Tematrio – Kärlek

Alla hjärtans dag närmar sig och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra tavlor, sånger, texter o s v som handlar om kärlek. Här är min trio.

Filmen Bram Stoker’s Dracula från 1993 är den mest romantiska film jag sett. Kärlekshistorien mellan greve Dracula och Mina/Elizabeta är vacker och sorglig och alldeles underbar. Ypperligt skådespel av Gary Oldman och Winona Ryder. Vackert filmat också. Jag är normalt inte mycket för romantik men den här filmen nockade mig totalt.

Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte är en korsning mellan fantasyroman och filosofisk betraktelse. Eller nåt i den stilen. Boken är faktiskt svår att beskriva. Bortsett från på en punkt. Den är en mycket fin skildring av en åldrande mans kärlek till sin hustru.

Normalt är kärlekssånger inte min grej men det finns ju undantag. Främsta undantaget stavas Nick Cave. Ta till exempel Ain’t Gonna Rain AnymoreLet Love In. Deppigt så det förslår och mycket vackert. Bör höras för att den rätta avgrundsdjupsorgesamma stämningen ska infinna sig:

Now I have no one to hold
Now I am all alone again
It ain’t too hot and it ain’t too cold
And there is no sign of rain

And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And I’m on my own

 

Ray Celestin: Yxmannen

Bilden är lånad av Kalla Kulor Förlag/Southside Stories

Jag är inte helt nöjd med Ray Celestins deckare Yxmannen. Året är 1919 och en yxmördare härjar i New Orleans. New Orleans är den perfekta platsen för en läskig mordgåta och Celestin gör vad han ska för att få ut det gottaste av den delen. Men han borde ansträngt sig mer vad gäller människorna. Han har för många huvudpersoner och trots att de är väldigt olika – en polis, en frigiven fånge som en gång varit polis, en journalist, en ung sekreterare hos Pinkertons detektivbyrå, en lika ung musiker – är de alla intill förväxling lika. De har inga egna röster, de är helt opersonliga. Och jag är inte säker på vad jag tycker om att en av de där opersonliga huvudpersonerna är den blivande jazzlegenden Louis Armstrong. Jag har lite svårt att se hur han som ung musiker ska ha frilansat som brottsutredare.

Den ytliga personskildringen och hoppandet mellan olika huvudpersoner gör att jag har svårt att engagera mig. Först mot slutet lyfter boken, men då blir den å andra sidan riktigt bra, fartfyllt och spännande och otäckt och precis som det ska vara. Och beskrivningen av New Orleans och Louisiana går som sagt inte av för hackor.

Yxmannen fick svenska deckarakademins pris för Bästa översatta roman år 2016. Jag är väl inte helt ense om valet av bok men vill ändå läsa uppföljaren. Den utspelas i Chicago och ja, Louis Armstrong är med i den också.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Axman’s Jazz
Översättning: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188153562
Sidantal: 474

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Kenneth Gärdestad & Keijo Liimatainen: Jag vill ha en egen måne

Den här boken fick jag i julklapp av min son och yngsta barn. Han är nu 26, och har säkerligen bläddrat i de gamla LP-samlingarna på vinden, där några av denne artists inspelningar återfinns.

Alla som växte upp på 70-talet har något förhållande till denne specielle kille med den ljusa rösten,som hängde med Björn Borg och lika gärna kunde blivit tennisstjärna. När han inte lyckades slå kompisen satsade han helhjärtat på musiken i stället, stödd av potentater i den då blomstrande skivbranschen. Bakom sig hade han såväl bolagsdirektören Stikkan Andersson som producenterna Benny Andersson och Björn Ulvaeus. På inspelningarna förekommer förutom dessa båda herrars flickvänner/fruar många av Sveriges bästa studiomusiker. Många av dessa låtar, med texter av brorsan Kenneth, bildar soundtrack till mina och många andra svenskars tonår.

Hade Ted fått en diagnos idag kanske hans levnadsbana hade blivit en annan, det vet man inte.

I boken har Kenneth och kompisen/journalisten Keijo samlat många vänners och familjens berättelse om Ted och kryddat med vackra, ljusa bilder. Det är en tragisk historia när man sitter med facit i hand. Det är en påminnelse om att inte döma en person efter vad som syns utåt och att framgång inte alltid gör folk lyckliga. Ted mådde periodvis mycket, mycket dåligt och var påfrestande för både sig själv och sin omgivning. Detta lyser smärtsamt väl igenom Kenneths kärleksfulla berättelse om sin lillebror.

”Sanningen om mig själv är som min egen skugga. Den går inte att fånga, men på den plats där ljus och mörker möts ska jag finna sanningen om mig själv” skrev Ted.

Ingen vet om han fann den, när han 41 år gammal klev ut framför ett tåg sommaren 1997.

Betyg: 3,5
Förlag: Forum
Utgiven:augusti 2005
ISBN: 9137127330
Sidantal: 238

Upplagan verkar vara slut i handeln, men boken kan finnas på Second Hand eller bibliotek.

 

Peter May: Lewispjäserna

I den sista och avslutande delen av Peter Mays Lewis-trilogi har magin definitivt försvunnit. Första boken Svarthuset fick mig att vilja kasta mig på flyget till Yttre Hebriderna. Lewispjäserna däremot är rätt okej underhållning men inte mer.

På plussidan står att karga öar passar fint som deckarmiljö och att May har snott ihop ett nätt litet mysterium. Men ärligt, huvudpersonen Fin Macleod är tråkig. De många återblickarna på Fins ungdomstid, då han var chaffis åt ett band, har ändå sin charm. Men Fins relation till bandets sångerska är outhärdligt klyschig och mot slutet är jag hjärtligt less på dem bägge två. Och boken är rörig med alla hopp hit och dit i tiden.

Som sagt, rätt okej underhållning men absolut inte mer. Jag hoppas att Mays nya deckare Entry Island är bättre.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: The Chessmen
Översättning: Charlotte Hjukström
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789175791715
Sidantal: 309

Boken finns på Adlibris och Bokus.