Lori Roy: De försvunna

Bilden är lånad från Modernista

Vissa böcker lovar så mycket men slutar i ingenting. De försvunna av Lori Roy är ett plågsamt bra exempel. Trots de allra bästa förutsättningar. Handlingen utspelas i amerikanska Södern, i Florida. I centrum för berättelsen står en familj som tillhört de bättre i trakten men nu fått sitt rykte solkat i smutsen, patriarken i huset förestod en gång en institution för vanartiga pojkar och står nu anklagad för misshandel och mord av de intagna. Och så en nyskild och hemvändande dotter som tvingas försörja sig och de två barnen som servitris på bar. Plus försvinnanden och våldsam död.

Det verkade så otroligt lovande men är bara rörigt, oengagerande och tråkigt, tråkigt, tråkigt. Allt tugg om hur förtryckta kvinnorna i den där familjen är och hur dåligt de mår och hur det förflutna aldrig släpper sitt grepp om dem är bara tugg. Bokstäver uppradade på papper utan känsla eller nerv. Urtråkigt.

Jag trodde att Lori Roy skulle bli en ny givande bekantskap i deckar- och thrillersfären men icke. Jag brukar ge författare två chanser men det blir det nog inte den här gången. Jag är inte det minsta sugen på att läsa något av Roy igen.

Betyg: 1,5 stjärna

Originaltitel: The Disappearing
Översättning: Leif Janzon
Förlag: Modernista
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789178930951
Sidantal: 431

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter K. Andersson: På stadens skuggsida

Bilden är lånad från Carlsson Bokförlag

Annie Chapman har gått till historien som Jack the Rippers andra offer. Lördagen innan hon mördades kom hon i konflikt med en annan kvinna på härbärget hon bodde. Konflikten gällde en lånad tvål. För kvinnor på samhällets absoluta botten kunde en tvål som aldrig återlämnats ge upphov till ett våldsamt gräl.

Om detta berättar historiken Peter K. Andersson i sin bok På stadens skuggsida: Människor och brott i Jack the Rippers London. Med utgångspunkt i rättegångsprotokoll skildrar han olika aspekter av livet i Londons fattigaste kvarter. Han beskriver gatugäng och gatukravaller. Konstaplar som aldrig borde ha blivit konstaplar. Grannar som umgås, grannar som grälar och grannar som mördas. Små glimtar av såväl vardag som det extraordinära. I Anderssons händer blir rättegångsprotokollen en guldgruva att ösa ur. Boken ger mig både en önskan att läsa mer mer mer i ämnet och att ta en tripp till London.

Det enda problemet med boken är att det ofta blir ett väldans rabblande av namn. X gjorde något, varpå Y reagerade på det, varpå A, B, C och X svarade med att… och så vidare. Det är svårt att hänga med i svängarna, att hålla koll på den röda tråden, att veta vem som gjorde vad. Här borde författaren gjort mer för att hålla läsaren orienterad.

Men bortsett från det är På stadens skuggsida en väldigt intressant bok som verkligen väcker min vetgirighet.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Carlsson Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789173318488
Sidantal: 189

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En bok av Sara Stridsberg som jag inte gillar. Statistiken säger ju att det skulle komma förr eller senare men när det kommer blir jag ändå förvånad. För Stridsberg är ju en så bra författare. Så speciell. Men Kärlekens Antarktis är varken bra eller speciell. Faktum är att jag avskyr den.

Bokens berättarjag är en prostituerad narkotikaberoende kvinna som i bokens allra första sidor mördas. Det är den döda kvinnan som i återblickar berättar om hur hon dog och hur hon levde. En väldigt rak-på-sak och lättbegriplig skildring. Stridsberg brukar ju annars kräva en hel del koncentration och uppmärksamhet och eftertanke för att en överhuvudtaget ska begripa vad som händer. Så är det inte här, tvärtom. Inte för att jag har något att invända, en lättbegriplig Stridsberg är ju en trevlig omväxling.

Men jag tycker så illa om det mesta i övrigt. Mord är vanligtvis hemskt och tragiskt och upprörande men Stridsberg framställer det som ett assisterat självmord eller kanske ett barmhärtighetsmord. Som det var lika bra att den här unga kvinnan dog, det bästa som kunde hända med tanke på omständigheterna. Hon var ju ändå så sabbad och barnen hade hon också förlorat.

Och så avskyr jag hennes röst. Den där allvetande och livskloka skildring av föräldrarna, sig själv och barnen. Det är… jolmigt. Det känns inte som den person hon var när hon fortfarande fick leva. Som döden har gjort henne upphöjd, ännu ett skäl till att det var lika bra att hon dog.

Det här är hemskt. Jag förpassar Kärlekens Antarktis till barmhärtighetens glömska och inväntar nästa Stridsberg. Jag är övertygad om att hon kommer tillbaka snart, alive and kicking.

Betyg: 1,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789174297805
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Margaret Atwood: Hjärtat stannar sist

Bilden är lånad från Norstedts

Margaret Atwood har skrivit flera riktigt bra dystopier. Hjärtat stannar sist är inte den vassaste men höjer sig ändå högt, högt över sci-fi-genomsnittet jag hittills läst. Ett hemlöst par får ett erbjudande de inte kan säga nej till – att delta i ett socialt experiment som kommer ge dem både bostad och försörjning. Men givetvis blir inget som de tänkt sig.

Atwood levererar en bitsk inblick i en nära framtid där samhället och marknaden gått ordentligt bananas. Hon visar insikt hur lätt det är för människor att bara följa med, att bli medlöpare, medansvariga. Och hon gör det i den Atwood-stil jag gillar bäst – elakt, ironiskt, roligt, förskräckande. Det här är satir på hög nivå. För det mesta. Ett tag går boken totalvilse i en tröttsam skildring av otrohetsaffärer med kinky sex och allmänt känslomässigt blaj. Och slutet känns tillrättalagt. Men ändå, ändå. Hjärtat stannar sist är en mycket uppfriskande läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Heart Goes Last
Översättning: Hjärtat stannar sist
Förlag: Norstedts
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789113085159
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet

Bilden är lånad från Månpocket

Vår egen lilla hemlighet är en väldigt schulmansk Schulman. En lagom dos bruksort på dekis, poliser som kämpar för att utföra ett bra arbete samtidigt som det mullrar på hemmafronten, en journalist som alltid måste leverera trots minskande resurser. Och så själva mysteriet. Den här gången handlar det om en socialsekreterare som försvunnit och det mesta tyder ju på att hon inte kommer hittas levande.

Just deckarintrigen borde ha skruvats till ett par varv men det är inte främst på grund av deckargåtorna jag läser Schulman. Det som får hennes böcker att höja sig över mängden är de ypperliga miljö- och människoskildringarna, känslan för de utsatta och bortglömda, den stora realismen. Så även denna gång.

Också My här på Kulturnästet har läst boken. Hennes recension hittar du här.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2016
ISBN 9789175035437
Sidantal: 377

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor

Framsidan till pocketutgåvan av Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor. Omslaget föreställer ansiktet av en kvinna samt siluetten av en fågel.
Bilden är lånad från Månpocket

Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor var verkligen inte lätt att ta sig igenom. Det är så svåra ämnen som behandlas. Dysfunktionella familjer, svek och mord, fattigdom och extrem utsatthet. En mörk berättelse, eller snarare sagt tre mörka berättelser med varsin huvudperson, två kvinnor och en man. Anmärkningsvärda människor som inte krossas trots att de borde ha krossats, människor som någonstans finner styrkan att fortsätta. Handlingen rör sig mellan Frankrike – författarens hemland – och Senegal och mellan samhällsklasserna. Skriven med en väldig närvaro, texten är mättad av känslor och undermeningar, lättläst men samtidigt krävande – Ndiaye hör till de där författarna som kan formulera en hel novell i en bisats så det gäller att vara uppmärksam. Förmodligen är det här en bok som bara vinner på att bli omläst, återupptäckt. Men jag är osäker på om jag orkar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Trois femmes puissantes
Översättning: Ragna Essén
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2011
ISBN 9789175030272
Sidantal: 260

Pocketupplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Lisa Bjurwald: Tills bara aska återstår

Framsidan till pocketutgåvan av Lisa Bjurwalds roman Tills bara aska återstår
Bilden är lånad från Pocketförlaget

Nej. Lisa Bjurwalds skönlitterära debut Tills bara aska återstår är verkligen inte bra. Ämnet är viktigt, språket har potential och emellanåt visar Bjurwall prov på både humor och ironisk distans. Och huvudpersonen Rebecka skulle kunna bli en karaktär att gilla. Hennes snofsiga bakgrund, hennes inställning till livet i största allmänhet, till och med hennes övertygelse om att allt utanför 08-land är obygd och avfolkning och allmänt elände är rätt underhållande.

Men i övrigt har jag inget positivt att säga om romanen. Upplägget är rörigt och smärtsamt inkonsekvent. Det finns ingen intrig. Seriöst, det finns ingen intrig, Bjurwald staplar bara händelser på varandra. Hon gör knappt nånting för att bygga upp spänningen. Att beskriva vidrighet efter vidrighet räcker inte. Svaren på mysteriet avslöjas utan finess.

Men det värsta är den låga trovärdigheten. Det som beskrivs i boken har verklighetsbakgrund och ett syfte med boken är ju att skapa opinion. Men då måste ju läsaren tro på det som skrivs. Skildringen måste vara någorlunda realistisk. I stället har Bjurwald skapat en hittepåavdelning med långtgående och oklara befogenheter. Polisutredningen är ingen polisutredning utan en enmansshow utan sans och balans. Och dessutom slänger författaren in en del mycket spekulativa inslag som inte har med historien att göra och som bara distraherar. När det avslöjas vad Rebecka såg i stallet den där gången är botten nådd. Jag menar inte att Bjurwald ska bli en blåkopia på Katarina Wennstam men någon måtta får det vara.

Jag tror att Tills bara aska återstår hade kunnat bli en bra roman. Det finns en bra grund – viktigt ämne, en huvudrollsinnehavare som hade kunnat vara intressant, ett språk med potential. Bjurwald är journalist och har flera reportageböcker på sitt CV, nog borde hon kunna bättre än så här! Förlaget borde ha skickat tillbaka manuskriptet till henne med förslag på ombearbetningar. Som det är nu är romanen mest ett löfte som inte uppfyllts.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: mars 2017
ISBN 9789175792224
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: Straffeftergift

Framsidan till Patrick Modianos roman Straffeftergift
Bilden är lånad från Elisabeth Grate Bokförlag

Straffeftergift är ännu en pärla från Nobelpristagaren Patrick Modiano. Två små bröder passas av vänner till deras mor medan föräldrarna är på resa. Barnen utforskar omgivningarna och får följa med på långa och konstiga utfärder till Paris. Tills den dag då allt tar slut. Långt senare försöker en av bröderna pussla ihop vad som faktiskt hände.

Det här är fulländat. Det finns inget annat ord. Modiano berättar avskalat och fragmentariskt om två barn som hamnar i ett sammanhang de inte förstår. Stilen vemodig, undrande, berättelsen tragisk. Straffeftergift är smärtsamt vacker. Tänker du bara läsa en Nobelpristagare de närmaste 10 åren, välj den här.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Remise de peine
Översättning: Anna Säflund Orstadius
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789186497583
Sidantal: 100

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fabrizio Gatti: Bilal: På slavrutten till Europa

Vår gästrecensent Kim

Bilden är lånad från Celanders förlag

En box i magen. Med ens måste jag kolla var de där tetrorna med ekologiska, krossade tomater som ligger i mitt skafferi, kommer ifrån. De är märkta med e ”EU-label” och tillägget ”Odlingar i Italien”. Den lilla texten har för mig plötsligt fått en helt annan innebörd.

”Bilal, På slavrutten till Europa” är ett av de viktigaste nutidsdokumenten någonsin som utspelar sig i Afrikas öknar, på Lampedusa och på den italienska landsbygden. En skrämmande berättelse om nutidens slavhandel, dit författaren med snillrika wallraffmetoder begett sig för att avslöja några av de största bedrägerierna i EU:s korta historia. Drömmen om Europa som lockat hundratusentals människor in i avgrundens pengatörstande käftar.

Boken är tjock, men jag kan inte sluta läsa. Den är lättläst och spännande som en roman, men jag läser kusligt medveten om att detta är på riktigt, trots att det är en berättelse som redan hunnit få några år på nacken. Och trots att Libyens Gadaffi som spelade en central roll som sedan länge är ur leken, och även Italiens ministrar hunnit bytas ut, pågår fortfarande likafullt. Efter lite googlande kan jag konstatera att författaren fått pris för sin journalistiska insats, men i övrigt tycks ingenting ha förändrats.

Historien lämnar mig inte oberörd. Några dagar senare passerar jag Hamburg där jag ser några ungdomar som representerar precis de där som Fabrizio Gatti skrivit om. ”Vilka hjältar”, hinner jag tänka, innan de snabbt försvinner från sin samlingsplats då polisen kommer dit för ännu en kontroll. De vet vad det innebär. Arrestering och deportation. Kanske via Libyen. Kanske att lämnas att dö i öknen, eller om de har tur, åter hamnar i något av de enorma flyktingläger som bara fortsätter att växa.

Nu kanske du blev avskräckt från att läsa. Men Gattis reportage är värd varenda rad och ger läsaren ett stort bidrag till såväl insikt som klarsynthet. Det vidgar perspektiven till alla de där politiska besluten om gränskontroller, skyfflandet av flyktingar som vi läser om i media varje dag. Reportaget borde rimligen ha förärats mer än ett pris. Det borde ha förändrat världen. Det är faktiskt en skam att låta bli att läsa det!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Bilal
Översättning: Margareta Zetterström
Förlag: Celanders förlag
Utgiven: maj 2013
ISBN 9789197941396
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Gillian White: Häxvaggan

Pocketutgåvan av Gillian Whites thriller Häxvaggan, på framsidan skuggorna av två vuxna och ett barn
Bilden är lånad från Månpocket

Det finns ju thrillers som är otäckare än andra. Inte för att de innehåller gräsliga beskrivningar på brutalt våld modell Hannibal Lecter. Utan för att de ger en så levande beskrivning av människor som misshandlas psykiskt. Gillian Whites roman Häxvaggan är just en sådan thriller. Den handlar om ett utfattigt ungt par som ställer upp på att delta i en dokusåpa. Syftet med serien är att skildra fattigdom i England och till en början blir paret och deras små barn tittarnas absoluta älsklingar. Men när kvinnan i familjen berättar att hon är med barn vänder opinionen och förvandlas till en mental lynchmobb. Sedan försvinner parets barn.

Jag tror man måste ha ett hjärta av sten för att inte tycka att Häxvaggan är plågsam läsning. Så kändes det iallafall för mig. Det som händer är så hemskt och just när en tror att botten är nådd blir det bara värre. Ibland svajar både logik och trovärdighet men i huvudsak håller intrigen. Upplösningen är smart och spännande och knorren på slutet piggar upp.

Whites sätt att skriva påminner rätt mycket om Belinda Bauer. Hon är vass och uppriktig och sarkastisk och drastisk och har humor. Hon väjer inte för något och hon förskönar sällan, snarare tvärtom. Det är synd att så lite av White getts ut på svenska.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Witch’s Cradle
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2002
ISBN 9176439577
Sidantal: 325

Den översatta utgåvan av boken är slut i den ordinarie handeln. Det är släktingar och vänner, bibliotek och second hand som gäller.