Stephen King & Owen King: Törnrosor

Bilden är lånad från Månpocket

Stephen och Owen King har har slagit sina påsar ihop och skrivit skräckisen Törnrosor och det funkar nästan hela vägen fram. Storyn är följande: En efter en faller världens kvinnor i en märklig sömn och de som väcks förvandlas till mördarmaskiner. Allt medan paniken och våldet tilltar inser invånarna i en liten stad i Appalacherna att deras lilla håla är epidemins epicentrum, jakten på botemedlet startar och så vidare och så vidare.

Det låter knäppt men är riktigt, riktigt bra. Fader och son King har åstadkommit en intensiv, obehaglig och genuint otäck bladvändare, med ett budskap. Relationen mellan kvinnor och män står i fokus boken igenom och författarna levererar en bredsida mot män som begår övergrepp och/eller beter sig som skitstövlar på annat sätt. Och i den här boken finns det en hel uppsjö sådana män. Pappa King är ju känd för sin skicklighet i att skildra riktigt vidriga människor och tja, han gör sitt jobb den här gången också. Och trots att folk dör på löpande band och likhögarna växer så är det just i skildringen av de där männen som beter sig som riktiga skitstövlar som är mest otäck. Persongalleriet innehåller kvinnor som är klockrena sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på andra sätt men det som känns mest är just där skitstövlarna till män. Fast det kanske beror på att jag är kvinna och har stött på en och annan skitstövel.

Så jag blir ju inte jätteförvånad över att boken utmynnar i en dos särartsfeminismen, typ om kvinnorna styrt världen hade den visserligen inte varit perfekt men nog fan hade den sett bättre ut. Vilket för övrigt inte går ihop med skildringen av bokens kvinnliga sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på annat sätt, men herregud, det här är en roman, inte en avhandling. Kan också tilläggas att bokens absolut intressantaste person är djurkontrollanten Frank, en kille som balanserar på en slak linje mellan skitstövelavgrunden och den svåra konsten att vara en helt okej person när en egentligen mest vill klippa till någon.

På tal om persongalleriet så är det enormt och handlingen drar fram längs flera parallella linjer. Jag tycker författarna lyckats riktigt bra med att hjälpa mig som läsare att hålla isär allt och alla men det finns ett register längst fram i boken. Fast ärligt talat är inte det registret så lätt att hitta i, just på grund av omfattningen.

Och så var det grejen med att boken när nästan hela vägen fram. Det blir lite småsegt ett tag mot slutet när det drar ihop sig till slutstriden. Och så var det särartsfeministbudskapet, viss jolmighetsvarning där. Men i övrigt så tillhör Törnrosor ett av årets hittills mesta läsupplevelser. Böcker ska ju kännas. Det här känns.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Sleeping Beauties
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789175039893
Sidantal: 704

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tommy Orange: Pow wow

Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Tommy Oranges debutroman Pow wow är rörig. Och det är inte menat som en varning, typ läs något annat. Tvärtom. Det här är en bok som alla borde läsa. Orange har ett mycket bra språk och han skriver om något som verkligen berör åtminstone mig. Han skildrar ett antal människoöden tillhörande den amerikanska ursprungsbefolkningen och som alla är på väg till en pow wow. En tung och sorglig berättelse på många sätt. 400 år av förtryck har ju sina konsekvenser. Alkoholmissbruk och trasiga familjer går som en röd tråd genom hela boken. Men det är också en skildring av förmågan att härda ut, ta sig fram, fortsätta, skapa sig ett liv, bevara en kultur. Den ger en hel del att tänka på.

Men så var det rörigheten. Orange hoppar hej vilt mellan människor och epoker och jag hänger inte med. Jag tappar bort mig nästan med en gång. Och det är lite synd, för halva poängen med Pow wow är att alla de här människorna som skildras i berättelsen hänger ihop och när de till slut möts blir det explosivt. Så ett bra tips inför läsningen är att ta till något knep för att hålla reda på allihop. Jag borde nog ha inlett läsningen med att utrusta mig med papper och penna. Lite minnesanteckningar för att hålla reda på vem som är vem i en i grund och botten mycket bra och intressant och spännande berättelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: There There
Översättning: Eva Åsefeldt
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952190
Sidantal: 301

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jo Nesbø: Kniv

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Det blir många deckare lästa så här under coronakarantänen. Sist ut är Kniv av Jo Nesbø, den tolfte boken om superkrimmaren Harry Hole. När boken inleder är Hole rejält på dekis, han har blivit utkastad av Rakel för fyrahundrefemte gången och tröstar sig med att supa hejdlöst. Först när det sker ett mord i hans omedelbara närhet tar han sig samman i jakten på mördaren och det är en sedvanligt slingrig väg mot upplösningen och svaret på gåtan.

Handlingen är ganska långsamt berättad, med återkommande explosioner av våld och våldsam död. Humorn är ständigt närvarande. Nesbø har en torr, lätt absurd humor som är väldigt tilltalande. Intrigen är snyggt ihopkonstruerad. Kanske inte den mest plausibla deckarintrigen i multiversum men långt ifrån så tillkrånglad som Nesbøs intriger kan vara. Och bortsett från att boken är lite för lång känns det spännande mest hela tiden. Det enda jag inte gillar är ett par skildringar av sexuella övergrepp. Jag fattar inte varför manliga författare alltid ska framställa sexuella övergrepp med förövarens blick.

På många sätt är Kniv en väldigt typiskt Harry Hole, och därtill en av de bästa i serien. Och som vanligt så bör böckerna läsas i ordning men det går att göra ett undantag.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Kniv
Översättning: Per Olaisen
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789174298116
Sidantal: 583

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En bok av Sara Stridsberg som jag inte gillar. Statistiken säger ju att det skulle komma förr eller senare men när det kommer blir jag ändå förvånad. För Stridsberg är ju en så bra författare. Så speciell. Men Kärlekens Antarktis är varken bra eller speciell. Faktum är att jag avskyr den.

Bokens berättarjag är en prostituerad narkotikaberoende kvinna som i bokens allra första sidor mördas. Det är den döda kvinnan som i återblickar berättar om hur hon dog och hur hon levde. En väldigt rak-på-sak och lättbegriplig skildring. Stridsberg brukar ju annars kräva en hel del koncentration och uppmärksamhet och eftertanke för att en överhuvudtaget ska begripa vad som händer. Så är det inte här, tvärtom. Inte för att jag har något att invända, en lättbegriplig Stridsberg är ju en trevlig omväxling.

Men jag tycker så illa om det mesta i övrigt. Mord är vanligtvis hemskt och tragiskt och upprörande men Stridsberg framställer det som ett assisterat självmord eller kanske ett barmhärtighetsmord. Som det var lika bra att den här unga kvinnan dog, det bästa som kunde hända med tanke på omständigheterna. Hon var ju ändå så sabbad och barnen hade hon också förlorat.

Och så avskyr jag hennes röst. Den där allvetande och livskloka skildring av föräldrarna, sig själv och barnen. Det är… jolmigt. Det känns inte som den person hon var när hon fortfarande fick leva. Som döden har gjort henne upphöjd, ännu ett skäl till att det var lika bra att hon dog.

Det här är hemskt. Jag förpassar Kärlekens Antarktis till barmhärtighetens glömska och inväntar nästa Stridsberg. Jag är övertygad om att hon kommer tillbaka snart, alive and kicking.

Betyg: 1,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789174297805
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hans Fallada: På livstid

Pocketupplagan av Hans Falladas roman På livstid
Bilden är lånad från Lind & Co

Jag var verkligen tveksam om jag skulle läsa Hans Falladas roman På livstid. Jag tycker riktigt bra om Fallada, han har något speciellt. Lind & Co gjorde en litterär välgärning när de började ge ut Fallada i nyöversättning.

Men en bok om en man super bort sitt liv och efter ett mordförsök på frun blir inspärrad? Det låter seriöst deprimerande. Särskilt som boken är delvis självbiografisk och det gick ju inte så bra för Fallada. Bortsett från att han blev en hyllad författare då. Särskilt efter sin död.

Men På livstid är inte så deppig. Det underlättar att huvudpersonen inte är ett dugg sympatisk; jag gråter mig inte till sömns över hans öde. Och han ju sig själv att skylla. Och han är anmärkningsvärt anpassningsbar. Hur eländigt det än blir (och det blir eländigt) är han alltid på jakt efter någon slags utväg för att göra det eländiga mindre eländigt. Och dessutom är karln rolig, åtminstone om man har privilegiet att betrakta honom på avstånd. Up close and personal hade han nog varit så lagom kul. Det samma kan väl sägas om Fallada för övrigt.

Precis som i sina övriga böcker kör Fallada i På livstid sitt eget race. Och den här gången når han ända fram. Det sägs ju att en ska skriva om ämnen en kan och var det något som Fallada kunde var det missbruk och tvångsvård. Det blir full pott i betyget.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Der Trinker
Översättning: Knut Stubbendorff
Förlag: Lind & Co
Utgiven: oktober 2016
ISBN: 9789174616262
Sidantal: 331

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lina Bengtsdotter: Annabelle

Pocketupplagan av Lina Bengtsdotters debutroman Annabelle
Bilden är lånad från Månpocket

I bland händer det att en författare får ett gammalt recept att kännas som alldeles nytt. I Lina Bengtsdotter debutroman försvinner ung vacker flicka i mindre håla och trasig polis med förflutet i bygden kommer tillbaka för att utreda. Det är inget nytt. Inte ens att det är en kvinnlig polis är särskilt nytt längre. Jag har redan läst en bok med exakt samma tema i år. Den var helt okej men bleknar bort jämfört med Annabelle.

Men Bengtsdotter skriver som om ingen skrivit om det förut. Hur hon gör det förstår jag inte riktigt. Bra språk naturligtvis, flyter lätt över sidorna. Det här är en väldigt snabbläst bok. Människor som känns så väldigt verkliga rakt igenom. Småstadsatmosfären. Huvudpersonen själv, som visserligen är en bra polis men som dricker för mycket på fel sätt och som vilken dag (eller snarare natt) som helst kan totalkrascha.

Annabelle är en mycket bra debut som inger hopp om den svenska deckargenren. Uppföljaren Francesca har en given plats i min deckarhylla.

My här på Kulturnästet har också skrivit om Annabelle. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789175037950
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Doktor Sömn

Bilden är lånad från Månpocket

Jag visste inte om jag skulle våga läsa Stephen Kings roman Doktor Sömn. Filmen The Shining skrämde vettet ur mig när jag var tonåring och jag vågade aldrig läsa boken. Jag försökte faktiskt. Jag kom inte många sidor.

Men så hittade jag Doktor Sömn på loppis. Och kanske har jag blivit mindre lättskrämd eller så är Stephen King inte fullt så skrämmande  längre. Uppföljaren till Varsel är bitvis riktigt otäck, men inte så otäck att jag inte vågar läsa vidare.

Och jag läser med nöje. King har skapat den perfekta kombon av spänning/action/skräck och vardaglig vardag. Hans skildring av människor och monster är bara bäst. Inkännande, övertygande, medryckande. King gör skräck av det vardagliga och vardag av skräcken. Och han ger ett mycket tillfredsställande svar på frågan om vad som hände med den lille killen i Varsel.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Doctor Sleep
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789175034133
Sidantal: 511

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Beata Arnborg: Kerstin Thorvall – uppror i skärt och svart

Kerstin Thorvall är en av de där författarna som jag sett i ögonvrån i hela mitt liv, läst någon ungdomsbok och krönikor i veckotidningar kanske men verkligen aldrig ”begripit mig på”.

Hon har varit så väsensfrämmande från mig och jag har inte hittat någon direkt gemensam nämnare.

Därför såg jag det lite som en utmaning att läsa den här biografin, när jag fick den i min hand på Bokmässan förr-förra året, 2016 alltså. I pocketformat.

Och just att den är i pocketformat är ju lite vilseledande. Man tänker att de här drygt 400 sidorna läser jag väl snabbt. Men det visade sig vara fel. Beate Arnborg har verkligen gjort ett grundligt research-arbete och typsnittet är storlek small. Det får plats mycket text på dessa sidor!

Det är en väldigt intressant bok, även om jag inte precis kan påstå att jag har kommit närmare Kerstin Thorvall. Den beskriver inte bara ett unikt, till stor del tragiskt men också spännande, livsöde, utan även en del av vår gemensamma nutidshistoria. Och kvinnohistoria. Hon var en av dessa kvinnor som inte får plats i en ”traditionell” roll på något håll, utan tvingades utmana sig själv och omgivningen gång på gång och bröt säkert väg för många på det sättet. Hon led också hela sitt liv av psykisk sjukdom. Trots att hon var så otroligt kreativ och skrev mängder med böcker, tecknade fantastiska modeillustrationer mm så mådde hon inte alls bra för det mesta. Vilket så klart spillde över på såväl relationer som barnen.

Som sagt, detta är inte en bok man läser snabbt. Det är mycket att bearbeta i huvudet samtidigt som man läser. Men är man intresserad av författare, kvinnohistoria, nutidshistoria och originella personer som vågat gå sin egen väg så rekommenderar jag denna bok! Den är välskriven och språkligt sett lätt att följa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Atlantis
Utgiven: april 2015
ISBN: 9789173537988
Sidantal: 404 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

 

Intervju med John Ajvide Lindqvist

Yum-yum! I eftermiddags sände Studio Ett i P1 en intervju med John Ajvide Lindqvist i dag. Han berättar bl.a. om sin nya bok X: Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand. Enligt intervjun är det en skräck-kriminalhistoria, ett försök att skriva hårdkokt (författaren säger att han lyckades sådär med det hårdkokta). Handlingen utspelas i en fiktiv förort bland kriminella och knarklangare och Ajvide Lindqvist har hittat på en helt ny slang för att skapa rätta stämningen.

Jag köpte Himmelstrand tidigare i år men har ännu inte hunnit läsa, men intervjun fick mig superpepp.

Visste ni förresten att Stephen King gillar Ajvide Lindqvist? Bara en sån sak!

Tematrio – Ljus

Ny vecka, ny temartio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller ljus eller något ljust i titeln eller i innehållet, bokstavligt eller symboliskt. Knepig utmaning för mig eftersom jag gillar böcker med mycket mörker. Men jag tycker också om att skratta och skratt är ju ljus i symbolisk mening. Här är tre fnissvänliga böcker.

I En oväntad semester av Marian Keyes hamnar 27-åriga Rachel Walch på rehab efter en överdos sömntabletter. Rachel tror att vistelsen kommer bli något i stil med tv-showen Celebrity Rehab, men det går inte riktigt som hon tänkt sig. Vansinnigt roligt om missbruk och livslögner, Keyes i toppform.

I boken Änglar återvänder Marian Keyes till systrarna Walch. Den här gången handlar det om den genompräktiga Maggie som plötsligt lämnar sin man och Irland och drar till Los Angeles för att leva livet. Och Los Angeles lever upp till alla fördomar en kan ha om staden och några till. Jag fnissade boken igenom åt Maggies försök att vara som sina vilda systrar. Och eftersom det är Keyes det handlar om finns det också allvar i botten.

Eftersom att ha läst chick lit tyckte jag det var dags att också pröva lad lit. High Fidelity av Nick Hornby handlar om Rob som har två saker i skallen: musik (han äger en skivaffär) och Laura, tjejen som lämnat honom. Precis som Keyes blir det ett väldans fokus på kärlek och tvåsamhet och lite sex. Det som skiljer dem åt är att Hornby är inte lika vass, han är inte lika bra på ironi och satir. Men boken fick mig ändå att bli på gott humör.