Lisa Bjurwald: Tills bara aska återstår

Framsidan till pocketutgåvan av Lisa Bjurwalds roman Tills bara aska återstår
Bilden är lånad från Pocketförlaget

Nej. Lisa Bjurwalds skönlitterära debut Tills bara aska återstår är verkligen inte bra. Ämnet är viktigt, språket har potential och emellanåt visar Bjurwall prov på både humor och ironisk distans. Och huvudpersonen Rebecka skulle kunna bli en karaktär att gilla. Hennes snofsiga bakgrund, hennes inställning till livet i största allmänhet, till och med hennes övertygelse om att allt utanför 08-land är obygd och avfolkning och allmänt elände är rätt underhållande.

Men i övrigt har jag inget positivt att säga om romanen. Upplägget är rörigt och smärtsamt inkonsekvent. Det finns ingen intrig. Seriöst, det finns ingen intrig, Bjurwald staplar bara händelser på varandra. Hon gör knappt nånting för att bygga upp spänningen. Att beskriva vidrighet efter vidrighet räcker inte. Svaren på mysteriet avslöjas utan finess.

Men det värsta är den låga trovärdigheten. Det som beskrivs i boken har verklighetsbakgrund och ett syfte med boken är ju att skapa opinion. Men då måste ju läsaren tro på det som skrivs. Skildringen måste vara någorlunda realistisk. I stället har Bjurwald skapat en hittepåavdelning med långtgående och oklara befogenheter. Polisutredningen är ingen polisutredning utan en enmansshow utan sans och balans. Och dessutom slänger författaren in en del mycket spekulativa inslag som inte har med historien att göra och som bara distraherar. När det avslöjas vad Rebecka såg i stallet den där gången är botten nådd. Jag menar inte att Bjurwald ska bli en blåkopia på Katarina Wennstam men någon måtta får det vara.

Jag tror att Tills bara aska återstår hade kunnat bli en bra roman. Det finns en bra grund – viktigt ämne, en huvudrollsinnehavare som hade kunnat vara intressant, ett språk med potential. Bjurwald är journalist och har flera reportageböcker på sitt CV, nog borde hon kunna bättre än så här! Förlaget borde ha skickat tillbaka manuskriptet till henne med förslag på ombearbetningar. Som det är nu är romanen mest ett löfte som inte uppfyllts.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: mars 2017
ISBN 9789175792224
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ken Follett: Evighetens rand

Framsidan på pocketupplagan av Ken Folletts roman Evighetens rand
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ken Folletts cementblock Evighetens rand visade sig vara ett bra sällskap på semesterresan söderöver. Den är på drygt 1 000 sidor så den räcker ett tag. Vilket var bra eftersom jag på en vecka tillbringade ett drygt dygn på en eller annan buss. Förr eller senare tröttnar jag ju på att titta ut på landskapet och då var det bra med en tjock bok. Och Evighetens rand är väldigt lättläst. Det är den tredje och avslutande delen i trilogin Århundradet och trots att det var evigheter sen jag läste de tidigare delarna och i princip glömt allt hade jag inga problem med att komma in i handlingen. Follett är helt enkelt överpedagogisk. Trots att boken innehåller en myriad människor (av vilka de flesta är släkt med varandra) och hoppar hit och dit över kontinenterna är det svårt att gå vilse i texten. Kubakrisen, medborgarrättsrörelsen i USA, Berlinmuren, Summer of Love – allt blir begripligt och allt hänger samman. De stora historiska skeendena levandegörs genom beskrivningen av individerna. De stora historiska skeendena blir vardag.

På minuskontot står de vattenpölsgrunda personporträtten. Människorna är väldigt okomplicerade och väldigt förutsägbara. Synen på könen är i vissa avseenden mossig. Flickor och kvinnor är nästan alltid sexiga, männen är det med något undantag aldrig. Pojkarna och männen tänker ofta på sex och sexskildringarna är många, taffliga och tröttsamma.

Men de lätt stereotypa kvinnobilderna är lättare att stå ut med eftersom Folletts kvinnor är allt annat än dekorativa mähän. Nästan alla flickor och kvinnor i boken är påtagligt företagsamma och kompetenta och målmedvetna och många av dem blir ytterst framgångsrika yrkeskvinnor.

Sammanfattningsvis är Evighetens rand en lättillgänglig och underhållande historielektion om en spännande epok i vår moderna historia. Om en har tid över och inte lägger för stor vikt vid djup och problematisering och språkligt nydanande är den en riktigt trevlig bekantskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Edge of Eternity
Översättning: Peter Samuelsson & Lena Karlin
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2015
ISBN 9789174295177
Sidantal: 1035

Boken finns på Adlibris.

Colson Whitehead: Den underjordiska järnvägen

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Colson Whiteheads roman Den underjordiska järnvägen. Den utspelas i början av 1800-talet och i centrum för berättelsen är en en tonårsflicka som flyr från slaveriet i den amerikanska Södern. Och det är bara att konstatera: Whitehead skriver suveränt. Texten vibrerar av känsla och spänning och raseri, alltihop återhållsamt och effektivt skildrat.

Men, om det finns ett stort men: det här är en historisk roman som inte är så historisk. Den underjordiska järnvägen tolkas i Whiteheads tappning helt bokstavligt: vi snackar järnvägsspår och tåg och tågförare, ja rubbet, i ett nätverk av tunnlar under marken. Och författaren plockat skeenden och företeelser från flera epoker, både från slaveriets dagar och 1900-talet. alltihop placerar han i början av 18o0-talet.

Är det genialiskt eller bara irriterande? Jag är ju så noga med historisk korrekthet. Whitehead lyckas inte riktigt övertyga mig om att hans framfart med historiska fakta är berättigad.

Efter lite funderande landar jag på att Whieheads grepp är både genialisk och irriterande och ger 4 stjärnor i betyg.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Underground Railroad
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2018
ISBN: 9789174297010
Sidantal: 317

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Grå

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om böcker, vardag, vad som helst som kan associeras till färgen grå. Jag gör det enkelt för mig. Jag går på böckernas omslag. Här är min trio – grå på ytan, allt annat än grå till innehållet.

Bilden är lånad från Celanders förlag

Chris Abanis roman Graceland handlar om Elvis som 1983 bor i ett slumområde i Lagos med sin alkoholiserade pappa. Envis, i grunden optimistisk och med siktet ställt på en bättre tillvaro manövrerar han genom en många gånger mycket svår tillvaro där våld och korruption är legio. Uppriktigt, engagerande och med en bistert torr humor som nästan inte märks skildrar Abani en ung kille som inte tappar greppet. Och en pappa som gör just det. Och massa andra människor som kommer stanna länge i mitt minne. Det här är en många gånger grym skildring, men det är inte en eländesskildring. Ska du bara läsa en bok till i år, välj den här. Välj den hursomhelst.

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Också Swede Hollow av Ola Larsmo skildrar livet i slummen. I det här fallet en kåkstad bosatt av svenska immigranter i USA på 1800-talet. Och inte heller det här är en eländesskildring utan en beskrivning av människor som gör vad de kan för att överleva och för att skapa sig ett bättre liv. På gott och ont. Varning dock för det hjärtskärande slutet, en näsduk kan komma väl till pass. Swede Hollow är en historisk plats, idag dock borta.

Bilden är lånad från Thorén & Lindskog

Uwe Timms skildring I skuggan av min bror beskriver en författare som söker efter svar. Timms storebror anslöt sig under andra världskriget frivilligt till Waffen-SS och dog i öst. Timm frågar sig varför. Det är också en lågmäld uppgörelse med fadern och dennes förfelade liv och alla tyskar som efter kriget menade att de inte hade del i vad som hände under Tredje riket. Sorgesamt och drabbande.

 

Arnaldur Indridason: Vinterstaden

Det är den varmaste sommaren på åratal – så vad passar då bättre än att kyla av mig med en karg isländsk deckare? Jag är ju svag för sådana kontraster…

Mellan höghusen i en betongförort i Reykjavik hittas en liten pojke misshandlad och ihjälfrusen.

Han hette Elias, var tio år och med thailändskt påbrå. Är barnmordet ett utslag av den ökade rasismen? Den melankoliske kriminalkommissarie Erlendur får ett tufft uppdrag att leta bland människors hat och mörka hemligheter för att försöka reda ut vad som hände pojken som ville bli dinosaurieexpert.

Som vanligt skriver Indridason med hjärtat för de svagaste, de ensamma och ledsna. Vinterstaden är en välskriven och melankolisk deckare som sätter fingret på ett av vår tids stora problem: den ökade rasismen i en allt mer globaliserad värld. En värld där så många känner att de inte är delaktiga. Och där rädslan att inte förstå och kunna hävda sig får våldsamma och främlingsfientliga människor att ta sig allt större rum och rättigheter runt om på vår jord. Så ock på Island.

Det här är en på många sätt en sorgsen historia som inte riktig passade som lättsam läsning i solgasset. Men som är klart läsvärd och viktig just nu.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Vetrarborgin
Översättning: Ylva Hellerud
Förlag: Norstedts
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789113077093
Sidantal: 302

Pocketupplagan är tillfälligt slut i näthandeln. Däremot hittar du den som e-bok både på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Starka känslor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller och/eller väcker starka känslor hos oss som läsare. Här är en trio som fick mig att känna väldigt mycket.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod handlar om två barn som bor i en gammal husvagn under en bro som går över en flod. Ibland kommer en kvinna med mat till dem men i övrigt får de klara sig själva. Sparsmakat, sorgesamt och upprörande om barn i absolut utsatthet. Skildringen av barnens verklighetsflykt genom leken är något av det starkaste jag läst på senare år. Plus i kanten för att floden och bron och staden som ligger där på andra sidan bron har vissa likheter med min hemstad Göteborg.

Också i Never let me go av Kazuo Ishiguro handlar det om utsatta barn, denna gång i en inte allt för avlägsen framtid. Ännu en sparsmakad, sorgesam och upprörande bok av den typen som stannar kvar i åratal. Det har hänt att jag önskat att jag aldrig läst den, så sorglig tycker jag att den är.

Robert Harris roman En officer och spion är en helt annan typ av bok, en historisk thriller baserad på verkliga händelser. Alfred Dreyfus var en fransk-judiske officer som år 1894 dömdes för landsförräderi och skeppades iväg till Djävulsön. Problemet var att Dreyfus var oskyldig. Boken skildrar kampen för att få Dreyfus frigiven. Välskrivet och initierat om antisemitism, korruption och rättsröta och om hur lätt det är att krossa en människa. Det här är en bok som gör mig riktigt förbannad på världen.

 

 

 

Ayana Mathis: Hatties liv

Bilden är lånad av Brombergs

Ibland fattar jag inte hur folk resonerar när de beslutar vilken titel en översatt roman ska få. Ayana Mathis debutroman The Twelve Tribes of Hattie har på svenska blivit Hatties liv. Det blev så fel. Det här är inte en livsberättelse. Berättelsens röda tråd är visserligen Hattie, en färgad kvinna i Philadelphia som gifter sig som mycket ung. Men boken är en räcka nedslag hos Hatties barn och ett barnbarn, korta glimtar av deras liv vid en speciell tidpunkt. Det är en ganska mörk skildring om olyckliga människor som var och en har sin särskilda anledning att känna sig miserabel. Först i en av de sista berättelserna ges hopp om en ljusning.

Allt är mycket fragmentariskt och för det mesta ges inga avslut. Jag får själv fundera på hur det går för människorna utanför boken. Jag föredrar att hoppas det ordnar sig för dem till slut.

Ayana Mathis har ett mycket fint språk och boken är mycket läsvärd. Varning dock för ett splittrat utförande. Mathis borde ha knutit ihop säcken bättre.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Twelve Tribes of Hattie
Översättning: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 2014
ISBN: 9789173375740
Sidantal: 343

Den tryckta upplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Tematrio – Pojkar

Ny vecka, ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om pojkar. Här är min trio.

I Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika vinner nazistsympisören Charles Lindbergh det amerikanska presidentvalet år 1940, vilket får stora konsekvenser både inrikes- och utrikespolitiskt. I centrum för berättelsen står en liten judisk pojke, 7 år gammal när Lindbergh tar över. Han både förstår och inte förstår när livet blir allt svårare för hans familj. En mångordig men ändå effektivt berättad skildring av hur snett det kunde ha gått om USA fått en annan president den där gången. Alternativhistoria när den är som bäst.

Alain Mabanckous roman I morgon fyller jag tjugo handlar om Michel som växer upp i 70-talets Kongo. Välskrivet, vasst och intelligent om en värld både nära och långt borta, och då talar jag inte bara geografi. Mabanckous har en speciell berättarstil som tilltalar mig enormt, det förvånar mig inte att han räknas till en av Frankrikes främsta författare. Glädjande nog finns det åtminstone tre böcker till i svensk översättning.

I Flugornas herre av William Goldings strandsätts ett gäng pojkar på en öde ö i Söderhavet. Det går inte så bra när de försöker ordna upp tillvaron utan vuxna. Tunn men effektivt berättad roman som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon

Bilden är lånad från Natur & Kultur
När jag var barn läste jag Katarina Taikons böcker om Katitzi, om och om igen. Jag älskade dem. Vad jag aldrig förstod var att Taikon inte bara var en barnboksförfattare. Under många år var hon en av Sveriges viktigaste förkämpar för mänskliga rättigheter. Hon och systern Rosa slogs för att romerna skulle släppas in i folkhemmet. Det var i frustration över att kampen inte gav resultat snabbt nog som hon började skriva sina självbiografiska romaner om Katitzi.

Det var först när jag såg Lawen Mohtadis film Taikon för ett par år sedan som jag förstod bredden i Katarina Taikons liv och verk. Nu har jag äntligen läst Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon.

Det är berättelsen om en kvinna som trots att hon tillhörde en mycket utsatt grupp och trots en trasig barndom fick chansen att skapa ett liv på sina egna villkor. Hon blev som 16-åring upptäckt av filmaren Arne Sucksdorff, umgicks med skådespelare och konstnärer, skaffade sig en utbildning, blev egenföretagare. Och hon blev som sagt en ivrig förkämpe för att romerna skulle få samma rättigheter som alla andra i Sverige.

Den dag jag blir fri är tunn, knappt 200 sidor, men ändå full av fakta. Researchen känns gedigen, Mohtadi har koll på ämnet och när hon inte har koll avhåller hon sig från spekulerationer. Språket är kortfattat och tydligt och lättillgängligt.

Jag hade vela få en bättre översikt över romernas svenska historia men bortsett från det är jag mycket nöjd med boken.

Betyg: 4,5

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789127142244
Sidantal: 197

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Susan Faludi: Mörkrummet

Bilden är lånad av Leopard Förlag

2004 fick journalisten och författaren Susan Faludi ett samtal från sin far där han berättade att han bytt kön. Genom åren hade denne man bytt namn, nationalitet och religion. Och nu som 80-åring även kön. Från Steven till Stefanie. En gång hade han hetat Istavan. En människa med många namn som Susan aldrig egentligen känt eller ens tyckt om. Barndomen präglades av faderns patriarkaliska övergrepp på familjen.

Denne machoman med våldet och hotet som sin följeslagare ville nu byta sida. Och han ville att Susan, hans dotter skulle berätta hans historia. Men det visade sig vara svårt att skriva om en människa vars liv präglats av lögner och halvsanningar.

Susan fader föddes i Ungern i en högborgerlig judisk familj. En sargad olycklig familj omgiven av makt och lyx men som splittrades under andra världskriget och aldrig mer hämtade sig.

Susan försöker förstå sin far genom släktforskning, genom ett Ungern och Europa då och som nu, genom fascistiska paroller och nationalistiska gränsdragningar. Genom att söka sin identitet och förträngda judiska rötter. Genom könsroller och livstider. Susan Faludis skrivande har präglats av feminismen, av att söka upp de hatiska männen, de våldsamma männen. Som hennes far. Hennes far som nu gestaltar en kvinna som hämtad från de patriarkala högermännens polariserade syn på kvinnlighet. Stefani vinglar runt i paljetter på höga klackar och letar sin kvinnliga identitet genom den pornografiska sexualiteten, samtidigt som hon fortsätter styra sin omgivning med järnhand.

Mörkrummet är en fascinerande berättelse om kön och sökandet efter identitet. Om vår tids historia. Som just nu håller på att upprepa sig. Om Ungerns historia så fylld av jämmer och högmod. Om judarnas uppgång och fall i Östeuropa.

Många tankar och känslor virvlar inom mig både när jag läser boken och så här några dagar senare. De skulle behöva en massa ord  till för reda ut, så jag avstår här och nu. Detta är en bok värdig en bokcirkel på jakt efter sin egen historia och  förståelse. Här finns mycket mycket att fundera och samtala om… Hur blev jag jag? Och när?

Originaltitel: In the Darkroom
Översättning: Emeli André
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789173437097
Sidantal: 367

Boken finns på Adlibris och Bokus.