Dmitrij Gluchovskij: Metro 2035

Bilden är lånad från Ersatz

Nu har jag läst Metro 2035, den avslutande delen i Dmitrij Gluchovskijs trilogi om livet i Moskvas metro efter det stora kärnvapenkriget. I det stora hela är det en värdig avslutning. Handlingen har för det mesta full fart, det blir en hel del spänning och en och annan överraskning. Gluchovskij har en osentimental inställning till människorna i sin skapelse och tar livet av folk till höger och vänster; ibland får jag hjärtat i halsgropen och ibland blir det sorgligt. Och som i all bra postapokalyps serveras en hel del pikar till diverse politiska ideologier som dominerat och dominerar det moderna Europa och Ryssland. På minussidan står virrvarret av människor med långa krångliga namn, jag har visst sjå med att hålla reda på vem som är vem och har gjort vad och varför och när. Gluchovskijs korthuggna stil med dess abrupta och på något sätt avbrutna dialogen hjälper inte till. När jag läst ut boken tycker jag det är synd att det inte kommer en del till. Som boken slutar hade Gluchovskij utan vidare kunnat skriva en bok till och en till.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Metro 2035
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789187891830
Sidantal: 621

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Filmerna The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials

Jag gillar de där filmerna som är en del i en serie. Alldeles särskilt mycket gillar jag när en ny film ska släppas och föregångarna visas på svensk tv. I dagarna var det premiärdags för The Maze Runner: The Death Cure och i samband med det visade tv 6 de två tidigare filmerna.

Dystopier skrivna för mycket unga människor kan bli rätt töntiga. Och jag vet ju att James Dashners böcker har fått viss kritik bland annat för platta karaktärer och misogyna kommentarer (”gråta som en tjej” och så vidare). Så när jag bänkade mig i tv-soffan för att se den första filmen var det med hyfsat nedskruvade förväntningar.

Det är så trevligt att bli positivt överraskad. The Maze Runner är riktigt bra sci-fi. Och uppföljaren Maze Runner: The Scorch Trials är nog ännu lite bättre. Bägge filmer innehåller mycket action och en del otäckheter och sånt gillar ju jag. Stämningen är härligt mörk och olycksbådande. Skådespelarna passar i sina roller. Okej, psykologin är inte superdjup men den funkar. Snyggt filmat och snygga specialeffekter är det också. Vill inte spoila för mycket men jag kan ju säga så här: det är något speciellt med postapokalyptiska storstäder.

Filmerna innehåller ett och annat som inte är så logiskt, som varför de där ungarna hamnade i labyrinten till att börja med. Men när jag ser på film är jag inte så noga med logiken. Det blir två fyror i betyg.

Originaltitel: The Maze Runner
Baserad på: I dödens labyrint av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2014
Längd: 113 minuter

Originaltitel: Maze Runner: The Scorch Trials
Baserad på: I vansinnets öken av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2015
Längd: 131 minuter