Taiye Selasi: Komma och gå

Bilden är lånad från Månpocket

Jag är länge beredd att avfärda Taiye Selasis roman Komma och gå som en alltför ambitiös debut om ett spännande ämne.

Jag lockas ju alltid av skildringar av dysfunktionella familjer. Här  handlar det om en familj som var på god väg att förverkliga den amerikanska drömmen när katastrofen inträffade och de slets isär. Nu, många år senare, sammanförs de igen i Ghana för att begrava fadern i familjen. Det är en berättelse om nationalitet, migration och klass men framför allt är det en berättelse om ömtåliga mellanmänskliga relationer.

Både språk och människor påminner lite om Joyce Carol Oates. Minus hysterin och minus alla de där osjälvständiga och klängiga flickorna/kvinnorna som JCO befolkar sina böcker med och som jag tycker är så jobbiga. Selasi levererar inga klängväxtflickor. Stort plus för det.

Kort sagt, Komma och gå hade kunnat bli hur bra som helst. Men så var det det där med de höga ambitionerna. Selasi är så kryptisk och så rörig, studsar som en pingpongboll mellan årtionden och människor och händelser. Det här är en bok som ska läsas långsamt med eftertanke och jag avskyr böcker som ska läsas långsamt och med eftertanke. Jag blir bara frustrerad.

Men så lyfter det. De sista 100 sidorna eller så är fantastiska. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Plötsligt faller allt på plats, jag sträckläser och njuter och kommer fram till att Selasi är smått genialisk i alla fall.

Jag ger 3,5 stjärnor i betyg, med tillägget att den sista fjärdedelen av boken är värd en femma.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Ghana must go
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2014
ISBN: 9789175033389
Sidantal: 374

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Orange

Jag drog till sängs tidigt i går och missade Lyrans tematrio. Veckans färgtema är orange. Lyran ser gärna att vi är fantasifulla och långsökta men jag tar som vanligt den enkla vägen och går på bokomslaget. Här är tre orange böcker.

Svinalängorna av Susanna Alakoski blev värsta snackisen när den kom för ett antal år sen. Folk blev helt överväldigade över att det finns utsatta barn i Sverige och att någon skrev om dig. För så är det. Alla barn har inte samma förutsättningar och också i folkhems-Sverige växte en del upp under mycket svåra förhållanden. Alakoski skriver avskalat och konstaterande om ett av de barnen. Har filmatiserats.

Stefan Spjuts roman Stalpi är fortsättningen på debuten Stallo. 10 år har gått när huvudskurken i första boken rymmer från psyket, på humör för hämnd. Boken bjuder på otäcka människor och otäcka övernaturligheter, ändlösa ödemarker och gudsförgätna byar och så en hel del brutalt våld. Det här är inget för den ömtålige. Boken är inte lika bra som Stallo, ibland är det svårt att fatta vad som faktiskt händer och dessutom förs en del av dialogen på norska, vilket är vansinnigt störande. Men boken är spännande ändå. Jag ser fram emot den tredje i serien. Böckerna ska läsas i ordningsföljd. Har du inte läst Stallo först blir Stalpi snudd på obegriplig. Borde filmatiseras.

Små gudar är en av Terry Pratchetts många fantastiska böcker om Skivvärlden. Pratchett är ju en av mina husgudar och Josh Kirby som gjorde omslagen till många av hans böcker är också oöverträffad. Små gudar innehåller en förtjusande förklaring till hur gudar blir till och växer sig starka. Och så blir det ett och annat om sköldpaddor. Boken är fristående och kan läsas även av den som inte läst en rad av Pratchett. Svårfilmatiserat, skulle vara animerat i så fall.

Arnaldur Indridason: Vinterstaden

Det är den varmaste sommaren på åratal – så vad passar då bättre än att kyla av mig med en karg isländsk deckare? Jag är ju svag för sådana kontraster…

Mellan höghusen i en betongförort i Reykjavik hittas en liten pojke misshandlad och ihjälfrusen.

Han hette Elias, var tio år och med thailändskt påbrå. Är barnmordet ett utslag av den ökade rasismen? Den melankoliske kriminalkommissarie Erlendur får ett tufft uppdrag att leta bland människors hat och mörka hemligheter för att försöka reda ut vad som hände pojken som ville bli dinosaurieexpert.

Som vanligt skriver Indridason med hjärtat för de svagaste, de ensamma och ledsna. Vinterstaden är en välskriven och melankolisk deckare som sätter fingret på ett av vår tids stora problem: den ökade rasismen i en allt mer globaliserad värld. En värld där så många känner att de inte är delaktiga. Och där rädslan att inte förstå och kunna hävda sig får våldsamma och främlingsfientliga människor att ta sig allt större rum och rättigheter runt om på vår jord. Så ock på Island.

Det här är en på många sätt en sorgsen historia som inte riktig passade som lättsam läsning i solgasset. Men som är klart läsvärd och viktig just nu.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Vetrarborgin
Översättning: Ylva Hellerud
Förlag: Norstedts
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789113077093
Sidantal: 302

Pocketupplagan är tillfälligt slut i näthandeln. Däremot hittar du den som e-bok både på Adlibris och Bokus.

Peter May: Entry Island

Bilden är lånad av Modernista

Den skotske författaren Peter May och jag tycks dela fascinationen för öar. Gärna ensliga och karga, utsatta för vädrets makter och havets vildhet. Och med egensinniga människor som strävar med sina liv på en liten bit mark. Öar gör att människan blir tydlig på något vis…

Mays Lewis-triologi, som utspelade på Yttre Hebriderna, var ett smärre deckarmästerverk. Så det var med förväntan jag satte mig tillrätta med hans nya bok. Den utspelas på Entry Island, en liten vindpinad ö i Saint Lawrencefloden i Kanada. Under slutet av 1800-talet, när skördarna slog fel och potatisbrist rådde i Skottland hamnade många skotska emigranter här. De fick sitta i karantän på Entry Island innan de fick resa vidare till det nya landet Kanada.

Precis som Mays tidigare böcker är Entry Island lika mycket en miljö- och historieskildring som deckare.

Deckargåtan består i att en välbärgad affärsman hittas mördad på Entry Island och hustrun blir huvudmisstänkt. Ett kriminalteam från Montreal med Sime Mackenzie i spetsen anländer och inser snart att fallet är inte fullt så enkelt. Sime fångas av den mordmisstänkte Kirsty och känner sig förenad med henne. Hans tankar och handlingar börja gå utanför polisrutinerna.

Samtidigt berättas en parallellhistoria om Simes förfader som emigrerade till Kanada från Yttre Hebriderna – och historierna börjar gå ihop. Åtminstone i Simes huvud.

Berättelsen är vackert skriven och May fångar miljö och tid väl. Det enda jag har att invända är att det manliga perspektivet som upprepar sig från Mays tidigare böcker. De kvinnliga subjekten ges inte samma plats i berättelsen.

Entry Islands är kanske inget för hardcoredeckarfantasterna. Men gillar du öar och historia, då kan detta vara en bok för dig!

Betyg: 3 stjärnor, på snudd till 4 stjärnor

Originaltitel: Entry Island
Översättning:
Förlag: Modernista
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789177011644
Sidantal: 414

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Udda karaktärer

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som kretsar runt en eller flera lite ovanliga, udda personer. Här är min trio.

I Alex Marwoods deckare Den mörkaste hemligheten finns det gott om udda människor och vissa av dem är mer udda än andra. I centrum för berättelsen står en liten flicka som försvinner och de systrar som blev kvar.  Och så alla vuxna i deras omgivning som vägrar ta vuxenansvar. Välskriven och spännande bladvändare av en författare som bara tycks bli bättre och bättre. Jag längtar så efter nästa Marwood.

Alla i Marina Lewyckas roman En kort berättelse om traktorer på ukrainska är udda – de två systrarna, deras åldrande far (80+ och halvsenil), bombnedslaget som fadern vill gifta sig med (femtio år yngre och med siktet inställt på det ljuva livet i väst). Roligt och sorgligt och skruvat om ukrainska immigranter i England. Och om hur krig och exil kan påverka en hel familj. Hur bra som helst. Och med maxad igenkänningsfaktor för dom av oss som har släkt i det forna Östeuropa.

En doft av apelsin av Joanne Harris handlar om tre syskon och deras högst besynnerliga mor. Att kvinnan är besynnerlig har sina skäl. Ungarna gör allt för att driva kvinnan till vansinne. Bokstavligt talat. Utspelas delvis under andra världskriget. Skarpt och smart och roligt av en av mina favoritförfattare. Allt Harris skriver är inte bra men när hon är bra är hon bland de bästa som jag ser det.

Tematrio – Kvinnor

Lyran kör kvinnodagsveckan på sin blogg och kvinnor är också ämnet för veckans tematrio. Hon uppmanar oss att berätta om tre bra texter som handlar som kvinnor. Här är min trio.

Julie Otsakas roman Vi kom över havet skildrar de japanska kvinnor som i början på seklet reste till USA för att gifta sig med män de aldrig träffat. En kör av röster ur det förflutna berättar om en hård tillvaro i kampen för ett värdigt liv. Det är lite tidigt att utropa årets största läsupplevelse men jag kommer inte att bli förvånad om jag i december kommer ha den här lilla pärlan i min tio-i-topp-lista.

En annan pärla är Gillian Flynns novell En sån som du. En f.d. prostituerad har sadlat om till skojare i spök- och spådomsbranschen och kliver rakt in i en skräckhistoria.  Flynn har en förkärlek för kvinnliga huvudpersoner som är en slags antites till litteraturens alla hjältinnor; manipulativa och besvärliga och konstiga och utanför. Jag skulle inte vilja träffa någon av dem och jag älskar att läsa om dem.

Också Tana Frenchs thriller En hemlig plats är så där otroligt bra. Polisen kommer till en internatskola för att följa upp ett tips om ett mord begånget ett år tidigare. Sökarljuset hamnar snabbt på två tjejgäng som är bittra fiender. Tät och inkännande om intriger, grupptryck och hat men också om djup vänskap. Det här är en skildring av tonårstjejer som verkligen känns, Frenchs absolut bästa roman.

 

 

Tematrio – bara brittiskt

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre riktigt bra brittiska romaner/författare! Här är tre engelska godingar.

I Helen Oyeyemis roman Ikarosflickan reser Jess och hennes mamma till Nigeria för att hälsa på släkten. Där får hon en ny vän, TillyTilly, som ingen annan vet om. Det konstiga är att när semestern är slut och Jess återvänt till London följer TillyTilly efter. Avskalat och drabbande om en liten flicka som slits mellan världar. En av de bästa böcker jag läst. Jag önskar så att fler av Oyeyemis böcker översätts till svenska.

Det blödande hjärtat av Andrew Taylor utspelas i London på 1930-talet. En adelskvinna flyr från sin våldsamme man och hamnar i ett nedgånget lägenhetshotell. Det visar sig snabbt att hon inte är den enda på hotellet med hemligheter. Tät och spännande och väldigt brittisk thriller, min favorit bland Taylors böcker.

Slutligen vill jag nämna Zadie Smiths roman NW, som rör sig kring fyra unga människor uppväxta i NW, en utsatt del av London. Smith släpper lös experimentlustan och texten är inte helt lättillgänglig, men oj vad bra den är. Helt annorlunda än debuten Vita tänder och i mitt tycke mycket, mycket bättre.

Hett i hyllan #2: De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika har lagt ut veckans Hett i hyllan. Jag hänger på.

Jean-Michel Guenassias debutroman De obotliga optimisternas klubb köpte jag för att jag gillade omslaget och för att den handlar om immigranter i Paris i mitten av 1900-talet. Och sen dess har den stått i hyllan. Mastodontformatet (drygt 600 sidor jätteliten text) känns inte lockande och jag har funderat ett tag på att låta den vandra vidare till Stadsmissionen.

Men nu när jag läser baksidestexten – och kollar på det snygga omslaget – beslutar jag mig för att boken får stanna hos mig ett tag till. Kanske läser jag den i år. Gillar jag den har det kommit en uppföljare, Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv.