Malin Persson Giolito: Störst av allt

Pocketupplagan av Malin Persson Giolitos roman Störst av allt
Bilden är lånad från Månpocket

Malin Persson Giolitis rättegångsdrama Störst av allt tar god tid på sig. De första 100 sidorna eller så undrar jag varför jag ens läser boken. Persson Giolito har ett vasst språk och vassa karaktärsskildringar och så. Men det är ju inte precis den första skildringen av en skolskjutning som jag tar del av. Inte den första skildringen med en klarsynt och cynisk tonåring som berättarjag heller. Ingendera konceptet går att variera i evighet.

Men efter ett tag lyfter boken. Allteftersom det blir tydligare hur 18-åriga Maja hamnat i en situation hon inte kan hantera ökar spänningen. Men det blir också tydligt hur dubbel Maja är. Hon blottlägger omgivningens hyckleri och fördomar och klassförakt. Samtidigt lyser hennes egna fördomar igenom. Hon ser ner på de som inte är lika smarta som hon, som inte är lika privilegierade som hon, som inte är lika vita som hon. Maja är inte en trevlig person och det beror inte bara på att hon tonåring och svårt traumatiserad. Hon föraktar sin omgivning utan att förstå att hon i grunden är likadan, bara intelligentare. Om hon inte blivit den åtalade i en mordrättegång skulle hon förmodligen ha blivit en sån där vuxen tycker så illa om. Men nu sitter hon där i rättegångssalen och hon kommer inte undan. Mot slutet, i några korta glimtar, skymtar en annan Maja fram, en ung kvinna som äntligen förstår vad som gått förlorat.

Jag undrar om Persson Giolito framställt henne så medvetet. I så fall är det genialiskt. Om inte är det ett olycksfall i arbetet som blivit väldigt lyckat.

Trots den sega inledningen är Störst av allt en i huvudsak bra bok, välskriven och tankeväckande. Jag har en känsla av att Maja kommer stanna kvar i mina tankar ett tag. Dessutom är det en intressant skildring av vårt rättsväsende. Jag ger en fyra i betyg.

Störst av allt har också blivit tv-serie. Det är den första svenskproducerade Netflix-serien. Jag hoppas den hamnar på SVT så småningom.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: mars 2019
ISBN: 9789175039688
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

.

Magnus Västerbro: Svälten – Hungeråren som formade Sverige

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

För några år sedan läste jag Magnus Västerbros facklitterära skildring Pestens år: Döden i Stockholm 1710 och föll pladask. Den är välskriven, initierad och spännande – ett stycke riktigt bra populärhistoria. Så när Västerbros bok Svälten: Hungeråren som formade Sverige kom ut förra året var det liksom ingen tvekan om att jag skulle köpa. Jag älskar bra populärhistoria. Dessutom var det ju den stora svälten 1867 som drev Bricken och hennes föräldrar på flykt, ni vet flickan i Vibeke Olsens roman Sågverksungen.

Och Västerbros skildring av hungerkatastrofen 1867-1869 är mestadels ett stycke riktigt bra populärhistoria. Han skriver lättbegripligt och sakligt och engagerande. Det större skeendet varvas med enskilda människoöden. Samhällsstrukturen och de mentala strukturerna berörs. Särskilt intressant är den härskande elitens syn på landsbygdens bönder och arbetare. De styrande klasserna, med den ständigt festande Karl XV i spetsen, trodde att nödhjälp i grunden var destruktiv. Nödhjälp skulle skämma bort de drabbade, skapa arbetsskygga latmaskar som bara ville ha mer och mer. Resultatet blev en senfärdig och villkorad hjälp, vilket förvärrade katastrofen.

Allt ovanstående är toppen.

Men det finns en sak som jag inte tycker är lika bra. Det är när Västerbro ska knyta ihop hungeråren med det framtida Sverige. Analysen är bra och tänkvärd men den tar för stor plats. Hälften vore nog. Eller ännu bättre, en tredjedel. Resten borde ha ägnats åt att fördjupa skildringen av Sverige på 1860-talet. Det är ju om den jag vill läsa. Konsekvenserna för och parallellerna till det moderna Sverige är viktiga och intressanta men borde inte ha fått en så dominerande plats.

Men det är fortfarande en mycket bra bok om ett viktigt ämne. Jag ger fyra stjärnor i betyg och ser fram emot Västerbros nästa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2018
ISBN: 9789100169701
Sidantal: 441

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sarah Waters: Hyresgästerna

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Det var inte helt rättvist mot Sarah Waters att läsa hennes roman Hyresgästerna direkt efter jag hade slukat en bok av Stephen King. Jag gick raka vägen från övernaturligheter, skräck och spänning till en skildring av… tja, en kärlekshistoria med förhinder. Det kändes lite lamt.
Nä, nu är jag orättvis. Hyresgästerna är mer än en kärlekshistoria vilken som helst. Den utspelas mellan  två kvinnor i 1920-talets England, så situationen är ju komplicerad på mer än ett sätt. Och eftersom det handlar om just England på 1920-talet blir det också en hel del om klass och genus och kriget som slutade några år tidigare. Waters är lyhörd och finstämd och texten känns väldigt närvarande, väldigt levande.

Men särskilt spännande är den inte. De överraskningar som serveras är inte överraskande alls och först mot slutet får berättelsen upp farten. Jag hade väntat mig mer av Waters. Hon skrev trots allt Ficktjuven och Främlingen i huset.

Efter mycket funderande ger jag ändå boken 4 stjärnor. För det är en väldigt välskriven bok. Jag var bara sugen på lite mer spänning.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Paying Guests
Översättning: Ylva Mörck
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: april 2016
ISBN: 9789127147164
Sidantal: 602

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Taiye Selasi: Komma och gå

Bilden är lånad från Månpocket

Jag är länge beredd att avfärda Taiye Selasis roman Komma och gå som en alltför ambitiös debut om ett spännande ämne.

Jag lockas ju alltid av skildringar av dysfunktionella familjer. Här  handlar det om en familj som var på god väg att förverkliga den amerikanska drömmen när katastrofen inträffade och de slets isär. Nu, många år senare, sammanförs de igen i Ghana för att begrava fadern i familjen. Det är en berättelse om nationalitet, migration och klass men framför allt är det en berättelse om ömtåliga mellanmänskliga relationer.

Både språk och människor påminner lite om Joyce Carol Oates. Minus hysterin och minus alla de där osjälvständiga och klängiga flickorna/kvinnorna som JCO befolkar sina böcker med och som jag tycker är så jobbiga. Selasi levererar inga klängväxtflickor. Stort plus för det.

Kort sagt, Komma och gå hade kunnat bli hur bra som helst. Men så var det det där med de höga ambitionerna. Selasi är så kryptisk och så rörig, studsar som en pingpongboll mellan årtionden och människor och händelser. Det här är en bok som ska läsas långsamt med eftertanke och jag avskyr böcker som ska läsas långsamt och med eftertanke. Jag blir bara frustrerad.

Men så lyfter det. De sista 100 sidorna eller så är fantastiska. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Plötsligt faller allt på plats, jag sträckläser och njuter och kommer fram till att Selasi är smått genialisk i alla fall.

Jag ger 3,5 stjärnor i betyg, med tillägget att den sista fjärdedelen av boken är värd en femma.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Ghana must go
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2014
ISBN: 9789175033389
Sidantal: 374

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Vit

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker på temat vit. Här är min trio. Den består av mycket snö och is och det är ju vitt.

I Kristina Hårds fantasyroman Snösommar är det sommar men Sverige ligger under ett vitt täcke av snö och is. Dessutom har all modern teknologi lagt av. Förbannelsen  slog till när Linus Kaiser dog. Som berättas i första boken Kleptomania blev Kaiser superförmögen genom att stjäla en del av trollens undangömda skatt. Nu är finansministern i Sveriges exilregering (den har flytt undan snön) på jakt efter resten av skatten. Låter det knäppt? Det är det. Men Kristina Hård är en sån där författare som kan få de mest knäppa saker att framstå som rimliga. Och spännande och emellanåt roliga. Författaren håller just nu på att skriva den tredje och avslutande boken i serien. Den ser jag fram emot.

Också i Stallo av Stefan Spjut ligger snön djup på sina ställen. Men här är snön naturlig, det är vinter och i norra Sverige. Och så finns det troll och människor som tjänar trollen och människor som letar efter trollen och försöker bevisa att de existerar. En i grund och botten spännande historia som dock borde ha kortats ner en del. Spjut går in för mycket i detalj vilket saktar ner berättelsen de första 300 sidorna eller så. Men sen börjar det ta fart och slutet är ruskigt spännande. Jag kommer definitivt läsa uppföljaren Stalpi.

Ännu mer snö och is blir det i Siri Pettersens fantasyroman Kraften. Huvudpersonen Hirka har gått genom porten mellan världarna och hamnat i Dreysíl, ett kallt och ogästvänligt ställe bestående av berg, snö och is. Och helt odrägliga invånare med massa konstiga idéer om allt möjligt. Och som inte det vore nog måste Hirka stoppa ett krig. Jag tyckte mycket om den första boken i serien, Odinsbarn men blev inte lika förtjust i uppföljaren Röta. I den tredje och sista boken i serien har Petersen hittat tillbaka till drivet och känslan och spänningen. Läs!

Majgull Axelsson: Ditt liv och mitt

Bilden är lånad av Brombergs

Majgull Axelssons roman Ditt liv och mitt är något av en mellanbok. Bra – såklart, det är ju Majgull Axelsson. Men inte fantastisk, inte som till exempel Aprilhäxan och Jag heter inte Miriam.

Bokens huvudpersonen är Märit, som i tillbakablickar beskriver sin barndom och ungdom i Norrköping åren runt 1960. Det är ingen lycklig skildring. Modern dör tidigt och den autistiske brodern skickas till institution. Kvar i en plågsamt dysfunktionell familj blir Märit och hon tänker banne mig inte stanna där en sekund längre än nödvändigt.

Boken är intressant och upprörande och gripande och hoppingivande. Men det kunde varit bättre. Jag tycker beskrivningen av Märit är märkvärdigt tam – vilket förvånar eftersom hon egentligen är en tuffing. Och jag retar mig väldigt mycket på hennes dialog med den döda tvillingsystern. Den känns inte äkta, varken som vanföreställning eller övernaturlighet och den stör läsningen.

Och jag hade velat veta mer om brodern och vad som hände honom när han skickats iväg. Baksidestexten ger intrycket av bokens fokus ligger på alla de funktionshindrade barn och ungdomar som under folkhemmets första decennier skickades till institution där de vanvårdades, många gånger till döds. Men det är inte bokens fokus. Bokens fokus är Märit, det här är hennes berättelse.

Mitt liv och ditt är en bra bok men Majgull Axelsson kan bättre.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Brombergs
Utgiven: februari 2018
ISBN: 9789173378482
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus

Graham Swift: Mödrarnas söndag

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Graham Swifts kortroman Mödrarnas söndag är typiskt bra läsning under en lässvacka. Den är välskriven och lättläst och tunn, 154 sidor med stor text. Det här en bok som kan läsas ut på en kväll. Och den ger mycket att fundera på. Både språket och handlingen är väldigt rakt på sak – ett kärleksmöte mellan en husjungfru och godsägarens son och det som händer därefter. Det är en sorgesam men inte hopplös berättelse om kön och klass och kärlek, och om att vägra det liv som förväntas av en. Mödrarnas söndag är en liten pärla som ger mig väldig mersmak.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Mothering Sunday
Översättning: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: februari 2018
ISBN: 9789174296723
Sidantal: 154

Boken finns på Adlibris och Bokus

Victoria Aveyard: Röd drottning

Bilden är lånad av Modernista

Det enda jag gillar med Victoria Aveyards fantasyroman Röd drottning är språket. Aveyard har ett bra språk. Inte nyskapande på något sätt men bra.

Och jag hade kunnat gilla den värld hon skapat. Jag är svag för dystopier, särskilt när de utspelas i en modern miljö – det finns motorcyklar, luftskepp och övervakningskameror. Och samhället är delat i två klasser. På toppen befinner sig de adliga silverblodiga, en slags supermänniskor modell Marvel. Silvrarna härskar oinskränkt över den rödblodiga underklassen – arbetarna, tjänstefolket, kanonmaten. Inte så dumt faktiskt.

Men Aveyard slarvar bort allting. Hon dränker berättelsen i en flodvåg av papperstunna människoskildringar, klyschor och allmänna orimligheter. Hon öser på med action i stället för att bygga upp karaktärerna och miljöerna. Det kanske hade funkat på mig när jag var femton (jag gillade mycket som var dåligt när jag var femton) men inte i dag. I dag tycker jag att Röd drottning är tråkig.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: Red Queen
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789177016199
Sidantal: 379

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Katarina Wennstam: Skymningsflickan och Gänget

Bilderna är lånade av Bonnier Pocket

Katarina Wennstam är som sagt min absoluta favorit på den svenska deckarhimlen och nu har jag läst de två senaste i serien om advokat Shirin Sundin/Nouri och kommissarie Charlotta Lugn.

Både Skymningsflickan och Gänget handlar om övergrepp på flickor i tonåren, om skam och skuld och hämnd. Wennstam skriver med driv och nerv och torr humor. Och hon går in under huden på offer och förövare, poliser och jurister. En del författare låter utredarnas privatliv ta över berättelsen så mycket att det blir tråkigt men Wennstam har hittat den perfekta mixen av yrketslivets mördarjakt och mer eller mindre ruttet privatliv. Shirin Nouris vilsenhet i den svenska medelklasstillvaron och Charlotta Lugns mördande migrän tillför massor utan att sakta ner eller förlora fokus.

Kort sagt, det är ruskigt bra gjort. Jag ger varsin femma i betyg.

Originaltitel: Skymningsflickan
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789174295115
Sidantal: 411

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Originaltitel: Gänget
Förlag:  Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2018
ISBN: 9789174296914
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Alias Grace (2017)

Margret Atwood är i ropet. Mer nu än då jag läste hennes böcker. Jag tror att hennes författarskap ligger rätt i tiden, med tanke på högerfundamentalismens frammarsch, #metoo och annat.

Tjänarinnans berättelse som publicerades första gången år 1985, har filmatiserats av HBO under originaltiteln The Handmaid’s Tale . Jag har tyvärr inte sett serien men minns boken, en otäck dystopi som känns kusligt aktuell.

Och nu finns filmatiseringen av Alias Grace (1996) på Netflix. Den bygger på ett autentiskt kriminalfall i 1800-talets Kanada. Grace kommer med sin familj från Irland till Kanada för ett bättre liv, men moderns död, fattigdomen och faderns missbruk skickar ut henne i tjänst som piga. De sociala klyftorna är gigantiska och rätten är alltid på mannens sida.

Grace döms för mord på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En ung psykiatriker tar på sig uppdraget att bevisa hennes oskuld.  Han lyssnar på Grace berättelse om vänskap och orättvisa, om livet längst ner på samhällsstegen som kvinna och fattig. Men Grace gäckar honom i samtalen och i hans drömmar, liksom hon gäckar oss tittare – vem är egentligen skyldig till vad?

Alias Grace är en tät suggestiv berättelse i det stilla formatet med mycket bra skådespel av Sarah Gadon och Edward Holcroft. Och det närks att det är en kvinna som regisserat, Mary Harron. Vi slipper det mesta av vålds- och sexdravlet som annars är vanligt i de mer mörka thrillerserierna.

Se Alias Grace!

Betyg 4,5

Originaltitel: Alias Grace
Ursprungsland: Kanada
Säsong: 1
Produktionsår: 2017
Längd: 6 avsnitt