Alias Grace (2017)

Margret Atwood är i ropet. Mer nu än då jag läste hennes böcker. Jag tror att hennes författarskap ligger rätt i tiden, med tanke på högerfundamentalismens frammarsch, #metoo och annat.

Tjänarinnans berättelse som publicerades första gången år 1985, har filmatiserats av HBO under originaltiteln The Handmaid’s Tale . Jag har tyvärr inte sett serien men minns boken, en otäck dystopi som känns kusligt aktuell.

Och nu finns filmatiseringen av Alias Grace (1996) på Netflix. Den bygger på ett autentiskt kriminalfall i 1800-talets Kanada. Grace kommer med sin familj från Irland till Kanada för ett bättre liv, men moderns död, fattigdomen och faderns missbruk skickar ut henne i tjänst som piga. De sociala klyftorna är gigantiska och rätten är alltid på mannens sida.

Grace döms för mord på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En ung psykiatriker tar på sig uppdraget att bevisa hennes oskuld.  Han lyssnar på Grace berättelse om vänskap och orättvisa, om livet längst ner på samhällsstegen som kvinna och fattig. Men Grace gäckar honom i samtalen och i hans drömmar, liksom hon gäckar oss tittare – vem är egentligen skyldig till vad?

Alias Grace är en tät suggestiv berättelse i det stilla formatet med mycket bra skådespel av Sarah Gadon och Edward Holcroft. Och det närks att det är en kvinna som regisserat, Mary Harron. Vi slipper det mesta av vålds- och sexdravlet som annars är vanligt i de mer mörka thrillerserierna.

Se Alias Grace!

Betyg 4,5

Originaltitel: Alias Grace
Ursprungsland: Kanada
Säsong: 1
Produktionsår: 2017
Längd: 6 avsnitt

Elena Ferrante: Min fantastiska väninna & Hennes nya namn

Bilderna är lånade från Norstedts

När de två första böckerna i Ferrantes Neapelkvartett kom i pocket tyckte jag att det var på tiden att jag läste dem. Annars brukar jag vara försiktig med att läsa böcker som blir så höjda till skyarna av så många. Och så här med facit i hand konstaterar jag att böckerna inte var slöseri med lästid men inte heller den svindlande läsupplevelse många andra tycks ha haft.

Min fantastiska väninna lämnar mig faktiskt rätt oberörd. Ferrantes skildring är intressant eftersom den utspelas på för mig okänd mark. Romanerna jag läst om 1900-talets Italien kan räknas på ena handens fingrar och den enda som gjort bestående intryck är Silvia Avallones Stål (övriga var deckare, urtråkiga). Och jämfört med Stål är Min fantastiska väninna blek. Intressant men blek.

Uppföljaren Hennes nya namn engagerar mer. Ferrante lyckas förmedla den komplicerade vänskapen mellan de bägge flickorna, Elenas tonårsosäkerhet, hennes växande medvetenhet om att hon kommer från fel klass och så vidare. Och alla de där gapiga, potentiellt våldsamma pojkarna och männen som omger dem och som jag känner för att klippa till. Det är riktigt bra.

Och i rättvisans namn ska nämnas att nästan alla flickor och kvinnor också är gapiga och potentiellt våldsamma. Det skriks en hel del. Jag undrar hur mycket som är Ferrantes fördomar om de lägre klasserna.

Vad gäller tidsskildringen så kan vi väl säga att det inte är Ferrantes bästa gren. Böckerna utspelas på mitten av 1900-talet men om hon slängt in några mobiltelefoner och en laptop hade det lika gärna kunnat handla om 2000-talet. Kanske orkade Ferrante inte göra någon research, kanske har hon bara dålig fantasi, men särskilt kul är det inte.

En blandad läsupplevelse alltså men ganska positiv ändå. Och eftersom jag är nyfiken på hur det går för Elena och Lila kommer jag att läsa de två andra böckerna.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: L’amica geniale
Svensk titel: Min fantastiska väninna
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789113073347
Sidantal: 335

Boken finns på Adlibris och Bokus

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Storia del nuovo cognome
Svensk titel: Hennes nya namn
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789113079325
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus

Hanya Yanagihara: Ett litet liv

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Hanya Yanagihara kan verkligen skriva en historia. Trots att hennes roman Ett litet liv är på drygt 700 sidor är den en bladvändare. Spännande och emotionellt skriven. På gränsen till sentimental pekoral – även jag gråter en skvätt över tragiska livsöden.

Kanske är Hanyas drivna författarstil en sak som ligger berättelsen i fatet, den är så lättläst att den ibland blir ytlig, trots att den tar upp så stora frågor. Som frågan om ett liv alltid är värt att leva.

Och så har vi arvet från Charles Dickens, berättelsen om vuxna mäns maktmissbruk och övergrepp mot barn. Barn som blir bestulna på sin barndom, sin sexualitet och ibland livet självt. En ofta berättad historia som berör och gör ont bara genom vetskapen att den finns till på riktigt.

Ramen i boken utgörs av fyra män som vi följer från college och fyrtio år framåt. Fyra mycket framgångsrika män med flotta New York-våningar och ständiga resor till exotiska länder. Men är de verkligen lyckliga i sina lyckade liv? En är det definitivt inte, Jude som är bokens huvudperson, som allt och alla kretsar runt. Jude som inte blir kvitt sina trauman från det förflutna. Trots framgång, vänskap och kärlek fortsätter han skada sig själv och därmed människorna i hans närhet. Vad får dem att stanna kvar? Den frågan besvaras inte i boken, vilket gör mig konfunderad.

Till skillnad från Ferrantes Neapelsvit så relaterar Ett litet liv inte alls till omvärlden. Läsaren får inte veta ett dugg om vad som utspelas utanför bubblan männen befinner sig i. De är helt avskilda från sin samtid. Kanske är den mondäna livsstilen med droger, resor och allsköns sex samtidslös.

Boken har ett mörker i sig och ställer relevanta frågor om livet, viktiga frågor som jag gärna diskuterar med bokcirkeln. Men räcker det med att viktiga frågor ställs för att det ska bli en bra bok?

Jag är kluven. Men jag hade inte tråkigt medan jag läste.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: A Little Life
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juli 2017
ISBN: 9789174296297
Sidantal: 732

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elena Ferrante: Det förlorade barnet

Bilden är lånad av Norstedts

När jag läste första boken i Elena Ferrantes svit om Neapel, Italien, Lila och Elena, kärlek, otrohet, vänskap, svek, våld, klasskamp mot en bakgrund av vår tids politiska historia – då fylldes jag av en läslust som påminde om fornstora dagars läsupplevelser. När jag som ung klev in i bokens värld och levde där fullt ut och alldeles på riktigt. Så har det inte känts på mången år. Men så kom denna bok i fyra delar om livet och allt som däri kan rymmas.

Jag har levt och blandats upp med Elena och Lila genom deras barndom, ungdom, medelålder och åldrandet. Känt igen mig – och ibland inte förstått. Skrattat och ryst. Levt och våndats.

Det var med lite blandade känslor jag började läsa den fjärde och sista delen, Det förlorade barnet. Det gick lite trögt i början och en ilning av besvikelse fyllde  mig, skulle det bli ett pladask i stället för … ja, vad jag nu ville det skulle bli.

Men det dröjde inte länge innan jag återigen fördes till Neapel och till Elena och Lila. Dessa kvinnor i sin symbiotiska vänskap, så fylld av konkurrens, längtan, svek, återseende, ständigt levande och närvarande. Den sista boken börjar när Lila och Elena nått mogen ålder och lever olika liv i olika städer. Men livet vill att de åter skall leva med varandra i sina barndomskvarter, nu som hårt arbetande mödrar i ett Italien som går under av moralisk kollaps och där cynismen breder ut sig.

Elena, denna begåvade feministiska författare som ständigt tvivlar på sig själv, men som inom den kontext samhället tillåter når framgång. Dock inte privat, som mor och livskamrat. Och Lila, denna vansinniga varelse som förför, dompterar och manipulerar sin omgivning till hänförelse och hat. En särartsbegåvning som aldrig orkar hela vägen fram.

Deras liv, drömmar och vänskap ligger alltid i skuggan av det patriarkala klassamhället och kan därför aldrig riktigt blomma ut. Suck.

Jag skulle kunna skriva en kortare roman om denna Neapelsvit ur många perspektiv, men avstår, åtminstone här på Kulturnästet. Lyckliga du som ännu har detta läsäventyr på 1700 sidor framför dig!

Hur den slutar? Det vill jag inte säga – mer än att det är som det är….  Och att magin består!

Tack Elena Ferrante!

Betyg 5

Originaltitel: Storia della bambina perduta
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Nordstedts
Utgiven: juni 2017
ISBN: 9789113076263
Sidantal: 480 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Denise Mina: Blod salt vatten

Bilden är lånad av Månpocket

Denise Minas roman Blod salt vatten börjar med ett citat av John F Kennedy, om att salthalten i vårt blod och svett och våra tårar är detsamma som havets. Och att vi återkommer till vårt ursprung närhelst vi är med havet.

Havet och kusten i och runt Helensburgh är den geografiska knutpunkten i denna bok om polisen Alex Morrow, som är en ny bekantskap för mig. Det var några år sedan jag senast läste Mina och jag är glad över hittat tillbaka till henne igen. Hon är en duktig berättare som skickligt väver in personporträtt och relationer i ett splittrat och klassuppdelat Skottland.

Helensburgh är en kustidyll där majoriteten säger nej till skotsk självständighet. Invånarna är oroliga för fastighetsvärdena om det blir ett ja i folkomröstningen. Här bor många nyrika. Här tränar smala kvinnor yoga och köper ekologiskt. Här dricks dyrt vin och snortas kokain för undkomma själens tristess. Men det finns också en annan del av av Helensburgh, den del som blivit kvar i det gamla och fattiga, i chipsätandet och TV-tittandets Skottland. Här är kvinnorna överviktiga och smaklöst klädda och har allsköns fysiska krämpor. Här dricks det som bjuds för glömma vardagens elände.

Men trots olika vardagar har invånarna i Helensburgh en sak gemensamt: kriminaliteten. Visserligen en sorts kriminalitet för de rika och en annan för de fattiga men självklart hänger allt ihop. Och det är de de fattiga som åker fast, medan de rika skurkarna klarar sig.

När en kvinna vid namn Roxanna försvinner kopplas Alex Morrow och hennes kollegor in. Roxanna är sedan en tid under bevakning misstänkt för kokainsmuggling. En kvinna vid namn Hettie mördas av Lain Fraser på uppdrag av Helensburghs starke man. Historierna kopplas ihop och läsaren får följa Alex, Lain och hans kusin Boyd Fraser, som kommer från den finare grenen av Fraserfamiljen, några dagar före folkomröstningen 2014.

Minas skildring av människorna ger klassmotsättningarna och avgrunden i levnadsvillkor kött och blod. Skickligt förs berättelsen framåt och jag vill verkligen veta hur det går. Hennes fiktiva berättelse ligger så nära verkligheten att hennes deckare berör på ett sätt som inte alltid sker i denna genre.

Jag vill verkligen läsa mer av Denise Mina i sommar!!

Betyg 5 stjärnor.

Originaltitel: Blood salt water
Översättning: Boel Unnerstad
Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2016
ISBN: 9789175035529
Sidantal: 333

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Susan Faludi: Mörkrummet

Bilden är lånad av Leopard Förlag

2004 fick journalisten och författaren Susan Faludi ett samtal från sin far där han berättade att han bytt kön. Genom åren hade denne man bytt namn, nationalitet och religion. Och nu som 80-åring även kön. Från Steven till Stefanie. En gång hade han hetat Istavan. En människa med många namn som Susan aldrig egentligen känt eller ens tyckt om. Barndomen präglades av faderns patriarkaliska övergrepp på familjen.

Denne machoman med våldet och hotet som sin följeslagare ville nu byta sida. Och han ville att Susan, hans dotter skulle berätta hans historia. Men det visade sig vara svårt att skriva om en människa vars liv präglats av lögner och halvsanningar.

Susan fader föddes i Ungern i en högborgerlig judisk familj. En sargad olycklig familj omgiven av makt och lyx men som splittrades under andra världskriget och aldrig mer hämtade sig.

Susan försöker förstå sin far genom släktforskning, genom ett Ungern och Europa då och som nu, genom fascistiska paroller och nationalistiska gränsdragningar. Genom att söka sin identitet och förträngda judiska rötter. Genom könsroller och livstider. Susan Faludis skrivande har präglats av feminismen, av att söka upp de hatiska männen, de våldsamma männen. Som hennes far. Hennes far som nu gestaltar en kvinna som hämtad från de patriarkala högermännens polariserade syn på kvinnlighet. Stefani vinglar runt i paljetter på höga klackar och letar sin kvinnliga identitet genom den pornografiska sexualiteten, samtidigt som hon fortsätter styra sin omgivning med järnhand.

Mörkrummet är en fascinerande berättelse om kön och sökandet efter identitet. Om vår tids historia. Som just nu håller på att upprepa sig. Om Ungerns historia så fylld av jämmer och högmod. Om judarnas uppgång och fall i Östeuropa.

Många tankar och känslor virvlar inom mig både när jag läser boken och så här några dagar senare. De skulle behöva en massa ord  till för reda ut, så jag avstår här och nu. Detta är en bok värdig en bokcirkel på jakt efter sin egen historia och  förståelse. Här finns mycket mycket att fundera och samtala om… Hur blev jag jag? Och när?

Originaltitel: In the Darkroom
Översättning: Emeli André
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789173437097
Sidantal: 367

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elena Ferrante: Den som stannar, den som går

Bilden är lånad från Adlibris

Det är något märkvärdigt med Elena Ferrantes Neapelsvit. Den väcker något inom mig som jag inte känt av på många år. Glupsk läslust. Men också en bok som blandar sig in i mig och flätar samman sig med mitt liv. Precis som de stora böckerna jag läste som ung.

Det blir mer än bara en bra bok. Den bultar av liv.

Den som stannar den som går är tredje boken om Elena och Lila. Jag har tidigare skrivit om de två första på www.pocketblogg.se.

Det är de explosiva 1960- och 70-talen. Kommunism möter fascism i ett Italien som till stora delar lever kvar i en föråldrad tid. Kvinnor ska veta sin plats, under en man, rik som fattig. En bild som uppehålls av kvinnorna själva, här i form av mammor och systrar. Våld förhärligas och förgrovas. Här finns både överklassens rebeller och Camorrans springpojkar och älskarinnor. Lila och Elenas liv och vardag har glidit alltmer isär. Deras val är alltid olika. Elena lever i skuggan av Lilas vålnad och kan inte tro på sig själv och sina val. Hon ser sitt äktenskap med Pietro som glädjelöst och har svårt att finna skrivförmåga. Lila sliter maniskt ut sig på korvfabriken, blir sjuk men samtidigt en symbol för uppror och kraft. Men ännu en gång väljer hon att liera sig med Camorran för nå sina egna mål.

Glappet växer mellan Lila och Elena, vänskapsbandet blir tunt, om det ens existerar. För de har ju alltid rivaliserat om grannpojken Nino, bådas största förälskelse.

Det bildade Florens kontrasterar mot det grova Neapel- men vem är ond och vem är god egentligen? Och har kvinnorna någonsin haft en chans i männens värld – männen som tom skapat myterna om hur jorden och mannen och kvinnan skapades?

Den som stannar den som går är näst sista delen i Neapelkvartetten. Jag väntar hungrigt på sista boken- med bävan. För jag vill inte sluta följa dessa tragiska, starka, blodtörstiga och ytterst levande människor!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Storia di chi fugge e di chi resta
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: december 2016
ISBN: 9789113069760
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tv-serien Rebellion

Miniserien Rebellion från irländska RTE utspelar sig några dagar runt påsken 1916 i Dublin. Dublin är märkt av första världskriget men också av det brittiska styret. Klasskillnaderna är stora och fattigdomen enorm.  Trots det är de flesta Dublinbor trogna den brittiska kungen och kronan.

Men påsken 1916 förändras detta. Då gör några hundratal rebeller uppror. De griper till vapen och håller ut tills den brittiska armén återtar makten och kontrollen över staden. De flesta invånarna är till en början emot rebellerna. Men när den brittiska överheten använder ett hänsynslöst brutalt övervåld och flera rebeller får dödsstraff börjar opinionen vända

Serien håller hög klass med bra skådespelare. Den visar upp splittringen mellan katoliker och protestanter och mellan underklass och överklass och män och kvinnors skilda förutsättningar. Den visar äktenskapets villkor hos fattig och hos rik. De brittiska och irländska örikena kan verkligen skildra sin historia med must och trovärdighet, med bra skådespeleri i minsta biroll och utan att falla i den amerikanska publikfrierifällan.

Jag måste erkänna att mina kunskaper om Påskupproret var mycket vaga, höjda i glömskans dunkla vrår och för mig innebar serien ett nyväckt intresse för Irland historia och väg mot självständighet.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Rebellion
Ursprungsland: Irland
Säsong: 1
Premiärår: 2016
Längd: 5 avsnitt à 52 minuter

Doctor Thorne

Så är jag tillbaka i det där brittiska. Det är en vurm som liksom inte växer bort. I litteraturen, från barndomens Femböcker via Jane Austen (och i smyg Barbara Cartland), Agatha Christie och Dorothy L Sayers, till modern britcrime.

Och naturligtvis på TV- frosserier i kostymdramer som Herrskap och tjänstefolk och Downton Abbey. Ljuvligt!

Oh England- my Lionheart som Kate Bush sjöng så trånande och bedjande…

Nu har jag sett miniserien Doctor Thorne som finns på SVT Play. Bakom serien ligger Julian Fellowes som också är upphovsmannen till Downton Abbey. Doctor Thorne bygger på Anthony Trollopes roman från 1858 och är mer Jane Austen än Downton Abbey. Även om en och annan vass replik hörs även här, dock inte av Maggie Smith…

Doctor Thorne är ett elegant serverat kostymdrama, en njutbar bagatell i 1800-talets England, i en lantlig miljö med byliv och slottsliv. Skådespelarna är högklassiga. I centrum står Dr Thorne och hans brorsdotter Mary med hennes olämpliga bakgrund som född utom äktenskapet.

Serien handlar om kärlek med förhinder, klassmotsättningar och sociala strategier för säkra det viktigaste av allt, namn och egendom. Och för det krävs pengar. Mycket pengar.

Brittiska bagateller klår ju det mesta i TV-väg. Så titta på Doctor Thorne och njut en stund. Men passa på – den ligger på SVT Play ungefär 2 veckor till, beroende på avsnitt.

Betyg: 3,5 stjärnor.

Originaltitel: Doctor Thorne
Ursprungsland: Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 3 avsnitt à 47-53 minuter