Fiona Cummins: Skallra

Bilden är lånad från Modernista

Fiona Cummins debutthriller Skallra har ett bra anslag men når inte ända fram. Ännu en sån där bok som går vilse på vägen.

Ingredienserna är bra. En mördare med ett mycket udda samlarintresse. En liten pojke med en sällsynt och farlig sjukdom som innebär att kroppen förkalkas och deformeras. Ett dysfunktionellt föräldrapar. En liten flicka som försvinner. Och så lite övernaturligheter på det.

Det låter som något Mo Hayder kunnat skriva eller kanske Sharon Bolton. Men Cummins når inte upp till riktigt samma klass. Hon är för rörig, för splittrad. Tar upp sånt som är totalirrelevant. Jag menar, inte sjutton bryr jag mig om en kvinnlig polis biologiska klocka, inte när det finns en seriemördare att jaga.

Seriemördaren ja. Det är ju inget nytt att deckarvärlden är full av vrickade mördare men den här killen är bara för mycket, för osannolik.

Nu låter jag alldeles vansinnigt negativ men bokens dåliga sidor är inte så dåliga att det blir oläsbart. Och det finns mycket som är riktigt bra. Det är en ganska läskig historia. Skildringen av de bägge barnen, deras utsatthet och deras rädslor, är mer än bra. Föräldrarna är också läsvärda. Och framför allt – Cummins hivar in en del satir och humor som piggar upp ordentligt.

Jag kommer läsa uppföljaren Samlaren, när den kommer i pocket.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Rattle
Översättning: Jan Järnebrand
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177819356
Sidantal: 431

Boken finns på Adlibris och Bokus.