Margaret Atwood: Gileads döttrar

Bilden är lånad från Norstedts

Om inte Margaret Atwoods namn faktiskt stått på omslaget till Gileads döttrar hade jag trott att det handlat om fan fiction. Atwood är en av mina absoluta favoritförfattare med en flera riktigt, riktigt bra dystopier på sin meritlista. Tjänarinnans berättelse, förlagan till HBO:s tv-serie The Handmaid’s Tale är ett utmärkt exempel, en otäck berättelse om hur USA i en nära framtid förvandlats till en kvinnoförtryckande diktatur av värsta sort. Atmosfären i boken är så kvävande och så paranoid, utsattheten som beskrivs total. Det är inte den bästa bok jag läst – det finns ett och annat som framstår som utdaterat. Tekniken för surrogatmödraskap har ju gått framåt en del sedan 1980-talet om man säger så. Men Tjänarinnans berättelse är en bok som är väldigt svår att glömma.

Att säga att uppföljaren Gileads döttrar inte håller samma klass är väl årets understatement. Uppföljaren är en halvdålig sci-fi för unga vuxna. Och eftersom det är Atwoods namn som står på boken är det nästan så jag undrar om det är en spökskrivare som varit i farten. Det finns knappt ett spår av det som gör Atwoods övriga författarskap så outstanding. Personporträtten är platta och framställningen av Tant Lydia som en i grunden god tant med demokratiska böjelser faller på sin egen orimlighet. Skildringen av förtrycket i Gilead är visserligen intressant men saknar helt den skärpa och tyngd som annars utmärker Atwoods dystopier. Och även om handlingen är bitvis spännande så hjälper det inte när intrigen är ogenomtänkt och i grunden orimlig. Upplösningen är ju bara… Ja.

Jag förstår inte vad som hände. Kanske ville Atwood ge ett avslut till fansen av tv-serien. Kanske tänkte hon att de litterära ambitionerna då måste sänkas radikalt. Hur som helst är resultatet rätt sorgligt. Den som älskar Tjänarinnans berättelse kan utan vidare hoppa över Gileads döttrar och kolla på tv-serien i stället. HBO:s version av storyn är kanske inte heller så trovärdig men den har väldigt mycket atmosfär. Och den ger en tusan så mycket spännande förklaring av vad som hände efter att Offred klivit in i den där skåpbilen.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: The Testaments
Översättning: Inger Johansson
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2020
ISBN: 9789113098852
Sidantal: 442

Boken finns på Adlibris och Bokus.

William Gibson: Neuromancer-trilogin

Bilden är lånad från Modernista

Neuromancer-trilogin är en hisnande läsupplevelse. Jag är visserligen en tacksam publik eftersom jag är så svag för sci-fi, särskilt cyberpunk. Gibsons världsbygge är fantastiskt – fantasifullt, fängslande, dystopiskt och grymt – och i många avseenden profetiskt.

Men också svårgenomträngligt, särskilt för en nykomling. Särskilt i den första boken av trilogin, Neuromancer. Jag spenderar större delen av Neuromancer med att försöka fatta vad som händer. Gibson drämmer till med en drös cyberpunkvardagsföreteelser som är välkända för den som lever i den världen och som han aldrig förklarar. Det har väl med autenticitet att göra, Gibson vill inte förstöra illusionen av verklighet. Random författare av deckare eller feelgood förklarar inte ord och företeelser som ”kaffebryggare”, ”brustablett” och ”Spotifylista”. Snyggt grepp men samtidigt desorienterande till en början. När jag läst ut Neuromancer googlade jag en del på boken, fick en del förklaringar och och gjorde mig hemtam i Gibsonspace. När jag tar mig an Count Zero, som är den andra boken i trilogin, gick läsningen betydligt lättare.

Bortsett från det hisnande världsbygget är första boken Neuromancer i många avseenden en medelbok. Gibson överanstränger sig inte för att skapa nyanser och djup hos människorna han skildrar. Handlingen är rätt så spännande men inte mer. Och så var det hela grejen med att jag faktiskt inte riktigt fattar vad som händer. Jag ger boken 3 stjärnor i betyg.

Men sen blir det snabbt bättre. Det märks verkligen i den andra boken Count Zero hur Gibson utvecklats som författare och ännu bättre blir det i den avslutande boken Mona Lisa Overdrive. Jag ger 4 respektive 4,5 stjärnor i betyg. Ingen av böckerna kommer visserligen gå till historien för sina djuplodande personporträtt men jag ändå en helt annan känsla för människorna; jag bryr mig om dem. Jag oroar mig för vad som ska hända med dem. Och det är massor som händer. Både Count Zero och Mona Lisa Overdrive är spännande, bitvis mycket spännande. Handlingen växlar fram och tillbaka mellan några människor, vilket ger dynamik och driv. Samhällskritiken ligger och bubblar mellan raderna.

Och så är det som sagt hela grejen med Gibsons fantastiska världsbygge. Jag minns när jag såg The Matrix första gången, den där hisnande känslan. Jag får samma känsla av Neuromancer-trilogin, särskilt av Count Zero och Mona Lisa overdrive. Modernista gör en kulturell välgärning som ger ut alla tre böckerna i ett. Jag ger 4 stärnor för volymen i sin helhet.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Neuromancer, Count Zero, Mona Lisa Overdrive
Översättning: Hans Lindquist
Förlag: Modernista
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789178930821
Sidantal: 796

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip K. Dick: Mannen i det höga slottet

Bilden är lånad från Bakhåll

Mitt första möte med Philip K. Dick i litterär form utföll till allmän belåtenhet. Jag har ju sett flera ypperliga filmer baserade på hans böcker – Blade Runner, Minority Report, Total Recall (originalet med Schwarzenegger, ingen remake). Men jag hade ju inte läst något av honom. Jag var lite orolig för vad jag skulle tycka, har ju läst en och annan sci-fi-författare som byggt upp helt fantastiska världar, men vars litterära förmågor kanske varit si-så.

Men Philip K. Dick kunde verkligen skriva. Hans roman Mannen i det höga slottet har språket och känslan. Människorna är intressanta, författaren utrustar dem med djup och tvetydigheter och ambivalens. Och upplägget är avgjort underhållande. Mannen i det höga slottet utspelas i en alternativ verklighet där Japan och Tredje riket vann andra världskriget. Som lite av en nörd när det gäller andra världskriget och Tredje riket har jag väldigt roligt åt skildringen av diverse nazistiska höjdare och annat i den stilen. Och som många bra sci-fi-författare har Philip K. Dick något att säga om samtiden. Just kontrafaktisk historia har en alldeles särskild potential för samtidsanalys och samtidskritik. Många pluspoäng där alltså.

Det jag inte riktigt gillar med boken ligger mest på detaljnivå, det finns sånt som jag inte begriper och sånt jag tycker är orimligt. Och slutet är lite för öppet, ofärdigt på något sätt. Men annars är Mannen i det höga slottet en riktigt trevlig läsupplevelse. Bra efterord av Johan Frick var en oväntad bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Man in the High Castle
Översättning: Eva Gabrielsson
Förlag: Bakhåll
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789177424437
Sidantal: 252

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Margaret Atwood: Hjärtat stannar sist

Bilden är lånad från Norstedts

Margaret Atwood har skrivit flera riktigt bra dystopier. Hjärtat stannar sist är inte den vassaste men höjer sig ändå högt, högt över sci-fi-genomsnittet jag hittills läst. Ett hemlöst par får ett erbjudande de inte kan säga nej till – att delta i ett socialt experiment som kommer ge dem både bostad och försörjning. Men givetvis blir inget som de tänkt sig.

Atwood levererar en bitsk inblick i en nära framtid där samhället och marknaden gått ordentligt bananas. Hon visar insikt hur lätt det är för människor att bara följa med, att bli medlöpare, medansvariga. Och hon gör det i den Atwood-stil jag gillar bäst – elakt, ironiskt, roligt, förskräckande. Det här är satir på hög nivå. För det mesta. Ett tag går boken totalvilse i en tröttsam skildring av otrohetsaffärer med kinky sex och allmänt känslomässigt blaj. Och slutet känns tillrättalagt. Men ändå, ändå. Hjärtat stannar sist är en mycket uppfriskande läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Heart Goes Last
Översättning: Hjärtat stannar sist
Förlag: Norstedts
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789113085159
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.

M. R. Carey: Pojken på bron

Framsidan på M R Careys roman Pojken på bron

En av de bästa sci-fi-romaner jag läst är zombieromanen Flickan med gåvorna av M. R. Carey. Pojken på bron är nästan lika bra. Boken är en prequel som utspelas 10 år efter zombiekalypsen. Återigen kretsar handlingen kring ett utsatt barn, ett annorlunda barn. Denna gång är det en överintelligent pojke med någon form av autismspektrumdiagnos. Han och ett gäng vuxna ger sig ut på en livsfarlig expedition på jakt efter ett motgift mot zombiesjukan.

Pojken på bron är välskriven, spännande och sorglig. Inte riktigt lika spännande som Flickan med gåvorna, intrigen känns inte lika sammanhållen. Och det är något med de där halvzombieungarna som jag inte gillar. Men på det stora hela är det här en mycket bra bok, en sci-fi-roman utöver det vanliga.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Boy on the Bridge
Översättning: Johanna Svartström
Förlag: Ordfront Förlag
Utgiven: oktober 2017
ISBN: 9789170379864
Sidantal: 394

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: De öde landen & Magiker och glas

Framsidan på storpocketutgåvan av Stephen Kings roman De öde landen; bilden föreställer ett tåg
Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Bok tre och fyra i Stephen Kings jättefantasyepos Det mörka tornet avklarade. I De öde landen möter Roland och hans följeslagare en ondskefull björn, massa ondskefulla människor och ett ondskefullt tåg (det ska till Stephen King att få ett ondskefullt tåg att framstå som nåt som skulle kunna hända). Det finns sånt jag inte riktigt förstår och sånt som är fullständigt obegripligt men det bekymrar mig inte särskilt. De öde landen är spännande och medryckande, en mörk saga där ljusglimtarna framför allt består av följeslagarnas vänskap. Jag ger fyra och en halv stjärna i betyg.

Framsidan på storpocketutgåvan av Stephen Kings roman Magiker och glas; bilden föreställer en glaskula svävande ovanför en kullerstensgata

Uppföljaren Magiker och glas inleder mer än bra med skildringen av vad som händer med det vansinniga tåget. Men sen gör boken en rejäl dipp. Den övergår till en berättelse i berättelsen om några avgörande händelser i Rolands ungdom. Kanske hade jag gillat storyn bättre om författaren varit någon annan än Stephen King men det här är Stephen King. Då vill jag ha höga doser av spänning och mörker och känsla och framför allt vill jag ha fantasi. Men skildringen av Rolands stora ungdomsäventyr och hans första kärlek är anmärkningsvärt blek . Visst, det händer att spänningen stiger och det finns en del fantasifulla inslag men inte tillräckligt ofta och inte tillräckligt mycket. Jag ger Magiker och glas 2,5 stjärna i betyg. Hade det inte varit för inledningen om tåget hade kanske betyget sjunkit ytterligare.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Waste Lands
Svensk titel: De öde landen
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170868
Sidantal: 512

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Wizard and Glass
Svensk titel: Magiker och glas
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170875
Sidantal: 729

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Isaac Asimov: Preludium till Stiftelsen & Hari Seldon och Stiftelsen

Bilderna är lånade från Natur & Kultur

Preludium till Stiftelsen har det mesta av det jag saknade i Stiftelsetrilogin. När boken börjar har Hari Seldon precis hållit det berömda föredrag där han deklarerade att det borde gå att utveckla en vetenskaplig metod för att förutsäga framtiden. Kejsaren av Vintergatsimperiet blir naturligtvis nyfiken, kräver att få träffa Seldon och så drar äventyret igång. Och den här gången satsar Asimov verkligen på att bygga karaktärer och miljöer. De där galna kejsarna och lika galna krigsherrarna som jag efterlyste i min recension av Stiftelsetrilogin lyser visserligen med sin frånvaro. Kejsar Cleon med efterföljare är inga galaktiska Caligulor och de flesta i boken beter sig anmärkningsvärt normalt med tanke på omständigheterna. Men de är ändå intressanta och Seldons resor till olika delar av planeten Trantor väcker min fantasi. Och så är boken riktigt spännande på det där trevliga bladvändarsättet som jag tycker om hos den här typen av berättelse.

Uppföljaren Harri Seldon och Stiftelsen handlar om hur Seldon och hans forskarteam kämpar i motvind med att utveckla psykohistorien samtidigt som Vintergatsimperiet långsamt faller samman. Även om boken bjuder på intriger, action och äventyr så är handlingen långsammare och tonen lite sorgsen och vemodig. Boken har mer djup än Preludium till Stiftelsen men är samtidigt splittrad, ryckig. Jag tycker både bättre och sämre om Harri Seldon och Stiftelsen. Men framför allt känns det ledsamt att det här blev Asimovs sista roman.

Vad gäller språket är Asimov är inte direkt känd som den säkraste stilisten i universum men det duger bra. Och nog märks det att det gått några decennier mellan Stiftelsetrilogin och de här två böckerna. Språket är helt enkelt klart bättre. Antingen blev Asimov bättre på att formulera sig eller så blev förlaget bättre på att hitta bra översättare. Hursom är resultatet en positiv bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Prelude to Foundation
Titel på svenska: Preludium till Stiftelsen
Översättning: K G Johansson & Gunilla Dahlbom
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127051137
Sidantal: 394

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Forward the Foundation
Titel på svenska: Hari Seldon och Stiftelsen
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127066398
Sidantal: 390

Böckerna finns inte längre på Adlibris och Bokus. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sylvain Neuvel: Sovande jätter

Bilden är lånad från Brombergs

Ännu en sågning när jag ändå är igång, denna gång av Sylvain Neuvels sci-fi-roman Sovande jättar. Baksidestext och bokhandel använder ord som succéserie och nyskapande men jag tycker det här är direkt dåligt. Och det handlar inte om att jag ogillar genren. Tvärtom är jag väldigt förtjust i sci-fi. Jag tycker dessutom om böcker som är upplagda som utdrag ur dagböcker, bloggar och så vidare. I det här fallet handlar det om intervjuer. Max Brooks använde det greppet i Världskrig Z och resultatet blev riktigt bra.

Sovande jättar däremot är bara urtrist. Fantasilöst språk, alla intervjuobjekten låter likadana, författaren lyckas varken bygga ut karaktärer eller spänning. Dessutom funkar inte historien. En bra sci-fi-författare får berättelsen att verka rimlig och dessutom tänkvärd. Neuvel lyckas varken med det ena eller det andra och dessutom är han som sagt tråkig.

Sovande jättar är första boken i trilogin Themisfilerna. Som läget är nu har jag ingen lust att läsa uppföljaren Gudarna vaknar. Däremot skulle jag mycket väl kunna se tv-serien, om det nu kommer en tv-serie. Att usla böcker blivit bra filmatiseringar har ju hänt förr. Och sci-fi brukar vinna på att filmatiseras, om inte annat så för specialeffekternas skull.

Betyg: 1 stjärna
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Brombergs
Utgiven: januari 2019
ISBN: 9789178090402
Sidantal: 343

Boken finns på Adlibris och Bokus.



Dmitrij Gluchovskij: Metro 2034

Bilden är lånad från Coltso

Det var med vagnslaster av tvekan som jag tog mig an Metro 2034: Försvaret av Sevastopolskaja. Dmitrij Gluchovskijs debutroman Metro 2033: Den sista tillflykten var sådär. Fascinerande idé – det globala kärnvapenkriget har kommit och gått och en liten rest av mänskligheten har överlevt i Moskvas tunnelbana. Spännande miljöer – tunnlar under jorden är spännande. Och driften med 1900-talets totalitära ideologier var kul. Men det var en del annat jag retade mig på. Som seg inledning och närmast total avsaknad av kvinnor. Jag har svårt för författare som medvetet utesluter hälften av mänskligheten.

Och jag älskar att bli positivt överraskad. Metro 2034 är riktigt bra postapokalyps. Miljöerna, människorna (kvinnor inkluderade, tack så mycket), spänningen, återblickarna till den dagen, sorgen efter den värld som försvann, alla människor som dog. Okej, jag gillar inte allt men jag gillar det mesta. Jag är så sugen på den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Metro 2034
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Coltso
Utgiven: april 2012
ISBN: 9789186437664
Sidantal: 398

Boken finns på Adlibris och Bokus.