Yrsa Sigurdardóttir: Arvet

Bilden är lånad från HarperCollins Nordic

Ännu en rätt ljum läsupplevelse av en författare jag väntade mer av. Arvet är Yrsa Sigurdardóttirs första deckare om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja. Öppnar starkt med en återblick till 1987 då tre små barn omhändertas. Sen direkt till 2015 där det fortsätter lika starkt ett litet tag. Och sen går det i stå på något sätt. Polisjakten på vem det nu är som begår bestialiska mord i lilla Reykjavík är tam. Inte så att själva deckargåtan saknar spänning, tvärtom. Det finns en del genuint otäcka scener och upplösningen är snygg. Men det är något som saknas. Det finns ingen dynamik i spelet mellan huvudpersonerna. Med en polis och en barnpsykolog i de ledande rollerna finns det ju utrymme för intressanta kulturkrockar och bråk om revir och allt sånt där. Men Sigurdardóttir slarvar bort det. Hon slarvar bort en hel del när det gäller personporträtten och emellanåt är det klichévarning och inte på ett underhållande sätt (manhaftiga kvinnliga poliser och blabla). Så nja. Sigurdardóttir kan avgjort bättre än så här, det visade hon med böckerna om advokaten Thóra. Jag hoppas nästa bok om Huldar och Freyja är bättre. Den heter Straffet och har precis kommit ut i svensk översättning.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: DNA
Översättning: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789150947236
Sidantal: 421

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Jörgensdotter: Drömmen om Ester

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Drömmen om Ester är den andra romanen jag läst på kort tid om länge bortglömd men återupptäckt svensk konstnärinna. En bok till och vi har en trend. Men medan jag var väldigt kluven inför Anna Laestadius Larsdotters roman Hilma är mitt intryck av Drömmen av Ester mycket mer enhetligt. Det är en bra roman. Berättelsen är lite svår att komma in i, Anna Jörgensdotters ordknappa, fragmentariska nedslag i Ester Hennings barndom och tonår kräver viss koncentration. Men sedan flyter det på. Jag behöver inte fundera på vad alltihop går ut på. Det är skildringen av åren då Henning gick från underbetalt arbete till underbetalt arbete samtidigt som hon försökte ta sig igenom konstnärsutbildningen. Så det psykiska sammanbrottet och decennierna på mentalsjukhus. Ester Hennings liv förvandlas till en berättelse om slutenpsykiatrins utveckling under 1900-talet.

Och så en och annan känga åt konstnärsstorheter som Anders Zorn, ni vet gubben med alla de nakna tjejerna.

Ett konstnärsliv på psyket, decennium efter decennium, kan låta fasansfullt tragiskt och trist men jag blev inte så väldigt deppad av att läsa boken och tråkigt hade jag då rakt inte. Drömmen om Ester innehåller visserligen en del riktigt tunga avsnitt som har varit svåra att koppla bort. Systerns öde. Konstnärskollegan som dog under en misslyckad lobotomi. Men samtidigt imponeras jag av Esters envishet. Trots all sorg och smärta och förvirring och trots alla de där åren i slutenvården fortsatte hon att leva och leva. Hon blev 97 år. Och som konstnär blev hon erkänd, även om det tog ett tag.

Drömmen om Ester är en bok som förtjänar att läsas sedan läsas igen.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2016
ISBN 9789174295153
Sidantal: 254

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sofia Åkerman & Thérèse Eriksson: Slutstation rättspsyk

Det talades en del om dem för några år sen. Flickorna och kvinnorna som tvångsvårdades på rättspsyk. Inte för att de dömts för något brott utan för att de mådde så dåligt att den vanliga psykiatrin inte visste vad den skulle göra av dem. Om dem har Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson skrivit boken Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott.

Det var flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar. Allmänpsykiatrin visste alltså inte vad de skulle göra med dem. I stället skickades de bland annat på rättspsykiatrin i Sundsvall, på obestämd tid. Någon egentlig vård bedrevs inte. Eller snarare sagt, vården gick ut på att avskräcka patienterna från självdestruktivt beteende. Straffen var bältningar, isoleringar, tvångshandskar.

Japp, ni hörde rätt. Flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar skulle straffas när de visade att de mådde dåligt, helt emot alla regler och förordningar. En hade ju velat tro att sådana här saker tillhörde historien. Dessvärre skedde detta i Sverige på 2000-talet.

Slutstation rättspsyk är en välskriven och mycket upprörande skildring av vanvård och övergrepp. Tack till Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson som slogs för de här flickorna och kvinnorna, som lyfte fram frågan i ljuset och kämpade för att missförhållandena skulle upphöra.

Betyg: 5 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2012
ISBN 9789186969745
Sidantal: 285

Pocketupplagan som jag har läst är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand som gäller. Men e-boken finns på Adlibris och Bokus.

Hans Fallada: På livstid

Pocketupplagan av Hans Falladas roman På livstid
Bilden är lånad från Lind & Co

Jag var verkligen tveksam om jag skulle läsa Hans Falladas roman På livstid. Jag tycker riktigt bra om Fallada, han har något speciellt. Lind & Co gjorde en litterär välgärning när de började ge ut Fallada i nyöversättning.

Men en bok om en man super bort sitt liv och efter ett mordförsök på frun blir inspärrad? Det låter seriöst deprimerande. Särskilt som boken är delvis självbiografisk och det gick ju inte så bra för Fallada. Bortsett från att han blev en hyllad författare då. Särskilt efter sin död.

Men På livstid är inte så deppig. Det underlättar att huvudpersonen inte är ett dugg sympatisk; jag gråter mig inte till sömns över hans öde. Och han ju sig själv att skylla. Och han är anmärkningsvärt anpassningsbar. Hur eländigt det än blir (och det blir eländigt) är han alltid på jakt efter någon slags utväg för att göra det eländiga mindre eländigt. Och dessutom är karln rolig, åtminstone om man har privilegiet att betrakta honom på avstånd. Up close and personal hade han nog varit så lagom kul. Det samma kan väl sägas om Fallada för övrigt.

Precis som i sina övriga böcker kör Fallada i På livstid sitt eget race. Och den här gången når han ända fram. Det sägs ju att en ska skriva om ämnen en kan och var det något som Fallada kunde var det missbruk och tvångsvård. Det blir full pott i betyget.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Der Trinker
Översättning: Knut Stubbendorff
Förlag: Lind & Co
Utgiven: oktober 2016
ISBN: 9789174616262
Sidantal: 331

Boken finns på Adlibris och Bokus.