Adam Hochschild: Aldrig mera krig

Bilden är lånad från Ordfront Förlag

Emmeline Pankhurst är mest känd som förkämpe för kvinnlig rösträtt i England för så där 100 år sedan. Att hon dessutom var en hängiven patriot och fanatisk anhängare av den engelska insatsen i första världskriget kom som en överraskning åtminstone för mig.

Tanten tog till och med avstånd från den dotter som tillhörde fredsrörelsen. Det var ju inte riktigt så jag föreställde mig en av historiens mest framstående feminister.

Det och mycket annat fick jag lära mig i Adam Hochschilds facklitterära bok Aldrig mera krig: Lojalitet och uppror 1914-1918. Det är en välskriven, initierad och levande skildring av första världskriget, människorna som hyllade krigsinsatsen och de som motsatte sig den. Och den kräver inte några förkunskaper. Jag hade när jag började läsa en ganska vag uppfattning om vad som hände under kriget men hade inga problem med att hänga med. Inte tyckte jag boken var ohanterligt tjock heller utan sträckläste från pärm till pärm. Rekommenderas till alla som är intresserade som är det minsta intresserade av 1900-talets historia.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: To End All Wars: A Story of Loyalty and Rebellion 1914 – 1918
Översättning: Stefan Lindgren
Förlag: Ordfront Förlag
Utgiven: april 2013
ISBN: 9789170376955
Sidantal: 589

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.

Maryse Condé: Tills vattnet stiger

Bilden är lånad från Leopard Förlag

Vissa böcker är bara tråkiga. Maryse Condés roman Tills vattnet stiger lockar med personliga tragedier och livshemligheter mot bakgrund av politiskt våld och naturkatastrofer. Det borde vara en bok för mig. Men näpp, inte min stil alls. Människorna är obegripliga och ointressanta och handlingen en enda röra. Visserligen finns det stycken som är spännande men det hjälper inte riktigt. Jag gillar genomtänkta och sammanhållna intriger. Här finns inte något som ens avlägset liknar en röd tråd.

Det är synd. Jag gillar Condés avskalade språk, jag hade velat tycka om resten också.

Betyg 2 stjärnor

Originaltitel: En attendant la montée des eaux
Översättning: Helena Böhme
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: maj 2014
ISBN: 9789173435345
Sidantal: 316

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Lihammer: Medan mörkret faller

Den här boken fick priset för årets bästa deckardebut när den kom 2014, och det var välförtjänt!

Anna Lihammer har lyckats fånga inte bara en spännande och rent av riktigt läskig deckargåta utan stämningen i det svenska samhället på 1930-talet, med köns-, yrkes-, ålders- och klassroller, spänningen mellan olika länder och politiska åskådnigar och verkliga händelser.

Det ger ett mycket trovärdigt intryck.

Lite jobbigt är det dock att läsa den mörka beskrivningen av personligheternas liv, det är inte många ljuspunkter där. Jag menar, lite vänskap, förtroende eller till och med kärlek kanske också kunde ha fått glimta till? Men det är förstås en deckare. Man kanske kan klassa den som ”Uppsala noir”.

Betyg: 4

Förlag: Historiska Media
Utgiven: December 2012
ISBN 9789175453729
Sidantal: 335 s.

Tematrio – #Metoo

Få har väl missat taggen #Metoo där mängder av flickor och kvinnor berättat att också de utsatts sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. I veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar. Här är min trio.

I Alden Bells dystopiska roman I dödsskuggans land skildras ett sexuellt övergrepp ur offrets perspektiv. Otäck beskrivning i en otäck bok. Bell har skrivit en sparsmakad, drabbande och spännande skildring av världen efter zombiekalypsen. Jag förstår inte varför den inte blivit en världssuccé. Jag hoppas jag kan få tag på uppföljaren Exit Kingdom.

I thrillern 1974 av David Peace skildras övergreppet ut förövarens perspektiv. Vidrig beskrivning. Peace är överhuvudtaget bra på att skildra hur människor begår vidrigheter mot varandra. Han still är repetitiv och suggestiv och rå och det funkar verkligen. Dessvärre är han snudd på obegriplig. Det var först i den fjärde boken i serien, 1983, som jag fick något grepp om vad Red Riding-kvartetten går ut på (bortsett från att människor är hemska mot varandra, och korrumperade). Som att läsa Cormack McCarthys roman Blodets meridian, fast fyra gånger.

Våldtäkten i Carsten Jensens historiska roman Vi, de drunknade beskrivs på ett helt annat sätt, som betraktad av en utomstående, sakligt konstaterande faktum. Det är otäckt det också, men inte så otäckt som i de två ovan nämnda romanerna. Märklig bok, för övrigt. Den börjar som en eländesskildring som frossar i mänsklig uselhet och tragedi, övergår till en vemodig vardagsbeskrivning av några människor i en liten stad och slutar som snudd på skröna. Klart läsvärd men borde kortats ner, alldeles för mastigt med drygt 700 sidor.

Sharon Bolton: Små svarta lögner

Bilden är lånad av Louise Bäckelin Förlag

Sharon Bolton är en sån där författare som brukar röra upp mina känslor. Jag kan tycka att hon är fantastiskt spännande (Ond skörd, Livrädd). Jag kan tycka att hon är oförskämt lättköpt (som när hon åker snålskjuts på Jack the Ripper i Nu ser du mig). Jag kan tycka att hon är sjukt irriterande (hela grejen med Lacey Flint och Mark Joesbury, inklusive tjatet om Joesburys ögonfärg). Och jag tycker alltid hon är läskig. Här har vi en kvinna som inte snålar med skräckeffekterna.

Så brukar det vara med Sharon Bolton. Men Små svarta lögner är oväntat lite av allt det där. Boken är oväntat återhållsam. Lite tam, faktiskt.

Inte så att jag tycker att den är slöseri med lästid, åh nej. Boken utspelas på Falklandsöarna och det är verkligen perfekta platsen för en thriller. Bolton gör vad hon ska av miljön. Och första tredjedelen av boken är bra. Berättarrösten tillhör Catrin, kvinnan som förlorat bägge sina barn och som förtärs av sorg och hat. Det enda som håller henne uppe är tanken på hämnd. Det är en nervig och tät skildring om en hotande katastrof, mycket Boltonsk.

Men när berättarperspektivet växlar till Callum, en f.d. soldat som blivit kvar på öarna efter Falklandskriget många år tidigare, då försvinner det mesta av spänningen. Kvar blir en småputtrig och småkul och halvengagerande berättelse utan styrfart. Trevlig att läsa och fina miljöbeskrivningar men lite… tamt. Med tanke på hur mycket Bolton brukar vara så är det lite snopet.

Betyg: 3,5

Originaltitel: Little Black Lies
Översättning: Lilian Fredriksson, Karl G Fredriksson
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188447265
Sidantal: 409

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Åsa Nilsonne: Bakom ljuset

Jag köpte Åsa Nilsonnes deckare Bakom ljuset på stora bokrea. Kanske lockades jag av orden på temat ”Om du bara ska läsa en kriminalroman i år – läs Bakom ljuset.” Eller så slog jag till för att jag inte läst någon av Nilsonnes böcker om polisen Monika Pedersen.

Historien utspelar sig i Stockholm och Etiopien – det senare är i för sig är lite kul och annorlunda. Monika Pedersen är sjukskriven med skadat knä. Av en händelse (det är många av-en-händelse-händelser i Bakom ljuset) råkar hon läsa en bok av en känd psykolog och förstår av beskrivningen att hennes mor varit en av psykologens patienter. Hennes mor, som hon aldrig kände då hon dog när Monika var barn. Monikas nyfikenhet väcks för att ta reda på vem hennes mor egentligen var och vad som hände vid hennes död. En historia med sexuella övergrepp, maktmissbruk, familjehemligheter och svindel inom fadderbarnverksamhet rullas upp.

2014 kanske var ett uselt deckarår, men att Bakom ljuset skulle vara det enda och självklara valet av kriminalroman tycker åtminstone inte jag.

Boken är ganska seg och jag fångas varken av historien eller av Monika. Det mest intressanta i boken var resan till Etiopien och skildringarna av dess hisnande natur samt historielektionen med fokus Mussolinis invasion av Abessinien (som européerna kallade landet) 1938. En ockupation som Nationernas Förbund bemötte med märkvärdig flathet.

Men är man intresserad av Etiopien finns säkert mer läsvärda böcker. Denna deckare är som sagt i segaste laget, om än inte direkt usel.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Forum
Utgiven: 2014
ISBN: 9789137140766
Sidantal: 298

Boken är slut i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Sonya Hartnett: Kungens barn

Bilden är lånad av Atrium Förlag

En del böcker är magiska. Sonya Hartnetts roman Kungens barn är en sådan bok.

Handlingen utspelas i England under andra världskriget. Två flickor har fått sin tillflykt i ett stort gods på landet. När de snokar igenom omgivningarna möter de två pojkar som gömmer sig undan en odefinierad fiende. Samtidigt som kriget allt mer påtagligt för flickorna får de höra en berättelse om ett annat krig.

Hartnett prickar rätt nästan hela tiden. Människorna är komplexa och spännande. Huvudpersonen, den 12-åriga Cecily är så där härligt bossig och odräglig. Jag skulle hatat henne väninna när jag var 12 år, nu älskar jag att läsa om henne. Boken handlar om krig och Hartnett väjer inte för det komplicerade eller svåra. Okej, det finns inslag av tillrättalagdhet och sockersötma, men de är få och snabbt övergående. För det mesta är Kungens barn just bara magisk.

Boken rekommenderas för barn 12-15 år men fungerar lika bra mig som snart fyller halvsekel. Jag läser gärna mer av Sonya Hartnett.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Children of the King
Översättning: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789186095413
Sidantal: 286

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Det måste bli en säsong till!

Då och då snubblar man över TV-serier som är sådär extra minnesvärda. Det kan vara handlingen, men lika ofta karaktärer som man fäster sig vid eller en miljö som de utspelar sig i.

Inte sällan kommer dessa TV-serier från Storbritannien eller Danmark. Där kan de göra TV.

Jag vill ge några exempel från mitt eget minne – då är det de som först dyker upp till ytan på ”hårddisken”. Utan inbördes ordning!

Herrskap och tjänstefolk – från 1970-talet, om över- och underklass i London i början av 1900-talet. Mest bestående karaktär: Husan Rose, spelad av Jean Marsh, som också skrev serien.

Matador – dansk serie inspelad på sent 1970-tidigt 1980-tal, utspelar sig från 1929 till 1947. Många starka karaktärer som inte behåller sin ”typ” serien igenom, utan förändras av händelser de möter. Skickligt! Titta särskilt på figurerna Mads Skjaern och Maude Varnaes! I denna serie lade jag först märke till Ghita Nörby i en stark kvinnoroll.

Arvingarna – även denna brittisk från 1970-talet. Ett engelsk åkeriföretag som ärvs av några bröder, deras dominanta mamma är en person man minns! Stående replik: Would you like a drink?

Familjen Ashton – brittisk 1970-tal återigen, och vad vore TV-serierna utan andra världskriget? Denna serie påminner lite om Matador ovan, eftersom en del av de olika personerna tvingas ta tag i situationer som uppstår och visar upp nya sidor. Stående replik: I’ll put the kettle on!

Mordkommissionen – dansk kriminalserie från senaste sekelskiftet. Utspelar sig i ”nutid” och känns mycket modern både i handling och rollbesättning, många starka kvinnor. Vissa knepiga gåtor löses mer på intuition än fakta.

Morden i Midsumer – brittisk serie, även den från senaste sekelskiftet men betydligt mer jovialisk än Mordkommissionen. En riktig långkörare som utspelas i ett England där tiden tycks stå stilla. Morden inträffar bland rävjakter, konstutställningar, lantliga marknader och basarer och miljön är små byar med hus invävda i klematis och murgröna. Fler och fler mord/avsnitt och mycket fantasifullt genomförda!

Badhotellet – den senaste i raden danska serier i ”mys-pys”-genren. Den sändes första gången i Sverige under våren 2014 och utspelar sig under några somrar i mellankrigstiden. Lite av herrskap och tjänstefolk, men även Matador. Här är det Fie man fäster sig mest vid, men det finns fler starka porträtt av både kvinnor och män. Detta var den senaste TV-serien som fick mig att spontant utbrista i rubriken ovan, så fort eftertexterna började rulla då sista avsnittet gick i veckan. Och si! Det blir en säsong som kommer 2018! Hurra!

Här kan man hålla på länge. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips om dina favoriter! Rätt som det är finns de på Netflix eller någon annan modern kanal för nostalgitittande.

 

 

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin

Bilden är lånad från Bokus

Det här är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Jag var beredd att bli förälskad i Susan Abulhawas debutroman Morgon i Jenin. Släktkrönikor kan vara fantastiska. Den här handlar dessutom om en högaktuell konflikt som jag vet alldeles för lite om. Det är inte så konstigt att jag var nyfiken på boken.

Men tyvärr, ingen förälskelse den här gången. Abulhawas försök att skildra hela den palestinska tragedin genom en familj är spretig, ofokuserad och emellanåt tillrättalagt osannolik. Hon borde valt ut, skalat av och kokat ner. Hon borde tänkt över intrigen.

Och hon borde ha skrivit om och skrivit om. Hon har språket i sig, då och då glimtar texten till. Men bara ibland. Jag förstår att Abulhawa är förbannad, att hon vill berätta en tragisk och upprörande historia. Men hon tar i för mycket, hon tenderar att slå över i sentimentalitet och övertydlighet. Jag föredrar ett återhållsamt språk.

Samtidigt finns det något sympatiskt i framställningen. Ja, Abulhawa är förbannad och upprörd, men hon är inte blind. Hon förstår vidden av Förintelsen och vad den gjorde med överlevarna. Hon inser de europeiska judarnas tragedi och dess konsekvenser för palestinierna. Och hon tror väl egentligen på försoning, på något sätt.

Men framför allt vill hon att världen ska lyssna och därför skrev hon en roman. Och ämnet är som sagt högaktuellt. I en konflikt av den här typen är det viktigt att försöka förstå vad som driver människor. Jag är ganska nyfiken på Abulhawas andra bok Det blå mellan himmel och hav.

Tack Norstedts för recensionsexemplaret!

Betyg: 2

Originaltitel: Mornings in Jenin
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: september 2011
ISBN: 9789113035666
Sidantal: 383

Boken finns på Adlibris och Bokus.