William Gibson: Neuromancer-trilogin

Bilden är lånad från Modernista

Neuromancer-trilogin är en hisnande läsupplevelse. Jag är visserligen en tacksam publik eftersom jag är så svag för sci-fi, särskilt cyberpunk. Gibsons världsbygge är fantastiskt – fantasifullt, fängslande, dystopiskt och grymt – och i många avseenden profetiskt.

Men också svårgenomträngligt, särskilt för en nykomling. Särskilt i den första boken av trilogin, Neuromancer. Jag spenderar större delen av Neuromancer med att försöka fatta vad som händer. Gibson drämmer till med en drös cyberpunkvardagsföreteelser som är välkända för den som lever i den världen och som han aldrig förklarar. Det har väl med autenticitet att göra, Gibson vill inte förstöra illusionen av verklighet. Random författare av deckare eller feelgood förklarar inte ord och företeelser som ”kaffebryggare”, ”brustablett” och ”Spotifylista”. Snyggt grepp men samtidigt desorienterande till en början. När jag läst ut Neuromancer googlade jag en del på boken, fick en del förklaringar och och gjorde mig hemtam i Gibsonspace. När jag tar mig an Count Zero, som är den andra boken i trilogin, gick läsningen betydligt lättare.

Bortsett från det hisnande världsbygget är första boken Neuromancer i många avseenden en medelbok. Gibson överanstränger sig inte för att skapa nyanser och djup hos människorna han skildrar. Handlingen är rätt så spännande men inte mer. Och så var det hela grejen med att jag faktiskt inte riktigt fattar vad som händer. Jag ger boken 3 stjärnor i betyg.

Men sen blir det snabbt bättre. Det märks verkligen i den andra boken Count Zero hur Gibson utvecklats som författare och ännu bättre blir det i den avslutande boken Mona Lisa Overdrive. Jag ger 4 respektive 4,5 stjärnor i betyg. Ingen av böckerna kommer visserligen gå till historien för sina djuplodande personporträtt men jag ändå en helt annan känsla för människorna; jag bryr mig om dem. Jag oroar mig för vad som ska hända med dem. Och det är massor som händer. Både Count Zero och Mona Lisa Overdrive är spännande, bitvis mycket spännande. Handlingen växlar fram och tillbaka mellan några människor, vilket ger dynamik och driv. Samhällskritiken ligger och bubblar mellan raderna.

Och så är det som sagt hela grejen med Gibsons fantastiska världsbygge. Jag minns när jag såg The Matrix första gången, den där hisnande känslan. Jag får samma känsla av Neuromancer-trilogin, särskilt av Count Zero och Mona Lisa overdrive. Modernista gör en kulturell välgärning som ger ut alla tre böckerna i ett. Jag ger 4 stärnor för volymen i sin helhet.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Neuromancer, Count Zero, Mona Lisa Overdrive
Översättning: Hans Lindquist
Förlag: Modernista
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789178930821
Sidantal: 796

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Reeve: De vandrande städerna & Förrädarens guld

Bilderna är lånad från B Wahlströms

På tal om barn- och ungdomslitteratur som inte bör sättas i händerna på känsliga barn (eller vuxna för den delen) så förtjänar Philip Reeve ett alldeles särskilt omnämnande. Jag har läst de två första böckerna i hans serie The Mortal Engines och särskilt i den första boken De vandrande städerna tar Reeve livet av folk i en takt och omfattning som får George R R Martin att framstå som mjäkig. Jag vet ju att 2000-talets böcker för barn i nedre tonåringen inte riktigt är som böckerna för målgruppen i fråga när jag var barn och så vidare. Men ändå, en varning kan vara på sin plats. Mortal Engines är brutalaction för barn, med tonvikt på brutal. Här dödas det i parti och minut och människor råkar illa ut på många andra sätt också. Det här är ingen lycklig värld.

Det är också mycket bra böcker. Reeve målar upp en dystopisk framtid där städer bokstavligt talat drar världen runt i jakt på resurser och där stora starka stygga städer lika bokstavligt talat käkar upp mindre svaga städer. Det är en naturlig del av den kommunala utvecklingsläran som bokens unge hjälte Tom bekänner sig till. När De vandrande städerna börjar bor han i London, i rätt del av London (alltså de övre våningarna) och har ett hyfsat privilegierat och ganska tryggt liv. Men en dag får han se något han inte borde sett och allt raseras. Utkastad i ödemarken måste han lita till flickan Hester, bokens unga hjältinna som bara har hämnd i skallen.

De vandrande städerna är en spännande berättelse där det knappt blir en lugn stund och folk folk som sagt dör som flugor. Men trots all fokus på spänning och mer spänning hinner Reeve att med förhållandevis små medel bygga upp både karaktärer och världen de lever i. Världsbygget är intelligent om än lite förenklat, det märks att det är en bok för barn. Men science fiction får vara lite förenklad. De vandrande städerna är en fascinerande och emellanåt ganska omskakande berättelse som jag ger stjärnor i betyg.

I uppföljaren Förrädarens guld, fortsätter det i ungefär samma stil. Lite färre lik kanske, men ungefär lika mycket action. Världsbygget förfinas och vidareutvecklas. En hel rad intressanta karaktärer introduceras och personskildringarna fördjupas och problematiseras. Här finns människor att älska och människor att hata men de flesta är så där som människor är mest, komplicerade. Dessutom får jag lite Charles Dickens-vibbar över delar av persongalleriet, vilket är kul. Och intrigen är spännande. Det blir 4,5 stjärnor i betyg till Förrädarens guld.

Det finns två böcker till i serien Mortal Engines. Dem ser jag fram emot att läsa. Däremot vete sjutton om jag vill se filmen med samma namn. Den bygger på den första boken och kritiken är inte överväldigande om en säger så.

Betyg: 4 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: De vandrande städerna
Originaltitel: Mortal Engines
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789132207730
Sidantal: 357

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: Förrädarens guld
Originaltitel: Predator’s Gold
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: november 2018
ISBN: 9789132207754
Sidantal: 376

Boken finns på Adlibris och Bokus.