Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.

The Crown

Jag vet inte varför jag är så förtjust i det brittiska. I landet England.  Tv-serier, författare, musik, hus, trädgårdar. Allt är bara så bäst! Kanske dock inte maten… även om fish and chips har sin charm.

Jag tror att det beror på det fulsnygga. Det kantstötta och magnifika sida vid sida.

Och det faktum att Storbritannien är vår tids romerska imperium. Snart har de styrt världen i 1 000 år. Mången tycks tro att det är USA- men de är grällt spel för gallerierna. Det är Storbritannien som håller i marionettsnörena.

Det är troligen den brittiska kungliga traditionen. Förmågan att hålla vid och kvar. Att vara kronan trogen.

Och anglofil som jag är föll jag pladask för serien The Crown, som handlar om drottning Elisabeth åren 1947- 55. Om hennes första år som ung drottning med en surmulen machostukad playboyprins Philip bakom sig. Nedanför sig.

Det är en otroligt snyggt berättad historia- om spelet bakom och framför kulisserna i brittisk toppolitik åren efter andra världskriget. Fakta blandas med fiktion och så lite skvaller på det. Vi följer syskonrivaliteten mellan Elisabeth och Margaret. Om valet mellan plikt och lust. Och vilka som väljs bort. Vinnare och förlorare.

Duktiga skådespelar ner i minsta biroll, som vanligt när det gäller brittiska serier. Som en argsint Winston Churchill på väg utför, spelad av John Lithgow.

Snygga interiörer, fantastiska kläder. Och en historia om maktspel, klasskillnader, rasism, kärlek och hat. Och att gå från flicka till världens mäktigaste kvinna på några veckor – bara för att Elisabeth råkade födas in i en familj med ett tungt historiskt arv.

Så om du har möjlighet: se denna första säsongen på Netflix. Fler säsonger planeras. Har du inte tillgång till Netflix kan du bombardera SVT med krav om att köpa in denna brittiska tv-juvel.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Crown
Ursprungsland: USA, Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 10 avsnitt à 54–61 minuter

Anastasia

Jag har kollat på den animerade filmen Anastasia från 1997. Den är regisserad av två avhoppare från Disney och bygger på legenden om att tsarens yngsta dotter överlevde den ryska revolutionen. Där någonstans upphör all kontakt med verkligheten. Filmen är rena mordet på den ryska historien och för mig som är historieintresserad gjorde vissa stycken direkt ont att se. Känsliga tittare är härmed varnade.

Men bortsett från det är det en riktigt trevlig film. Snyggt animerat, medryckande sånger, medryckande handling och sympatiska huvudpersoner. Samt en gullig fladdermus och en ruskigt slemmig Rasputin.

Som animerad film så där i största allmänhet ger jag den 3, 5 stjärnor i betyg. Som historisk skildring får den en överkorsad dödskalle.

Originaltitel: Anastasia
Ursprungsland: USA
Produktionsår: 2015
Längd: 94 minuter