Maria Adolfsson: Felsteg

Bilden är lånad från Månpocket

En fördel skönlitterära författare har är att de alltid kan låta sin roman utspelas i en fiktiv stad, land, värld. Bara att skippa researchen och släppa loss fantasin.

Det är vad Maria Adolfsson gjort i sin deckardebut Felsteg. Doggerland (bara namnet) är en liten önation mitt mellan England och Danmark, nån slags kombo av Skandinavien och Färöarna med en touch av England. Med knäppa namn, landet heter Doggerland och huvudstaden Dunker, som nåt man häller hemkört i. Jag har rätt kul åt Adolfssons nationsbygge och tror att hon haft rätt roligt också.

Och eftersom det här är en deckare finns det ett illa tilltygat lik och en polisutredning. Och en kvinnlig polis som dricker för mycket, röker för mycket och hamnat i säng med sin jobbiga chef. Som dessutom är exmake till det illa tilltygade liket. Jag var lite orolig för att det här skulle bli en studie i självömkan och ångest men Karen Eiken Hornbys trassliga privatliv och lika trassliga yrkesliv är ganska underhållande. Inte så att jag gapskrattar men ett och annat flin blir det. Igenkännande flin. Karen Eiken Hornby är väldigt mänsklig om en säger så, väldigt trovärdig.

Och deckargåtan är fullt tillräcklig. Adolfsson pytsar ut lite ledtrådar och upptäckter här och där, med mycket fokus på människors psyken och relationer. och så en dos lokalfärg på det. Det är trevligt, men det går för långsamt. Jag hade velat ha fler chockerande avslöjanden. Men upplösningen är bra. Upplösningen är mer än bra. Jag kommer läsa fler böcker av Adolfsson.

Här hittar du Mys recension av Felsteg.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2018
ISBN: 9789175038520
Sidantal: 440

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tana French: Inkräktare

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag har följt Tana French ända sedan debuten Till skogs och hon brukar vara ett säkert kort. Hon brukar leverera. Kanske inte alltid med häpnadsväckande deckarintriger men det brukar vägas upp av grymma person- och miljöskildringar och allmän nerv. Romanen Inkräktare passar finfint in i ledet. En ung kvinna hittas mördad i sitt hem och ärendet lassas över till Antoinette Conway och hennes partner Stephen Moran. Conways karriär är på fallrepet och hon är i desperat behov av framgång.

Ramhandlingen, själva deckargåtan, är ganska enkelt ihopsnickrad. Inkräktare kvalar inte in som årets mest häpnadsväckande intrig om en säger så. Storheten ligger i kringsnacket. Beskrivningen av människorna och deras inbördes inte särskilt konstruktiva relationer ger mig ståpäls. Och Conway är perfekt som berättarjag. Med rivet skinn och klorna ständigt utspärrade ger hon sig i kast med ledtrådar och villospår, pantade kollegor och mobbning. Hon är folkilsk och rapp i käften, hon ger berättelsen fart och nerv och lagom svärta. Och de andra som befolkar boken går inte av för hackor de heller. De kanske inte nödvändigtvis är människor jag skulle vilja umgås med – en del av dem är rent ut sagt gräsliga – men de är väldigt givande att läsa om. Trots den enkelt ihopsnickrade deckargåtan är jag mycket nöjd med Inkräktare.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Trespasser
Översättning: Christian Ekvall
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789174297249
Sidantal: 573

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jo Nesbø: Macbeth

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag hade vissa förväntningar på Jo Nesbøs fan fiction Macbeth. Jag kan inte mycket om Shakespeare men vet att originalpjäsen bjuder på häxor, mord och folk som blir vansinniga av skuldkänslor. Bra grundmaterial alltså. Att Nesbø s version utspelas i något slags nutida Skottland och att huvudpersonen är polis kändes också lovande.

Men jag vet inte riktigt. Det finns sånt jag gillar. Berättelsen är uppiggande mörk och fartfylld. Korruption och intriger och maktgalna fruar och fruktansvärt mycket ond bråd död. Jag som mest förknippat Shakespeare med Romeo och Julia (passionerad ung kärlek och romantik i överflöd) blir snudd på chockerad av svärtan och våldet. Allt det där är bra.

Men något saknas. Skildringen engagerar inte. Jag tror det beror på att att Nesbø ägnar så lite utrymme åt att bygga karaktärer och miljöer. Och det som inte engagerar blir inte så spännande, trots att folk dör till höger och vänster.

Jag tror också att jag hade fått ut mycket mer av boken om jag känt till originalpjäsen bättre och kunnat jämföra och se vad som är Shakespeare och vad som är Nesbø . Nu blir det mer som att läsa vilken deckare som helst och då blir inte läsningen lika intressant.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Macbeth
Översättning: Per Olaisen
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2018
ISBN 9789174297416
Sidantal: 524

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Mo Hayder: Försvunnen

Bilden är lånad från Modernista

Mo Hayders deckare Försvunnen är utan vidare den bästa hittills. Jag har tragglat mig igenom alla böcker om Jack Caffery som översatts och det är vissa saker som går igen. Alltid blodigt, alltid läskigt. Men många gånger också diverse onödiga sidospår (den överkörda kvinnan, den vandrande mannen). Sidospåren finns ju med i Försvunnen också men de stör inte alls lika mycket. Orsaken är förmodligen att resten är så grymt bra. Hayder har levererat en snyggt paketerad gåta som är ruskigt spännande hela vägen fram och mycket sällan tappar fokus. Och människoskildringarna är superba. Normalt brukar jag tycka att personerna som befolkar Hayders böcker är lite väl jobbiga. Och jodå, Jack Caffery och Flea Marley är jobbiga nu också, men på ett begripligt sätt, så där som människor är när de är under press. Jag förstår dem och tycker synd om dem, jag önskar inte livet ur dem.

Försvunnen är bästa ursäkten för att stanna hemma. En bra deckare är alltid en bra ursäkt för att stanna hemma.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Gone
Översättning: Åsa Brolin
Förlag: Modernista
Utgiven: juni 2018
ISBN: 9789177812227
Sidantal: 424

Boken finns på Adlibris och Bokus.


Daniel Cole: Trasdockan

Bilden är lånad av Norstedts

Daniel Coles deckardebut Trasdockan är en sån där bok som växer för varje kapitel. Det börjar svajigt, språket är rätt hackigt och hela grejen med seriemördare känns uttjatad. Men allt eftersom dras jag in i berättelsen. Jag fastnar för människorna och för humorn. Cole har den där typen av humor som får mig att tänka på Stuart MacBride. Cole är inte fullt så drastisk och inte absolut inte så absurd men i grund och botten kör han samma stil. Bägge författarna driver med sina huvudpersoner, på ett sätt som gör dem mer mänskliga (och mer trovärdiga) och som står i kontrast till allt våld. För det måste sägas, det här är en bok som innehåller mycket brutalt våld och en får nog vara väldans hårdhudad för att inte reagera.

Det är också en bok med en riktigt bra intrig. Hur bra förstår jag först mot slutet. Seriemördartemat är som sagt uttjatat och det är svårt att förnya genren. Cole är inte en förnyare – inte än så länge – men han har snott ihop en spännande berättelse med vändningar jag absolut inte hade väntat mig.

Jag hoppas innerligt att fler böcker av Daniel Cole översätts till svenska. Om inte köper jag dem på originalspråk.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Ragdoll
Översättning: Patrik Hammarsten
Förlag: Norstedt
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789113084770
Sidantal: 412

Boken finns på Adlibris och Bokus

Anna Jansson: Rädslans fångar & Det du inte vet

Bilden är lånad från Månpocket

Extremvärmen håller i sig och jag tar min tillflykt till Anna Janssons deckare om Maria Wern på Gotland. Det är bra högsommarläsning. Böckerna följer samma gäng poliser och lägger ganska stor vikt vid deras privatliv. Det är en välbekant miljö som är tacksam att återvända till när en känner sig lagom mosig i huvudet. Överhuvudtaget fokuserar Jansson på personliga relationer i sina deckargåtor och det gillar jag.

Rädslans fångar, som är den 17:de boken i serien, råder extremväder, politiker mördas och konstiga sekter förbereder sig för världens undergång. Inte en av Janssons bästa, intrigen är spretig och hela grejen med Maria Werns bonusson känns påklistrad. Men jag gillar den historiska vinklingen med Christopher Polhem.

Den 18:de boken Det du inte vet är betydligt bättre. Jag retar mig fortfarande på bonussonen men deckargåtan är snyggt ihopsnickrad, ledtrådarna många och jag hinner avverka åtskilliga misstänkta innan Jansson naglar fast mördaren. Det här är en av Janssons absolut bästa.

Jag ser fram emot att läsa fler böcker om Maria Wern. De är bra underhållning.

 

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Rädslans fångar
Förlag: Månpocket
Utgiven: april 2017
ISBN: 9789175036793
Sidantal: 330

Boken finns på Adlibris och Bokus

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Det du inte vet
Förlag: Månpocket
Utgiven: juni 2018
ISBN: 9789175038438
Sidantal: 330

Boken finns på Adlibris och Bokus

 

Anna Lihammer: Medan mörkret faller

Den här boken fick priset för årets bästa deckardebut när den kom 2014, och det var välförtjänt!

Anna Lihammer har lyckats fånga inte bara en spännande och rent av riktigt läskig deckargåta utan stämningen i det svenska samhället på 1930-talet, med köns-, yrkes-, ålders- och klassroller, spänningen mellan olika länder och politiska åskådnigar och verkliga händelser.

Det ger ett mycket trovärdigt intryck.

Lite jobbigt är det dock att läsa den mörka beskrivningen av personligheternas liv, det är inte många ljuspunkter där. Jag menar, lite vänskap, förtroende eller till och med kärlek kanske också kunde ha fått glimta till? Men det är förstås en deckare. Man kanske kan klassa den som ”Uppsala noir”.

Betyg: 4

Förlag: Historiska Media
Utgiven: December 2012
ISBN 9789175453729
Sidantal: 335 s.

Stuart MacBride: En sång för de döda

Bilden är lånad av HarperCollins Nordic

Stuart MacBride tillhör de där författarna som borde levereras med varningstext: ”Inget för känsliga läsare”. En sång för de döda, den andra boken om Ash Henderson, är inget undantag. Jag kan inte berätta något om handlingen utan att avslöja hur den första boken slutar så den biten hoppar jag över. Men jag kan säga att MacBride är sig lik. Det brutala våldet, spänningen, de knäppa människorna och den råa humorn, allt är på plats. Allt funkar som det ska. Ash Henderson är en antihjälte helt i min smak. Böckerna om Logan MacRae är ännu mer skruvade men det här räcker gott och väl, jag gillar’t. Det här är brutaldeckare som ger mersmak.

Och som vanligt med MacBride så bör böckerna i serien läsas i ordningsföljd. Börja alltså med En hälsning från de döda och läs sen den här.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: A Song for the Dying
Översättning: Mia Kjellsdotter Karlsson
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789150924541
Sidantal: 495 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sharon Bolton: Nu ser du mig

Bilden är lånad av Modernista

Sharon Bolton är en ny deckarbekantskap för mig. Boken Nu ser du mig kom ut för några år sedan men har först nu hamnat i min väg och hand. En ganska så angenäm bekantskap, visade det sig.

Huvudpersonen i boken är den unga polisen Lacey Flint, en avig, något kantstött kvinna, som får uppleva sitt första mordoffer på väldigt nära håll. Nämligen i sina armar. Trots sin ringa erfarenhet får hon vara med i utredningen. Flera kvinnor mördas på ett sätt som för tankarna på Jack the Rippers mord i East Ends fattigkvarter under den victorianska eran.

Och Lacey Flint är något av en expert på Jack the Ripper. Dessutom verkar morden ha något med henne personligen att göra…

Det finns en socialrealistisk tråd som jag finner mest intressant, den dessvärre så aktuella debatten om våldtäkter och män som alltid tycks gå fria. Trots att våldtäkter påverka kvinnors liv så oerhört. Där bränner boken till. Nu ser du mig är också en välskriven spänningsroman med lite skräckinslag och den är svår att lägga åt sidan. Jag vill ju veta vad som ska hända!

Det finns dock en lite tröttsam plattityd i skildringar av kroppar, utseende och Lacey Flints relation med en lite äldre man som hon betecknar som en arrogant skitstövel. Samt det eviga draget att låta hjältinnan/hjälten mot allt förnuft ge sig av på egen hand… Ever heard about learning?

Om man bortser från detta – vilket jag kan göra om sommaren – så är Bolton och Flint en riktigt trevlig deckarbekantskap som jag kan tänka mig fler böcker av. Jag vill ju veta vad som ska hända med Lacey Flint.

Betyg 3,5

Originaltitel: Now You See Me
Översättning: Karl G. Fredriksson, Lilian Fredriksson
Förlag: Modernista
Utgiven: augusti 2013
ISBN: 9789174993035
Sidantal: 438

Boken finns på Adlibris och Bokus

Jo Nesbø: Törst

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Jo Nesbøs senaste roman Törst var något av en besvikelse. Inte så att jag tycker den är dålig för det gör jag inte. Det är sällan jag tycker att något av Nesbø är dåligt. Men Harry Hole är en av mina favoritpoliser och jag har verkligen längtat efter en ny bok om honom. Mina förväntningar var uppskruvade och de blev ju inte mindre av att jag fick vänta ett par månader på att få boken från biblioteket. Så det blev något av en antiklimax att Törst känns så ljummen. Det är konstigt för allt som ska finnas med i en deckare om Harry Hole är på plats. Morden är läskiga och intrigen är tillkrånglad och Harry själv är både rolig och tragisk. Men ändå lyfter det inte riktigt. Nesbø tar inte ut svängarna som han brukar. Törst är en mellanbok. Bra underhållning men inte så bra som det brukar vara.

Betyg: 3,5

 

Originaltitel: Tørst
Översättning: Per Olaisen
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 789100167134
Sidantal: 585

Boken finns på Adlibris och Bokus.