Daniel Cole: Marionetten

Bilden är lånad från Norstedts

Daniel Coles andra roman Marionetten är allt förstlingsverket Trasdockan är och lite till. Alltså mängder av blod och konstig humor. Boken börjar med ett mord av det mer vrickade slaget i USA. Jänkarna tror att det är en uppföljare på trasdockemorden men kollegorna i den gamla världen är inte lite övertygade. Men så sker ett mord på samma tema i England.

Det här är en bok som börjar blodigt och snabbt urartar till massaker. Cole fläskar verkligen på med våldet. Det här låter verkligen som ännu en slaskdålig seriemördarthriller av det löjligare slaget. Men är det någon som kan komma undan med en sådan story och göra det bra så är det Daniel Cole. Han skriver i samma anda som Stuart MacBride. Med en humor av det lätt absurda slaget som gifter sig väl med de helt absurda morden. Med överdrifter som är precis lagom överdrivna och serverade med glimten i ögat och ett garv i ständig beredskap. Han är ironisk och småelak och samtidigt kärleksfull i beskrivningen av de engelska poliserna och de amerikanska agenterna och det gnisslande samarbetet dem emellan. Det hade kunnat bli hur klyschigt och förutsägbart som helst inte när Cole sitter vid tangentbordet. Och dessutom har han svängt ihop en riktigt bra intrig. Inte rimlig eller sannolik för fem öre men fartfylld och oväntad.

Marionetten är minst lika brutalt underhållande som Trasdockan. Jag ser fram emot den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hangman
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Norstedt
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789113093352
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus

Anna Jansson: Rädslans fångar & Det du inte vet

Bilden är lånad från Månpocket

Extremvärmen håller i sig och jag tar min tillflykt till Anna Janssons deckare om Maria Wern på Gotland. Det är bra högsommarläsning. Böckerna följer samma gäng poliser och lägger ganska stor vikt vid deras privatliv. Det är en välbekant miljö som är tacksam att återvända till när en känner sig lagom mosig i huvudet. Överhuvudtaget fokuserar Jansson på personliga relationer i sina deckargåtor och det gillar jag.

Rädslans fångar, som är den 17:de boken i serien, råder extremväder, politiker mördas och konstiga sekter förbereder sig för världens undergång. Inte en av Janssons bästa, intrigen är spretig och hela grejen med Maria Werns bonusson känns påklistrad. Men jag gillar den historiska vinklingen med Christopher Polhem.

Den 18:de boken Det du inte vet är betydligt bättre. Jag retar mig fortfarande på bonussonen men deckargåtan är snyggt ihopsnickrad, ledtrådarna många och jag hinner avverka åtskilliga misstänkta innan Jansson naglar fast mördaren. Det här är en av Janssons absolut bästa.

Jag ser fram emot att läsa fler böcker om Maria Wern. De är bra underhållning.

 

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Rädslans fångar
Förlag: Månpocket
Utgiven: april 2017
ISBN: 9789175036793
Sidantal: 330

Boken finns på Adlibris och Bokus

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Det du inte vet
Förlag: Månpocket
Utgiven: juni 2018
ISBN: 9789175038438
Sidantal: 330

Boken finns på Adlibris och Bokus

 

Emma Cline: Flickorna

Bilden är lånad av Natur & Kultur

Jag började läsa Emma Clines debutroman Flickorna med ganska låga förväntningar. Boken har fått blandade recensioner, en del har tokhyllat men andra har varit betydligt svalare och jag ville inte bli besviken.

Jag blev inte besviken. Flickorna är riktigt bra. Berättelsen har verklighetsbakgrund (Manson-sekten, morden) men Cline har ändrat namnen och en del detaljer. Bokens berättarjag är Evie som 1968 var 14 år, nu medelålders och märkvärdigt vag i konturerna. Växlingarna mellan nutid och dåtid funkar fint men ibland undrar jag över kopplingen mellan nu och då och varför Evie är den hon är som vuxen. Där brister människoskildringen en del i trovärdighet. Men i övrigt är det en skildring som håller. Cline har bra känsla för människor och miljöer. Kombinationen tonårsångest och mordiska sekter skulle kunna bli hur fel som helst, men Cline hanterar temat bra.

Rent stilistiskt är texten något överlastad – bildspråk är trevligt i lagom portioner, men Cline tar i väl mycket. Där hade någon gärna fått gå över med en rödpenna och strukit.

Sammantaget är Flickorna en överraskande bra läsupplevelse. Jag läser gärna mer av Cline.

Betyg: 4

Originaltitel: The Girls
Översättning: Erik MacQueen
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789127152380
Sidantal: 333 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tv-serien Dicte

Eva här på Kulturnästet efterlyste bra serier av danskt eller brittisk ursprung. Dicte är en dansk kriminalserie om den snart 40-åriga reportern Dicte (spelad av Iben Hjelje) som kommer hem till Århus igen efter sin skilsmässa. Med sig har hon sin tonåriga dotter Rose och en sorg och saknad efter det barn hon en gång tvingats lämna bort av sina föräldrar, aktiva i Jehovas vittnen. Nyfiken och orädd kastas Dicte in i olika kriminella händelser i Århus, till förtret för kommissarie Wagner.

Under tre säsonger kan en följa Dicte på Neflix. Genom hennes struligt privatliv, tuffa arbete som krimreporter, genom vänskap och förälskelser, med skuggorna från det förflutna ständigt närvarande.

Jag tycker serien är lite ytlig, trots gott skådespeleri och möjlighet till igenkännandet i vardagens realism. Den snuddar vid ämnen som otrohet, ensamhet, barnlöshet, relationen föräldrar-barn, komplicerade relationer, skilsmässor, religiös fanatism och svek och död. Men inget griper tag, det förblir underhållning. Och då kan man ju lika gärna kolla på ögongodisdeckare som Miss Fisher’s Murder Mysteries eller Agatha Christie’s Poirot eller dylikt, de har ju i alla fall snygga kläder och eleganta interiörer.

Dicte är ok, absolut. Men inte mer än det. Vilket visserligen är bra mycket bättre än mången svenska deckare.

Danskarna kan bra mycket bättre än så här!

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Dicte
Ursprungsland: Danmark
Säsong: 1-3
Premiärår: 2013
Längd: 30 avsnitt à 45 minuter