Philip K. Dick: Mannen i det höga slottet

Bilden är lånad från Bakhåll

Mitt första möte med Philip K. Dick i litterär form utföll till allmän belåtenhet. Jag har ju sett flera ypperliga filmer baserade på hans böcker – Blade Runner, Minority Report, Total Recall (originalet med Schwarzenegger, ingen remake). Men jag hade ju inte läst något av honom. Jag var lite orolig för vad jag skulle tycka, har ju läst en och annan sci-fi-författare som byggt upp helt fantastiska världar, men vars litterära förmågor kanske varit si-så.

Men Philip K. Dick kunde verkligen skriva. Hans roman Mannen i det höga slottet har språket och känslan. Människorna är intressanta, författaren utrustar dem med djup och tvetydigheter och ambivalens. Och upplägget är avgjort underhållande. Mannen i det höga slottet utspelas i en alternativ verklighet där Japan och Tredje riket vann andra världskriget. Som lite av en nörd när det gäller andra världskriget och Tredje riket har jag väldigt roligt åt skildringen av diverse nazistiska höjdare och annat i den stilen. Och som många bra sci-fi-författare har Philip K. Dick något att säga om samtiden. Just kontrafaktisk historia har en alldeles särskild potential för samtidsanalys och samtidskritik. Många pluspoäng där alltså.

Det jag inte riktigt gillar med boken ligger mest på detaljnivå, det finns sånt som jag inte begriper och sånt jag tycker är orimligt. Och slutet är lite för öppet, ofärdigt på något sätt. Men annars är Mannen i det höga slottet en riktigt trevlig läsupplevelse. Bra efterord av Johan Frick var en oväntad bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Man in the High Castle
Översättning: Eva Gabrielsson
Förlag: Bakhåll
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789177424437
Sidantal: 252

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: De dunkla butikernas gata

Bilden är lånad från Norstedts

Jag fortsätter min lovsång över Patrick Modianos författarskap. I romanen De dunkla butikernas gata skildrar han, som så många gånger förut, en person på jakt efter sitt förflutna. Den här gången handlar det om Guy som tappade minnet efter en allvarlig olycka många år tidigare och som verkligen inte vet vem han är. När hans chef beslutar sig för att bomma igen sin detektivbyrå och övergå till ett liv som pensionär beslutar sig Guy för att ta reda på sin egen identitet. Sökandet för honom tillbaka till andra världskriget och det ockuperade Frankrike.

De dunkla butikernas gata är stramt och effektivt berättad. Inga poetiska utsmyckningar, inga onödiga utvikningar eller sidospår. Det är den yttre handlingen som beskrivs, författaren levererar inga övertydligheter, mycket försiggår mellan raderna och läsaren får själv dra sina slutsatser. Det är en fördel om man kan åtminstone något om Frankrike under andra världskriget (som att landet invaderades och besegrades och ockuperades av Tredje riket och så där). Berättelsen påminner en hel del om en thriller, med den klart uttalade gåtan och jagandet efter ledtrådar, pusslet som läggs. Och åtminstone jag tycker att boken är spännande som en thriller. Men det är ingen thriller och ska inte läsas som en sådan. Det är en bok om några människor som var unga under kriget och vad som – glimtvis – hände med dem men också om de människor som bokens huvudperson möter under sitt letande efter sitt förflutna.

Det här är något av det absolut bästa jag läst av Patrick Modiano, och han har en väldigt hög lägstanivå. Jag ger fem självklara stjärnor i betyg.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Rue de boutiques obscures
Översättning: Anne-Marie Edéus
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014
ISBN: 9789113067803
Sidantal: 252

De tryckta upplagorna har utgått ur den ordinarie näthandeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller. Eller e-bok.

Sofi Oksanen: När duvorna försvann

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Estland under tysk och sovjetisk ockupation är en genuint sorglig historia. Sofi Oksanen fångar smärtan och tragiken i alltihop på ett väldigt bra sätt i sin roman När duvorna försvann. Det är en rejält omskakande berättelse om ockupation och motstånd men framför allt om medlöperi och svek och livslögner. Världssuccén Utrensning var ju inte allt för munter men i När duvorna försvann vrider Oksanen om kniven i såret ytterligare några varv. Bokens centralfigur är en riktigt vidrig människa, en kappvändare av värsta sort och konsekvenserna av hans handlingar förfärliga. Men det här är vad som händer under krig och ockupation och i diktaturer.

Även bortsett från den allmänna stämningen är När duvorna försvann mer svårtillgänglig än i Utrensning. Språket bjuder på mer tuggmotstånd, jag får koncentrera mig mer på vad som faktiskt sägs och vad som faktiskt händer. Dessutom är de tre huvudpersonernas släktförhållanden trassliga och det tar ett bra tag innan jag lyckas få ordning på alla vem och vad och hur.

Men med det sagt är det här en bok som verkligen drabbar mig hårt. Det här är tragik på riktigt hög nivå.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Kun kyhkyset katosivat
Översättning: Janina Orlov
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2014
ISBN: 9789174293722
Sidantal: 364

Boken är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Léo Malet: 120, rue de la Gare

Bilden är lånad från Ersatz

Jag är väldigt svag för klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers och Raymond Chandler och när jag hittade 120, rue de la Gare i bokhandeln var det givet att jag skulle köpa. Det är den första boken av Léo Malet som ges ut i svensk översättning. Han skrev den under andra världskriget, när Tredje riket stod som starkast och ingen visste hur det skulle sluta. I bokens inledning är det hösten 1941, Frankrike har besegrats i grunden av Tredje riket och bokens huvudperson Nestor Burma och berättarjag är krigsfånge i Tyskland. Före kriget hade han en framgångsrik detektivfirma och de instinkterna finns ju kvar i lägret. Och när han friges och skickas tillbaka till Frankrike tar det ungefär fem minuter innan han dras in i en snårig mordgåta. Just mordgåtan är kanske inte det bästa med boken, snårigt är bara förnamnet. Lite väl långsökt och osannolik är andra uttryck som passar in bra. I det avseendet är Raymond Chandler betydligt mer realistisk. Men i övrigt är 120, rue de la Gare en mycket givande läsupplevelse. Malet kör den hårdkokta stilen med glimten i ögat. Hans hjälte Nestor Burma är intelligent och självsäker och tvekar inte att ta till nävarna, vare sig det behövs eller inte. Men han är inte odräglig eller osympatisk. Och han rör sig i miljöer som är perfekta för genren. Det krigsdrabbade Frankrike levererar helt enkelt stämning och spänning. Malet nämner aldrig det franska nederlaget, nazismen och Gestapo men det finns ju där i bakgrunden, som en dov underton. Det räcker.

Ersatz gör en kulturell välgärning som ger ut 120, rue de la Gare. Jag hoppas verkligen att det kommer fler böcker av Malet på svenska.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: 120, rue de la Gare
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789188913241
Sidantal: 206

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Martha Hall Kelly: Skönhetens väg

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Martha Hall Kellys debutroman Skönhetens väg fångar framför allt på grund av ämnet. Den handlar om de medicinska experimenten på kvinnliga fångar i koncentrationslägret Ravensbrück under andra världskriget, ett ruggigt kapitel i mänsklighetens historia.

Och Hall Kelly kan sitt ämne, hennes research känns genomgedigen. Hon är inte riktigt lika bra på att överföra all denna kunskap till romanform. Emellanåt och särskilt i början blir det mer facklittprosa än skönlitterär skildring. Språket är ju egentligen bra, det märks att författaren är journalist, men hon har en tendens att föreläsa.

Samtidigt är skildringen av Herta Oberheuser, den kvinnliga läkare som utförde experimenten, riktigt bra. Också porträttet av Kasia, ett av offren, fångar och berör och har tyngd. Däremot tycker jag att kapitlen om bokens tredje huvudperson Caroline är direkt meningslösa. Precis som Herta Obermeyer var Caroline Ferriday en verklig person, en amerikansk societetskvinna som ägnade kriget och åren därefter åt att hjälpa krigets offer. Jag ägnar större delen av boken åt att undra vad hon har i boken att göra. Eller ja, jag fattar ju att Hall Kelly vill uppmärksamma alla viktiga insatser Ferriday gjorde, bland annat för kvinnorna som överlevde experimenten i Ravensbrück. Men det funkar inte, Ferridays roll i romanen förblir länge ett stort frågetecken och den där fåniga kärlekshistorien som författaren hittar på åt henne gör inte saken bättre.

Hade Hall Kelly fokuserat på berättelsen om Herta och Kasia hade nog betyget blivit lite högre. Nu nöjer jag mig med 3 stjärnor.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Lilac Girls
Översättning: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2019
ISBN: 9789188859808
Sidantal: 537

Boken finns på Adlibris och Bokus.

John Le Carré: Den lilla trumslagarflickan

Att bara såga böcker blir ju tradigt i längden så här kommer en positiv recension av en bok jag tycker riktigt bra om: Den lilla trumslagarflickan av John Le Carré.

När någon säger spionroman tänker jag automatiskt på Ian Flemings böcker om agent 007. Inte för att jag läst någon av dem, men jag har ju sett filmerna. Mycket pang-pang och många explosioner och massa spring hit och dit och så snygga tjejer på det.

Den lilla trumslagarflickan är ungefär så långt bort från Ian Flemings skapelse en kan komma och fortfarande befinna sig i samma genre. Människor gör visserligen hemska saker mot varandra i le Carrés bok också och en del människor dör. Våldet är förutsättningen för allt som händer i berättelsen. Men fokus ligger lika på mycket eller mer på det som sker mellan våldsexplosionerna som på våldet själv. Det är en närgången och för det mesta rätt långsam beskrivning av hur hemliga agenter arbetar och varför de gör det de gör och hur de skapar en ny hemlig agent.

Den nya hemliga agenten är huvudpersonen Charlie, En vänstersinnad ung skådespelerska som värvas till dubbelagent av israeliska agenter. Och om jag har någon negativ synpunkt på boken så är det att jag inte förstår varför Charlie går med på att göra det hon gör. Jag menar, det är ju inga enkelt eller ofarligt uppdrag hon åtar sig precis och dessutom går det inte ihop nånstans med någonting av det hon dittills trott på.

Men bortsett från det är Den lilla trumslagaren en otroligt fascinerande berättelse om människor indragna i en av världens mest infekterade konflikter, skriven på en prosa som borde få vilken thrillerförfattare som helst grön av avund. Och dessutom är den mycket rolig, trots det tragiska ämnet.

Till de goda nyheterna hör också att Den lilla trumslagarflickan nyligen blivit tv-serie med Alexander Skarsgård och Florence Pugh i huvudrollerna. Det känns ju som upplagt för succé.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Little Drummer Girl
Översättning: Sam J. Lundwall
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789174297638
Sidantal: 711

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Steve Sem-Sandberg: Stormen – en berättelse

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag förstår mig inte riktigt på Steve Sem-Sandbergs roman Stormen: en berättelse. Alltså, jag förstår vad som händer. En man kommer tillbaka till den norska ö där han växte upp som fosterbarn. Två berättelser rullas upp. Den ena skildrar en trasig uppväxt på 1970-talet och en syskonrelation som aldrig blir hel. Den andra beskriver den nazistiska ockupationen då ön behärskades av en minister i Quislings regering. Sem-Sandberg skriver vackert och stillsamt och rakt på sak men ändå halvt obegripligt. Människor i boken bara gör saker, hemska saker. Vad de gör är lätt att förstå. Varför förklaras sällan. En del går ju att greppa men annat är bara obegripligt. Författaren vill säkert att läsaren ska fundera över orsakerna själv. Själv hade jag föredragit om han varit mer uttalad.

Jag borde läsa boken igen men jag vet inte riktigt. Det är som sagt en bok om människor som gör hemska saker mot varandra och jag är inte säker på att jag vill gå igenom allt igen.Till skillnad från Sem-Sandbergs dokumentärromaner De fattiga i Lodz och De utvalda tycks Stormen vara alltigenom fiction. Konstigt nog gör det den otäckare.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789174296471
Sidantal: 274

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: De yttre boulevarderna

Bilden är lånad från Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde boken jag läser av Patrick Modiano och den i mitt tycke bästa. Jag har har tyckt allt jag läst av honom varit mycket bra men det här är något alldeles extra.

Modiano är en Nobelpristagare i min smak. Han skriver kort och koncist och hans böcker är tunna; jag läser ut dem i ett nafs. Han skriver med tuggmotstånd men aldrig med så mycket tuggmotstånd att jag tappar intresset. Jag vill förstå vad det är jag läser och jag förstår Modiano, rätt så bra i alla fall. Och hans berättelser cirklar nästan alltid kring händelser under andra världskriget och den nazistiska ockupationen av Frankrike.

De yttre boulevarderna är allt det där och lite till. Den är ett litet mästerverk, en sammanhållen och mångbottnad berättelse om en son på jakt efter sin far. Den är som sagt något alldeles extra. Jag kan inte annat än älska det.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Les boulevards de ceinture
Översättning: Anne-Marie Edéus
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014
ISBN: 9789113067834
Sidantal: 164

Jag har läst den inbundna upplagan som är slut i den ordinarie handeln. Däremot finns e-boken fortfarande på Adlibris och Bokus.

Termatrio – Mörker

Sommaren går mot sitt slut och det är dags för säsongens första tematrio hos Lyran. Hon uppmanar oss att berätta alltså om tre böcker som innehåller mörker, i bokstavlig eller symbolisk form. Här är min trio.

Jag börjar med en bok som har mörker i titeln. I Skuggorna av Katarina Wennstam överfalls och misshandlas män som begått övergrepp mot kvinnor. Polisen Charlotta Lugn får ett svårt jobb att försöka ta fast dem. Inte en av Wennstams bästa men bra nog ändå (den bästa är Stenhjärtat, som handlar om barnmisshandel). Wennstam skriver för att väcka uppmärksamhet om våld och övergrepp mot kvinnor och barn och hon gör det bra. Böckerna förlorar inte på att läsas i ordningsföljd.

Jag fortsätter med en bok som delvis utspelas i mörkret under vattenytan. Nevada Barrs speciella nisch är deckare som utspelas i nationalparker. I den andra boken Djup grav är rangern Anna Pigeon i Isle Royal nationalpark i norra USA. Under en dykning hittas ett lik i ett sjunket vrak. Pigeon, som givetvis börjar snoka runt, är härligt kantig och människorna runt henne är spännande. Och så är boken så där torrt och ironiskt rolig. Barr har snabbt blivit en av mina favoriter på den amerikanska deckarfronten. Inte heller de här böckerna förlorar på att läsas i ordningsföljd, men det är inte nödvändigt.

Jag avslutar med en facklitterär bok som handlar om en av de mörkaste perioderna i Europas historia, andra världskriget och dess efterspel. När soldaterna kom av Miriam Gebhardts beskriver våldtäkterna i krigets slutskede och under den följande ockupationen. Offren var framför allt tyska flickor och kvinnor. Jag har tidigare läst Niklas Zennertegs bok Stalins hämnd som skildrar de våldtäkter som begicks av soldater ur Röda armén. Jag hade inte en aning om att lika många övergrepp begicks av framför allt amerikanska och franska soldater. Och jag hade inte en aning om att tyska myndigheter behandlade offren så illa. Gebhardt skriver sakligt och resonerande om ett otäckt ämne.

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin

Bilden är lånad från Bokus

Det här är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Jag var beredd att bli förälskad i Susan Abulhawas debutroman Morgon i Jenin. Släktkrönikor kan vara fantastiska. Den här handlar dessutom om en högaktuell konflikt som jag vet alldeles för lite om. Det är inte så konstigt att jag var nyfiken på boken.

Men tyvärr, ingen förälskelse den här gången. Abulhawas försök att skildra hela den palestinska tragedin genom en familj är spretig, ofokuserad och emellanåt tillrättalagt osannolik. Hon borde valt ut, skalat av och kokat ner. Hon borde tänkt över intrigen.

Och hon borde ha skrivit om och skrivit om. Hon har språket i sig, då och då glimtar texten till. Men bara ibland. Jag förstår att Abulhawa är förbannad, att hon vill berätta en tragisk och upprörande historia. Men hon tar i för mycket, hon tenderar att slå över i sentimentalitet och övertydlighet. Jag föredrar ett återhållsamt språk.

Samtidigt finns det något sympatiskt i framställningen. Ja, Abulhawa är förbannad och upprörd, men hon är inte blind. Hon förstår vidden av Förintelsen och vad den gjorde med överlevarna. Hon inser de europeiska judarnas tragedi och dess konsekvenser för palestinierna. Och hon tror väl egentligen på försoning, på något sätt.

Men framför allt vill hon att världen ska lyssna och därför skrev hon en roman. Och ämnet är som sagt högaktuellt. I en konflikt av den här typen är det viktigt att försöka förstå vad som driver människor. Jag är ganska nyfiken på Abulhawas andra bok Det blå mellan himmel och hav.

Tack Norstedts för recensionsexemplaret!

Betyg: 2

Originaltitel: Mornings in Jenin
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: september 2011
ISBN: 9789113035666
Sidantal: 383

Boken finns på Adlibris och Bokus.