Ninni Schulman: Välkommen hem

Boken är lånad från Välkommen hem

Skolåterträffar som urartar är en tacksam utgångspunkt i fiktionens värld. Ninni Schulman utnyttjar konceptet till fullo i Välkommen hem, den femte boken i Hagforsserien. Allt är där. Coola gänget, medlöparna, de utstötta. Alla undertryckta aggressioner, all sorg. Och eftersom det här är en deckare kröns återträffen med ett illa tilltygat lik. Jakten på den skyldige kan börja.

Och det är spännande nästan hela tiden. Schulman är en författare som lever högt på sin förmåga att skildra människor och miljöer i bruksort på dekis. Så också den här gången. Jag blir visserligen lite mätt på huvudpersonernas (poliserna, journalisten) tilltrasslade privatliv. Jag förstår ju att poliser och journalister också har liv som påverkar och påverkas av påfrestningarna i jobbet. Men det är inte det viktiga i en deckare och för min del hade Schulman kunnat tona ner den biten. Skildringen av de före detta klasskamraterna däremot är grym. Jag frossar i att minnas hur jag verkligen hatade högstadiet. Och deckargåtan har driv. Lite förutsägbar men med mängder av driv. Välkommen hem är en riktig bladvändare.

My här på Kulturnästet har också läst Välkommen hem. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789175036625
Sidantal: 510

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Maria Adolfsson: Stormvarning

Bilden är lånad från Månpocket

Med Stormvarning, den andra deckaren om önationen Doggerland har Maria Adolfsson fått allt på plats, både miljöer och människor. Jag trivdes ju i Doggerland redan i första besöket; den här gången blir jag helt enkelt förälskad. Jag vill åka dit! Det är ju det som är så fantastiskt med att låta sin roman utspelas på en fiktiv plats, man behöver inte ta hänsyn till en trist verklighet utan kan slänga in vadhelst man tycker passar. Och det Adolfsson slänger in passar mig fantastiskt. Och det är ju inte bara den fysiska miljömn. Adolfsson skapar ett eget språk och egna högtider. Det är mycket underhållande.

Också människorna är ett nöje att umgås med. En del introducerades redan i första boken, en del är nytillskott. Alla är mer eller mindre särpräglade så där som människor ofta är. Adolfsson är duktig på att skildra människors psyken och relationer och hon har dessutom humor.

Och så är det själva deckargåtan. Den är inte nydanande men är välkonstruerad och handlingen spännande. Den här gången begås mord i de norra delarna av Doggerland, Noorö. Polisen Karen Eiken Hornby är inte ledsen över att slippa julfirandet hemma men inser snart att tillvaron som utredare i norr inte är okomplicerad. Diverse släktingar inklusive en uppenbart kriminell kusin underlättare inte. Dessutom har Adolfsson slängt in ett sidospår på hemmaplan som förhöjer spänningen ytterligare.

Första boken Felsteg var trevlig deckarunderhållning. Stormvarning är mer än trevlig; den är helt enkelt en mycket, mycket bra deckare.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2019
ISBN: 9789175039770
Sidantal: 423

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Candice Fox: Crimson Lake

Bilden är lånad från LB Förlag

Candice Fox thriller Crimson Lake är en riktig fullträff. Jag kan inte hitta något med den jag inte gillar. En helt oemotståndlig kombo av vassa människo- och miljöskildringar, humor, empati och gräsligheter (försvinnanden, mord och annat hemskt).

Bokens berättarjag Ted Conkaffey är inte den vanlige deckarpolisen. Han är polisen som anklagades för våldtäkt på en trettonårig flicka, men åtalet lades ner. På flykt från allt och i hopp om att få vara ifred har han skaffat ett hus i en liten håla. Naturligtvis får han inte vara i fred. En ankfamilj i nöd pockar på hans uppmärksamhet. Traktens privatdetektiv Amanda Pharell – som själv avtjänat ett tioårigt fängelsestraff för mord – vill att han ska jobba för henne. Och dessutom börjar snart snacket gå om vem Ted egentligen är och vad han påstås ha gjort.

Den här är som upplagt för en orgie i självömkan. Ted är milt uttryckt traumatiserad av sina upplevelser på fel sida om gallret och han har förlorat allt. Det hade varit så lätt att låta hans trauma ta över boken helt. Men Fox håller hans grubblerier på en lagom nivå. Det blir aldrig tjatigt. Jag tycker synd om karln och undrar hur det ska gå för honom men inte så mycket att det blir outhärdligt. Och aldrig så mycket att deckargåtan försvinner. Dessutom fungerar den lätt rubbade Amanda Pharell som en bra kontrast till dystre Ted och hans ångest.

Överhuvudtaget är människoskildringarna skäl nog att läsa den här boken. Och inget blir ju sämre av att allt utspelas i en håla där det finns ett stort träsk med träskkrokodiler och träskankor och annat träskartat. Det blir många pluspoäng för miljöskildringarna också. Och dessutom gillar jag deckargåtan skarpt. Kort sagt: jag längtar verkligen efter uppföljaren Redemption Point. Må den komma i pocket snart!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Crimson Lake
Översättning: Hanna Axén
Förlag: LB Förlag
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789177991038
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sofia Åkerman & Thérèse Eriksson: Slutstation rättspsyk

Det talades en del om dem för några år sen. Flickorna och kvinnorna som tvångsvårdades på rättspsyk. Inte för att de dömts för något brott utan för att de mådde så dåligt att den vanliga psykiatrin inte visste vad den skulle göra av dem. Om dem har Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson skrivit boken Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott.

Det var flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar. Allmänpsykiatrin visste alltså inte vad de skulle göra med dem. I stället skickades de bland annat på rättspsykiatrin i Sundsvall, på obestämd tid. Någon egentlig vård bedrevs inte. Eller snarare sagt, vården gick ut på att avskräcka patienterna från självdestruktivt beteende. Straffen var bältningar, isoleringar, tvångshandskar.

Japp, ni hörde rätt. Flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar skulle straffas när de visade att de mådde dåligt, helt emot alla regler och förordningar. En hade ju velat tro att sådana här saker tillhörde historien. Dessvärre skedde detta i Sverige på 2000-talet.

Slutstation rättspsyk är en välskriven och mycket upprörande skildring av vanvård och övergrepp. Tack till Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson som slogs för de här flickorna och kvinnorna, som lyfte fram frågan i ljuset och kämpade för att missförhållandena skulle upphöra.

Betyg: 5 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2012
ISBN 9789186969745
Sidantal: 285

Pocketupplagan som jag har läst är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand som gäller. Men e-boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet

Bilden är lånad från Månpocket

Vår egen lilla hemlighet är en väldigt schulmansk Schulman. En lagom dos bruksort på dekis, poliser som kämpar för att utföra ett bra arbete samtidigt som det mullrar på hemmafronten, en journalist som alltid måste leverera trots minskande resurser. Och så själva mysteriet. Den här gången handlar det om en socialsekreterare som försvunnit och det mesta tyder ju på att hon inte kommer hittas levande.

Just deckarintrigen borde ha skruvats till ett par varv men det är inte främst på grund av deckargåtorna jag läser Schulman. Det som får hennes böcker att höja sig över mängden är de ypperliga miljö- och människoskildringarna, känslan för de utsatta och bortglömda, den stora realismen. Så även denna gång.

Också My här på Kulturnästet har läst boken. Hennes recension hittar du här.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2016
ISBN 9789175035437
Sidantal: 377

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lina Bengtsdotter: Annabelle

Pocketupplagan av Lina Bengtsdotters debutroman Annabelle
Bilden är lånad från Månpocket

I bland händer det att en författare får ett gammalt recept att kännas som alldeles nytt. I Lina Bengtsdotter debutroman försvinner ung vacker flicka i mindre håla och trasig polis med förflutet i bygden kommer tillbaka för att utreda. Det är inget nytt. Inte ens att det är en kvinnlig polis är särskilt nytt längre. Jag har redan läst en bok med exakt samma tema i år. Den var helt okej men bleknar bort jämfört med Annabelle.

Men Bengtsdotter skriver som om ingen skrivit om det förut. Hur hon gör det förstår jag inte riktigt. Bra språk naturligtvis, flyter lätt över sidorna. Det här är en väldigt snabbläst bok. Människor som känns så väldigt verkliga rakt igenom. Småstadsatmosfären. Huvudpersonen själv, som visserligen är en bra polis men som dricker för mycket på fel sätt och som vilken dag (eller snarare natt) som helst kan totalkrascha.

Annabelle är en mycket bra debut som inger hopp om den svenska deckargenren. Uppföljaren Francesca har en given plats i min deckarhylla.

My här på Kulturnästet har också skrivit om Annabelle. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789175037950
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cia Sigesgård: Inga kelgrisar, inga styvbarn

Pocketupplagan av Cia Sigesgårds thriller Inga kelgrisar, inga styvbarn
Bilden är lånad från Southside Stories

Det var på håret att jag orkade mig ta igenom Cia Sigesgård thriller Inga kelgrisar, inga styvbarn. Inte så att den är dålig, tvärtom. Det är en bra thriller med skräckinslag. Utspelas i ett hyreshus med ett gäng mer eller mindre udda, mer eller mindre dysfunktionella familjer. Hemligheterna är många och i vissa fall avgrundssvarta.

Och äckelfaktorn är mycket hög. Jag är inte känslig av mig, men tro mig, det här är ingen bok en vill tänka på när en äter middag. Jag är inte säker på att jag någonsin vill äta köttfärs igen. Och det finns gränser för hur mycket jag vill veta om sjukligt snedvriden manlig sexualitet. För min del hade Sigesgård gärna fått städat undan det värsta äcklet.

Dessutom är boken bitvis väldigt otäck. Misären som gömmer sig bakom vissa av dörrarna är fruktansvärd. Återigen, jag är inte direkt känslig men det finns gränser för hur mycket mänsklig ruttenhet och misär och tragik jag fixar i en enda bok.

Det är för väl att boken också bjuder på såna saker som kärlek och vänskap och mod och hopp om framtiden. Men också väldigt många frågor om hur det gick sen, var det verkligen rätt att hen kom undan med det där och vad händer om… och så vidare och så vidare.

Känslomässigt var Inga kelgrisar, inga styvbarn ingen lätt bok att ta sig igenom. Men den är väl värd besväret. Den är verkligen en folkhemsrysare. Jag hoppas på mer av Sigesgård, företrädesvis med lägre äckelfaktor.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: februari 2015
ISBN: 9789187049828
Sidantal: 395

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Det

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Stephen Kings roman Det är, för att uttrycka det väldigt kort, väldigt mycket.

Till att börja med är den väldigt tjock, 1334 sidor + efterord, ett riktigt cementblock. Väldigt välskriven och väldigt läsvänlig, en sann bladvändare.

Och den innehåller väldigt mycket otäckheter. King är ju skräckförfattare men här är det liksom ingen ände på det. Han staplar gräslighet på gräslighet på gräslighet. Och det är inte bara clownen och hans olika skepnader som är igång. Den här boken innehåller en lång rad riktigt hemska människor och de gör riktigt hemska saker mot andra människor.

Och resultatet blir en väldig ansamling lik. Hundratals. Till slut blir det lite mycket. Det känns konstigt att erkänna det, men en viss mättnadskänsla infinner sig.

Alltså, Det är en i grunden mycket bra bok. Engagerande, och spännande nästan hela tiden och många gånger riktigt läskig. Jag tänker då aldrig gå i närheten av en clown igen. Men det går det slentrian i clowneriet. Efter sådär 1 000 sidor tycker jag det börjar bli dags att ta kål på fanskapet. Och när jag läst klart boken är det inte främst clownen som lever kvar i minnet utan människorna och alla de hemska saker de gör mot varandra. Dem kommer jag inte glömma i första taget.

Vilket ju är precis så en bra skräckroman ska vara.

Men det finns en sak jag inte gillar alls. En av de saker som gör King så stor är hans människoskildringar, han har en fin blick för människans psykologi. Och där tycker jag det skaver den här gången. Framför allt retar jag mig på bokens enda kvinnliga huvudperson, Beverly. Snark vilken trött kvinnosyn. 80-tal.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: It
Översättning: Roland Adlerberth
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789100174682
Sidantal: 1340

Boken finns på Adlibris och Bokus.


Steve Sem-Sandberg: Stormen – en berättelse

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag förstår mig inte riktigt på Steve Sem-Sandbergs roman Stormen: en berättelse. Alltså, jag förstår vad som händer. En man kommer tillbaka till den norska ö där han växte upp som fosterbarn. Två berättelser rullas upp. Den ena skildrar en trasig uppväxt på 1970-talet och en syskonrelation som aldrig blir hel. Den andra beskriver den nazistiska ockupationen då ön behärskades av en minister i Quislings regering. Sem-Sandberg skriver vackert och stillsamt och rakt på sak men ändå halvt obegripligt. Människor i boken bara gör saker, hemska saker. Vad de gör är lätt att förstå. Varför förklaras sällan. En del går ju att greppa men annat är bara obegripligt. Författaren vill säkert att läsaren ska fundera över orsakerna själv. Själv hade jag föredragit om han varit mer uttalad.

Jag borde läsa boken igen men jag vet inte riktigt. Det är som sagt en bok om människor som gör hemska saker mot varandra och jag är inte säker på att jag vill gå igenom allt igen.Till skillnad från Sem-Sandbergs dokumentärromaner De fattiga i Lodz och De utvalda tycks Stormen vara alltigenom fiction. Konstigt nog gör det den otäckare.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789174296471
Sidantal: 274

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Lögner och svek

Det är dags för årets första tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker vars handling bygger på lögner och svek. Här är min trio.

Darling River: Doloresvariationer av Sara Stridsberg handlar om flickor som får utsätts för förfärliga lögner och svek från dem som borde ha skyddat och tagit om hand. En av flickorna är Dolores i Vladimir Nabokovs roman Lolita. Också en liten chimpanshona blir grymt behandlad av sin skötare. Boken är svår att komma in i men väl värt besväret. Avskalat, smärtsamt och oändligt sorgligt om liv som förslösas.

Margaret Atwoods roman Rövarbruden handlar om Zenia som lurat och svikit sina tre väninnor, gång på gång på gång. Välskrivet och intressant om vänskap som inte är vänskap. Inte Atwoods vassaste men hade ändå nöje av boken. Tror inte jag läst någon bok av Atwood som inte varit värd tiden jag spenderat på den.

Också i Joanne Harris thriller Gentlemän och spelare finns det en huvudperson som ljuger och sviker sig igenom livet. Syrligt, cyniskt och spännande. Att romanen utspelas på en engelsk internatskola stör ju inte heller.