Ken Follett: Evighetens rand

Framsidan på pocketupplagan av Ken Folletts roman Evighetens rand
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ken Folletts cementblock Evighetens rand visade sig vara ett bra sällskap på semesterresan söderöver. Den är på drygt 1 000 sidor så den räcker ett tag. Vilket var bra eftersom jag på en vecka tillbringade ett drygt dygn på en eller annan buss. Förr eller senare tröttnar jag ju på att titta ut på landskapet och då var det bra med en tjock bok. Och Evighetens rand är väldigt lättläst. Det är den tredje och avslutande delen i trilogin Århundradet och trots att det var evigheter sen jag läste de tidigare delarna och i princip glömt allt hade jag inga problem med att komma in i handlingen. Follett är helt enkelt överpedagogisk. Trots att boken innehåller en myriad människor (av vilka de flesta är släkt med varandra) och hoppar hit och dit över kontinenterna är det svårt att gå vilse i texten. Kubakrisen, medborgarrättsrörelsen i USA, Berlinmuren, Summer of Love – allt blir begripligt och allt hänger samman. De stora historiska skeendena levandegörs genom beskrivningen av individerna. De stora historiska skeendena blir vardag.

På minuskontot står de vattenpölsgrunda personporträtten. Människorna är väldigt okomplicerade och väldigt förutsägbara. Synen på könen är i vissa avseenden mossig. Flickor och kvinnor är nästan alltid sexiga, männen är det med något undantag aldrig. Pojkarna och männen tänker ofta på sex och sexskildringarna är många, taffliga och tröttsamma.

Men de lätt stereotypa kvinnobilderna är lättare att stå ut med eftersom Folletts kvinnor är allt annat än dekorativa mähän. Nästan alla flickor och kvinnor i boken är påtagligt företagsamma och kompetenta och målmedvetna och många av dem blir ytterst framgångsrika yrkeskvinnor.

Sammanfattningsvis är Evighetens rand en lättillgänglig och underhållande historielektion om en spännande epok i vår moderna historia. Om en har tid över och inte lägger för stor vikt vid djup och problematisering och språkligt nydanande är den en riktigt trevlig bekantskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Edge of Eternity
Översättning: Peter Samuelsson & Lena Karlin
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2015
ISBN 9789174295177
Sidantal: 1035

Boken finns på Adlibris.

Anne Holt: Offline

Bilden är lånad av Pocketförlaget

Jag har återknutit bekantskapen med ytterligare en författare och romanhjältinna, norska Anne Holt och hennes polis Hanne Wilhelmsen. Jag har läst Offline.

Det är nu drygt 10 år sedan Hanne skadades illa vid ett ingripande och blev rullstolsbunden. Hon har precis accepterat att återvända till polisen, hon ska arbeta hemifrån med Cold case-fall. Till sin hjälp har hon fått den ticsangripne polisen Henrik Holme, en udda existens med skarp hjärna och slutledningsförmåga. De får utreda ett fall med en försvunnen flicka.

Samtidigt har Hannes gamle vapendragare Billy T problem. Han har slutat hos polisen och är fylld av ett stort livsillamående – skuld över Hannes olycka, sina många kvinnohistorier, den urusla kontakten med barnen. Då dyker sonen Linus upp och vill bo hos sin pappa. Glädjen och lusten att försöka knyta an förbytts snart mot vissheten att något är fel och farligt i Linus liv. Billy T söker hjälp hos Hanne som lovar att hjälpa.

Fallet knyts ihop med de många terrordåd som äger rum i Oslo inför 17 maj. Oron och islamofobin växer och högerkrafterna vädrar morgonluft.

Anne Holt är en skicklig författare som lyckas knyta ihop trådarna i ramberättelsen. Hon formulerar en analys av det politiska scenariot, hur skillnaderna i ekonomi och livsvillkor skapar både terrorism och främlingsfientlighet. Människoskildringarna är trovärdiga och intressanta. Särskilt Henrik Holme är en rolig bekantskap! Det är något med de udda som skapar samhörighet hos mig, vi som är lite vid sidan av och har fått förmånen att att både betrakta och vara med i livets teater. Men också själens obotliga ensamhet… fast den delar vi väl alla?

Offline är en trevlig återträff med Anne och Hanne. Jag hoppas det blir fler böcker med Hanne och Henrik som det nya radarparet.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Offline
Översättning: Margareta Järnebrand
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789175792187
Sidantal: 424

Boken finns på Adlibris och Bokus

Karin Bojs: Min europeiska familj: de senaste 54 000 åren

Bilden är lånad av Bokus

Jag tröttnar aldrig på detta med vår mänskliga historia. Jag har de senaste åren läst Lasse Bergs trilogi om Kalahari, Youval Noah Hararis Sapiens: en kort historik över mänskligheten och nu Karin Bojs Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren. Angreppssätten och språket är olika vilket nyanserar pusselbitarna författarna lägger i vår gemensamma historia. Alla böckerna handlar om historien om Homo Sapiens och vår civilisation- och brist på den samma. Karin Bojs arbetar som vetenskapsjournalist och hon bestämde sig för några år sedan att släktforska. Och det gör hon verkligen. Genom ett DNA-test följer hon i sina urmödrars spår genom mötet mellan homo sapiens-kvinnan och neandertalaren vid Genesarets sjö och vidare framåt i tiden och genom Europa.

Hennes släkthistoria blir vår egen historia. För till syvende och sist har vi som nu lever samma urfader och urmoder. Och det väcker ju samma gamla förundran över hur vi beter oss idag mot varandra. Hur kan vi vara rasistiska och sexistiska mot oss själva?

En bok jag varmt rekommenderar till Trump och Åkesson och liknande stollar – men också till er som tycker det är fascinerande hur vi bit för bit erövrar vår egen historia, och vad den faktiskt kan komma att betyda för oss som art.

Jag blir faktiskt riktigt hoppfull inför framtiden, när och om vi bara bestämmer oss för att förstå vår forntid. Då kan vi åstadkomma stordåd!

Jag kommer definitivt läsa del två, Svenskarna och deras fäder: de senaste 11 000 åren.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789175036168
Sidantal: 485

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Arnaldur Indriðason: Den stora matchen

Bilden är lånad av Bokus

Jag tror som sagt på att ge författare en andra chans, särskilt deckarförfattare. Nu har jag gett Arnaldur Indriðason en andra chans. Jag har läst Den stora matchen som utspelas i Reykjavík 1972. Förberedelserna för århundradet match i schack, Boris Spasskij mot Bobby Fischer, förbereds för fullt och Reykjavík är nerlusat av besökare. Då hittas en pojke mördad på en biograf.

Det låter som en bok jag hade kunnat gilla – mord, 1970-tal, kalla kriget, Sovjetunionen mot USA och så vidare. Men jag har mest tråkig. Indriðasons sätt att skriva tilltalar mig inte alls, jag tycker det är platt och intetsägande. Det tar lång tid innan berättelsen griper tag. Först mot slutet, när det är 50-60 sidor kvar, lyfter handlingen. Då blir boken spännande och faktiskt tänkvärd men det är så dags. Jag är inte alls sugen på mer av Arnaldur Indriðason.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Einvígid
Översättning: Ylva Hellerud
Förlag: Norstedts
Utgiven: november 2014
ISBN: 9789113056555
Sidantal: 302

Boken finns på Adlibris och Bokus.