Jussi Adler-Olsen: Offer 2117

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Offer 2117, Jussi Adler-Olsens åttonde bok om Avdelning Q, är oväntat tam. Lite av en besvikelse faktiskt.

Inte så att det inte händer något. Tvärtom, det händer massor, mest hela tiden. När bilderna av ännu en båtflykting som dött i Medelhavet kablas ut över världen dras en oväntad händelsekedja igång. I Portugal beslutar sig en misslyckad journalist sig för att berättelsen om den döda ska bli räddningen för hans karriär. I Danmark får en synnerligen störd ung man för sig att den döda är ett tecken från ovan. Och för Assad vid Köpenhamnspolisen är bilderna av den döda kvinnan en länk till hans förflutna och hans sedan åratal försvunna hustru och barn. Och alltihop hänger samman med en islamistisk grupp som planerar ett spektakulärt terrordåd någonstans i Europa.

Det är inte så snårigt som det låter. Trots att handlingen hoppar hit och dit både i tid och rum och mellan väldigt många personer har jag inga problem med att hänga med. Förutsättningen är dock att jag läst de sju föregående böckerna och känner igen delar av persongalleriet. Och jag får ju aldrig direkt tråkigt. Det händer som sagt något mest hela tiden. Offer 2117 är späckad med action, våld och ond bråd död och dessutom en hel del tragik. Och dessutom är det intressant att äntligen få ta del av Assads historia. Att Assad har ett mörkt förflutet och många hemligheter har det hintats om åtskilliga gånger i de tidigare böckerna och det är på tiden vi läsare får veta vad allt går ut på.

Ändå är det något som saknas. Adler-Olsens böcker har levt högt på humor och charm och en uppsättning mer eller mindre knäppa personer. I Offer 2117 kommer allt det där i skymundan och därmed försvinner en del av poängen med boken. Kvar blir en actionhistoria som inte riktigt förmår höja sig över mängden, trots det i och för sig behjärtansvärda budskapet av konsekvenserna av diktatur, krig och flyktingskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Offer 2117
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2020
ISBN: 9789100184711
Sidantal: 512

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Don Winslow: Muren

Bilden är lånad från Harper Collins Nordic

Ännu en bok som borde förses med varningstext: Don Winslows mastodontroman Muren. Men jag rekommenderar ändå alla som orkar att läsa den. Jag rekommenderar den särskilt till personer som tycker att det är helt okej att partyknarka ibland på grund av ”skadar ingen annan”. Muren är en mycket välskriven och mycket brett upplagd skildring av narkotikans väg från Mexico till USA. Som läsare får jag träffa höjdarna och fotfolket i de mexikanska knarkkartellerna, personerna som för in knarket i USA, langarna och användarna på gatan. Agenterna och poliserna, politikerna. Journalisterna. Barnen. Det är nog det värsta i den här boken, skildringen av barnen.

Det säger sig själv att det här är en oerhört våldsam bok. Kriget mellan de mexikanska knarkkartellerna har skördat otroligt många offer och Winslow väjer inte för de blodiga detaljerna om man säger så. Och glöm alla tankar på att försöka hålla räkning på liken, det går bara inte, det är omöjligt. De samlas bokstavligt talat i högar och drivor, dumpade längs vägkanten och på soptippar, hängandes från broar.

Men det är inte dussindeckarunderhållningsvåld som Winslow levererar. Han skildrar en fruktansvärd verklighet så som den ser ut. Det här är knarkindustrin och människorna i den. Han låter läsaren krypa in under skinnet på dem alla, från bossarna i kartellernas Mexico till heroinisterna på New Yorks gator. Det är hemskt och brutalt men också insiktsfullt och nyanserat och fullt av medkänsla. Och knäppast av allt, det är många gånger roligt. Tonårskillarna som ordnar en pisstävling på en sluten ungdomsvårdsanstalt; vinsten är en sanslös mängd Snickers. Gangstern som i fängelset längtat efter sina bägge familjer (frun och barnen i USA, älskarinnan och barnen i Mexico) och som när han kommer ut inser att de är skitjobbiga allihop. Och så vidare.

Som en bonus får en viss amerikansk president en rejäl smäll på nosen. Winslow är en känd Trumpmotståndare och det är liksom ingen tvekan vem som är förebilden för bokens presidentkandidat, sedermera president.

Om jag ska klaga på något så är det villervallan av människor. Winslow har ett fantastiskt språk, medryckande och lättillgängligt. Men det är en oerhörd massa människor att hålla reda på och jag har särskilt problem med namnen i de mexikanska knarkkartellerna. De är så många, de är släkt med varandra på olika sätt och de är i våldsam konflikt med varandra, inte sällan för grejer som hände långt tillbaka i tiden. Läsningen hade underlättats av ett personregister. Jag borde ha skrivit ett själv. Det är framför allt svårigheterna att hålla reda på vem som är vem och som gjort vad som sänker betyget till 4 stjärnor.

Och så några ord om omfånget. Muren är ca 780 sidor pytteliten text, vilket ju kan verka avskräckande. Det tog ju sin lilla tid att ta sig igenom den. Men den är värd varenda minut. Nu vill jag läsa föregångarna I hundarnas våld och Kartellen. Muren är nämligen tredje boken i en trilogi, men det går utmärkt att läsa den fristående.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Border
Översättning: Anders Nunstedt
Förlag: Harper Collins Nordic
Utgiven: juni 2020
ISBN: 9789150948820
Sidantal: 781

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Camilla Grebe: Husdjuret

Bilden är lånad från Månpocket

Ännu en bok som tar tid på sig: Husdjuret av Camilla Grebe. Lite oväntat, eftersom Älskaren från huvudkontoret, Grebes första bok i serien flickorna och mörkret var spännande från första sidan till sista. Och till en början verkar Husdjuret gå samma väg. Den börjar med en återblick några år tidigare där ungdomar i en liten håla i Sörmland hittar liket efter en liten flicka. Och sedan raskt till nuet där det framgår att flickans död utreds igen och att en av poliserna som utreder fallet är spårlöst försvunnen. Spännande, spännande!

Och därefter tvärnitar alltihop. Orsaken är Grebes berättargrepp. Som vanligt växlar hon mellan olika berättarjag och texter. Den här gången låter hon beteendevetaren Hanne tala genom en dagbok som tonåriga Jake hittar och läser. Den som läst Älskaren från huvudkontoret vet att Hanne har en demenssjukdom, något hon döljer för poliserna hon samarbetar med. Dagboken är hennes sätt att minnas. Och det där hade kunnat bli riktigt bra – Grebe har en väldigt fint förmåga att skildra människor under stress – men den här gången fungerar det bara inte. Jag tycker att Hannes dagbok är urtråkig och inte känns den trovärdig heller. Det sabbar spänningen. Först mot slutet av boken (när dagboken är genomläst) höjs temperaturen igen. De sista 100 sidorna är riktigt bra och upplösningen är ännu bättre.

Bortsett från tabben med Hannes dagbok innehåller Husdjuret många bra personporträtt. En av Grebes stora styrkor är just människor. Min favorit i den här boken är Jake. Skildringen av honom påminner om en utvecklingsroman. Men jag har en reservation när det gäller människorna. Grebe levererar en överdos av fördomar och klichéer om människor i avfolkningsbygden. Rätt ironiskt med tanke på att boken har fördomar och klichéer om invandrare som ett centralt tema.

Efter lite grunnande fram och tillbaka ger jag boken 3 stjärnor i betyg. För även om det finns delar av boken som jag inte gillar alls så är annat väldigt bra, och de sista 100 sidorna lyfter boken rejält.

Betyg: 3 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: december 2017
ISBN: 9789175038056
Sidantal: 491

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sigrid Combüchen: Sidonie & Natalie

Bilden är lånad från Norstedts

Jag trodde allt att jag skulle älska Sigrid Combüchens roman Sidonie & Nathalie: Från Limham till Lofoten. En berättelse om två kvinnor som kommer till Sverige på flykt undan andra världskriget kändes helt för mig. Och jag föll ju fullständigt för Combüchens förra roman, Spill. Den var rakt på sak och bistert rolig och ironisk. Jag väntade väl mig något liknande, fast om flyktingar.

Men Sidonie & Nathalie är helt annorlunda. Språket är vackert men ungefär så långt från rakt på sak man kan komma. Ofta undrar jag vad författaren egentligen menar. Väldigt ofta. Jag är som sagt en snabbläsare och det här är en bok som ska läsas långsamt och helst två gånger. Eller tre. Jag har inte det tålamodet. Jag läser snabbt som vanligt och missar förmodligen massa detaljer som skulle gett mig viktiga ledtrådar till de bägge huvudpersonerna, vilka de var, hur de tänkte, hur deras liv såg ut innan de blev flyktingar. Fastän jag hänger dem hasorna under 318 sidor får jag aldrig något riktigt grepp om dem. Det både irriterar mig och gör mig nyfiken och den nyfikenheten är förmodligen det som kommer få mig att läsa om boken igen. För att hitta det jag missade förra gången.

För jag tror att det här är en bok som är väl värd att läsa om. Den har djup och tyngd och trovärdighet. Det syns inte minns i intrigen, eller snarare frånvaron av intrig. Handlingen är som livet är mest, den irrar sig fram över sidorna, spretig, motsägelsefull, undanglidande, oförutsägbar. Hur oförutsägbar visar sig på de allra sista sidorna.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Norstedts
Utgiven: november 2018
ISBN: 9789113085180
Sidantal: 318

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor

Framsidan till pocketutgåvan av Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor. Omslaget föreställer ansiktet av en kvinna samt siluetten av en fågel.
Bilden är lånad från Månpocket

Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor var verkligen inte lätt att ta sig igenom. Det är så svåra ämnen som behandlas. Dysfunktionella familjer, svek och mord, fattigdom och extrem utsatthet. En mörk berättelse, eller snarare sagt tre mörka berättelser med varsin huvudperson, två kvinnor och en man. Anmärkningsvärda människor som inte krossas trots att de borde ha krossats, människor som någonstans finner styrkan att fortsätta. Handlingen rör sig mellan Frankrike – författarens hemland – och Senegal och mellan samhällsklasserna. Skriven med en väldig närvaro, texten är mättad av känslor och undermeningar, lättläst men samtidigt krävande – Ndiaye hör till de där författarna som kan formulera en hel novell i en bisats så det gäller att vara uppmärksam. Förmodligen är det här en bok som bara vinner på att bli omläst, återupptäckt. Men jag är osäker på om jag orkar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Trois femmes puissantes
Översättning: Ragna Essén
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2011
ISBN 9789175030272
Sidantal: 260

Pocketupplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Lisa Bjurwald: Tills bara aska återstår

Framsidan till pocketutgåvan av Lisa Bjurwalds roman Tills bara aska återstår
Bilden är lånad från Pocketförlaget

Nej. Lisa Bjurwalds skönlitterära debut Tills bara aska återstår är verkligen inte bra. Ämnet är viktigt, språket har potential och emellanåt visar Bjurwall prov på både humor och ironisk distans. Och huvudpersonen Rebecka skulle kunna bli en karaktär att gilla. Hennes snofsiga bakgrund, hennes inställning till livet i största allmänhet, till och med hennes övertygelse om att allt utanför 08-land är obygd och avfolkning och allmänt elände är rätt underhållande.

Men i övrigt har jag inget positivt att säga om romanen. Upplägget är rörigt och smärtsamt inkonsekvent. Det finns ingen intrig. Seriöst, det finns ingen intrig, Bjurwald staplar bara händelser på varandra. Hon gör knappt nånting för att bygga upp spänningen. Att beskriva vidrighet efter vidrighet räcker inte. Svaren på mysteriet avslöjas utan finess.

Men det värsta är den låga trovärdigheten. Det som beskrivs i boken har verklighetsbakgrund och ett syfte med boken är ju att skapa opinion. Men då måste ju läsaren tro på det som skrivs. Skildringen måste vara någorlunda realistisk. I stället har Bjurwald skapat en hittepåavdelning med långtgående och oklara befogenheter. Polisutredningen är ingen polisutredning utan en enmansshow utan sans och balans. Och dessutom slänger författaren in en del mycket spekulativa inslag som inte har med historien att göra och som bara distraherar. När det avslöjas vad Rebecka såg i stallet den där gången är botten nådd. Jag menar inte att Bjurwald ska bli en blåkopia på Katarina Wennstam men någon måtta får det vara.

Jag tror att Tills bara aska återstår hade kunnat bli en bra roman. Det finns en bra grund – viktigt ämne, en huvudrollsinnehavare som hade kunnat vara intressant, ett språk med potential. Bjurwald är journalist och har flera reportageböcker på sitt CV, nog borde hon kunna bättre än så här! Förlaget borde ha skickat tillbaka manuskriptet till henne med förslag på ombearbetningar. Som det är nu är romanen mest ett löfte som inte uppfyllts.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: mars 2017
ISBN 9789175792224
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fabrizio Gatti: Bilal: På slavrutten till Europa

Vår gästrecensent Kim

Bilden är lånad från Celanders förlag

En box i magen. Med ens måste jag kolla var de där tetrorna med ekologiska, krossade tomater som ligger i mitt skafferi, kommer ifrån. De är märkta med e ”EU-label” och tillägget ”Odlingar i Italien”. Den lilla texten har för mig plötsligt fått en helt annan innebörd.

”Bilal, På slavrutten till Europa” är ett av de viktigaste nutidsdokumenten någonsin som utspelar sig i Afrikas öknar, på Lampedusa och på den italienska landsbygden. En skrämmande berättelse om nutidens slavhandel, dit författaren med snillrika wallraffmetoder begett sig för att avslöja några av de största bedrägerierna i EU:s korta historia. Drömmen om Europa som lockat hundratusentals människor in i avgrundens pengatörstande käftar.

Boken är tjock, men jag kan inte sluta läsa. Den är lättläst och spännande som en roman, men jag läser kusligt medveten om att detta är på riktigt, trots att det är en berättelse som redan hunnit få några år på nacken. Och trots att Libyens Gadaffi som spelade en central roll som sedan länge är ur leken, och även Italiens ministrar hunnit bytas ut, pågår fortfarande likafullt. Efter lite googlande kan jag konstatera att författaren fått pris för sin journalistiska insats, men i övrigt tycks ingenting ha förändrats.

Historien lämnar mig inte oberörd. Några dagar senare passerar jag Hamburg där jag ser några ungdomar som representerar precis de där som Fabrizio Gatti skrivit om. ”Vilka hjältar”, hinner jag tänka, innan de snabbt försvinner från sin samlingsplats då polisen kommer dit för ännu en kontroll. De vet vad det innebär. Arrestering och deportation. Kanske via Libyen. Kanske att lämnas att dö i öknen, eller om de har tur, åter hamnar i något av de enorma flyktingläger som bara fortsätter att växa.

Nu kanske du blev avskräckt från att läsa. Men Gattis reportage är värd varenda rad och ger läsaren ett stort bidrag till såväl insikt som klarsynthet. Det vidgar perspektiven till alla de där politiska besluten om gränskontroller, skyfflandet av flyktingar som vi läser om i media varje dag. Reportaget borde rimligen ha förärats mer än ett pris. Det borde ha förändrat världen. Det är faktiskt en skam att låta bli att läsa det!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Bilal
Översättning: Margareta Zetterström
Förlag: Celanders förlag
Utgiven: maj 2013
ISBN 9789197941396
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Gary Shteyngart: Den ryske debutantens handbok

Pocketupplagan av Gary Shteyngarts roman Den ryske debutantens handbok
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Till en början tyckte jag inte alls om Den ryske debutantens handbok. Gary Shteyngarts språk är visserligen närapå gudabenådat men satir är knepigt. Om jag ska tycka om satir måste jag engagera mig i människorna och berättelsen, få en känsla av att allt det här skulle kunna hända, trots det skruvade tonfallet. Men till en början är jag likgiltig inför bokens huvudperson Vladimir. Han har visserligen potential – ung, invandrad som barn från Sovjetunionen till USA, anställd på assimileringsbyrå i New York, desperat behov av snabba pengar. Dessutom ser han ut som Trotskij. Men trots alla dessa potentiellt goda egenskaper fastnar han inte. Och utan en huvudperson som intresserar mig faller allting ihop som en illa behandlad sufflé.

Men efter ett antal sidor leder Vladimirs behov av snabba pengar till intressanta komplikationer. Killen själv börjar kännas kul och boken också. Och sedan puttrar det på ända till den fiktiva östeuropeiska staden Prava (Prag i lätt maskering), komplett med östeuropeiska gangsters och västeuropeiska backpackers. Ännu fler intressanta komplikationer inträffar. Handlingen är inte direkt trovärdig – det är som sagt satir – men ganska kul. Och skildringen av Östeuropa efter kommunismens fall är träffande.

Shteyngarts debutroman långt ifrån det bästa jag har läst i år men den höjer sig ändå lite över mängden.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Russians Debutante’s Handbook
Översättning: Nille Lindgren
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2005
ISBN: 9127108716
Sidantal: 474

Boken finns inte längre kvar i den ordinarie handeln.

Taiye Selasi: Komma och gå

Bilden är lånad från Månpocket

Jag är länge beredd att avfärda Taiye Selasis roman Komma och gå som en alltför ambitiös debut om ett spännande ämne.

Jag lockas ju alltid av skildringar av dysfunktionella familjer. Här  handlar det om en familj som var på god väg att förverkliga den amerikanska drömmen när katastrofen inträffade och de slets isär. Nu, många år senare, sammanförs de igen i Ghana för att begrava fadern i familjen. Det är en berättelse om nationalitet, migration och klass men framför allt är det en berättelse om ömtåliga mellanmänskliga relationer.

Både språk och människor påminner lite om Joyce Carol Oates. Minus hysterin och minus alla de där osjälvständiga och klängiga flickorna/kvinnorna som JCO befolkar sina böcker med och som jag tycker är så jobbiga. Selasi levererar inga klängväxtflickor. Stort plus för det.

Kort sagt, Komma och gå hade kunnat bli hur bra som helst. Men så var det det där med de höga ambitionerna. Selasi är så kryptisk och så rörig, studsar som en pingpongboll mellan årtionden och människor och händelser. Det här är en bok som ska läsas långsamt med eftertanke och jag avskyr böcker som ska läsas långsamt och med eftertanke. Jag blir bara frustrerad.

Men så lyfter det. De sista 100 sidorna eller så är fantastiska. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Plötsligt faller allt på plats, jag sträckläser och njuter och kommer fram till att Selasi är smått genialisk i alla fall.

Jag ger 3,5 stjärnor i betyg, med tillägget att den sista fjärdedelen av boken är värd en femma.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Ghana must go
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2014
ISBN: 9789175033389
Sidantal: 374

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Orange

Jag drog till sängs tidigt i går och missade Lyrans tematrio. Veckans färgtema är orange. Lyran ser gärna att vi är fantasifulla och långsökta men jag tar som vanligt den enkla vägen och går på bokomslaget. Här är tre orange böcker.

Svinalängorna av Susanna Alakoski blev värsta snackisen när den kom för ett antal år sen. Folk blev helt överväldigade över att det finns utsatta barn i Sverige och att någon skrev om dig. För så är det. Alla barn har inte samma förutsättningar och också i folkhems-Sverige växte en del upp under mycket svåra förhållanden. Alakoski skriver avskalat och konstaterande om ett av de barnen. Har filmatiserats.

Stefan Spjuts roman Stalpi är fortsättningen på debuten Stallo. 10 år har gått när huvudskurken i första boken rymmer från psyket, på humör för hämnd. Boken bjuder på otäcka människor och otäcka övernaturligheter, ändlösa ödemarker och gudsförgätna byar och så en hel del brutalt våld. Det här är inget för den ömtålige. Boken är inte lika bra som Stallo, ibland är det svårt att fatta vad som faktiskt händer och dessutom förs en del av dialogen på norska, vilket är vansinnigt störande. Men boken är spännande ändå. Jag ser fram emot den tredje i serien. Böckerna ska läsas i ordningsföljd. Har du inte läst Stallo först blir Stalpi snudd på obegriplig. Borde filmatiseras.

Små gudar är en av Terry Pratchetts många fantastiska böcker om Skivvärlden. Pratchett är ju en av mina husgudar och Josh Kirby som gjorde omslagen till många av hans böcker är också oöverträffad. Små gudar innehåller en förtjusande förklaring till hur gudar blir till och växer sig starka. Och så blir det ett och annat om sköldpaddor. Boken är fristående och kan läsas även av den som inte läst en rad av Pratchett. Svårfilmatiserat, skulle vara animerat i så fall.