Colin Cotterill: Den motvillige kommunisten & Trettriotre tänder

Bilderna är lånade från Bokförlaget Bra Böcker

Colin Cotterill är en sån där författare som jag tänkt läsa i åratal men som alltid lagts åt sidan för något annat. Men i år blev det äntligen av. Jag har läst hans två första deckare om dr Siri Paboun. Året är 1976, kommunisterna har tagit makten i Laos och den enda läkare som inte flytt landet blir hux flux och rätt så motvilligt utsedd till coroner. Det låter som receptet för en riktigt spännande deckare. Men tyvärr. Den motvillige kommunisten når inte ända fram. Skildringen av Laos är intressant och dr Siri och människorna runt honom är riktigt roliga. Cotterill har både skärpa och humor och charm. Men gåtorna som ska lösas är tillkrånglade och röriga och inte särskilt trovärdiga. Samma sak fast är det med uppföljaren Trettiotre tänder. Men det hade jag nog kunnat leva med, eftersom böckerna i övrigt är småfnissigt charmiga och dessutom ger en och annan inblick i ett land och en historia jag inte kan något om. Men det jag verkligen inte gillar är att Cotterill blandar in en del övernaturligheter som rör Dr Siri själv och som jag bara vägrar godta. Jag brukar uppskatta en lagom dos övernaturligt också i deckare men det här är alldeles för knäppt. Särskilt i Trettiotre tänder. Det är framför allt det som sänker betyget och som får mig tveksam till om jag ska läsa fler böcker om dr Siri. Samtidigt är jag ju nyfiken på vad som kommer hända. Jag får se.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: The Coroner’s Lunch
Svensk titel: Den motvillige kommunisten
Översättning: Anna Petrus
Förlag: Bokförlaget Bra Böcker
Utgiven: augusti 2010
ISBN: 9789170028533
Sidantal: 323

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Thirty-Three Teeth
Svensk titel: Trettiotre tänder
Översättning: Helena Prytz
Förlag: Bokförlaget Bra Böcker
Utgiven: 2010
ISBN: 9789170028748
Sidantal: 255

Boken finns inte längre i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Gary Shteyngart: Den ryske debutantens handbok

Pocketupplagan av Gary Shteyngarts roman Den ryske debutantens handbok
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Till en början tyckte jag inte alls om Den ryske debutantens handbok. Gary Shteyngarts språk är visserligen närapå gudabenådat men satir är knepigt. Om jag ska tycka om satir måste jag engagera mig i människorna och berättelsen, få en känsla av att allt det här skulle kunna hända, trots det skruvade tonfallet. Men till en början är jag likgiltig inför bokens huvudperson Vladimir. Han har visserligen potential – ung, invandrad som barn från Sovjetunionen till USA, anställd på assimileringsbyrå i New York, desperat behov av snabba pengar. Dessutom ser han ut som Trotskij. Men trots alla dessa potentiellt goda egenskaper fastnar han inte. Och utan en huvudperson som intresserar mig faller allting ihop som en illa behandlad sufflé.

Men efter ett antal sidor leder Vladimirs behov av snabba pengar till intressanta komplikationer. Killen själv börjar kännas kul och boken också. Och sedan puttrar det på ända till den fiktiva östeuropeiska staden Prava (Prag i lätt maskering), komplett med östeuropeiska gangsters och västeuropeiska backpackers. Ännu fler intressanta komplikationer inträffar. Handlingen är inte direkt trovärdig – det är som sagt satir – men ganska kul. Och skildringen av Östeuropa efter kommunismens fall är träffande.

Shteyngarts debutroman långt ifrån det bästa jag har läst i år men den höjer sig ändå lite över mängden.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Russians Debutante’s Handbook
Översättning: Nille Lindgren
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2005
ISBN: 9127108716
Sidantal: 474

Boken finns inte längre kvar i den ordinarie handeln.

Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön

Bilden är lånad av Norstedts

Det måste vara kontrasten jag gillar, att ligga på en strand under ett parasoll, njuta det enkla livet som kommer med solen och badvänligt hav – och att samtidigt läsa en isländsk bok om det karga och tungsinta, om ett mörker som aldrig ger vika. Om svärtan som inte lättar ens under de ljusa sommarkvällarna…

Det är nordic noir när den är som bäst.

Åtminstone är det sådan Arnaldur Indridasons romanfigur polisen Erlandur beskrivs. Karg, tystlåten, svårmodig, ensam – en dysterkvist, helt enkelt. Befriande nog är han inte alkoholist, (däremot knarkar hans dotter, suck). Tack och lov är han inte operafantast eller gillar svår jazz. Erlendur är en läsare av rang, av böcker som handlar om oförklarliga försvinnande. Ett trauma  från barndomen och en aldrig hittad bror, som spökar i Erlendurs medvetande. Bok efter bok. År efter år.

Mannen i sjön är en parallellhistoria: ett skelett hittas i en torkad sjö, bunden vid en rysk radiosändare. Erlendur och hans kolleger letar efter gamla spår från kalla krigets dagar i sökandet efter vem den döde var och vem mördade honom.

Samtidigt berättas en historia av en man som ung reste till Östtyskland och Leipzig för att idealist och socialist arbeta för revolutionen och kampen mot kapitalismen tillsammans med många skandinaver. Och som möttes av ett brutalt system med angiveri och maktfullkomlighet. Det blir en hård krasch för deras unga ideal. Socialism beskrivs i boken som det enda sättet att vara människa i ett kapitalistiskt system, och att det som hände i Öststaterna var en fortsättning på nazismens diktatur,. något som hade väldigt lite med socialism att göra. Vilket känns som en bra beskrivning, tänker jag.

Indridason är en driven författare i den realistiska noir-genren och lite av en återkommande favorit för mig. Han skriver helt enkelt inte dåliga böcker. Men så är jag ju fan av Island också!

Denna bok är en medelbra deckare av Arnaldur Indridason, det vill säga 4 stjärnor!

Originaltitel: Kleifarvatn
Översättning: Ylva Hellerud
Förlag: Norstedts
Utgiven: december 2016
ISBN: 9789113075242
Sidantal: 312

Boken finns på Adlibris och Bokus.