Stephen King: Doktor Sömn

Bilden är lånad från Månpocket

Jag visste inte om jag skulle våga läsa Stephen Kings roman Doktor Sömn. Filmen The Shining skrämde vettet ur mig när jag var tonåring och jag vågade aldrig läsa boken. Jag försökte faktiskt. Jag kom inte många sidor.

Men så hittade jag Doktor Sömn på loppis. Och kanske har jag blivit mindre lättskrämd eller så är Stephen King inte fullt så skrämmande  längre. Uppföljaren till Varsel är bitvis riktigt otäck, men inte så otäck att jag inte vågar läsa vidare.

Och jag läser med nöje. King har skapat den perfekta kombon av spänning/action/skräck och vardaglig vardag. Hans skildring av människor och monster är bara bäst. Inkännande, övertygande, medryckande. King gör skräck av det vardagliga och vardag av skräcken. Och han ger ett mycket tillfredsställande svar på frågan om vad som hände med den lille killen i Varsel.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Doctor Sleep
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789175034133
Sidantal: 511

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Orange

Jag drog till sängs tidigt i går och missade Lyrans tematrio. Veckans färgtema är orange. Lyran ser gärna att vi är fantasifulla och långsökta men jag tar som vanligt den enkla vägen och går på bokomslaget. Här är tre orange böcker.

Svinalängorna av Susanna Alakoski blev värsta snackisen när den kom för ett antal år sen. Folk blev helt överväldigade över att det finns utsatta barn i Sverige och att någon skrev om dig. För så är det. Alla barn har inte samma förutsättningar och också i folkhems-Sverige växte en del upp under mycket svåra förhållanden. Alakoski skriver avskalat och konstaterande om ett av de barnen. Har filmatiserats.

Stefan Spjuts roman Stalpi är fortsättningen på debuten Stallo. 10 år har gått när huvudskurken i första boken rymmer från psyket, på humör för hämnd. Boken bjuder på otäcka människor och otäcka övernaturligheter, ändlösa ödemarker och gudsförgätna byar och så en hel del brutalt våld. Det här är inget för den ömtålige. Boken är inte lika bra som Stallo, ibland är det svårt att fatta vad som faktiskt händer och dessutom förs en del av dialogen på norska, vilket är vansinnigt störande. Men boken är spännande ändå. Jag ser fram emot den tredje i serien. Böckerna ska läsas i ordningsföljd. Har du inte läst Stallo först blir Stalpi snudd på obegriplig. Borde filmatiseras.

Små gudar är en av Terry Pratchetts många fantastiska böcker om Skivvärlden. Pratchett är ju en av mina husgudar och Josh Kirby som gjorde omslagen till många av hans böcker är också oöverträffad. Små gudar innehåller en förtjusande förklaring till hur gudar blir till och växer sig starka. Och så blir det ett och annat om sköldpaddor. Boken är fristående och kan läsas även av den som inte läst en rad av Pratchett. Svårfilmatiserat, skulle vara animerat i så fall.

Tematrio – Grå

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om böcker, vardag, vad som helst som kan associeras till färgen grå. Jag gör det enkelt för mig. Jag går på böckernas omslag. Här är min trio – grå på ytan, allt annat än grå till innehållet.

Bilden är lånad från Celanders förlag

Chris Abanis roman Graceland handlar om Elvis som 1983 bor i ett slumområde i Lagos med sin alkoholiserade pappa. Envis, i grunden optimistisk och med siktet ställt på en bättre tillvaro manövrerar han genom en många gånger mycket svår tillvaro där våld och korruption är legio. Uppriktigt, engagerande och med en bistert torr humor som nästan inte märks skildrar Abani en ung kille som inte tappar greppet. Och en pappa som gör just det. Och massa andra människor som kommer stanna länge i mitt minne. Det här är en många gånger grym skildring, men det är inte en eländesskildring. Ska du bara läsa en bok till i år, välj den här. Välj den hursomhelst.

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Också Swede Hollow av Ola Larsmo skildrar livet i slummen. I det här fallet en kåkstad bosatt av svenska immigranter i USA på 1800-talet. Och inte heller det här är en eländesskildring utan en beskrivning av människor som gör vad de kan för att överleva och för att skapa sig ett bättre liv. På gott och ont. Varning dock för det hjärtskärande slutet, en näsduk kan komma väl till pass. Swede Hollow är en historisk plats, idag dock borta.

Bilden är lånad från Thorén & Lindskog

Uwe Timms skildring I skuggan av min bror beskriver en författare som söker efter svar. Timms storebror anslöt sig under andra världskriget frivilligt till Waffen-SS och dog i öst. Timm frågar sig varför. Det är också en lågmäld uppgörelse med fadern och dennes förfelade liv och alla tyskar som efter kriget menade att de inte hade del i vad som hände under Tredje riket. Sorgesamt och drabbande.

 

Majgull Axelsson: Ditt liv och mitt

Bilden är lånad av Brombergs

Majgull Axelssons roman Ditt liv och mitt är något av en mellanbok. Bra – såklart, det är ju Majgull Axelsson. Men inte fantastisk, inte som till exempel Aprilhäxan och Jag heter inte Miriam.

Bokens huvudpersonen är Märit, som i tillbakablickar beskriver sin barndom och ungdom i Norrköping åren runt 1960. Det är ingen lycklig skildring. Modern dör tidigt och den autistiske brodern skickas till institution. Kvar i en plågsamt dysfunktionell familj blir Märit och hon tänker banne mig inte stanna där en sekund längre än nödvändigt.

Boken är intressant och upprörande och gripande och hoppingivande. Men det kunde varit bättre. Jag tycker beskrivningen av Märit är märkvärdigt tam – vilket förvånar eftersom hon egentligen är en tuffing. Och jag retar mig väldigt mycket på hennes dialog med den döda tvillingsystern. Den känns inte äkta, varken som vanföreställning eller övernaturlighet och den stör läsningen.

Och jag hade velat veta mer om brodern och vad som hände honom när han skickats iväg. Baksidestexten ger intrycket av bokens fokus ligger på alla de funktionshindrade barn och ungdomar som under folkhemmets första decennier skickades till institution där de vanvårdades, många gånger till döds. Men det är inte bokens fokus. Bokens fokus är Märit, det här är hennes berättelse.

Mitt liv och ditt är en bra bok men Majgull Axelsson kan bättre.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Brombergs
Utgiven: februari 2018
ISBN: 9789173378482
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus

Jussi Adler-Olsen: Selfies

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En tredje bok jag faktiskt lyckades ta mig igenom under Den Stora Läsdippen var Selfies av Jussi Adler-Olsen. Den var nog den enda boken jag läste snabbt under perioden i fråga. Faktum är att jag slukade den. Selfies är utan vidare Adler-Olsens bästa bok.

Jag tycker alltid att kommissarie Carl Mörck och hans kollegor är ett nöje att umgås med men däremot brukar jag inte vara lika förtjust i deckargåtorna. Jag tycker inte Adler-Olsen är så bra på att skildra mördare. Men den här gången har Adler-Olsen svängt ihop en underbart skruvad historia om några underbart gräsliga personer  – en socialassistent och hennes klienter –  samtliga med mord och bedrägeri i sinnet. Jag fnissade i ena stunden och förskräcktes i nästa och njöt nästan hela tiden.

Det jag inte njöt av var skildringen av Roses psykiska sjukdom, den kändes inte äkta, den var en papperskonstruktion av någon som inte fattar psykisk sjukdom. Men bortsett från det där med Rose så känns Selfies som en efterlängtad nystart för Adler-Olsens författarskap. Jag ser fram emot att se vad han hittar på härnäst!

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Selfies
Översättning: Leif Jacobsen
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2018
ISBN: 9789174297027
Sidantal: 470

Boken finns på Adlibris och Bokus

Stora bokrean 2018

I dag startade årets upplaga av stora bokrean. Jag har shoppat loss helt galet mycket.

Det blev en trevlig blandning av fackböcker och skönlitteratur. Det mesta i facklitteraturen är oläst men Pestens år: Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro lånade jag på biblioteket när den kom för något år sedan. Det är en grymt bra skildring av när pesten drabbade Sverige för (förhoppningsvis) sista gången. Populärhistoria när den är som bäst helt enkelt.

Det blev en hel del fantasy. En av böckerna har jag läst tidigare, Kleptomania av Kristina Hård. Nu har jag dessutom köpt uppföljaren Snösommar. Och så fick jag tag på Pål Eggerts Dödfödd. Läste första boken i serien Borde vara död för ett par år sedan. Den är bra fantasy med inslag av skräck och äckligheter och utspelas dessutom bland hemlösa i min hemstad Göteborg.

Nu ska jag klämma in böckerna i bokhyllorna. Någonstans där de får plats.

Alias Grace (2017)

Margret Atwood är i ropet. Mer nu än då jag läste hennes böcker. Jag tror att hennes författarskap ligger rätt i tiden, med tanke på högerfundamentalismens frammarsch, #metoo och annat.

Tjänarinnans berättelse som publicerades första gången år 1985, har filmatiserats av HBO under originaltiteln The Handmaid’s Tale . Jag har tyvärr inte sett serien men minns boken, en otäck dystopi som känns kusligt aktuell.

Och nu finns filmatiseringen av Alias Grace (1996) på Netflix. Den bygger på ett autentiskt kriminalfall i 1800-talets Kanada. Grace kommer med sin familj från Irland till Kanada för ett bättre liv, men moderns död, fattigdomen och faderns missbruk skickar ut henne i tjänst som piga. De sociala klyftorna är gigantiska och rätten är alltid på mannens sida.

Grace döms för mord på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En ung psykiatriker tar på sig uppdraget att bevisa hennes oskuld.  Han lyssnar på Grace berättelse om vänskap och orättvisa, om livet längst ner på samhällsstegen som kvinna och fattig. Men Grace gäckar honom i samtalen och i hans drömmar, liksom hon gäckar oss tittare – vem är egentligen skyldig till vad?

Alias Grace är en tät suggestiv berättelse i det stilla formatet med mycket bra skådespel av Sarah Gadon och Edward Holcroft. Och det närks att det är en kvinna som regisserat, Mary Harron. Vi slipper det mesta av vålds- och sexdravlet som annars är vanligt i de mer mörka thrillerserierna.

Se Alias Grace!

Betyg 4,5

Originaltitel: Alias Grace
Ursprungsland: Kanada
Säsong: 1
Produktionsår: 2017
Längd: 6 avsnitt

Petina Gappah: Memorys bok

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Att skriva den andra boken är svårt. Särskilt när den första boken blev fantastisk. Jag Ä-L-S-K-A-D-E Petina Gappahs debut Sorgesång för Easterly. Den består av en samling noveller som skildrar livet i Zimbabwe och livet i exil. Den är så smart, vass, rolig, cynisk, förfärande, älskansvärd, överväldigande. Den är enastående.

Det är mycket att leva upp till. Gappahs lyckas sådär i sin roman Memorys bok. Bokens berättarjag är Memory som sitter i fängelse, dömd för mord. Hon berättar om livet i fängelset och livet som ledde dit. Och det är läsvärt. Boken är välskriven, spretig men intressant. Memorys levnadsöde fascinerar. Det handlar inte bara om att hon åkt dit för mord. Uppvuxen i ett slumområde, såld till en vit man som barn, alltid behandlad annorlunda eftersom hon är albino. Men jag kan inte låta bli att jämföra boken med Sorgesång för Easterly. Det märks att de är skrivna av samma författare men Memorys bok är blekare.

Och jag tycker att Memory är anmärkningsvärt lugn med tanke på att hon när som helst kan bli hängd. Jag hade klättrat på väggarna.

Däremot förstår jag att Gappah inte är lika vass i sin samhällskritik som i novellsamlingen. Gappah åkte tillbaka till Zimbabwe för att skriva Memorys bok. Zimbabwe är en hårdför diktatur och det går inte att vara allt för kritisk öppet, åtminstone om en vill vara kvar i landet.

Hur som helst. Memorys bok är klart läsvärd och jag rekommenderar den. Och alldeles särskilt rekommenderar jag Sorgesång för Easterly.

Betyg 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Book of Memory
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: oktober 2017
ISBN: 9789174296747
Sidantal: 285

Boken finns på Adlibris och Bokus

Anna Lihammer: Medan mörkret faller

Den här boken fick priset för årets bästa deckardebut när den kom 2014, och det var välförtjänt!

Anna Lihammer har lyckats fånga inte bara en spännande och rent av riktigt läskig deckargåta utan stämningen i det svenska samhället på 1930-talet, med köns-, yrkes-, ålders- och klassroller, spänningen mellan olika länder och politiska åskådnigar och verkliga händelser.

Det ger ett mycket trovärdigt intryck.

Lite jobbigt är det dock att läsa den mörka beskrivningen av personligheternas liv, det är inte många ljuspunkter där. Jag menar, lite vänskap, förtroende eller till och med kärlek kanske också kunde ha fått glimta till? Men det är förstås en deckare. Man kanske kan klassa den som ”Uppsala noir”.

Betyg: 4

Förlag: Historiska Media
Utgiven: December 2012
ISBN 9789175453729
Sidantal: 335 s.

Ayana Mathis: Hatties liv

Bilden är lånad av Brombergs

Ibland fattar jag inte hur folk resonerar när de beslutar vilken titel en översatt roman ska få. Ayana Mathis debutroman The Twelve Tribes of Hattie har på svenska blivit Hatties liv. Det blev så fel. Det här är inte en livsberättelse. Berättelsens röda tråd är visserligen Hattie, en färgad kvinna i Philadelphia som gifter sig som mycket ung. Men boken är en räcka nedslag hos Hatties barn och ett barnbarn, korta glimtar av deras liv vid en speciell tidpunkt. Det är en ganska mörk skildring om olyckliga människor som var och en har sin särskilda anledning att känna sig miserabel. Först i en av de sista berättelserna ges hopp om en ljusning.

Allt är mycket fragmentariskt och för det mesta ges inga avslut. Jag får själv fundera på hur det går för människorna utanför boken. Jag föredrar att hoppas det ordnar sig för dem till slut.

Ayana Mathis har ett mycket fint språk och boken är mycket läsvärd. Varning dock för ett splittrat utförande. Mathis borde ha knutit ihop säcken bättre.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Twelve Tribes of Hattie
Översättning: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 2014
ISBN: 9789173375740
Sidantal: 343

Den tryckta upplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.