Hans Rosenfeldt & Michael Hjorth: De underkända

Bilden är lånad av Norstedts

Jag frossar verkligen i deckare just nu. Senast ut är De underkända av duon Rosenfeldt och Hjorth. Någon tar livet av unga dokusåpakändisar och det tar i runda slängar fem minuter innan det står klart att det är en seriemördare med dille på bildning i farten. Seriemördare är ganska uttjatat men Rosenfeldt och Hjorth lyckas åstadkomma en som är oväntat sannolik. Det blir riktigt läskigt.

Det här är den femte boken om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och hans kollegor på Riksmord. Sebastian Bergman är den där sortens kille som jag älskar att hata, ett sexmissbrukande praktkräk med åtminstone en grav personlighetsstörning i bagaget. I den fjärde boken Den stumma flickan gjorde författarna ett misslyckat försök att utrusta honom med ett normalt känsloliv och drömmar om ett normalt familjeliv men i De underkända är han sitt vanliga vidriga jag. Det är bra. Sebastian Bergman är mycket roligare när han är hemsk. Det ger böckerna extra sting.

Rosenfeldt och Hjorth har smak för lite udda personer och böckerna om Riksmord lever högt på människoskildringarna. Privatliv och mördarjakt blandas på ett snyggt sätt. Men jag tycker att hela grejen med Billy är att skruva åt det ett varv för mycket och jag börjar bli orolig för var det ska sluta. Men tja, han skapar i alla fall snygga cliffhangers.

Böckerna om Sebastian Bergman bör definitivt läsas i ordningsföljd. Börja med Det fördolda som är den första boken. I den fjärde får du veta vad som är så speciellt med Billy.

Betyg: 4

Förlag:  Norstedts
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789113073194
Sidantal: 403

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt: Fjällgraven & Den stumma flickan

Bilden är lånad från Bokus

Hjorth & Rosenfeldts deckare är den typen där polisernas personlighet och privatliv spelar lika mycket roll som deckargåtorna. I centrum står Riksmordkommissionen där många av medlemmarna är lite kantiga, rentav osympatiska. Mest osympatisk av alla är kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Kort uttryckt: Bergman är en sexmissbrukande manipulativ skitstövel med ett känsloliv värdigt en psykopat.

I den tredje boken Fjällgraven kommer Bergman helt till sin rätt. Det är underbart med en så gräslig representant för den goda sidan. Jag älskar att hata honom. Och deckargåtan – en massgrav med sex personer hittas i svenska fjällen – är också bra. Inte revolutionerande men väl genomförd. Det mesta sitter på plats.

Bilden är lånad av Bokus

Uppföljaren Den stumma flickan är inte lika bra. Bergman får i uppdrag att förhöra en liten flicka som blivit vittne till mordet för en hel familj. Han involverar sig känslomässigt, blir snäll och omtänksam och nästan normal. Jag gillar det inte alls. Jag förstår om författarna tycker synd om Bergman (han har en väldigt tragisk bakgrund) och vill skapa ljus och glädje i hans liv. Men jag tycker Bergman är roligast som psykopat. Hans snedvridna personlighet och ständiga manipulationer piggar upp och sätter färg. Med honom som en slags good guy räcker deckargåtan i Den stumma flickan inte till.

Jag hoppas att Hjorth & Rosenfeldt lagt empatin åt sidan i nästa bok De underkända och låter Bergman göra det han gör bäst, att vara hemsk.

Böckerna om Sebastian Bergman och Riksmordkommissionen bör läsas i ordningsföljd.

Betyg: 4

Originaltitel: Fjällgraven
Förlag: Norstedts
Utgiven: juli 2013
ISBN: 9789113048222
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 3

Originaltitel: Den stumma flickan
Förlag: Norstedts
Utgiven: juni 2015
ISBN: 9789113060521
Sidantal: 442

Boken finns på Adlibris och Bokus.