Tematrio – Rosa

Det är måndag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta  om tre bra böcker på temat ROSA. Här är min trio.

Maggie Rose i Sharon Boltons thriller Daisy i kedjor är jurist och framgångsrik författare av true crime. En seriemördare inspärrad på livstid kräver att hon ska bli hans advokat. Välskriven och intelligent, spännande och överraskande och läskigt. Det här är Sharon Bolton på topp.

Majgull Axelssons dokumentärroman Rosario är död är en inkännande och djupt upprörande skildring av barn som utnyttjas sexuellt och av männen som utnyttjar dem. Författaren har gjort en gedigen research och förvandlat barnen i statistiken till kött och blod. Ett av dessa barn är Rosario Baluyot, som dog efter ett våldsamt övergrepp.

Huvudpersonen och berättarjaget i Tawni O’Dells roman Kära syster är Shae-Lynn Penrose. Hon är taxichaufför i en gruvstad på dekis, hennes uppväxt var inget vidare och hennes syster är försvunnen. Det låter superdeppigt men är mest roligt, charmigt och livsbejakande. Deppigt däremot är det att det inte har kommit ut något av Tawni O’Dell på åratal.

 

Belinda Bauer: De vackra döda

Bilden är lånad av Louise Bäckelin Förlag

Belinda Bauers roman De vackra döda börjar lite tvekande. Huvudpersonen, kriminalreportern Eve Singer, kämpar för att behålla sin position på jobbet samtidigt som hon tampas med en dement pappa. Och eftersom det här är en seriemördarroman får hon en seriemördare efter sig. Den här speciella seriemördaren får för sig att han och Eve är någon slags soulmates.

Så långt känns storyn som en välskriven men ändå ganska typisk seriemördarroman. Huvudpersonen har problem både hemma och på jobbet och seriemördaren är skvatt galen. Jaha.

Men så händer något. Bauer får upp ångan. Och då syftar jag inte på att spänningen stegras och liken staplas, vilket i och för sig också händer. Det är vad jag förväntar mig av den typen av bok. Nej, det som händer är att Bauer hittar den där särskilda Bauer-tonen. Ironin och syrligheten och den lite knäppa humorn. Den cyniska och många gånger kärleksfulla skildringen av människorna. Och den taggiga samhällsanalysen.

Och det är bra. Bauer är kvar som min favvodeckardrottning.

Jag ger 4 stjärnor i betyg. Den stjärna som saknas beror på den lama inledningen.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Beautiful Dead
Översättning: Leif Janzon
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgiven: mars 2018
ISBN: 9789188447852
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus

 

 

 

Daniel Cole: Trasdockan

Bilden är lånad av Norstedts

Daniel Coles deckardebut Trasdockan är en sån där bok som växer för varje kapitel. Det börjar svajigt, språket är rätt hackigt och hela grejen med seriemördare känns uttjatad. Men allt eftersom dras jag in i berättelsen. Jag fastnar för människorna och för humorn. Cole har den där typen av humor som får mig att tänka på Stuart MacBride. Cole är inte fullt så drastisk och inte absolut inte så absurd men i grund och botten kör han samma stil. Bägge författarna driver med sina huvudpersoner, på ett sätt som gör dem mer mänskliga (och mer trovärdiga) och som står i kontrast till allt våld. För det måste sägas, det här är en bok som innehåller mycket brutalt våld och en får nog vara väldans hårdhudad för att inte reagera.

Det är också en bok med en riktigt bra intrig. Hur bra förstår jag först mot slutet. Seriemördartemat är som sagt uttjatat och det är svårt att förnya genren. Cole är inte en förnyare – inte än så länge – men han har snott ihop en spännande berättelse med vändningar jag absolut inte hade väntat mig.

Jag hoppas innerligt att fler böcker av Daniel Cole översätts till svenska. Om inte köper jag dem på originalspråk.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Ragdoll
Översättning: Patrik Hammarsten
Förlag: Norstedt
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789113084770
Sidantal: 412

Boken finns på Adlibris och Bokus

Hans Rosenfeldt & Michael Hjorth: De underkända

Bilden är lånad av Norstedts

Jag frossar verkligen i deckare just nu. Senast ut är De underkända av duon Rosenfeldt och Hjorth. Någon tar livet av unga dokusåpakändisar och det tar i runda slängar fem minuter innan det står klart att det är en seriemördare med dille på bildning i farten. Seriemördare är ganska uttjatat men Rosenfeldt och Hjorth lyckas åstadkomma en som är oväntat sannolik. Det blir riktigt läskigt.

Det här är den femte boken om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och hans kollegor på Riksmord. Sebastian Bergman är den där sortens kille som jag älskar att hata, ett sexmissbrukande praktkräk med åtminstone en grav personlighetsstörning i bagaget. I den fjärde boken Den stumma flickan gjorde författarna ett misslyckat försök att utrusta honom med ett normalt känsloliv och drömmar om ett normalt familjeliv men i De underkända är han sitt vanliga vidriga jag. Det är bra. Sebastian Bergman är mycket roligare när han är hemsk. Det ger böckerna extra sting.

Rosenfeldt och Hjorth har smak för lite udda personer och böckerna om Riksmord lever högt på människoskildringarna. Privatliv och mördarjakt blandas på ett snyggt sätt. Men jag tycker att hela grejen med Billy är att skruva åt det ett varv för mycket och jag börjar bli orolig för var det ska sluta. Men tja, han skapar i alla fall snygga cliffhangers.

Böckerna om Sebastian Bergman bör definitivt läsas i ordningsföljd. Börja med Det fördolda som är den första boken. I den fjärde får du veta vad som är så speciellt med Billy.

Betyg: 4

Förlag:  Norstedts
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789113073194
Sidantal: 403

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stuart MacBride: En sång för de döda

Bilden är lånad av HarperCollins Nordic

Stuart MacBride tillhör de där författarna som borde levereras med varningstext: ”Inget för känsliga läsare”. En sång för de döda, den andra boken om Ash Henderson, är inget undantag. Jag kan inte berätta något om handlingen utan att avslöja hur den första boken slutar så den biten hoppar jag över. Men jag kan säga att MacBride är sig lik. Det brutala våldet, spänningen, de knäppa människorna och den råa humorn, allt är på plats. Allt funkar som det ska. Ash Henderson är en antihjälte helt i min smak. Böckerna om Logan MacRae är ännu mer skruvade men det här räcker gott och väl, jag gillar’t. Det här är brutaldeckare som ger mersmak.

Och som vanligt med MacBride så bör böckerna i serien läsas i ordningsföljd. Börja alltså med En hälsning från de döda och läs sen den här.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: A Song for the Dying
Översättning: Mia Kjellsdotter Karlsson
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789150924541
Sidantal: 495 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Arne Dahl: Utmarker

Bilden är lånad från Månpocket

Min andra påskekrim i år blev Utmarker av Arne Dahl. Jag lockades av namnet. Arne Dahl är ju jättekänd, men jag hade inte läst något av honom. Och av det otroligt läckra omslaget.

Innehållet var inte fullt så läckert. Det ligger i sakens natur att deckare om seriemördare har sjukt tillskruvade intriger men Dahl vrider det flera varv för långt. Hela den där grejen med Säpo är orimlig. Okej för tillskruvade mördare men jag vill att skildringen av själva polisarbetet ska vara trovärdigt. Jag vill få illusionen av att det här skulle kunna hända. Men det här är inte trovärdigt någonstans. Det känns som om Dahl inte har en aning om vad han sysslar på men kör på ändå av bara farten. Det sänker läsupplevelsen rejält.

Men allt är inte fel. Utmarker bjuder på överraskningar och högt tempo och faktiskt lite humor. Miljöskildringarna är stämningsfullt läskiga. Dessutom serveras en cliffhanger som gör att jag bara måste veta hur det går. Jag kommer läsa uppföljaren Inland, fast jag kommer nog inte köpa utan i stället låna på biblioteket.

Och jag ska läsa Dahls böcker om A-gruppen. Åtminstone de första.

Betyg: 2,5

Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2016
ISBN: 9789175036083
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.