Ken Follett: Evighetens rand

Framsidan på pocketupplagan av Ken Folletts roman Evighetens rand
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ken Folletts cementblock Evighetens rand visade sig vara ett bra sällskap på semesterresan söderöver. Den är på drygt 1 000 sidor så den räcker ett tag. Vilket var bra eftersom jag på en vecka tillbringade ett drygt dygn på en eller annan buss. Förr eller senare tröttnar jag ju på att titta ut på landskapet och då var det bra med en tjock bok. Och Evighetens rand är väldigt lättläst. Det är den tredje och avslutande delen i trilogin Århundradet och trots att det var evigheter sen jag läste de tidigare delarna och i princip glömt allt hade jag inga problem med att komma in i handlingen. Follett är helt enkelt överpedagogisk. Trots att boken innehåller en myriad människor (av vilka de flesta är släkt med varandra) och hoppar hit och dit över kontinenterna är det svårt att gå vilse i texten. Kubakrisen, medborgarrättsrörelsen i USA, Berlinmuren, Summer of Love – allt blir begripligt och allt hänger samman. De stora historiska skeendena levandegörs genom beskrivningen av individerna. De stora historiska skeendena blir vardag.

På minuskontot står de vattenpölsgrunda personporträtten. Människorna är väldigt okomplicerade och väldigt förutsägbara. Synen på könen är i vissa avseenden mossig. Flickor och kvinnor är nästan alltid sexiga, männen är det med något undantag aldrig. Pojkarna och männen tänker ofta på sex och sexskildringarna är många, taffliga och tröttsamma.

Men de lätt stereotypa kvinnobilderna är lättare att stå ut med eftersom Folletts kvinnor är allt annat än dekorativa mähän. Nästan alla flickor och kvinnor i boken är påtagligt företagsamma och kompetenta och målmedvetna och många av dem blir ytterst framgångsrika yrkeskvinnor.

Sammanfattningsvis är Evighetens rand en lättillgänglig och underhållande historielektion om en spännande epok i vår moderna historia. Om en har tid över och inte lägger för stor vikt vid djup och problematisering och språkligt nydanande är den en riktigt trevlig bekantskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Edge of Eternity
Översättning: Peter Samuelsson & Lena Karlin
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2015
ISBN 9789174295177
Sidantal: 1035

Boken finns på Adlibris.

Dmitrij Gluchovskij: Metro 2035

Bilden är lånad från Ersatz

Nu har jag läst Metro 2035, den avslutande delen i Dmitrij Gluchovskijs trilogi om livet i Moskvas metro efter det stora kärnvapenkriget. I det stora hela är det en värdig avslutning. Handlingen har för det mesta full fart, det blir en hel del spänning och en och annan överraskning. Gluchovskij har en osentimental inställning till människorna i sin skapelse och tar livet av folk till höger och vänster; ibland får jag hjärtat i halsgropen och ibland blir det sorgligt. Och som i all bra postapokalyps serveras en hel del pikar till diverse politiska ideologier som dominerat och dominerar det moderna Europa och Ryssland. På minussidan står virrvarret av människor med långa krångliga namn, jag har visst sjå med att hålla reda på vem som är vem och har gjort vad och varför och när. Gluchovskijs korthuggna stil med dess abrupta och på något sätt avbrutna dialogen hjälper inte till. När jag läst ut boken tycker jag det är synd att det inte kommer en del till. Som boken slutar hade Gluchovskij utan vidare kunnat skriva en bok till och en till.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Metro 2035
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789187891830
Sidantal: 621

Boken finns på Adlibris och Bokus.