Gillian White: Häxvaggan

Pocketutgåvan av Gillian Whites thriller Häxvaggan, på framsidan skuggorna av två vuxna och ett barn
Bilden är lånad från Månpocket

Det finns ju thrillers som är otäckare än andra. Inte för att de innehåller gräsliga beskrivningar på brutalt våld modell Hannibal Lecter. Utan för att de ger en så levande beskrivning av människor som misshandlas psykiskt. Gillian Whites roman Häxvaggan är just en sådan thriller. Den handlar om ett utfattigt ungt par som ställer upp på att delta i en dokusåpa. Syftet med serien är att skildra fattigdom i England och till en början blir paret och deras små barn tittarnas absoluta älsklingar. Men när kvinnan i familjen berättar att hon är med barn vänder opinionen och förvandlas till en mental lynchmobb. Sedan försvinner parets barn.

Jag tror man måste ha ett hjärta av sten för att inte tycka att Häxvaggan är plågsam läsning. Så kändes det iallafall för mig. Det som händer är så hemskt och just när en tror att botten är nådd blir det bara värre. Ibland svajar både logik och trovärdighet men i huvudsak håller intrigen. Upplösningen är smart och spännande och knorren på slutet piggar upp.

Whites sätt att skriva påminner rätt mycket om Belinda Bauer. Hon är vass och uppriktig och sarkastisk och drastisk och har humor. Hon väjer inte för något och hon förskönar sällan, snarare tvärtom. Det är synd att så lite av White getts ut på svenska.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Witch’s Cradle
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2002
ISBN 9176439577
Sidantal: 325

Den översatta utgåvan av boken är slut i den ordinarie handeln. Det är släktingar och vänner, bibliotek och second hand som gäller.

Magnus Västerbro: Svälten – Hungeråren som formade Sverige

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

För några år sedan läste jag Magnus Västerbros facklitterära skildring Pestens år: Döden i Stockholm 1710 och föll pladask. Den är välskriven, initierad och spännande – ett stycke riktigt bra populärhistoria. Så när Västerbros bok Svälten: Hungeråren som formade Sverige kom ut förra året var det liksom ingen tvekan om att jag skulle köpa. Jag älskar bra populärhistoria. Dessutom var det ju den stora svälten 1867 som drev Bricken och hennes föräldrar på flykt, ni vet flickan i Vibeke Olsens roman Sågverksungen.

Och Västerbros skildring av hungerkatastrofen 1867-1869 är mestadels ett stycke riktigt bra populärhistoria. Han skriver lättbegripligt och sakligt och engagerande. Det större skeendet varvas med enskilda människoöden. Samhällsstrukturen och de mentala strukturerna berörs. Särskilt intressant är den härskande elitens syn på landsbygdens bönder och arbetare. De styrande klasserna, med den ständigt festande Karl XV i spetsen, trodde att nödhjälp i grunden var destruktiv. Nödhjälp skulle skämma bort de drabbade, skapa arbetsskygga latmaskar som bara ville ha mer och mer. Resultatet blev en senfärdig och villkorad hjälp, vilket förvärrade katastrofen.

Allt ovanstående är toppen.

Men det finns en sak som jag inte tycker är lika bra. Det är när Västerbro ska knyta ihop hungeråren med det framtida Sverige. Analysen är bra och tänkvärd men den tar för stor plats. Hälften vore nog. Eller ännu bättre, en tredjedel. Resten borde ha ägnats åt att fördjupa skildringen av Sverige på 1860-talet. Det är ju om den jag vill läsa. Konsekvenserna för och parallellerna till det moderna Sverige är viktiga och intressanta men borde inte ha fått en så dominerande plats.

Men det är fortfarande en mycket bra bok om ett viktigt ämne. Jag ger fyra stjärnor i betyg och ser fram emot Västerbros nästa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2018
ISBN: 9789100169701
Sidantal: 441

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Christie Watson: Älskade Elijah

Bilden är lånad från Massolit Förlag

Andra boken är svårt. Särskilt om debutromanen var riktigt bra. Christie Watsons debut Små solfåglar långt borta var riktigt bra. Tvåan Älskade Elijah är inte av samma klass. Mycket sorglig – boken handlar om en liten pojke som sedan han vanvårdats och misshandlats gått från fosterhem till fosterhem. När han kommer till en kärleksfull familj som vill adoptera honom är han ett mycket ledset och skadat barn. Skildringen av Elijahs ångest och vanföreställningar övertygar. Skildringen av hans psykiskt sjuka mamma, som älskar honom över allt annat och som gör honom så illa övertygar också.

Resten gör det inte. Skildringen av adoptivfamiljen känns tillrättalagd, nästan sötsliskig. Det handlar inte om att jag inte tror att det finns godhjärtade och kärleksfulla adoptivföräldrar för det gör jag. Men Christie gör det så enkelt för sig. Adoptivföräldrarna är närmast robotlika i sin villkorslösa kärlek till Elijah, förprogrammerade att alltid välja rätt. Människor beter sig inte så.

Watson skriver vackert och med inlevelse och hennes skildring av den lilla pojken och hans biologiska mamma är verkligen bra. Men hon borde fördjupat och problematiserat de övriga karaktärerna. Då hade Älskade Elijah blivit minst lika bra som debutromanen.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Where Women are Kings
Översättning: Yvonne Hjelm
Förlag: Massolit Förlag
Utgiven: september 2019
ISBN: 9789187783067
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.



Stephen King: Doktor Sömn

Bilden är lånad från Månpocket

Jag visste inte om jag skulle våga läsa Stephen Kings roman Doktor Sömn. Filmen The Shining skrämde vettet ur mig när jag var tonåring och jag vågade aldrig läsa boken. Jag försökte faktiskt. Jag kom inte många sidor.

Men så hittade jag Doktor Sömn på loppis. Och kanske har jag blivit mindre lättskrämd eller så är Stephen King inte fullt så skrämmande  längre. Uppföljaren till Varsel är bitvis riktigt otäck, men inte så otäck att jag inte vågar läsa vidare.

Och jag läser med nöje. King har skapat den perfekta kombon av spänning/action/skräck och vardaglig vardag. Hans skildring av människor och monster är bara bäst. Inkännande, övertygande, medryckande. King gör skräck av det vardagliga och vardag av skräcken. Och han ger ett mycket tillfredsställande svar på frågan om vad som hände med den lille killen i Varsel.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Doctor Sleep
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789175034133
Sidantal: 511

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Orange

Jag drog till sängs tidigt i går och missade Lyrans tematrio. Veckans färgtema är orange. Lyran ser gärna att vi är fantasifulla och långsökta men jag tar som vanligt den enkla vägen och går på bokomslaget. Här är tre orange böcker.

Svinalängorna av Susanna Alakoski blev värsta snackisen när den kom för ett antal år sen. Folk blev helt överväldigade över att det finns utsatta barn i Sverige och att någon skrev om dig. För så är det. Alla barn har inte samma förutsättningar och också i folkhems-Sverige växte en del upp under mycket svåra förhållanden. Alakoski skriver avskalat och konstaterande om ett av de barnen. Har filmatiserats.

Stefan Spjuts roman Stalpi är fortsättningen på debuten Stallo. 10 år har gått när huvudskurken i första boken rymmer från psyket, på humör för hämnd. Boken bjuder på otäcka människor och otäcka övernaturligheter, ändlösa ödemarker och gudsförgätna byar och så en hel del brutalt våld. Det här är inget för den ömtålige. Boken är inte lika bra som Stallo, ibland är det svårt att fatta vad som faktiskt händer och dessutom förs en del av dialogen på norska, vilket är vansinnigt störande. Men boken är spännande ändå. Jag ser fram emot den tredje i serien. Böckerna ska läsas i ordningsföljd. Har du inte läst Stallo först blir Stalpi snudd på obegriplig. Borde filmatiseras.

Små gudar är en av Terry Pratchetts många fantastiska böcker om Skivvärlden. Pratchett är ju en av mina husgudar och Josh Kirby som gjorde omslagen till många av hans böcker är också oöverträffad. Små gudar innehåller en förtjusande förklaring till hur gudar blir till och växer sig starka. Och så blir det ett och annat om sköldpaddor. Boken är fristående och kan läsas även av den som inte läst en rad av Pratchett. Svårfilmatiserat, skulle vara animerat i så fall.

Tematrio – Grå

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om böcker, vardag, vad som helst som kan associeras till färgen grå. Jag gör det enkelt för mig. Jag går på böckernas omslag. Här är min trio – grå på ytan, allt annat än grå till innehållet.

Bilden är lånad från Celanders förlag

Chris Abanis roman Graceland handlar om Elvis som 1983 bor i ett slumområde i Lagos med sin alkoholiserade pappa. Envis, i grunden optimistisk och med siktet ställt på en bättre tillvaro manövrerar han genom en många gånger mycket svår tillvaro där våld och korruption är legio. Uppriktigt, engagerande och med en bistert torr humor som nästan inte märks skildrar Abani en ung kille som inte tappar greppet. Och en pappa som gör just det. Och massa andra människor som kommer stanna länge i mitt minne. Det här är en många gånger grym skildring, men det är inte en eländesskildring. Ska du bara läsa en bok till i år, välj den här. Välj den hursomhelst.

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Också Swede Hollow av Ola Larsmo skildrar livet i slummen. I det här fallet en kåkstad bosatt av svenska immigranter i USA på 1800-talet. Och inte heller det här är en eländesskildring utan en beskrivning av människor som gör vad de kan för att överleva och för att skapa sig ett bättre liv. På gott och ont. Varning dock för det hjärtskärande slutet, en näsduk kan komma väl till pass. Swede Hollow är en historisk plats, idag dock borta.

Bilden är lånad från Thorén & Lindskog

Uwe Timms skildring I skuggan av min bror beskriver en författare som söker efter svar. Timms storebror anslöt sig under andra världskriget frivilligt till Waffen-SS och dog i öst. Timm frågar sig varför. Det är också en lågmäld uppgörelse med fadern och dennes förfelade liv och alla tyskar som efter kriget menade att de inte hade del i vad som hände under Tredje riket. Sorgesamt och drabbande.

 

Majgull Axelsson: Ditt liv och mitt

Bilden är lånad av Brombergs

Majgull Axelssons roman Ditt liv och mitt är något av en mellanbok. Bra – såklart, det är ju Majgull Axelsson. Men inte fantastisk, inte som till exempel Aprilhäxan och Jag heter inte Miriam.

Bokens huvudpersonen är Märit, som i tillbakablickar beskriver sin barndom och ungdom i Norrköping åren runt 1960. Det är ingen lycklig skildring. Modern dör tidigt och den autistiske brodern skickas till institution. Kvar i en plågsamt dysfunktionell familj blir Märit och hon tänker banne mig inte stanna där en sekund längre än nödvändigt.

Boken är intressant och upprörande och gripande och hoppingivande. Men det kunde varit bättre. Jag tycker beskrivningen av Märit är märkvärdigt tam – vilket förvånar eftersom hon egentligen är en tuffing. Och jag retar mig väldigt mycket på hennes dialog med den döda tvillingsystern. Den känns inte äkta, varken som vanföreställning eller övernaturlighet och den stör läsningen.

Och jag hade velat veta mer om brodern och vad som hände honom när han skickats iväg. Baksidestexten ger intrycket av bokens fokus ligger på alla de funktionshindrade barn och ungdomar som under folkhemmets första decennier skickades till institution där de vanvårdades, många gånger till döds. Men det är inte bokens fokus. Bokens fokus är Märit, det här är hennes berättelse.

Mitt liv och ditt är en bra bok men Majgull Axelsson kan bättre.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Brombergs
Utgiven: februari 2018
ISBN: 9789173378482
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus

Jussi Adler-Olsen: Selfies

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En tredje bok jag faktiskt lyckades ta mig igenom under Den Stora Läsdippen var Selfies av Jussi Adler-Olsen. Den var nog den enda boken jag läste snabbt under perioden i fråga. Faktum är att jag slukade den. Selfies är utan vidare Adler-Olsens bästa bok.

Jag tycker alltid att kommissarie Carl Mörck och hans kollegor är ett nöje att umgås med men däremot brukar jag inte vara lika förtjust i deckargåtorna. Jag tycker inte Adler-Olsen är så bra på att skildra mördare. Men den här gången har Adler-Olsen svängt ihop en underbart skruvad historia om några underbart gräsliga personer  – en socialassistent och hennes klienter –  samtliga med mord och bedrägeri i sinnet. Jag fnissade i ena stunden och förskräcktes i nästa och njöt nästan hela tiden.

Det jag inte njöt av var skildringen av Roses psykiska sjukdom, den kändes inte äkta, den var en papperskonstruktion av någon som inte fattar psykisk sjukdom. Men bortsett från det där med Rose så känns Selfies som en efterlängtad nystart för Adler-Olsens författarskap. Jag ser fram emot att se vad han hittar på härnäst!

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Selfies
Översättning: Leif Jacobsen
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2018
ISBN: 9789174297027
Sidantal: 470

Boken finns på Adlibris och Bokus

Stora bokrean 2018

I dag startade årets upplaga av stora bokrean. Jag har shoppat loss helt galet mycket.

Det blev en trevlig blandning av fackböcker och skönlitteratur. Det mesta i facklitteraturen är oläst men Pestens år: Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro lånade jag på biblioteket när den kom för något år sedan. Det är en grymt bra skildring av när pesten drabbade Sverige för (förhoppningsvis) sista gången. Populärhistoria när den är som bäst helt enkelt.

Det blev en hel del fantasy. En av böckerna har jag läst tidigare, Kleptomania av Kristina Hård. Nu har jag dessutom köpt uppföljaren Snösommar. Och så fick jag tag på Pål Eggerts Dödfödd. Läste första boken i serien Borde vara död för ett par år sedan. Den är bra fantasy med inslag av skräck och äckligheter och utspelas dessutom bland hemlösa i min hemstad Göteborg.

Nu ska jag klämma in böckerna i bokhyllorna. Någonstans där de får plats.

Alias Grace (2017)

Margret Atwood är i ropet. Mer nu än då jag läste hennes böcker. Jag tror att hennes författarskap ligger rätt i tiden, med tanke på högerfundamentalismens frammarsch, #metoo och annat.

Tjänarinnans berättelse som publicerades första gången år 1985, har filmatiserats av HBO under originaltiteln The Handmaid’s Tale . Jag har tyvärr inte sett serien men minns boken, en otäck dystopi som känns kusligt aktuell.

Och nu finns filmatiseringen av Alias Grace (1996) på Netflix. Den bygger på ett autentiskt kriminalfall i 1800-talets Kanada. Grace kommer med sin familj från Irland till Kanada för ett bättre liv, men moderns död, fattigdomen och faderns missbruk skickar ut henne i tjänst som piga. De sociala klyftorna är gigantiska och rätten är alltid på mannens sida.

Grace döms för mord på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En ung psykiatriker tar på sig uppdraget att bevisa hennes oskuld.  Han lyssnar på Grace berättelse om vänskap och orättvisa, om livet längst ner på samhällsstegen som kvinna och fattig. Men Grace gäckar honom i samtalen och i hans drömmar, liksom hon gäckar oss tittare – vem är egentligen skyldig till vad?

Alias Grace är en tät suggestiv berättelse i det stilla formatet med mycket bra skådespel av Sarah Gadon och Edward Holcroft. Och det närks att det är en kvinna som regisserat, Mary Harron. Vi slipper det mesta av vålds- och sexdravlet som annars är vanligt i de mer mörka thrillerserierna.

Se Alias Grace!

Betyg 4,5

Originaltitel: Alias Grace
Ursprungsland: Kanada
Säsong: 1
Produktionsår: 2017
Längd: 6 avsnitt