Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet

Bilden är lånad från Månpocket

Vår egen lilla hemlighet är en väldigt schulmansk Schulman. En lagom dos bruksort på dekis, poliser som kämpar för att utföra ett bra arbete samtidigt som det mullrar på hemmafronten, en journalist som alltid måste leverera trots minskande resurser. Och så själva mysteriet. Den här gången handlar det om en socialsekreterare som försvunnit och det mesta tyder ju på att hon inte kommer hittas levande.

Just deckarintrigen borde ha skruvats till ett par varv men det är inte främst på grund av deckargåtorna jag läser Schulman. Det som får hennes böcker att höja sig över mängden är de ypperliga miljö- och människoskildringarna, känslan för de utsatta och bortglömda, den stora realismen. Så även denna gång.

Också My här på Kulturnästet har läst boken. Hennes recension hittar du här.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2016
ISBN 9789175035437
Sidantal: 377

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor

Framsidan till pocketutgåvan av Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor. Omslaget föreställer ansiktet av en kvinna samt siluetten av en fågel.
Bilden är lånad från Månpocket

Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor var verkligen inte lätt att ta sig igenom. Det är så svåra ämnen som behandlas. Dysfunktionella familjer, svek och mord, fattigdom och extrem utsatthet. En mörk berättelse, eller snarare sagt tre mörka berättelser med varsin huvudperson, två kvinnor och en man. Anmärkningsvärda människor som inte krossas trots att de borde ha krossats, människor som någonstans finner styrkan att fortsätta. Handlingen rör sig mellan Frankrike – författarens hemland – och Senegal och mellan samhällsklasserna. Skriven med en väldig närvaro, texten är mättad av känslor och undermeningar, lättläst men samtidigt krävande – Ndiaye hör till de där författarna som kan formulera en hel novell i en bisats så det gäller att vara uppmärksam. Förmodligen är det här en bok som bara vinner på att bli omläst, återupptäckt. Men jag är osäker på om jag orkar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Trois femmes puissantes
Översättning: Ragna Essén
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2011
ISBN 9789175030272
Sidantal: 260

Pocketupplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Lisa Bjurwald: Tills bara aska återstår

Framsidan till pocketutgåvan av Lisa Bjurwalds roman Tills bara aska återstår
Bilden är lånad från Pocketförlaget

Nej. Lisa Bjurwalds skönlitterära debut Tills bara aska återstår är verkligen inte bra. Ämnet är viktigt, språket har potential och emellanåt visar Bjurwall prov på både humor och ironisk distans. Och huvudpersonen Rebecka skulle kunna bli en karaktär att gilla. Hennes snofsiga bakgrund, hennes inställning till livet i största allmänhet, till och med hennes övertygelse om att allt utanför 08-land är obygd och avfolkning och allmänt elände är rätt underhållande.

Men i övrigt har jag inget positivt att säga om romanen. Upplägget är rörigt och smärtsamt inkonsekvent. Det finns ingen intrig. Seriöst, det finns ingen intrig, Bjurwald staplar bara händelser på varandra. Hon gör knappt nånting för att bygga upp spänningen. Att beskriva vidrighet efter vidrighet räcker inte. Svaren på mysteriet avslöjas utan finess.

Men det värsta är den låga trovärdigheten. Det som beskrivs i boken har verklighetsbakgrund och ett syfte med boken är ju att skapa opinion. Men då måste ju läsaren tro på det som skrivs. Skildringen måste vara någorlunda realistisk. I stället har Bjurwald skapat en hittepåavdelning med långtgående och oklara befogenheter. Polisutredningen är ingen polisutredning utan en enmansshow utan sans och balans. Och dessutom slänger författaren in en del mycket spekulativa inslag som inte har med historien att göra och som bara distraherar. När det avslöjas vad Rebecka såg i stallet den där gången är botten nådd. Jag menar inte att Bjurwald ska bli en blåkopia på Katarina Wennstam men någon måtta får det vara.

Jag tror att Tills bara aska återstår hade kunnat bli en bra roman. Det finns en bra grund – viktigt ämne, en huvudrollsinnehavare som hade kunnat vara intressant, ett språk med potential. Bjurwald är journalist och har flera reportageböcker på sitt CV, nog borde hon kunna bättre än så här! Förlaget borde ha skickat tillbaka manuskriptet till henne med förslag på ombearbetningar. Som det är nu är romanen mest ett löfte som inte uppfyllts.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: mars 2017
ISBN 9789175792224
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: Straffeftergift

Framsidan till Patrick Modianos roman Straffeftergift
Bilden är lånad från Elisabeth Grate Bokförlag

Straffeftergift är ännu en pärla från Nobelpristagaren Patrick Modiano. Två små bröder passas av vänner till deras mor medan föräldrarna är på resa. Barnen utforskar omgivningarna och får följa med på långa och konstiga utfärder till Paris. Tills den dag då allt tar slut. Långt senare försöker en av bröderna pussla ihop vad som faktiskt hände.

Det här är fulländat. Det finns inget annat ord. Modiano berättar avskalat och fragmentariskt om två barn som hamnar i ett sammanhang de inte förstår. Stilen vemodig, undrande, berättelsen tragisk. Straffeftergift är smärtsamt vacker. Tänker du bara läsa en Nobelpristagare de närmaste 10 åren, välj den här.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Remise de peine
Översättning: Anna Säflund Orstadius
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789186497583
Sidantal: 100

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fabrizio Gatti: Bilal: På slavrutten till Europa

Vår gästrecensent Kim

Bilden är lånad från Celanders förlag

En box i magen. Med ens måste jag kolla var de där tetrorna med ekologiska, krossade tomater som ligger i mitt skafferi, kommer ifrån. De är märkta med e ”EU-label” och tillägget ”Odlingar i Italien”. Den lilla texten har för mig plötsligt fått en helt annan innebörd.

”Bilal, På slavrutten till Europa” är ett av de viktigaste nutidsdokumenten någonsin som utspelar sig i Afrikas öknar, på Lampedusa och på den italienska landsbygden. En skrämmande berättelse om nutidens slavhandel, dit författaren med snillrika wallraffmetoder begett sig för att avslöja några av de största bedrägerierna i EU:s korta historia. Drömmen om Europa som lockat hundratusentals människor in i avgrundens pengatörstande käftar.

Boken är tjock, men jag kan inte sluta läsa. Den är lättläst och spännande som en roman, men jag läser kusligt medveten om att detta är på riktigt, trots att det är en berättelse som redan hunnit få några år på nacken. Och trots att Libyens Gadaffi som spelade en central roll som sedan länge är ur leken, och även Italiens ministrar hunnit bytas ut, pågår fortfarande likafullt. Efter lite googlande kan jag konstatera att författaren fått pris för sin journalistiska insats, men i övrigt tycks ingenting ha förändrats.

Historien lämnar mig inte oberörd. Några dagar senare passerar jag Hamburg där jag ser några ungdomar som representerar precis de där som Fabrizio Gatti skrivit om. ”Vilka hjältar”, hinner jag tänka, innan de snabbt försvinner från sin samlingsplats då polisen kommer dit för ännu en kontroll. De vet vad det innebär. Arrestering och deportation. Kanske via Libyen. Kanske att lämnas att dö i öknen, eller om de har tur, åter hamnar i något av de enorma flyktingläger som bara fortsätter att växa.

Nu kanske du blev avskräckt från att läsa. Men Gattis reportage är värd varenda rad och ger läsaren ett stort bidrag till såväl insikt som klarsynthet. Det vidgar perspektiven till alla de där politiska besluten om gränskontroller, skyfflandet av flyktingar som vi läser om i media varje dag. Reportaget borde rimligen ha förärats mer än ett pris. Det borde ha förändrat världen. Det är faktiskt en skam att låta bli att läsa det!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Bilal
Översättning: Margareta Zetterström
Förlag: Celanders förlag
Utgiven: maj 2013
ISBN 9789197941396
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Gillian White: Häxvaggan

Pocketutgåvan av Gillian Whites thriller Häxvaggan, på framsidan skuggorna av två vuxna och ett barn
Bilden är lånad från Månpocket

Det finns ju thrillers som är otäckare än andra. Inte för att de innehåller gräsliga beskrivningar på brutalt våld modell Hannibal Lecter. Utan för att de ger en så levande beskrivning av människor som misshandlas psykiskt. Gillian Whites roman Häxvaggan är just en sådan thriller. Den handlar om ett utfattigt ungt par som ställer upp på att delta i en dokusåpa. Syftet med serien är att skildra fattigdom i England och till en början blir paret och deras små barn tittarnas absoluta älsklingar. Men när kvinnan i familjen berättar att hon är med barn vänder opinionen och förvandlas till en mental lynchmobb. Sedan försvinner parets barn.

Jag tror man måste ha ett hjärta av sten för att inte tycka att Häxvaggan är plågsam läsning. Så kändes det iallafall för mig. Det som händer är så hemskt och just när en tror att botten är nådd blir det bara värre. Ibland svajar både logik och trovärdighet men i huvudsak håller intrigen. Upplösningen är smart och spännande och knorren på slutet piggar upp.

Whites sätt att skriva påminner rätt mycket om Belinda Bauer. Hon är vass och uppriktig och sarkastisk och drastisk och har humor. Hon väjer inte för något och hon förskönar sällan, snarare tvärtom. Det är synd att så lite av White getts ut på svenska.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Witch’s Cradle
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2002
ISBN 9176439577
Sidantal: 325

Den översatta utgåvan av boken är slut i den ordinarie handeln. Det är släktingar och vänner, bibliotek och second hand som gäller.

Magnus Västerbro: Svälten – Hungeråren som formade Sverige

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

För några år sedan läste jag Magnus Västerbros facklitterära skildring Pestens år: Döden i Stockholm 1710 och föll pladask. Den är välskriven, initierad och spännande – ett stycke riktigt bra populärhistoria. Så när Västerbros bok Svälten: Hungeråren som formade Sverige kom ut förra året var det liksom ingen tvekan om att jag skulle köpa. Jag älskar bra populärhistoria. Dessutom var det ju den stora svälten 1867 som drev Bricken och hennes föräldrar på flykt, ni vet flickan i Vibeke Olsens roman Sågverksungen.

Och Västerbros skildring av hungerkatastrofen 1867-1869 är mestadels ett stycke riktigt bra populärhistoria. Han skriver lättbegripligt och sakligt och engagerande. Det större skeendet varvas med enskilda människoöden. Samhällsstrukturen och de mentala strukturerna berörs. Särskilt intressant är den härskande elitens syn på landsbygdens bönder och arbetare. De styrande klasserna, med den ständigt festande Karl XV i spetsen, trodde att nödhjälp i grunden var destruktiv. Nödhjälp skulle skämma bort de drabbade, skapa arbetsskygga latmaskar som bara ville ha mer och mer. Resultatet blev en senfärdig och villkorad hjälp, vilket förvärrade katastrofen.

Allt ovanstående är toppen.

Men det finns en sak som jag inte tycker är lika bra. Det är när Västerbro ska knyta ihop hungeråren med det framtida Sverige. Analysen är bra och tänkvärd men den tar för stor plats. Hälften vore nog. Eller ännu bättre, en tredjedel. Resten borde ha ägnats åt att fördjupa skildringen av Sverige på 1860-talet. Det är ju om den jag vill läsa. Konsekvenserna för och parallellerna till det moderna Sverige är viktiga och intressanta men borde inte ha fått en så dominerande plats.

Men det är fortfarande en mycket bra bok om ett viktigt ämne. Jag ger fyra stjärnor i betyg och ser fram emot Västerbros nästa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2018
ISBN: 9789100169701
Sidantal: 441

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Christie Watson: Älskade Elijah

Bilden är lånad från Massolit Förlag

Andra boken är svårt. Särskilt om debutromanen var riktigt bra. Christie Watsons debut Små solfåglar långt borta var riktigt bra. Tvåan Älskade Elijah är inte av samma klass. Mycket sorglig – boken handlar om en liten pojke som sedan han vanvårdats och misshandlats gått från fosterhem till fosterhem. När han kommer till en kärleksfull familj som vill adoptera honom är han ett mycket ledset och skadat barn. Skildringen av Elijahs ångest och vanföreställningar övertygar. Skildringen av hans psykiskt sjuka mamma, som älskar honom över allt annat och som gör honom så illa övertygar också.

Resten gör det inte. Skildringen av adoptivfamiljen känns tillrättalagd, nästan sötsliskig. Det handlar inte om att jag inte tror att det finns godhjärtade och kärleksfulla adoptivföräldrar för det gör jag. Men Christie gör det så enkelt för sig. Adoptivföräldrarna är närmast robotlika i sin villkorslösa kärlek till Elijah, förprogrammerade att alltid välja rätt. Människor beter sig inte så.

Watson skriver vackert och med inlevelse och hennes skildring av den lilla pojken och hans biologiska mamma är verkligen bra. Men hon borde fördjupat och problematiserat de övriga karaktärerna. Då hade Älskade Elijah blivit minst lika bra som debutromanen.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Where Women are Kings
Översättning: Yvonne Hjelm
Förlag: Massolit Förlag
Utgiven: september 2019
ISBN: 9789187783067
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.



Stephen King: Doktor Sömn

Bilden är lånad från Månpocket

Jag visste inte om jag skulle våga läsa Stephen Kings roman Doktor Sömn. Filmen The Shining skrämde vettet ur mig när jag var tonåring och jag vågade aldrig läsa boken. Jag försökte faktiskt. Jag kom inte många sidor.

Men så hittade jag Doktor Sömn på loppis. Och kanske har jag blivit mindre lättskrämd eller så är Stephen King inte fullt så skrämmande  längre. Uppföljaren till Varsel är bitvis riktigt otäck, men inte så otäck att jag inte vågar läsa vidare.

Och jag läser med nöje. King har skapat den perfekta kombon av spänning/action/skräck och vardaglig vardag. Hans skildring av människor och monster är bara bäst. Inkännande, övertygande, medryckande. King gör skräck av det vardagliga och vardag av skräcken. Och han ger ett mycket tillfredsställande svar på frågan om vad som hände med den lille killen i Varsel.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Doctor Sleep
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789175034133
Sidantal: 511

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Orange

Jag drog till sängs tidigt i går och missade Lyrans tematrio. Veckans färgtema är orange. Lyran ser gärna att vi är fantasifulla och långsökta men jag tar som vanligt den enkla vägen och går på bokomslaget. Här är tre orange böcker.

Svinalängorna av Susanna Alakoski blev värsta snackisen när den kom för ett antal år sen. Folk blev helt överväldigade över att det finns utsatta barn i Sverige och att någon skrev om dig. För så är det. Alla barn har inte samma förutsättningar och också i folkhems-Sverige växte en del upp under mycket svåra förhållanden. Alakoski skriver avskalat och konstaterande om ett av de barnen. Har filmatiserats.

Stefan Spjuts roman Stalpi är fortsättningen på debuten Stallo. 10 år har gått när huvudskurken i första boken rymmer från psyket, på humör för hämnd. Boken bjuder på otäcka människor och otäcka övernaturligheter, ändlösa ödemarker och gudsförgätna byar och så en hel del brutalt våld. Det här är inget för den ömtålige. Boken är inte lika bra som Stallo, ibland är det svårt att fatta vad som faktiskt händer och dessutom förs en del av dialogen på norska, vilket är vansinnigt störande. Men boken är spännande ändå. Jag ser fram emot den tredje i serien. Böckerna ska läsas i ordningsföljd. Har du inte läst Stallo först blir Stalpi snudd på obegriplig. Borde filmatiseras.

Små gudar är en av Terry Pratchetts många fantastiska böcker om Skivvärlden. Pratchett är ju en av mina husgudar och Josh Kirby som gjorde omslagen till många av hans böcker är också oöverträffad. Små gudar innehåller en förtjusande förklaring till hur gudar blir till och växer sig starka. Och så blir det ett och annat om sköldpaddor. Boken är fristående och kan läsas även av den som inte läst en rad av Pratchett. Svårfilmatiserat, skulle vara animerat i så fall.