Tematrio – Vit

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker på temat vit. Här är min trio. Den består av mycket snö och is och det är ju vitt.

I Kristina Hårds fantasyroman Snösommar är det sommar men Sverige ligger under ett vitt täcke av snö och is. Dessutom har all modern teknologi lagt av. Förbannelsen  slog till när Linus Kaiser dog. Som berättas i första boken Kleptomania blev Kaiser superförmögen genom att stjäla en del av trollens undangömda skatt. Nu är finansministern i Sveriges exilregering (den har flytt undan snön) på jakt efter resten av skatten. Låter det knäppt? Det är det. Men Kristina Hård är en sån där författare som kan få de mest knäppa saker att framstå som rimliga. Och spännande och emellanåt roliga. Författaren håller just nu på att skriva den tredje och avslutande boken i serien. Den ser jag fram emot.

Också i Stallo av Stefan Spjut ligger snön djup på sina ställen. Men här är snön naturlig, det är vinter och i norra Sverige. Och så finns det troll och människor som tjänar trollen och människor som letar efter trollen och försöker bevisa att de existerar. En i grund och botten spännande historia som dock borde ha kortats ner en del. Spjut går in för mycket i detalj vilket saktar ner berättelsen de första 300 sidorna eller så. Men sen börjar det ta fart och slutet är ruskigt spännande. Jag kommer definitivt läsa uppföljaren Stalpi.

Ännu mer snö och is blir det i Siri Pettersens fantasyroman Kraften. Huvudpersonen Hirka har gått genom porten mellan världarna och hamnat i Dreysíl, ett kallt och ogästvänligt ställe bestående av berg, snö och is. Och helt odrägliga invånare med massa konstiga idéer om allt möjligt. Och som inte det vore nog måste Hirka stoppa ett krig. Jag tyckte mycket om den första boken i serien, Odinsbarn men blev inte lika förtjust i uppföljaren Röta. I den tredje och sista boken i serien har Petersen hittat tillbaka till drivet och känslan och spänningen. Läs!

Steve Sem-Sandberg: Stormen – en berättelse

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag förstår mig inte riktigt på Steve Sem-Sandbergs roman Stormen: en berättelse. Alltså, jag förstår vad som händer. En man kommer tillbaka till den norska ö där han växte upp som fosterbarn. Två berättelser rullas upp. Den ena skildrar en trasig uppväxt på 1970-talet och en syskonrelation som aldrig blir hel. Den andra beskriver den nazistiska ockupationen då ön behärskades av en minister i Quislings regering. Sem-Sandberg skriver vackert och stillsamt och rakt på sak men ändå halvt obegripligt. Människor i boken bara gör saker, hemska saker. Vad de gör är lätt att förstå. Varför förklaras sällan. En del går ju att greppa men annat är bara obegripligt. Författaren vill säkert att läsaren ska fundera över orsakerna själv. Själv hade jag föredragit om han varit mer uttalad.

Jag borde läsa boken igen men jag vet inte riktigt. Det är som sagt en bok om människor som gör hemska saker mot varandra och jag är inte säker på att jag vill gå igenom allt igen.Till skillnad från Sem-Sandbergs dokumentärromaner De fattiga i Lodz och De utvalda tycks Stormen vara alltigenom fiction. Konstigt nog gör det den otäckare.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789174296471
Sidantal: 274

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.

Tematrio: Ungdomsböcker

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker som passar för ungdomar. Här är min trio.

Ursula Poznanskis sci-fi-roman Sveket utspelas i en dystopisk framtid där någon slags katastrof förvandlat jorden till snö och is och is och snö. De privilegierade lever ett förhållandevis skyddad tillvaro inne i sfärerna. Studenten Ria spås en lysande framtid men en konspiration sätter stopp för allt och hon och några andra ungdomar tvingas fly ut i det okända. Spännande och brutalt och nervigt och trovärdigt. Första delen i en trilogi. Jag ser fram emot att läsa de två andra böckerna i serien.

Kretsen av Maggie Stiefvater är en fantasyroman om fyra internatskoleelever på jakt efter en kungagrav. Och en flicka vars kyssar är dödliga. Välskrivet och underhållande och lättsamt. Första delen i en kvartett.

Siri Pettersens roman Odinsbarn är en fantasytegelsten som framför allt lämpar sig för äldre ungdomar (och unga vuxna och medelålders tanter som jag). En femtonårig flicka får veta att hon inte är som andra. Hon är född svanslös, ett monster från en annan värld, en menskr som sprider smitta och död. Om hennes hemlighet röjs kommer hon avrättas. Spännande och otäckt om utanförskap, maktkamp och intriger i en värld som både är lik och olik vår. Första boken i en trilogi. Uppföljaren Röta är nästan lika bra. Läsaren kastas in i handlingen utan någon sammanfattning av vad som hände i första boken och om en inte minns är det svårt att hänga med. Innan jag läser den tredje och avslutande delen ska jag bläddra i de två tidigare böckerna. Eller kolla upp handlingen i dem på nätet.

Anne Holt: Offline

Bilden är lånad av Pocketförlaget

Jag har återknutit bekantskapen med ytterligare en författare och romanhjältinna, norska Anne Holt och hennes polis Hanne Wilhelmsen. Jag har läst Offline.

Det är nu drygt 10 år sedan Hanne skadades illa vid ett ingripande och blev rullstolsbunden. Hon har precis accepterat att återvända till polisen, hon ska arbeta hemifrån med Cold case-fall. Till sin hjälp har hon fått den ticsangripne polisen Henrik Holme, en udda existens med skarp hjärna och slutledningsförmåga. De får utreda ett fall med en försvunnen flicka.

Samtidigt har Hannes gamle vapendragare Billy T problem. Han har slutat hos polisen och är fylld av ett stort livsillamående – skuld över Hannes olycka, sina många kvinnohistorier, den urusla kontakten med barnen. Då dyker sonen Linus upp och vill bo hos sin pappa. Glädjen och lusten att försöka knyta an förbytts snart mot vissheten att något är fel och farligt i Linus liv. Billy T söker hjälp hos Hanne som lovar att hjälpa.

Fallet knyts ihop med de många terrordåd som äger rum i Oslo inför 17 maj. Oron och islamofobin växer och högerkrafterna vädrar morgonluft.

Anne Holt är en skicklig författare som lyckas knyta ihop trådarna i ramberättelsen. Hon formulerar en analys av det politiska scenariot, hur skillnaderna i ekonomi och livsvillkor skapar både terrorism och främlingsfientlighet. Människoskildringarna är trovärdiga och intressanta. Särskilt Henrik Holme är en rolig bekantskap! Det är något med de udda som skapar samhörighet hos mig, vi som är lite vid sidan av och har fått förmånen att att både betrakta och vara med i livets teater. Men också själens obotliga ensamhet… fast den delar vi väl alla?

Offline är en trevlig återträff med Anne och Hanne. Jag hoppas det blir fler böcker med Hanne och Henrik som det nya radarparet.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Offline
Översättning: Margareta Järnebrand
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789175792187
Sidantal: 424

Boken finns på Adlibris och Bokus

Jo Nesbø: Törst

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Jo Nesbøs senaste roman Törst var något av en besvikelse. Inte så att jag tycker den är dålig för det gör jag inte. Det är sällan jag tycker att något av Nesbø är dåligt. Men Harry Hole är en av mina favoritpoliser och jag har verkligen längtat efter en ny bok om honom. Mina förväntningar var uppskruvade och de blev ju inte mindre av att jag fick vänta ett par månader på att få boken från biblioteket. Så det blev något av en antiklimax att Törst känns så ljummen. Det är konstigt för allt som ska finnas med i en deckare om Harry Hole är på plats. Morden är läskiga och intrigen är tillkrånglad och Harry själv är både rolig och tragisk. Men ändå lyfter det inte riktigt. Nesbø tar inte ut svängarna som han brukar. Törst är en mellanbok. Bra underhållning men inte så bra som det brukar vara.

Betyg: 3,5

 

Originaltitel: Tørst
Översättning: Per Olaisen
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 789100167134
Sidantal: 585

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jo Nesbø om nya thrillern Törst

Bilden är lånad av Adlibris

I dagens Kulturnytt i P1 berättar Jo Nesbø om senaste thrillern Törst, som precis släppts. Det verkar vara en slabbig historia om en person som lider av vampirism. I researchen testade Nesbø att dricka sitt eget blod (uääääh). Det smakade sött.

Jag har verkligen längtat efter den här boken. Det är den elfte boken om min krimifavvo Harry Hole och jag funderar på att ställa mig i kö på biblioteket. Det är visserligen bortåt 150 pers i kö men biblioteken kommer köra 7-dagarslån så det kan inte dröja så länge innan det är min tur. När de väl fått böckerna de beställt, alltså.

Bilden är lånad av Adlibris

Egentligen vill jag ha boken själv. Jag gillar att konsumera och den skulle se så fin ut bredvid mina andra böcker om Hole. Men det kommer dröja en evighet innan pocketutgåvan kommer och jag vill inte vänta.

Jag har i alla fall satt upp mig i bibliotekskön på Mannen som sökte sin skugga, den femte boken i Millenniumserien. Jag tycker David Lagercrantz lyckades riktigt bra med Det som inte dödar oss och är sugen på fortsättningen. Om jag ska vara ärlig tycker jag bättre om Lagercrantz än om Stieg Larsson, mer min stil. Men det dröjer ett tag innan jag får läsa uppföljaren – den kommer först i september.