Tematrio – Starka känslor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller och/eller väcker starka känslor hos oss som läsare. Här är en trio som fick mig att känna väldigt mycket.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod handlar om två barn som bor i en gammal husvagn under en bro som går över en flod. Ibland kommer en kvinna med mat till dem men i övrigt får de klara sig själva. Sparsmakat, sorgesamt och upprörande om barn i absolut utsatthet. Skildringen av barnens verklighetsflykt genom leken är något av det starkaste jag läst på senare år. Plus i kanten för att floden och bron och staden som ligger där på andra sidan bron har vissa likheter med min hemstad Göteborg.

Också i Never let me go av Kazuo Ishiguro handlar det om utsatta barn, denna gång i en inte allt för avlägsen framtid. Ännu en sparsmakad, sorgesam och upprörande bok av den typen som stannar kvar i åratal. Det har hänt att jag önskat att jag aldrig läst den, så sorglig tycker jag att den är.

Robert Harris roman En officer och spion är en helt annan typ av bok, en historisk thriller baserad på verkliga händelser. Alfred Dreyfus var en fransk-judiske officer som år 1894 dömdes för landsförräderi och skeppades iväg till Djävulsön. Problemet var att Dreyfus var oskyldig. Boken skildrar kampen för att få Dreyfus frigiven. Välskrivet och initierat om antisemitism, korruption och rättsröta och om hur lätt det är att krossa en människa. Det här är en bok som gör mig riktigt förbannad på världen.

 

 

 

Ayana Mathis: Hatties liv

Bilden är lånad av Brombergs

Ibland fattar jag inte hur folk resonerar när de beslutar vilken titel en översatt roman ska få. Ayana Mathis debutroman The Twelve Tribes of Hattie har på svenska blivit Hatties liv. Det blev så fel. Det här är inte en livsberättelse. Berättelsens röda tråd är visserligen Hattie, en färgad kvinna i Philadelphia som gifter sig som mycket ung. Men boken är en räcka nedslag hos Hatties barn och ett barnbarn, korta glimtar av deras liv vid en speciell tidpunkt. Det är en ganska mörk skildring om olyckliga människor som var och en har sin särskilda anledning att känna sig miserabel. Först i en av de sista berättelserna ges hopp om en ljusning.

Allt är mycket fragmentariskt och för det mesta ges inga avslut. Jag får själv fundera på hur det går för människorna utanför boken. Jag föredrar att hoppas det ordnar sig för dem till slut.

Ayana Mathis har ett mycket fint språk och boken är mycket läsvärd. Varning dock för ett splittrat utförande. Mathis borde ha knutit ihop säcken bättre.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Twelve Tribes of Hattie
Översättning: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 2014
ISBN: 9789173375740
Sidantal: 343

Den tryckta upplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Tematrio – Pojkar

Ny vecka, ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om pojkar. Här är min trio.

I Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika vinner nazistsympisören Charles Lindbergh det amerikanska presidentvalet år 1940, vilket får stora konsekvenser både inrikes- och utrikespolitiskt. I centrum för berättelsen står en liten judisk pojke, 7 år gammal när Lindbergh tar över. Han både förstår och inte förstår när livet blir allt svårare för hans familj. En mångordig men ändå effektivt berättad skildring av hur snett det kunde ha gått om USA fått en annan president den där gången. Alternativhistoria när den är som bäst.

Alain Mabanckous roman I morgon fyller jag tjugo handlar om Michel som växer upp i 70-talets Kongo. Välskrivet, vasst och intelligent om en värld både nära och långt borta, och då talar jag inte bara geografi. Mabanckous har en speciell berättarstil som tilltalar mig enormt, det förvånar mig inte att han räknas till en av Frankrikes främsta författare. Glädjande nog finns det åtminstone tre böcker till i svensk översättning.

I Flugornas herre av William Goldings strandsätts ett gäng pojkar på en öde ö i Söderhavet. Det går inte så bra när de försöker ordna upp tillvaron utan vuxna. Tunn men effektivt berättad roman som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon

Bilden är lånad från Natur & Kultur
När jag var barn läste jag Katarina Taikons böcker om Katitzi, om och om igen. Jag älskade dem. Vad jag aldrig förstod var att Taikon inte bara var en barnboksförfattare. Under många år var hon en av Sveriges viktigaste förkämpar för mänskliga rättigheter. Hon och systern Rosa slogs för att romerna skulle släppas in i folkhemmet. Det var i frustration över att kampen inte gav resultat snabbt nog som hon började skriva sina självbiografiska romaner om Katitzi.

Det var först när jag såg Lawen Mohtadis film Taikon för ett par år sedan som jag förstod bredden i Katarina Taikons liv och verk. Nu har jag äntligen läst Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon.

Det är berättelsen om en kvinna som trots att hon tillhörde en mycket utsatt grupp och trots en trasig barndom fick chansen att skapa ett liv på sina egna villkor. Hon blev som 16-åring upptäckt av filmaren Arne Sucksdorff, umgicks med skådespelare och konstnärer, skaffade sig en utbildning, blev egenföretagare. Och hon blev som sagt en ivrig förkämpe för att romerna skulle få samma rättigheter som alla andra i Sverige.

Den dag jag blir fri är tunn, knappt 200 sidor, men ändå full av fakta. Researchen känns gedigen, Mohtadi har koll på ämnet och när hon inte har koll avhåller hon sig från spekulerationer. Språket är kortfattat och tydligt och lättillgängligt.

Jag hade vela få en bättre översikt över romernas svenska historia men bortsett från det är jag mycket nöjd med boken.

Betyg: 4,5

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789127142244
Sidantal: 197

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Susan Faludi: Mörkrummet

Bilden är lånad av Leopard Förlag

2004 fick journalisten och författaren Susan Faludi ett samtal från sin far där han berättade att han bytt kön. Genom åren hade denne man bytt namn, nationalitet och religion. Och nu som 80-åring även kön. Från Steven till Stefanie. En gång hade han hetat Istavan. En människa med många namn som Susan aldrig egentligen känt eller ens tyckt om. Barndomen präglades av faderns patriarkaliska övergrepp på familjen.

Denne machoman med våldet och hotet som sin följeslagare ville nu byta sida. Och han ville att Susan, hans dotter skulle berätta hans historia. Men det visade sig vara svårt att skriva om en människa vars liv präglats av lögner och halvsanningar.

Susan fader föddes i Ungern i en högborgerlig judisk familj. En sargad olycklig familj omgiven av makt och lyx men som splittrades under andra världskriget och aldrig mer hämtade sig.

Susan försöker förstå sin far genom släktforskning, genom ett Ungern och Europa då och som nu, genom fascistiska paroller och nationalistiska gränsdragningar. Genom att söka sin identitet och förträngda judiska rötter. Genom könsroller och livstider. Susan Faludis skrivande har präglats av feminismen, av att söka upp de hatiska männen, de våldsamma männen. Som hennes far. Hennes far som nu gestaltar en kvinna som hämtad från de patriarkala högermännens polariserade syn på kvinnlighet. Stefani vinglar runt i paljetter på höga klackar och letar sin kvinnliga identitet genom den pornografiska sexualiteten, samtidigt som hon fortsätter styra sin omgivning med järnhand.

Mörkrummet är en fascinerande berättelse om kön och sökandet efter identitet. Om vår tids historia. Som just nu håller på att upprepa sig. Om Ungerns historia så fylld av jämmer och högmod. Om judarnas uppgång och fall i Östeuropa.

Många tankar och känslor virvlar inom mig både när jag läser boken och så här några dagar senare. De skulle behöva en massa ord  till för reda ut, så jag avstår här och nu. Detta är en bok värdig en bokcirkel på jakt efter sin egen historia och  förståelse. Här finns mycket mycket att fundera och samtala om… Hur blev jag jag? Och när?

Originaltitel: In the Darkroom
Översättning: Emeli André
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789173437097
Sidantal: 367

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin

Bilden är lånad från Bokus

Det här är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Jag var beredd att bli förälskad i Susan Abulhawas debutroman Morgon i Jenin. Släktkrönikor kan vara fantastiska. Den här handlar dessutom om en högaktuell konflikt som jag vet alldeles för lite om. Det är inte så konstigt att jag var nyfiken på boken.

Men tyvärr, ingen förälskelse den här gången. Abulhawas försök att skildra hela den palestinska tragedin genom en familj är spretig, ofokuserad och emellanåt tillrättalagt osannolik. Hon borde valt ut, skalat av och kokat ner. Hon borde tänkt över intrigen.

Och hon borde ha skrivit om och skrivit om. Hon har språket i sig, då och då glimtar texten till. Men bara ibland. Jag förstår att Abulhawa är förbannad, att hon vill berätta en tragisk och upprörande historia. Men hon tar i för mycket, hon tenderar att slå över i sentimentalitet och övertydlighet. Jag föredrar ett återhållsamt språk.

Samtidigt finns det något sympatiskt i framställningen. Ja, Abulhawa är förbannad och upprörd, men hon är inte blind. Hon förstår vidden av Förintelsen och vad den gjorde med överlevarna. Hon inser de europeiska judarnas tragedi och dess konsekvenser för palestinierna. Och hon tror väl egentligen på försoning, på något sätt.

Men framför allt vill hon att världen ska lyssna och därför skrev hon en roman. Och ämnet är som sagt högaktuellt. I en konflikt av den här typen är det viktigt att försöka förstå vad som driver människor. Jag är ganska nyfiken på Abulhawas andra bok Det blå mellan himmel och hav.

Tack Norstedts för recensionsexemplaret!

Betyg: 2

Originaltitel: Mornings in Jenin
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: september 2011
ISBN: 9789113035666
Sidantal: 383

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hett i hyllan #3 Hatties liv av Ayana Mathis

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika kör veckans Hett i hyllan. Här är mitt bidrag.

Ayana Mathis roman Hatties liv hittade jag i min lokala bokhandel för ett par år sen. Jag förälskade mig i omslaget och baksidestexten verkade också lovande. Den beskriver hur femtonåriga Hattie flyttar från den amerikanska Södern till Philadelphia. Hon möter samma rasism som i Söder och hennes äktenskap blir en besvikelse; ensam får hon ta hand om en stor familj. Boken är enligt baksidestexten ”ett gripande och starkt porträtt av en kämpande kvinna”. Handlingen utspelas på 1900-talet.

Stark kvinna, familjeskildring, historia – allt det där tycker jag är spännande. Det var ganska givet att Hatties liv fick följa med mig hem.

Och sen dess har den stått där i bokhyllan, oläst. Jag har dragit mig för att läsa. Ämnet verkar ju lite deppigt. Jag drar mig ofta för böcker som verkar tunga och svåra (om det inte handlar om deckare), jag köper dem och sen får de stå och samla damm hur länge som helst.

Jag hoppas att Hatties liv blir en av de hyllvärmare som jag faktiskt läser i år.