Stephen King: Det mörka tornet

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Det var med viss bävan jag tog itu med Stephen Kings roman Det mörka tornet, den sjunde och avslutande delen i serien med samma namn. 783 sidor är rätt mastigt och kvaliteten på de tidigare böckerna har varierat. Men herregud vilken bra bok! Spännande och otäck och emellanåt så väldigt sorglig. Alla frågetecken från tidigare böcker rätas ut, allt hamnar på plats. Varför barnen som kom tillbaka till Calla törda överhuvudtaget rövades bort, poängen med tågen, syftet med Mias mordiske lille pys, Stephen Kings roll i handlingen, allt. Och slutet är fantastiskt, chockartat men självklart. Det kunde inte ha slutat på ett annat sätt.

Men framför allt: det världsbygge som King har konstruerat med böckerna om det mörka tornet liknar inte något annat jag läst. Det slår till och med Terry Pratchetts Discworld. Det här är en värld där vad som helst kan hända, där fantasin får fritt spelrum – möjligheterna är oändliga. Det är hisnande.

Kort sagt, Det mörka tornet är dark fantasy när den är som bäst. Och det finaste av allt är att det faktiskt finns en bok till, Vinden genom nyckelhålet. Det är en mellanbok som utspelas mellan den fjärde och femte boken. Den ska läsas.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Dark Tower
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170905
Sidantal: 783

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: En väktares bekännelser & Visheten vaknar

Bilderna är lånade från Gilla Böcker

Ett Stockholm fullt av övernaturliga väsen, som tomtar, troll och älvor. En femtonårig flicka – en väktare – vars uppdrag det är att se till att de övernaturliga inte ställer till med trubbel och inte visar sig för människor. Visst låter det underbart?

Det är för det mesta underbart. Det är lätt att bli förälskad i Säfströms debutroman En väktares bekännelser och uppföljaren Visheten vaknar. Jag tycker om beskrivningen av hur Tilda kämpar med att hålla reda på stadens oknytt samtidigt som hon hanterar den taskiga relationen till mamman och hela grejen med att gå i högstadiet. Och jag tycker det är skönt att Säfström inte levererar någon eländesskildring av skolan. Det är inte så att Tildas dagar i skolan är en rosig dans på rosor men det är inte ett avgrundsdjupt helvete heller. Och hur som helst är det inte skolan som är hennes största bekymmer utan de övernaturliga. En del av dem ställer inte till med hyss i största allmänhet utan är riktigt otrevliga.

Böckerna är bitvis spännande men långt ifrån hela tiden – för en läsare som slukat böcker i några decennier sådär är handlingen inte oförutsägbar om en säger så. Men jag tillhör ju inte heller målgruppen. Jag tror knappast att en läsare i nedre tonåren upplever texten på samma sätt som jag.

Texten ja. Säfström har en skön stil med mycket språkglädje och mycket humor. Men också väldigt många ”typ” och ”liksom”. De där två orden är inte nödvändiga komponenter i en text som vänder sig till mycket unga läsare och jag tycker de irriterar. Samtidigt kan de inte överskugga det faktum att Säfströms språk i övrigt, hennes humor och sätt att skapa nya ord av gamla ord är charmerande.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: En väktares bekännelser
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2016
ISBN 9789187707469
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Visheten vaknar
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2017
ISBN 9789188279736
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.