Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sylvain Neuvel: Sovande jätter

Bilden är lånad från Brombergs

Ännu en sågning när jag ändå är igång, denna gång av Sylvain Neuvels sci-fi-roman Sovande jättar. Baksidestext och bokhandel använder ord som succéserie och nyskapande men jag tycker det här är direkt dåligt. Och det handlar inte om att jag ogillar genren. Tvärtom är jag väldigt förtjust i sci-fi. Jag tycker dessutom om böcker som är upplagda som utdrag ur dagböcker, bloggar och så vidare. I det här fallet handlar det om intervjuer. Max Brooks använde det greppet i Världskrig Z och resultatet blev riktigt bra.

Sovande jättar däremot är bara urtrist. Fantasilöst språk, alla intervjuobjekten låter likadana, författaren lyckas varken bygga ut karaktärer eller spänning. Dessutom funkar inte historien. En bra sci-fi-författare får berättelsen att verka rimlig och dessutom tänkvärd. Neuvel lyckas varken med det ena eller det andra och dessutom är han som sagt tråkig.

Sovande jättar är första boken i trilogin Themisfilerna. Som läget är nu har jag ingen lust att läsa uppföljaren Gudarna vaknar. Däremot skulle jag mycket väl kunna se tv-serien, om det nu kommer en tv-serie. Att usla böcker blivit bra filmatiseringar har ju hänt förr. Och sci-fi brukar vinna på att filmatiseras, om inte annat så för specialeffekternas skull.

Betyg: 1 stjärna
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Brombergs
Utgiven: januari 2019
ISBN: 9789178090402
Sidantal: 343

Boken finns på Adlibris och Bokus.



Dmitrij Gluchovskij: Metro 2034

Bilden är lånad från Coltso

Det var med vagnslaster av tvekan som jag tog mig an Metro 2034: Försvaret av Sevastopolskaja. Dmitrij Gluchovskijs debutroman Metro 2033: Den sista tillflykten var sådär. Fascinerande idé – det globala kärnvapenkriget har kommit och gått och en liten rest av mänskligheten har överlevt i Moskvas tunnelbana. Spännande miljöer – tunnlar under jorden är spännande. Och driften med 1900-talets totalitära ideologier var kul. Men det var en del annat jag retade mig på. Som seg inledning och närmast total avsaknad av kvinnor. Jag har svårt för författare som medvetet utesluter hälften av mänskligheten.

Och jag älskar att bli positivt överraskad. Metro 2034 är riktigt bra postapokalyps. Miljöerna, människorna (kvinnor inkluderade, tack så mycket), spänningen, återblickarna till den dagen, sorgen efter den värld som försvann, alla människor som dog. Okej, jag gillar inte allt men jag gillar det mesta. Jag är så sugen på den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Metro 2034
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Coltso
Utgiven: april 2012
ISBN: 9789186437664
Sidantal: 398

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Boel Bermann: Den nya människan

Bilden är lånad av Southside Stories

Om jag inte minns fel var Boel Bermanns sci-fi-debut Den nya människan en snackis på svenska bokbloggar för några år sedan. Först nu har jag läst den och jag är glad att jag äntligen fått det gjort. Det är en bra bok. Bermanns språk har driv (att skriva i presens har ofta den effekten) och berättelsen är spännande och emellanåt genuint otäck. Hennes sätt att beskriva de nya barnen får mig att aldrig vilja gå i närheten av en unge igen. Snacka om att få den biologiska klockan att tvärdö.

Det finns sånt i berättelsen som jag tycker är ologiskt, men allt behöver inte vara superlogiskt i en sci-fi-roman. Huvudsaken är att författaren lyckas framställa alltihop som trovärdigt och det gör Bermann, för det mesta. Det är först mot slutet, när huvudpersonen hänger på nattklubbar i Berlin och hänger sig åt tillfälliga förbindelser, som jag tycker att storyn tappar en del. Det känns påklistrat, klyschigt, som något jag väntat mig i en halvbra YA-roman och det tillför ingenting.

Men bortsett från det är Den nya människan en mycket givande läsupplevelse. Den höjer sig över mängden. Jag hoppas det kommer mer från Bermann.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789187049569
Sidantal: 207

Boken finns på Adlibris och Bokus