Don Winslow: Muren

Bilden är lånad från Harper Collins Nordic

Ännu en bok som borde förses med varningstext: Don Winslows mastodontroman Muren. Men jag rekommenderar ändå alla som orkar att läsa den. Jag rekommenderar den särskilt till personer som tycker att det är helt okej att partyknarka ibland på grund av ”skadar ingen annan”. Muren är en mycket välskriven och mycket brett upplagd skildring av narkotikans väg från Mexico till USA. Som läsare får jag träffa höjdarna och fotfolket i de mexikanska knarkkartellerna, personerna som för in knarket i USA, langarna och användarna på gatan. Agenterna och poliserna, politikerna. Journalisterna. Barnen. Det är nog det värsta i den här boken, skildringen av barnen.

Det säger sig själv att det här är en oerhört våldsam bok. Kriget mellan de mexikanska knarkkartellerna har skördat otroligt många offer och Winslow väjer inte för de blodiga detaljerna om man säger så. Och glöm alla tankar på att försöka hålla räkning på liken, det går bara inte, det är omöjligt. De samlas bokstavligt talat i högar och drivor, dumpade längs vägkanten och på soptippar, hängandes från broar.

Men det är inte dussindeckarunderhållningsvåld som Winslow levererar. Han skildrar en fruktansvärd verklighet så som den ser ut. Det här är knarkindustrin och människorna i den. Han låter läsaren krypa in under skinnet på dem alla, från bossarna i kartellernas Mexico till heroinisterna på New Yorks gator. Det är hemskt och brutalt men också insiktsfullt och nyanserat och fullt av medkänsla. Och knäppast av allt, det är många gånger roligt. Tonårskillarna som ordnar en pisstävling på en sluten ungdomsvårdsanstalt; vinsten är en sanslös mängd Snickers. Gangstern som i fängelset längtat efter sina bägge familjer (frun och barnen i USA, älskarinnan och barnen i Mexico) och som när han kommer ut inser att de är skitjobbiga allihop. Och så vidare.

Som en bonus får en viss amerikansk president en rejäl smäll på nosen. Winslow är en känd Trumpmotståndare och det är liksom ingen tvekan vem som är förebilden för bokens presidentkandidat, sedermera president.

Om jag ska klaga på något så är det villervallan av människor. Winslow har ett fantastiskt språk, medryckande och lättillgängligt. Men det är en oerhörd massa människor att hålla reda på och jag har särskilt problem med namnen i de mexikanska knarkkartellerna. De är så många, de är släkt med varandra på olika sätt och de är i våldsam konflikt med varandra, inte sällan för grejer som hände långt tillbaka i tiden. Läsningen hade underlättats av ett personregister. Jag borde ha skrivit ett själv. Det är framför allt svårigheterna att hålla reda på vem som är vem och som gjort vad som sänker betyget till 4 stjärnor.

Och så några ord om omfånget. Muren är ca 780 sidor pytteliten text, vilket ju kan verka avskräckande. Det tog ju sin lilla tid att ta sig igenom den. Men den är värd varenda minut. Nu vill jag läsa föregångarna I hundarnas våld och Kartellen. Muren är nämligen tredje boken i en trilogi, men det går utmärkt att läsa den fristående.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Border
Översättning: Anders Nunstedt
Förlag: Harper Collins Nordic
Utgiven: juni 2020
ISBN: 9789150948820
Sidantal: 781

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Karin Smirnoff: Jag for ner till bror & Vi for upp med mor

Bilderna är lånade av Bokförlaget Polaris

Vissa böcker borde faktiskt förses med varningstext. Jag har läst många romaner som handlar om svåra och tunga ämnen. Mitt största intresse är historia och alla vet ju att den mänskliga historien är fullt av sådant som är svårt och tungt. Särskilt om en särskilt riktar in sig på 1900-talets totalitära ideologier i Europa.

Men jag var inte redo för Karin Smirnoff. Hade jag vetat före hade jag nog aldrig läst.

Missförstå mig inte. Smirnoff är en mycket bra författare. En sämre författare hade spårat ur till en ren eländesskildring. Inte Smirnoff. Hon har ett alldeles särskilt språk, hon skriver med ironi och fjäderlätt humor, hon skriver om människor som tar sig igenom livet mot alla odds, hon ger hopp. Men det är en förfärlig massa misär hon lyckas klämma in mellan boksidorna. Pappor som begår sexuella övergrepp på barn, djur som misshandlas och dödas av ren sadism, präster som begår sexuella övergrepp på församlingsmedlemmar, män som super och slår och våldtar och så vidare, och så vidare. I de här böckerna finns det gott om både hemskheter och allmän tragik.

Ska man göra någon slags gradering är väl den första boken Jag for ner till bror hemskast. Redan på sidan 100 kände jag mig golvad och sen blev det värre. Som sagt, hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig gett mig in på det. Det finns avsnitt i den boken som det känns som jag aldrig kommer glömma.

Samtidigt är det en väldigt medryckande och spännande läsning. Smirnoff är som sagt både ironisk och rolig. Jag for ner till bror innehåller dessutom ett mystiskt dödsfall och därtill blir det en del avslöjanden av livshemligheter och annat intressant. I uppföljaren Vi for upp med mor avslöjas fler hemligheter, katastrofala livsval hotar och så en dos action på det. Smirnoff levererar dessutom en rejäl bredsida mot vissa västerbottniska religiösa sekter. Och så avslutas boken med en cliffhanger som gör att jag bara måste läsa den tredje boken, trots att jag kanske borde låta bli.

Och så var det hela grejen med hopp. Trots allt elände som levereras så finns det där, som bokens röda tråd. Inte på ett feelgoodaktigt lyckligaslutsätt. Men huvudpersonen Jana Kippo är en sån där människa som är anmärkningsvärt bra på att hålla näsan ovanför vattnet, trots att hon borde drunknat för länge sen. Hon tar sig fram och hon tar tag och det verkar aldrig falla henne in att ge upp, inte på riktigt. Hon är komplicerad och hon har noll smak när det gäller män men hon överlever med stil och hon är tveklöst ett underhållande sällskap. Och så är det med många människor i de två böcker jag läst, de är underhållande sällskap.

Så trots att jag egentligen önskar att jag inte läst böckerna så är de bra och avgjort läsvärda. Jag förstår hyllningarna, framför allt av den andra boken. Den är något alldeles extra.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Jag for ner till bror
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177951322
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel: Vi for upp med mor
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952794
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter Swanson: Värd att döda

Bilden är lånad från Southside Stories

2020 är ett rätt deppigt år i många avseenden men på deckarfronten har det sett riktigt bra ut; jag har upptäckt flera nya riktigt bra författare av deckare och thrillers. Senaste fyndet är Peter Swanson. Jag var lite tveksam när jag började läsa hans thriller Värd att döda, jag var orolig för att det skulle visa sig vara en sämre variant på temat Främlingar på tåg (den där filmen av Hitchcock där två killar på skämt byter mord och det visar sig att den ena faktiskt menar allvar).

Det är det inte. Värd att döda är en mumsigt välkomponerad thriller som bjuder på tillräckligt många överraskningar för att hålla mig fångad. Den ger många bra argument för singelliv och celibat, om en säger så. Och den är en ruggigt bra inifrånskildring av sociopati, psykopati, antisocial personlighetsstörning eller vad en nu vill kalla det. Det är svårt att ge röst åt en person med den typen av störning utan att det blir fånigt eller överdrivet eller bara trist. Men Swanson lyckas galant. Det är mycket snyggt gjort.

Plus i kanten ger jag också för språket. Många bra deckarförfattare är kanske inte så skickliga stilister men de kompenserar stort genom förmågan att snickra ihop en spännande och tillräckligt trovärdig berättelse om människor som som är spännande och tillräckligt trovärdiga. Swanson är spännande och trovärdig och hans människoskildringar är avgjort bra och dessutom är han en hejare på att formulera sig.

Jag ger snudd på full pott i betyg. Att det blir snudd på beror på att boken trots allt är lite förutsägbar på sina ställen. Men bara lite.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Kind Worth Killing
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Southside Stories
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789188725103
Sidantal: 375

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Institutet

Bilden är lånad från Albert Bonniers förlag

Stephen Kings senaste roman (må det bli många många fler) Institutet är en grym berättelse med historiska förebilder. Den handlar om barn med särskilda egenskaper som kidnappas och spärras in på en institution där de går en brutal och kort framtid till mötes. Ruskigt spännande nästan hela vägen fram, det är väl först mot slutet som trovärdigheten svajar till lite. Hela grejen med bra fantasy och sci-fi är att få det omöjliga att framstå inte bara som möjligt utan också helt rimligt. Jag tycker inte King lyckas med just den biten fullt ut, det är något som skaver med upplösningen. Inte så att hela boken faller ihop som en sufflé, långt ifrån, men det är en irritationsfaktor jag inte kan bortse ifrån.

Men i övrigt är det här en väldigt bra bok. Seriöst fängslande persongalleri, som vanligt. Jag fastnar särskilt för beskrivningen av barnen och av de anställda på institutet. Det finns som sagt en historisk förlaga och King förvaltar arvet väl.

Berättarperspektivet hoppar mellan flera olika personer men det är inte samma tsunami av människor som i exempelvis Törnrosor (som han skrev tillsammans med sonen Owen) eller Under kupolen. På det sättet är Institutet mer lättillgänglig. Och avsevärt mer pang på. Kollektivromaner har sin definitiva charm men kan bli långrandiga med alla miljoner underintriger som ska flätas ihop inför den stora finalen. Det var lite det som hände i Törnrosor. Institutet är enklare uppbyggd. Inte precis stramt berättad – vi snackar om Stephen King – men intrigen är mer fokuserad, mer sammanhållen, mer rakt upp och ner. Och det funkar utmärkt. Jag hinner aldrig bli mätt på berättelsen förrän den är slut.

En kul detalj med Institutet är blinkningarna åt George R R Martins fantasyepos Sagan om is och eld och tv-serien Game of Thrones. Jag hittade i alla fall fyra och är småsugen på att läsa om boken för att se om det finns fler.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Institute
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2020
ISBN: 9789100184728
Sidantal: 665

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Välkommen hem

Boken är lånad från Välkommen hem

Skolåterträffar som urartar är en tacksam utgångspunkt i fiktionens värld. Ninni Schulman utnyttjar konceptet till fullo i Välkommen hem, den femte boken i Hagforsserien. Allt är där. Coola gänget, medlöparna, de utstötta. Alla undertryckta aggressioner, all sorg. Och eftersom det här är en deckare kröns återträffen med ett illa tilltygat lik. Jakten på den skyldige kan börja.

Och det är spännande nästan hela tiden. Schulman är en författare som lever högt på sin förmåga att skildra människor och miljöer i bruksort på dekis. Så också den här gången. Jag blir visserligen lite mätt på huvudpersonernas (poliserna, journalisten) tilltrasslade privatliv. Jag förstår ju att poliser och journalister också har liv som påverkar och påverkas av påfrestningarna i jobbet. Men det är inte det viktiga i en deckare och för min del hade Schulman kunnat tona ner den biten. Skildringen av de före detta klasskamraterna däremot är grym. Jag frossar i att minnas hur jag verkligen hatade högstadiet. Och deckargåtan har driv. Lite förutsägbar men med mängder av driv. Välkommen hem är en riktig bladvändare.

My här på Kulturnästet har också läst Välkommen hem. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789175036625
Sidantal: 510

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Maria Adolfsson: Stormvarning

Bilden är lånad från Månpocket

Med Stormvarning, den andra deckaren om önationen Doggerland har Maria Adolfsson fått allt på plats, både miljöer och människor. Jag trivdes ju i Doggerland redan i första besöket; den här gången blir jag helt enkelt förälskad. Jag vill åka dit! Det är ju det som är så fantastiskt med att låta sin roman utspelas på en fiktiv plats, man behöver inte ta hänsyn till en trist verklighet utan kan slänga in vadhelst man tycker passar. Och det Adolfsson slänger in passar mig fantastiskt. Och det är ju inte bara den fysiska miljömn. Adolfsson skapar ett eget språk och egna högtider. Det är mycket underhållande.

Också människorna är ett nöje att umgås med. En del introducerades redan i första boken, en del är nytillskott. Alla är mer eller mindre särpräglade så där som människor ofta är. Adolfsson är duktig på att skildra människors psyken och relationer och hon har dessutom humor.

Och så är det själva deckargåtan. Den är inte nydanande men är välkonstruerad och handlingen spännande. Den här gången begås mord i de norra delarna av Doggerland, Noorö. Polisen Karen Eiken Hornby är inte ledsen över att slippa julfirandet hemma men inser snart att tillvaron som utredare i norr inte är okomplicerad. Diverse släktingar inklusive en uppenbart kriminell kusin underlättare inte. Dessutom har Adolfsson slängt in ett sidospår på hemmaplan som förhöjer spänningen ytterligare.

Första boken Felsteg var trevlig deckarunderhållning. Stormvarning är mer än trevlig; den är helt enkelt en mycket, mycket bra deckare.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2019
ISBN: 9789175039770
Sidantal: 423

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Candice Fox: Crimson Lake

Bilden är lånad från LB Förlag

Candice Fox thriller Crimson Lake är en riktig fullträff. Jag kan inte hitta något med den jag inte gillar. En helt oemotståndlig kombo av vassa människo- och miljöskildringar, humor, empati och gräsligheter (försvinnanden, mord och annat hemskt).

Bokens berättarjag Ted Conkaffey är inte den vanlige deckarpolisen. Han är polisen som anklagades för våldtäkt på en trettonårig flicka, men åtalet lades ner. På flykt från allt och i hopp om att få vara ifred har han skaffat ett hus i en liten håla. Naturligtvis får han inte vara i fred. En ankfamilj i nöd pockar på hans uppmärksamhet. Traktens privatdetektiv Amanda Pharell – som själv avtjänat ett tioårigt fängelsestraff för mord – vill att han ska jobba för henne. Och dessutom börjar snart snacket gå om vem Ted egentligen är och vad han påstås ha gjort.

Den här är som upplagt för en orgie i självömkan. Ted är milt uttryckt traumatiserad av sina upplevelser på fel sida om gallret och han har förlorat allt. Det hade varit så lätt att låta hans trauma ta över boken helt. Men Fox håller hans grubblerier på en lagom nivå. Det blir aldrig tjatigt. Jag tycker synd om karln och undrar hur det ska gå för honom men inte så mycket att det blir outhärdligt. Och aldrig så mycket att deckargåtan försvinner. Dessutom fungerar den lätt rubbade Amanda Pharell som en bra kontrast till dystre Ted och hans ångest.

Överhuvudtaget är människoskildringarna skäl nog att läsa den här boken. Och inget blir ju sämre av att allt utspelas i en håla där det finns ett stort träsk med träskkrokodiler och träskankor och annat träskartat. Det blir många pluspoäng för miljöskildringarna också. Och dessutom gillar jag deckargåtan skarpt. Kort sagt: jag längtar verkligen efter uppföljaren Redemption Point. Må den komma i pocket snart!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Crimson Lake
Översättning: Hanna Axén
Förlag: LB Förlag
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789177991038
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sofia Åkerman & Thérèse Eriksson: Slutstation rättspsyk

Det talades en del om dem för några år sen. Flickorna och kvinnorna som tvångsvårdades på rättspsyk. Inte för att de dömts för något brott utan för att de mådde så dåligt att den vanliga psykiatrin inte visste vad den skulle göra av dem. Om dem har Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson skrivit boken Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott.

Det var flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar. Allmänpsykiatrin visste alltså inte vad de skulle göra med dem. I stället skickades de bland annat på rättspsykiatrin i Sundsvall, på obestämd tid. Någon egentlig vård bedrevs inte. Eller snarare sagt, vården gick ut på att avskräcka patienterna från självdestruktivt beteende. Straffen var bältningar, isoleringar, tvångshandskar.

Japp, ni hörde rätt. Flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar skulle straffas när de visade att de mådde dåligt, helt emot alla regler och förordningar. En hade ju velat tro att sådana här saker tillhörde historien. Dessvärre skedde detta i Sverige på 2000-talet.

Slutstation rättspsyk är en välskriven och mycket upprörande skildring av vanvård och övergrepp. Tack till Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson som slogs för de här flickorna och kvinnorna, som lyfte fram frågan i ljuset och kämpade för att missförhållandena skulle upphöra.

Betyg: 5 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2012
ISBN 9789186969745
Sidantal: 285

Pocketupplagan som jag har läst är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand som gäller. Men e-boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet

Bilden är lånad från Månpocket

Vår egen lilla hemlighet är en väldigt schulmansk Schulman. En lagom dos bruksort på dekis, poliser som kämpar för att utföra ett bra arbete samtidigt som det mullrar på hemmafronten, en journalist som alltid måste leverera trots minskande resurser. Och så själva mysteriet. Den här gången handlar det om en socialsekreterare som försvunnit och det mesta tyder ju på att hon inte kommer hittas levande.

Just deckarintrigen borde ha skruvats till ett par varv men det är inte främst på grund av deckargåtorna jag läser Schulman. Det som får hennes böcker att höja sig över mängden är de ypperliga miljö- och människoskildringarna, känslan för de utsatta och bortglömda, den stora realismen. Så även denna gång.

Också My här på Kulturnästet har läst boken. Hennes recension hittar du här.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2016
ISBN 9789175035437
Sidantal: 377

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lina Bengtsdotter: Annabelle

Pocketupplagan av Lina Bengtsdotters debutroman Annabelle
Bilden är lånad från Månpocket

I bland händer det att en författare får ett gammalt recept att kännas som alldeles nytt. I Lina Bengtsdotter debutroman försvinner ung vacker flicka i mindre håla och trasig polis med förflutet i bygden kommer tillbaka för att utreda. Det är inget nytt. Inte ens att det är en kvinnlig polis är särskilt nytt längre. Jag har redan läst en bok med exakt samma tema i år. Den var helt okej men bleknar bort jämfört med Annabelle.

Men Bengtsdotter skriver som om ingen skrivit om det förut. Hur hon gör det förstår jag inte riktigt. Bra språk naturligtvis, flyter lätt över sidorna. Det här är en väldigt snabbläst bok. Människor som känns så väldigt verkliga rakt igenom. Småstadsatmosfären. Huvudpersonen själv, som visserligen är en bra polis men som dricker för mycket på fel sätt och som vilken dag (eller snarare natt) som helst kan totalkrascha.

Annabelle är en mycket bra debut som inger hopp om den svenska deckargenren. Uppföljaren Francesca har en given plats i min deckarhylla.

My här på Kulturnästet har också skrivit om Annabelle. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789175037950
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.