Karin Smirnoff: Jag for ner till bror & Vi for upp med mor

Bilderna är lånade av Bokförlaget Polaris

Vissa böcker borde faktiskt förses med varningstext. Jag har läst många romaner som handlar om svåra och tunga ämnen. Mitt största intresse är historia och alla vet ju att den mänskliga historien är fullt av sådant som är svårt och tungt. Särskilt om en särskilt riktar in sig på 1900-talets totalitära ideologier i Europa.

Men jag var inte redo för Karin Smirnoff. Hade jag vetat före hade jag nog aldrig läst.

Missförstå mig inte. Smirnoff är en mycket bra författare. En sämre författare hade spårat ur till en ren eländesskildring. Inte Smirnoff. Hon har ett alldeles särskilt språk, hon skriver med ironi och fjäderlätt humor, hon skriver om människor som tar sig igenom livet mot alla odds, hon ger hopp. Men det är en förfärlig massa misär hon lyckas klämma in mellan boksidorna. Pappor som begår sexuella övergrepp på barn, djur som misshandlas och dödas av ren sadism, präster som begår sexuella övergrepp på församlingsmedlemmar, män som super och slår och våldtar och så vidare, och så vidare. I de här böckerna finns det gott om både hemskheter och allmän tragik.

Ska man göra någon slags gradering är väl den första boken Jag for ner till bror hemskast. Redan på sidan 100 kände jag mig golvad och sen blev det värre. Som sagt, hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig gett mig in på det. Det finns avsnitt i den boken som det känns som jag aldrig kommer glömma.

Samtidigt är det en väldigt medryckande och spännande läsning. Smirnoff är som sagt både ironisk och rolig. Jag for ner till bror innehåller dessutom ett mystiskt dödsfall och därtill blir det en del avslöjanden av livshemligheter och annat intressant. I uppföljaren Vi for upp med mor avslöjas fler hemligheter, katastrofala livsval hotar och så en dos action på det. Smirnoff levererar dessutom en rejäl bredsida mot vissa västerbottniska religiösa sekter. Och så avslutas boken med en cliffhanger som gör att jag bara måste läsa den tredje boken, trots att jag kanske borde låta bli.

Och så var det hela grejen med hopp. Trots allt elände som levereras så finns det där, som bokens röda tråd. Inte på ett feelgoodaktigt lyckligaslutsätt. Men huvudpersonen Jana Kippo är en sån där människa som är anmärkningsvärt bra på att hålla näsan ovanför vattnet, trots att hon borde drunknat för länge sen. Hon tar sig fram och hon tar tag och det verkar aldrig falla henne in att ge upp, inte på riktigt. Hon är komplicerad och hon har noll smak när det gäller män men hon överlever med stil och hon är tveklöst ett underhållande sällskap. Och så är det med många människor i de två böcker jag läst, de är underhållande sällskap.

Så trots att jag egentligen önskar att jag inte läst böckerna så är de bra och avgjort läsvärda. Jag förstår hyllningarna, framför allt av den andra boken. Den är något alldeles extra.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Jag for ner till bror
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177951322
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel: Vi for upp med mor
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952794
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King & Owen King: Törnrosor

Bilden är lånad från Månpocket

Stephen och Owen King har har slagit sina påsar ihop och skrivit skräckisen Törnrosor och det funkar nästan hela vägen fram. Storyn är följande: En efter en faller världens kvinnor i en märklig sömn och de som väcks förvandlas till mördarmaskiner. Allt medan paniken och våldet tilltar inser invånarna i en liten stad i Appalacherna att deras lilla håla är epidemins epicentrum, jakten på botemedlet startar och så vidare och så vidare.

Det låter knäppt men är riktigt, riktigt bra. Fader och son King har åstadkommit en intensiv, obehaglig och genuint otäck bladvändare, med ett budskap. Relationen mellan kvinnor och män står i fokus boken igenom och författarna levererar en bredsida mot män som begår övergrepp och/eller beter sig som skitstövlar på annat sätt. Och i den här boken finns det en hel uppsjö sådana män. Pappa King är ju känd för sin skicklighet i att skildra riktigt vidriga människor och tja, han gör sitt jobb den här gången också. Och trots att folk dör på löpande band och likhögarna växer så är det just i skildringen av de där männen som beter sig som riktiga skitstövlar som är mest otäck. Persongalleriet innehåller kvinnor som är klockrena sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på andra sätt men det som känns mest är just där skitstövlarna till män. Fast det kanske beror på att jag är kvinna och har stött på en och annan skitstövel.

Så jag blir ju inte jätteförvånad över att boken utmynnar i en dos särartsfeminismen, typ om kvinnorna styrt världen hade den visserligen inte varit perfekt men nog fan hade den sett bättre ut. Vilket för övrigt inte går ihop med skildringen av bokens kvinnliga sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på annat sätt, men herregud, det här är en roman, inte en avhandling. Kan också tilläggas att bokens absolut intressantaste person är djurkontrollanten Frank, en kille som balanserar på en slak linje mellan skitstövelavgrunden och den svåra konsten att vara en helt okej person när en egentligen mest vill klippa till någon.

På tal om persongalleriet så är det enormt och handlingen drar fram längs flera parallella linjer. Jag tycker författarna lyckats riktigt bra med att hjälpa mig som läsare att hålla isär allt och alla men det finns ett register längst fram i boken. Fast ärligt talat är inte det registret så lätt att hitta i, just på grund av omfattningen.

Och så var det grejen med att boken när nästan hela vägen fram. Det blir lite småsegt ett tag mot slutet när det drar ihop sig till slutstriden. Och så var det särartsfeministbudskapet, viss jolmighetsvarning där. Men i övrigt så tillhör Törnrosor ett av årets hittills mesta läsupplevelser. Böcker ska ju kännas. Det här känns.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Sleeping Beauties
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789175039893
Sidantal: 704

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Laestadius Larsson: Kurtisanen

Bilden är lånad från Piratförlaget

Efter ett mellanspel i åren kring sekelskiftet 1900 i romanen Hilma – bra om det inte hade varit för överdosen av nyandlighet – har Anna Laestadius Larsson återvänt till slutet av 1700-talet. Kurtisanen handlar om Beata Charlotta Ekman, en svensk aktris och lyxprostituerad som hann med en hel del innan hon dog endast 31 år gammal. Boken bygger alltså på en verklig person, även om författaren skarvat lite här och där för att få ihop en bättre story. Det är en mycket välskriven roman om flickors och kvinnors utsatthet och hur utseende och förmåga att roa äldre män framstår som bästa karriärvägen. Scenerna med den tonåriga Beata Charlotta och hennes ”sockerpappa”, gubben som kunde ha varit hennes farfarsfar och som köpte hennes kropp och sällskap är direkt smärtsamma att läsa. Och det är ju ingen tröst direkt att sådana saker händer i dag också.

Men det här är ingen eländesskildring av en kvinnas förfall. Laestadius Larsson tecknar en bild av en emellanåt naiv men ändå smart och handlingskraftig person som gjorde det bästa hon kunde, utifrån sina förutsättningar, av det liv hon hamnat i. Hon levde ett mycket spännande liv. Kurtisanen är ett stycke spännande och välskriven kvinnohistoria i samma miljö som trilogin Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Realistisk så det förslår, inget Bellmanromantiserande utan rakt på sak – så här såg livet ut i slutet av 1700-talet, med huvudlöss och pottor som ska tömmas och hela rasket. Det enda jag inte gillar är slutet. Författaren fabulerar fritt när det gäller Beata Charlottas död och jag fattar inte varför. Vill ju inte avslöja för mycket om boken men verklighetens Beata Charlotta påstås ha dött av magnetismbehandling – en vetenskap på modet. Det känns som praktfullt material till en bok och jag undrar ju varför Laestadius Larsson låter en sådan godbit gå förlorad.

För den som efter läsning av Kurtisanen är intresserad av facklitterära skildringar av prostitution i 1700-talets Stockholm kan jag varmt rekommendera Mamsell Bohmans fall av Rebecka Lennartsson.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Piratförlaget
Utgiven: mars 2020
ISBN 9789164206671
Sidantal: 469

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Camilla Grebe: Älskaren från huvudkontoret

Bilden är lånad från Månpocket

Älskaren från huvudkontoret är den första bok som Camilla Grebe skrivit på egen hand, alltså utan en medförfattare. En mycket bra bok, en korsning av psykologisk thriller och polisroman. Inledningen är direkt brutal, som läsare kastas jag in otäckheterna. Och sen drar det igång, polisutredning i nuet varvas med återblickar. Grebe grottar ner sig i människors komplicerade psyken, och hon gör det väldigt bra. Och precis som i böckerna om psykologen Siri Bergman – som Grebe skrivit med systern Åsa Träff – är det inte bara mördare och mordoffer som är komplicerade och har komplicerade liv. Peter, en av de utredande poliserna, är närmast känslomässigt stympad och beteendevetaren Hanne, som anlitas av polisen för att lösa det gruvliga mordet, mår inte heller så bra om en säger så. Peter och Hanne har dessutom ett gemensamt förflutet. Tilltrasslade psyken och komplicerade liv tycks vara något av Grebes signum. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Grebe (och Träff, i böckerna om Siri Bergman) är skicklig på människor och relationer. Kanske får jag lite av en överdos av Peter – ännu en sån där romanfigur som jag bara vill skrika ”SKÄRP DIG” åt, men bara lite.

Älskaren från huvudkontoret är en riktig bladvändare, lättläst och spännande rakt igenom. Och grottandet i det mänskliga psyket gör att jag läser med växande obehag. Jag har redan dragit igenom tre böcker av Grebe och jag vet att hon gärna har en joker i ärmen och att hon inte direkt är sentimental; det kan gå lite hur som helst. Så spänningen håller i sig ända till slutet.

Och samma dag som jag läst ut boken reserverar jag uppföljaren Husdjuret på biblioteket. Det om något är ett bra betyg.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789175035116
Sidantal: 488

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cara Hunter: I mörket

Bilden är lånad från LB Förlag

Cara Hunters levererar med besked i den andra romanen om kriminalkommissarie Adam Fawley. En ung kvinna och ett litet barn hittas inspärrade i en källare, gubben som bor i huset förnekar all kännedom och grannarna har inte märkt nånting. Hemligheterna är många och vägen till sanningen slingrande. Skildringen av de enskilda poliserna och deras privatliv hålls på en perfekt nivå och flyter snyggt in i handlingen. I mörkret är skriven med känsla och driv och sidorna bara flyger förbi. Det är spännande och tragiskt och otäckt och underhållande. Det är så nära fulländan en psykologisk thriller kan komma, vad mig anbelangar. Läs den. Fast den som inte läst har föregångaren Hemmets trygga vrå bör ta den först. Böckerna är bäst i ordningsföljd.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: In the Dark
Översättning: Jan Risheden
Förlag: LB Förlag
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789177991281
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jo Nesbø: Kniv

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Det blir många deckare lästa så här under coronakarantänen. Sist ut är Kniv av Jo Nesbø, den tolfte boken om superkrimmaren Harry Hole. När boken inleder är Hole rejält på dekis, han har blivit utkastad av Rakel för fyrahundrefemte gången och tröstar sig med att supa hejdlöst. Först när det sker ett mord i hans omedelbara närhet tar han sig samman i jakten på mördaren och det är en sedvanligt slingrig väg mot upplösningen och svaret på gåtan.

Handlingen är ganska långsamt berättad, med återkommande explosioner av våld och våldsam död. Humorn är ständigt närvarande. Nesbø har en torr, lätt absurd humor som är väldigt tilltalande. Intrigen är snyggt ihopkonstruerad. Kanske inte den mest plausibla deckarintrigen i multiversum men långt ifrån så tillkrånglad som Nesbøs intriger kan vara. Och bortsett från att boken är lite för lång känns det spännande mest hela tiden. Det enda jag inte gillar är ett par skildringar av sexuella övergrepp. Jag fattar inte varför manliga författare alltid ska framställa sexuella övergrepp med förövarens blick.

På många sätt är Kniv en väldigt typiskt Harry Hole, och därtill en av de bästa i serien. Och som vanligt så bör böckerna läsas i ordning men det går att göra ett undantag.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Kniv
Översättning: Per Olaisen
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789174298116
Sidantal: 583

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Rebecka Lennartsson: Mamsell Bohmans fall

Bilden är lånad från Stockholmia förlag

År 1747 drog snickarmästare Bohman sin 17-åriga dotter Lena Cajsa inför rätta i Stockholm. Hon var bråkig och besvärlig, hon lydde inte sina föräldrar, hon rände ute. Men det visade sig snart att det handlade om något betydligt allvarligare än vanligt tonårstrots. Inför sin far och de höga herrarna i rätten berättade Lena Cajsa uppriktigt om hur hon sålt sin kropp vid ett flertal tillfällen och hur en ökänd kvinna i staden förmedlat kontakterna.

Berättelsen om Lena Cajsa är ramen i Rebecka Lennartssons facklitterära skildring Mamsell Bohmans fall: Nattlöperskor i 1700-talets Stockholm. Med utgångspunkt i rättegångsprotokollen tecknar Lennartsson en faktaspäckad, levande och inkännande bild av prostitutionen i 1700-talets Stockholm. Hon granskar dåtidens sexhandel ur alla möjliga perspektiv. Just det där breda anslaget gör att boken ibland känns spretig. Men samtidigt är boken så väldigt intressant. Jag lär mig så mycket. Det enda jag glider över är de frekventa och ofta långa citaten ur allehanda samtida texter. Jag är inte jättebra på 1700-talssvenska; det där är inget jag orkar stava mig igenom. Vilket går alldeles utmärkt eftersom Lennartsson aldrig låter citaten stå för sig själva, hon tolkar dem och sätter dem i sitt sammanhang, precis som en bra facklitterär författare ska göra.

På det stora hela är Mamsell Bohmans fall en mycket bra läsupplevelse som ger mersmak. Jag vill läsa mer om 1700-talets Sverige, jag vill veta mer om gamla tiders Stockholm och framför allt: jag hoppas på fler böcker av Rebecka Lennartsson.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Stockholmia förlag
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789170313257
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En bok av Sara Stridsberg som jag inte gillar. Statistiken säger ju att det skulle komma förr eller senare men när det kommer blir jag ändå förvånad. För Stridsberg är ju en så bra författare. Så speciell. Men Kärlekens Antarktis är varken bra eller speciell. Faktum är att jag avskyr den.

Bokens berättarjag är en prostituerad narkotikaberoende kvinna som i bokens allra första sidor mördas. Det är den döda kvinnan som i återblickar berättar om hur hon dog och hur hon levde. En väldigt rak-på-sak och lättbegriplig skildring. Stridsberg brukar ju annars kräva en hel del koncentration och uppmärksamhet och eftertanke för att en överhuvudtaget ska begripa vad som händer. Så är det inte här, tvärtom. Inte för att jag har något att invända, en lättbegriplig Stridsberg är ju en trevlig omväxling.

Men jag tycker så illa om det mesta i övrigt. Mord är vanligtvis hemskt och tragiskt och upprörande men Stridsberg framställer det som ett assisterat självmord eller kanske ett barmhärtighetsmord. Som det var lika bra att den här unga kvinnan dog, det bästa som kunde hända med tanke på omständigheterna. Hon var ju ändå så sabbad och barnen hade hon också förlorat.

Och så avskyr jag hennes röst. Den där allvetande och livskloka skildring av föräldrarna, sig själv och barnen. Det är… jolmigt. Det känns inte som den person hon var när hon fortfarande fick leva. Som döden har gjort henne upphöjd, ännu ett skäl till att det var lika bra att hon dog.

Det här är hemskt. Jag förpassar Kärlekens Antarktis till barmhärtighetens glömska och inväntar nästa Stridsberg. Jag är övertygad om att hon kommer tillbaka snart, alive and kicking.

Betyg: 1,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789174297805
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor

Framsidan till pocketutgåvan av Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor. Omslaget föreställer ansiktet av en kvinna samt siluetten av en fågel.
Bilden är lånad från Månpocket

Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor var verkligen inte lätt att ta sig igenom. Det är så svåra ämnen som behandlas. Dysfunktionella familjer, svek och mord, fattigdom och extrem utsatthet. En mörk berättelse, eller snarare sagt tre mörka berättelser med varsin huvudperson, två kvinnor och en man. Anmärkningsvärda människor som inte krossas trots att de borde ha krossats, människor som någonstans finner styrkan att fortsätta. Handlingen rör sig mellan Frankrike – författarens hemland – och Senegal och mellan samhällsklasserna. Skriven med en väldig närvaro, texten är mättad av känslor och undermeningar, lättläst men samtidigt krävande – Ndiaye hör till de där författarna som kan formulera en hel novell i en bisats så det gäller att vara uppmärksam. Förmodligen är det här en bok som bara vinner på att bli omläst, återupptäckt. Men jag är osäker på om jag orkar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Trois femmes puissantes
Översättning: Ragna Essén
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2011
ISBN 9789175030272
Sidantal: 260

Pocketupplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Lisa Bjurwald: Tills bara aska återstår

Framsidan till pocketutgåvan av Lisa Bjurwalds roman Tills bara aska återstår
Bilden är lånad från Pocketförlaget

Nej. Lisa Bjurwalds skönlitterära debut Tills bara aska återstår är verkligen inte bra. Ämnet är viktigt, språket har potential och emellanåt visar Bjurwall prov på både humor och ironisk distans. Och huvudpersonen Rebecka skulle kunna bli en karaktär att gilla. Hennes snofsiga bakgrund, hennes inställning till livet i största allmänhet, till och med hennes övertygelse om att allt utanför 08-land är obygd och avfolkning och allmänt elände är rätt underhållande.

Men i övrigt har jag inget positivt att säga om romanen. Upplägget är rörigt och smärtsamt inkonsekvent. Det finns ingen intrig. Seriöst, det finns ingen intrig, Bjurwald staplar bara händelser på varandra. Hon gör knappt nånting för att bygga upp spänningen. Att beskriva vidrighet efter vidrighet räcker inte. Svaren på mysteriet avslöjas utan finess.

Men det värsta är den låga trovärdigheten. Det som beskrivs i boken har verklighetsbakgrund och ett syfte med boken är ju att skapa opinion. Men då måste ju läsaren tro på det som skrivs. Skildringen måste vara någorlunda realistisk. I stället har Bjurwald skapat en hittepåavdelning med långtgående och oklara befogenheter. Polisutredningen är ingen polisutredning utan en enmansshow utan sans och balans. Och dessutom slänger författaren in en del mycket spekulativa inslag som inte har med historien att göra och som bara distraherar. När det avslöjas vad Rebecka såg i stallet den där gången är botten nådd. Jag menar inte att Bjurwald ska bli en blåkopia på Katarina Wennstam men någon måtta får det vara.

Jag tror att Tills bara aska återstår hade kunnat bli en bra roman. Det finns en bra grund – viktigt ämne, en huvudrollsinnehavare som hade kunnat vara intressant, ett språk med potential. Bjurwald är journalist och har flera reportageböcker på sitt CV, nog borde hon kunna bättre än så här! Förlaget borde ha skickat tillbaka manuskriptet till henne med förslag på ombearbetningar. Som det är nu är romanen mest ett löfte som inte uppfyllts.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: mars 2017
ISBN 9789175792224
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.