John Le Carré: Den lilla trumslagarflickan

Att bara såga böcker blir ju tradigt i längden så här kommer en positiv recension av en bok jag tycker riktigt bra om: Den lilla trumslagarflickan av John Le Carré.

När någon säger spionroman tänker jag automatiskt på Ian Flemings böcker om agent 007. Inte för att jag läst någon av dem, men jag har ju sett filmerna. Mycket pang-pang och många explosioner och massa spring hit och dit och så snygga tjejer på det.

Den lilla trumslagarflickan är ungefär så långt bort från Ian Flemings skapelse en kan komma och fortfarande befinna sig i samma genre. Människor gör visserligen hemska saker mot varandra i le Carrés bok också och en del människor dör. Våldet är förutsättningen för allt som händer i berättelsen. Men fokus ligger lika på mycket eller mer på det som sker mellan våldsexplosionerna som på våldet själv. Det är en närgången och för det mesta rätt långsam beskrivning av hur hemliga agenter arbetar och varför de gör det de gör och hur de skapar en ny hemlig agent.

Den nya hemliga agenten är huvudpersonen Charlie, En vänstersinnad ung skådespelerska som värvas till dubbelagent av israeliska agenter. Och om jag har någon negativ synpunkt på boken så är det att jag inte förstår varför Charlie går med på att göra det hon gör. Jag menar, det är ju inga enkelt eller ofarligt uppdrag hon åtar sig precis och dessutom går det inte ihop nånstans med någonting av det hon dittills trott på.

Men bortsett från det är Den lilla trumslagaren en otroligt fascinerande berättelse om människor indragna i en av världens mest infekterade konflikter, skriven på en prosa som borde få vilken thrillerförfattare som helst grön av avund. Och dessutom är den mycket rolig, trots det tragiska ämnet.

Till de goda nyheterna hör också att Den lilla trumslagarflickan nyligen blivit tv-serie med Alexander Skarsgård och Florence Pugh i huvudrollerna. Det känns ju som upplagt för succé.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Little Drummer Girl
Översättning: Sam J. Lundwall
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789174297638
Sidantal: 711

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin

Bilden är lånad från Bokus

Det här är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Jag var beredd att bli förälskad i Susan Abulhawas debutroman Morgon i Jenin. Släktkrönikor kan vara fantastiska. Den här handlar dessutom om en högaktuell konflikt som jag vet alldeles för lite om. Det är inte så konstigt att jag var nyfiken på boken.

Men tyvärr, ingen förälskelse den här gången. Abulhawas försök att skildra hela den palestinska tragedin genom en familj är spretig, ofokuserad och emellanåt tillrättalagt osannolik. Hon borde valt ut, skalat av och kokat ner. Hon borde tänkt över intrigen.

Och hon borde ha skrivit om och skrivit om. Hon har språket i sig, då och då glimtar texten till. Men bara ibland. Jag förstår att Abulhawa är förbannad, att hon vill berätta en tragisk och upprörande historia. Men hon tar i för mycket, hon tenderar att slå över i sentimentalitet och övertydlighet. Jag föredrar ett återhållsamt språk.

Samtidigt finns det något sympatiskt i framställningen. Ja, Abulhawa är förbannad och upprörd, men hon är inte blind. Hon förstår vidden av Förintelsen och vad den gjorde med överlevarna. Hon inser de europeiska judarnas tragedi och dess konsekvenser för palestinierna. Och hon tror väl egentligen på försoning, på något sätt.

Men framför allt vill hon att världen ska lyssna och därför skrev hon en roman. Och ämnet är som sagt högaktuellt. I en konflikt av den här typen är det viktigt att försöka förstå vad som driver människor. Jag är ganska nyfiken på Abulhawas andra bok Det blå mellan himmel och hav.

Tack Norstedts för recensionsexemplaret!

Betyg: 2

Originaltitel: Mornings in Jenin
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: september 2011
ISBN: 9789113035666
Sidantal: 383

Boken finns på Adlibris och Bokus.