.

Men bortsett från det är På stadens skuggsida en väldigt intressant bok som verkligen väcker min vetgirighet.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Carlsson Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789173318488
Sidantal: 189

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En bok av Sara Stridsberg som jag inte gillar. Statistiken säger ju att det skulle komma förr eller senare men när det kommer blir jag ändå förvånad. För Stridsberg är ju en så bra författare. Så speciell. Men Kärlekens Antarktis är varken bra eller speciell. Faktum är att jag avskyr den.

Bokens berättarjag är en prostituerad narkotikaberoende kvinna som i bokens allra första sidor mördas. Det är den döda kvinnan som i återblickar berättar om hur hon dog och hur hon levde. En väldigt rak-på-sak och lättbegriplig skildring. Stridsberg brukar ju annars kräva en hel del koncentration och uppmärksamhet och eftertanke för att en överhuvudtaget ska begripa vad som händer. Så är det inte här, tvärtom. Inte för att jag har något att invända, en lättbegriplig Stridsberg är ju en trevlig omväxling.

Men jag tycker så illa om det mesta i övrigt. Mord är vanligtvis hemskt och tragiskt och upprörande men Stridsberg framställer det som ett assisterat självmord eller kanske ett barmhärtighetsmord. Som det var lika bra att den här unga kvinnan dog, det bästa som kunde hända med tanke på omständigheterna. Hon var ju ändå så sabbad och barnen hade hon också förlorat.

Och så avskyr jag hennes röst. Den där allvetande och livskloka skildring av föräldrarna, sig själv och barnen. Det är… jolmigt. Det känns inte som den person hon var när hon fortfarande fick leva. Som döden har gjort henne upphöjd, ännu ett skäl till att det var lika bra att hon dog.

Det här är hemskt. Jag förpassar Kärlekens Antarktis till barmhärtighetens glömska och inväntar nästa Stridsberg. Jag är övertygad om att hon kommer tillbaka snart, alive and kicking.

Betyg: 1,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789174297805
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Margaret Atwood: Hjärtat stannar sist

Bilden är lånad från Norstedts

Margaret Atwood har skrivit flera riktigt bra dystopier. Hjärtat stannar sist är inte den vassaste men höjer sig ändå högt, högt över sci-fi-genomsnittet jag hittills läst. Ett hemlöst par får ett erbjudande de inte kan säga nej till – att delta i ett socialt experiment som kommer ge dem både bostad och försörjning. Men givetvis blir inget som de tänkt sig.

Atwood levererar en bitsk inblick i en nära framtid där samhället och marknaden gått ordentligt bananas. Hon visar insikt hur lätt det är för människor att bara följa med, att bli medlöpare, medansvariga. Och hon gör det i den Atwood-stil jag gillar bäst – elakt, ironiskt, roligt, förskräckande. Det här är satir på hög nivå. För det mesta. Ett tag går boken totalvilse i en tröttsam skildring av otrohetsaffärer med kinky sex och allmänt känslomässigt blaj. Och slutet känns tillrättalagt. Men ändå, ändå. Hjärtat stannar sist är en mycket uppfriskande läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Heart Goes Last
Översättning: Hjärtat stannar sist
Förlag: Norstedts
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789113085159
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.