Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Edward St. Aubyn: Romanerna om Patrick Melrose Volym 1

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Edward St. Aubyns romansvit – det finns en volym 2 också- har utsetts som en av de 100 bästa och viktigaste litterära verken i Storbritannien, från det skrivkonsten uppfanns till våra dagar. Den har kallats en uppdaterad och förvriden version av En förlorad värld.

Jag har läst Romanerna om Patrick Melrose Volym 1, som innehåller de tre första romanerna Glöm det, Dåliga nyheter och Visst hopp. Det här är lysande litteratur!  En sällan skådad språklig träffsäkerhet elak, ironisk, skälmsk, hatisk, längtande, döende. Den brittiska överklassen kläs av in på bara skinnet – och det är en vämjelig syn – med den sortens bitska kommentarer som bara den brittiska överklassen själv förmår leverera. Oscar Wilde i kombination med Maggie Smiths repliker i Downtown Abbey på något sätt.

Edward St Aubyn gör i de tre korta och koncisa och ganska så självbiografiska romanerna upp med sin egen uppväxt i den brittiska aristokratin. En barndom fylld av övergrepp, missbrukande föräldrar, distanserad kyla och emotionell vanvård. Via ungdomsårens konstanta drogrus och drogjakt, som livlina för att ens kunna överleva till den begynnande vuxenhetens acceptans och en viss ro.

De tre romanerna utspelar sig under varsitt dygn. Men är så fyllda av sig själva att det räcker så. Stundtals är boken så vidrig, att jag får lägga den ifrån mig. Det gäller särskilt i skildringen av faderns sexuella övergrepp liksom den unge Patricks ständiga injicerande, snortande, supande, pillerknaprande tragiska gestalt i det ena badrummet efter det andra.

Men jag kunde inte låta bli att återuppta boken. Läsa vidare och möta vilddjuret och den totala tomheten som gömmer sig bakom etiketterna, det bildade samtalet och silverbesticken i de fina salongerna och klubbarna.

Och så finns ju den allestädes närvarande ironin. Den brittiska ironin som är ett beroende svårare att bli av med än heroin, enligt författaren själv.

Om du vill ha en läsupplevelse utöver det vanliga rekommenderar jag denna bok starkt. Romanerna om Patrik Melrose Volym 2 har precis kommit ut och det skall bli mig ett sant… ja, nöje är väl fel ord men en sann litterär upplevelse att läsa den i sommar! En extra eloge till översättaren Erik Andersson som så på kornet lyckats förmedla det brittiska språkets såphala elakheter till svenska – så att du fortfarande hör den nasala brittiska släpigheten i fraseringen!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Erik Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789100153670
Sidantal: 398 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.