Tematrio – Vit

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker på temat vit. Här är min trio. Den består av mycket snö och is och det är ju vitt.

I Kristina Hårds fantasyroman Snösommar är det sommar men Sverige ligger under ett vitt täcke av snö och is. Dessutom har all modern teknologi lagt av. Förbannelsen  slog till när Linus Kaiser dog. Som berättas i första boken Kleptomania blev Kaiser superförmögen genom att stjäla en del av trollens undangömda skatt. Nu är finansministern i Sveriges exilregering (den har flytt undan snön) på jakt efter resten av skatten. Låter det knäppt? Det är det. Men Kristina Hård är en sån där författare som kan få de mest knäppa saker att framstå som rimliga. Och spännande och emellanåt roliga. Författaren håller just nu på att skriva den tredje och avslutande boken i serien. Den ser jag fram emot.

Också i Stallo av Stefan Spjut ligger snön djup på sina ställen. Men här är snön naturlig, det är vinter och i norra Sverige. Och så finns det troll och människor som tjänar trollen och människor som letar efter trollen och försöker bevisa att de existerar. En i grund och botten spännande historia som dock borde ha kortats ner en del. Spjut går in för mycket i detalj vilket saktar ner berättelsen de första 300 sidorna eller så. Men sen börjar det ta fart och slutet är ruskigt spännande. Jag kommer definitivt läsa uppföljaren Stalpi.

Ännu mer snö och is blir det i Siri Pettersens fantasyroman Kraften. Huvudpersonen Hirka har gått genom porten mellan världarna och hamnat i Dreysíl, ett kallt och ogästvänligt ställe bestående av berg, snö och is. Och helt odrägliga invånare med massa konstiga idéer om allt möjligt. Och som inte det vore nog måste Hirka stoppa ett krig. Jag tyckte mycket om den första boken i serien, Odinsbarn men blev inte lika förtjust i uppföljaren Röta. I den tredje och sista boken i serien har Petersen hittat tillbaka till drivet och känslan och spänningen. Läs!

Majgull Axelsson: Ditt liv och mitt

Bilden är lånad av Brombergs

Majgull Axelssons roman Ditt liv och mitt är något av en mellanbok. Bra – såklart, det är ju Majgull Axelsson. Men inte fantastisk, inte som till exempel Aprilhäxan och Jag heter inte Miriam.

Bokens huvudpersonen är Märit, som i tillbakablickar beskriver sin barndom och ungdom i Norrköping åren runt 1960. Det är ingen lycklig skildring. Modern dör tidigt och den autistiske brodern skickas till institution. Kvar i en plågsamt dysfunktionell familj blir Märit och hon tänker banne mig inte stanna där en sekund längre än nödvändigt.

Boken är intressant och upprörande och gripande och hoppingivande. Men det kunde varit bättre. Jag tycker beskrivningen av Märit är märkvärdigt tam – vilket förvånar eftersom hon egentligen är en tuffing. Och jag retar mig väldigt mycket på hennes dialog med den döda tvillingsystern. Den känns inte äkta, varken som vanföreställning eller övernaturlighet och den stör läsningen.

Och jag hade velat veta mer om brodern och vad som hände honom när han skickats iväg. Baksidestexten ger intrycket av bokens fokus ligger på alla de funktionshindrade barn och ungdomar som under folkhemmets första decennier skickades till institution där de vanvårdades, många gånger till döds. Men det är inte bokens fokus. Bokens fokus är Märit, det här är hennes berättelse.

Mitt liv och ditt är en bra bok men Majgull Axelsson kan bättre.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Brombergs
Utgiven: februari 2018
ISBN: 9789173378482
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus

Graham Swift: Mödrarnas söndag

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Graham Swifts kortroman Mödrarnas söndag är typiskt bra läsning under en lässvacka. Den är välskriven och lättläst och tunn, 154 sidor med stor text. Det här en bok som kan läsas ut på en kväll. Och den ger mycket att fundera på. Både språket och handlingen är väldigt rakt på sak – ett kärleksmöte mellan en husjungfru och godsägarens son och det som händer därefter. Det är en sorgesam men inte hopplös berättelse om kön och klass och kärlek, och om att vägra det liv som förväntas av en. Mödrarnas söndag är en liten pärla som ger mig väldig mersmak.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Mothering Sunday
Översättning: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: februari 2018
ISBN: 9789174296723
Sidantal: 154

Boken finns på Adlibris och Bokus

Victoria Aveyard: Röd drottning

Bilden är lånad av Modernista

Det enda jag gillar med Victoria Aveyards fantasyroman Röd drottning är språket. Aveyard har ett bra språk. Inte nyskapande på något sätt men bra.

Och jag hade kunnat gilla den värld hon skapat. Jag är svag för dystopier, särskilt när de utspelas i en modern miljö – det finns motorcyklar, luftskepp och övervakningskameror. Och samhället är delat i två klasser. På toppen befinner sig de adliga silverblodiga, en slags supermänniskor modell Marvel. Silvrarna härskar oinskränkt över den rödblodiga underklassen – arbetarna, tjänstefolket, kanonmaten. Inte så dumt faktiskt.

Men Aveyard slarvar bort allting. Hon dränker berättelsen i en flodvåg av papperstunna människoskildringar, klyschor och allmänna orimligheter. Hon öser på med action i stället för att bygga upp karaktärerna och miljöerna. Det kanske hade funkat på mig när jag var femton (jag gillade mycket som var dåligt när jag var femton) men inte i dag. I dag tycker jag att Röd drottning är tråkig.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: Red Queen
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789177016199
Sidantal: 379

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Katarina Wennstam: Skymningsflickan och Gänget

Bilderna är lånade av Bonnier Pocket

Katarina Wennstam är som sagt min absoluta favorit på den svenska deckarhimlen och nu har jag läst de två senaste i serien om advokat Shirin Sundin/Nouri och kommissarie Charlotta Lugn.

Både Skymningsflickan och Gänget handlar om övergrepp på flickor i tonåren, om skam och skuld och hämnd. Wennstam skriver med driv och nerv och torr humor. Och hon går in under huden på offer och förövare, poliser och jurister. En del författare låter utredarnas privatliv ta över berättelsen så mycket att det blir tråkigt men Wennstam har hittat den perfekta mixen av yrketslivets mördarjakt och mer eller mindre ruttet privatliv. Shirin Nouris vilsenhet i den svenska medelklasstillvaron och Charlotta Lugns mördande migrän tillför massor utan att sakta ner eller förlora fokus.

Kort sagt, det är ruskigt bra gjort. Jag ger varsin femma i betyg.

Originaltitel: Skymningsflickan
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789174295115
Sidantal: 411

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Originaltitel: Gänget
Förlag:  Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2018
ISBN: 9789174296914
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Alias Grace (2017)

Margret Atwood är i ropet. Mer nu än då jag läste hennes böcker. Jag tror att hennes författarskap ligger rätt i tiden, med tanke på högerfundamentalismens frammarsch, #metoo och annat.

Tjänarinnans berättelse som publicerades första gången år 1985, har filmatiserats av HBO under originaltiteln The Handmaid’s Tale . Jag har tyvärr inte sett serien men minns boken, en otäck dystopi som känns kusligt aktuell.

Och nu finns filmatiseringen av Alias Grace (1996) på Netflix. Den bygger på ett autentiskt kriminalfall i 1800-talets Kanada. Grace kommer med sin familj från Irland till Kanada för ett bättre liv, men moderns död, fattigdomen och faderns missbruk skickar ut henne i tjänst som piga. De sociala klyftorna är gigantiska och rätten är alltid på mannens sida.

Grace döms för mord på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En ung psykiatriker tar på sig uppdraget att bevisa hennes oskuld.  Han lyssnar på Grace berättelse om vänskap och orättvisa, om livet längst ner på samhällsstegen som kvinna och fattig. Men Grace gäckar honom i samtalen och i hans drömmar, liksom hon gäckar oss tittare – vem är egentligen skyldig till vad?

Alias Grace är en tät suggestiv berättelse i det stilla formatet med mycket bra skådespel av Sarah Gadon och Edward Holcroft. Och det närks att det är en kvinna som regisserat, Mary Harron. Vi slipper det mesta av vålds- och sexdravlet som annars är vanligt i de mer mörka thrillerserierna.

Se Alias Grace!

Betyg 4,5

Originaltitel: Alias Grace
Ursprungsland: Kanada
Säsong: 1
Produktionsår: 2017
Längd: 6 avsnitt

Elena Ferrante: Min fantastiska väninna & Hennes nya namn

Bilderna är lånade från Norstedts

När de två första böckerna i Ferrantes Neapelkvartett kom i pocket tyckte jag att det var på tiden att jag läste dem. Annars brukar jag vara försiktig med att läsa böcker som blir så höjda till skyarna av så många. Och så här med facit i hand konstaterar jag att böckerna inte var slöseri med lästid men inte heller den svindlande läsupplevelse många andra tycks ha haft.

Min fantastiska väninna lämnar mig faktiskt rätt oberörd. Ferrantes skildring är intressant eftersom den utspelas på för mig okänd mark. Romanerna jag läst om 1900-talets Italien kan räknas på ena handens fingrar och den enda som gjort bestående intryck är Silvia Avallones Stål (övriga var deckare, urtråkiga). Och jämfört med Stål är Min fantastiska väninna blek. Intressant men blek.

Uppföljaren Hennes nya namn engagerar mer. Ferrante lyckas förmedla den komplicerade vänskapen mellan de bägge flickorna, Elenas tonårsosäkerhet, hennes växande medvetenhet om att hon kommer från fel klass och så vidare. Och alla de där gapiga, potentiellt våldsamma pojkarna och männen som omger dem och som jag känner för att klippa till. Det är riktigt bra.

Och i rättvisans namn ska nämnas att nästan alla flickor och kvinnor också är gapiga och potentiellt våldsamma. Det skriks en hel del. Jag undrar hur mycket som är Ferrantes fördomar om de lägre klasserna.

Vad gäller tidsskildringen så kan vi väl säga att det inte är Ferrantes bästa gren. Böckerna utspelas på mitten av 1900-talet men om hon slängt in några mobiltelefoner och en laptop hade det lika gärna kunnat handla om 2000-talet. Kanske orkade Ferrante inte göra någon research, kanske har hon bara dålig fantasi, men särskilt kul är det inte.

En blandad läsupplevelse alltså men ganska positiv ändå. Och eftersom jag är nyfiken på hur det går för Elena och Lila kommer jag att läsa de två andra böckerna.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: L’amica geniale
Svensk titel: Min fantastiska väninna
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789113073347
Sidantal: 335

Boken finns på Adlibris och Bokus

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Storia del nuovo cognome
Svensk titel: Hennes nya namn
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789113079325
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus

Hanya Yanagihara: Ett litet liv

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Hanya Yanagihara kan verkligen skriva en historia. Trots att hennes roman Ett litet liv är på drygt 700 sidor är den en bladvändare. Spännande och emotionellt skriven. På gränsen till sentimental pekoral – även jag gråter en skvätt över tragiska livsöden.

Kanske är Hanyas drivna författarstil en sak som ligger berättelsen i fatet, den är så lättläst att den ibland blir ytlig, trots att den tar upp så stora frågor. Som frågan om ett liv alltid är värt att leva.

Och så har vi arvet från Charles Dickens, berättelsen om vuxna mäns maktmissbruk och övergrepp mot barn. Barn som blir bestulna på sin barndom, sin sexualitet och ibland livet självt. En ofta berättad historia som berör och gör ont bara genom vetskapen att den finns till på riktigt.

Ramen i boken utgörs av fyra män som vi följer från college och fyrtio år framåt. Fyra mycket framgångsrika män med flotta New York-våningar och ständiga resor till exotiska länder. Men är de verkligen lyckliga i sina lyckade liv? En är det definitivt inte, Jude som är bokens huvudperson, som allt och alla kretsar runt. Jude som inte blir kvitt sina trauman från det förflutna. Trots framgång, vänskap och kärlek fortsätter han skada sig själv och därmed människorna i hans närhet. Vad får dem att stanna kvar? Den frågan besvaras inte i boken, vilket gör mig konfunderad.

Till skillnad från Ferrantes Neapelsvit så relaterar Ett litet liv inte alls till omvärlden. Läsaren får inte veta ett dugg om vad som utspelas utanför bubblan männen befinner sig i. De är helt avskilda från sin samtid. Kanske är den mondäna livsstilen med droger, resor och allsköns sex samtidslös.

Boken har ett mörker i sig och ställer relevanta frågor om livet, viktiga frågor som jag gärna diskuterar med bokcirkeln. Men räcker det med att viktiga frågor ställs för att det ska bli en bra bok?

Jag är kluven. Men jag hade inte tråkigt medan jag läste.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: A Little Life
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juli 2017
ISBN: 9789174296297
Sidantal: 732

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elena Ferrante: Det förlorade barnet

Bilden är lånad av Norstedts

När jag läste första boken i Elena Ferrantes svit om Neapel, Italien, Lila och Elena, kärlek, otrohet, vänskap, svek, våld, klasskamp mot en bakgrund av vår tids politiska historia – då fylldes jag av en läslust som påminde om fornstora dagars läsupplevelser. När jag som ung klev in i bokens värld och levde där fullt ut och alldeles på riktigt. Så har det inte känts på mången år. Men så kom denna bok i fyra delar om livet och allt som däri kan rymmas.

Jag har levt och blandats upp med Elena och Lila genom deras barndom, ungdom, medelålder och åldrandet. Känt igen mig – och ibland inte förstått. Skrattat och ryst. Levt och våndats.

Det var med lite blandade känslor jag började läsa den fjärde och sista delen, Det förlorade barnet. Det gick lite trögt i början och en ilning av besvikelse fyllde  mig, skulle det bli ett pladask i stället för … ja, vad jag nu ville det skulle bli.

Men det dröjde inte länge innan jag återigen fördes till Neapel och till Elena och Lila. Dessa kvinnor i sin symbiotiska vänskap, så fylld av konkurrens, längtan, svek, återseende, ständigt levande och närvarande. Den sista boken börjar när Lila och Elena nått mogen ålder och lever olika liv i olika städer. Men livet vill att de åter skall leva med varandra i sina barndomskvarter, nu som hårt arbetande mödrar i ett Italien som går under av moralisk kollaps och där cynismen breder ut sig.

Elena, denna begåvade feministiska författare som ständigt tvivlar på sig själv, men som inom den kontext samhället tillåter når framgång. Dock inte privat, som mor och livskamrat. Och Lila, denna vansinniga varelse som förför, dompterar och manipulerar sin omgivning till hänförelse och hat. En särartsbegåvning som aldrig orkar hela vägen fram.

Deras liv, drömmar och vänskap ligger alltid i skuggan av det patriarkala klassamhället och kan därför aldrig riktigt blomma ut. Suck.

Jag skulle kunna skriva en kortare roman om denna Neapelsvit ur många perspektiv, men avstår, åtminstone här på Kulturnästet. Lyckliga du som ännu har detta läsäventyr på 1700 sidor framför dig!

Hur den slutar? Det vill jag inte säga – mer än att det är som det är….  Och att magin består!

Tack Elena Ferrante!

Betyg 5

Originaltitel: Storia della bambina perduta
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Nordstedts
Utgiven: juni 2017
ISBN: 9789113076263
Sidantal: 480 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Denise Mina: Blod salt vatten

Bilden är lånad av Månpocket

Denise Minas roman Blod salt vatten börjar med ett citat av John F Kennedy, om att salthalten i vårt blod och svett och våra tårar är detsamma som havets. Och att vi återkommer till vårt ursprung närhelst vi är med havet.

Havet och kusten i och runt Helensburgh är den geografiska knutpunkten i denna bok om polisen Alex Morrow, som är en ny bekantskap för mig. Det var några år sedan jag senast läste Mina och jag är glad över hittat tillbaka till henne igen. Hon är en duktig berättare som skickligt väver in personporträtt och relationer i ett splittrat och klassuppdelat Skottland.

Helensburgh är en kustidyll där majoriteten säger nej till skotsk självständighet. Invånarna är oroliga för fastighetsvärdena om det blir ett ja i folkomröstningen. Här bor många nyrika. Här tränar smala kvinnor yoga och köper ekologiskt. Här dricks dyrt vin och snortas kokain för undkomma själens tristess. Men det finns också en annan del av av Helensburgh, den del som blivit kvar i det gamla och fattiga, i chipsätandet och TV-tittandets Skottland. Här är kvinnorna överviktiga och smaklöst klädda och har allsköns fysiska krämpor. Här dricks det som bjuds för glömma vardagens elände.

Men trots olika vardagar har invånarna i Helensburgh en sak gemensamt: kriminaliteten. Visserligen en sorts kriminalitet för de rika och en annan för de fattiga men självklart hänger allt ihop. Och det är de de fattiga som åker fast, medan de rika skurkarna klarar sig.

När en kvinna vid namn Roxanna försvinner kopplas Alex Morrow och hennes kollegor in. Roxanna är sedan en tid under bevakning misstänkt för kokainsmuggling. En kvinna vid namn Hettie mördas av Lain Fraser på uppdrag av Helensburghs starke man. Historierna kopplas ihop och läsaren får följa Alex, Lain och hans kusin Boyd Fraser, som kommer från den finare grenen av Fraserfamiljen, några dagar före folkomröstningen 2014.

Minas skildring av människorna ger klassmotsättningarna och avgrunden i levnadsvillkor kött och blod. Skickligt förs berättelsen framåt och jag vill verkligen veta hur det går. Hennes fiktiva berättelse ligger så nära verkligheten att hennes deckare berör på ett sätt som inte alltid sker i denna genre.

Jag vill verkligen läsa mer av Denise Mina i sommar!!

Betyg 5 stjärnor.

Originaltitel: Blood salt water
Översättning: Boel Unnerstad
Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2016
ISBN: 9789175035529
Sidantal: 333

Boken finns på Adlibris och Bokus.