Kazuo Ishiguro: Begravd jätte

Bilden är lånad av Wahlström & Widstrand

Kung Arthur och Merlin är borta och efter år av krig råder en sömnig fred. Det gamla paret Beatrice och Axl bor i en liten jordhåla i utkanten av byn. Barnen gör narr av dem medan de vuxna låter dem försvinna ut i periferin.

Minnen av hur Beatrice och Axl fann varandra och sin kärlek är fördunklade. De minns vagt en son, men inte hur han såg ut, när han försvann eller varför. De beslutar sig att ge sig ut på en resa för hitta  sonen och kanske få klarhet i vilka de själva är. De möter troll, krigare, lömska munkar, vänliga själar  förtrollade varelser och en riddare. Färjekarlar och barn visar  dem vägen eller bort från vägen. Till slut möter de draken vars andedräkt bäddat in tiden i en evig glömska. Som en dröm om fred som inte är riktigt sann.

Begravd jätte är en vacker, stillsam saga i gränslandet mellan riddarroman och fantasy. Den utspelar sig långt från mäktiga kungar och slott, i långsam vandring mellan små byar i ett landskap som förbinds av romarnas gamla vägar. En filosofisk saga om kärlek och sanning, om livet och döden som skiljer oss åt.

Årets nobelpristagare i litteratur är lättläst men med många bottnar. Rekommenderas!

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Buried Giant
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgiven: januari 2016
ISBN: 9789146226659
Sidantal: 335

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Kazuo Ishiguro årets Nobelpristagare

Jag är väldigt nöjd med att årets Nobelpris i litteratur gick till Kazuo Ishiguro. Av flera anledningar. Jag var lite orolig för att priset skulle gå till ännu en musiker vars storhetstid skedde för decennier sedan. Jag är glad att priset gick till en författare som faktiskt skriver romaner. Begripliga romaner, vackra och mångbottnade romaner. Jag har visserligen bara läst Never let me go och Begravd jätte. Men den förstnämnda är nog den bästa och mest gripande boken i mitt litterära liv, och det har hållit på i drygt 40 år nu. Mina känslor inför den andra boken är lite mer blandade, men låt mig säga så här: det var nog ett år sedan jag läste den och jag tänker fortfarande på den. Jag kommer läsa om den.

Som sagt: jag är mycket nöjd med att Ishiguro fick priset. Det här är en författare jag vill läsa mer av. Jag tror jag ska börja med Återstoden av dagen.

Tematrio – Starka känslor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller och/eller väcker starka känslor hos oss som läsare. Här är en trio som fick mig att känna väldigt mycket.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod handlar om två barn som bor i en gammal husvagn under en bro som går över en flod. Ibland kommer en kvinna med mat till dem men i övrigt får de klara sig själva. Sparsmakat, sorgesamt och upprörande om barn i absolut utsatthet. Skildringen av barnens verklighetsflykt genom leken är något av det starkaste jag läst på senare år. Plus i kanten för att floden och bron och staden som ligger där på andra sidan bron har vissa likheter med min hemstad Göteborg.

Också i Never let me go av Kazuo Ishiguro handlar det om utsatta barn, denna gång i en inte allt för avlägsen framtid. Ännu en sparsmakad, sorgesam och upprörande bok av den typen som stannar kvar i åratal. Det har hänt att jag önskat att jag aldrig läst den, så sorglig tycker jag att den är.

Robert Harris roman En officer och spion är en helt annan typ av bok, en historisk thriller baserad på verkliga händelser. Alfred Dreyfus var en fransk-judiske officer som år 1894 dömdes för landsförräderi och skeppades iväg till Djävulsön. Problemet var att Dreyfus var oskyldig. Boken skildrar kampen för att få Dreyfus frigiven. Välskrivet och initierat om antisemitism, korruption och rättsröta och om hur lätt det är att krossa en människa. Det här är en bok som gör mig riktigt förbannad på världen.

 

 

 

Året runt-tag

Den här roliga taggen hittade jag hos Mitt bokliga liv.

Januari: En bok eller serie med långsam början.
Jonathan Strange & Mr Norell av Susanna Clarke har en lång startsträcka. Jag minns att jag funderade på om jag skulle lägga ner boken. Men efter ungefär 100 sidor tar det fart. Bra fantasy i tegelstensformat.

Februari: En bok eller serie med gullig romantik.
Romantik är inte min grej men Varma kroppar av Isaac Marion skildrar en gullig förälskelse mellan en zombiekille och en levande tjej.

Mars: En bok med grönt omslag.
Sorgesång för Easterly av Petina Gappah. Snyggt omslag, snyggt innehåll. Gappah är grym! I mars kommer hennes roman Memorys bok. Den ser jag fram emot.

April: En series början som var vackert skriven.
Har säkert läst många men jag kan inte komma på någon nu.

Maj: En bok eller serie som du läser för att undvika att plugga.
Allt. Det var länge sedan jag läste på universitetet men jag bedriver en del självstudier i ämnen som engagerar mig. Min studiediciplin imponerar inte.

Juni: En bok som bara kan beskrivas som kul.
Stolthet och fördom och zombier av Jane Austen och Seth Grahame-Smith är hysteriskt rolig. Jag tycker att Austen ensam är urtråkig i bokform men tillsammans med Grahame-Smith blir hon kul.

Juli: En bok som utspelar sig på semestern.
På spaning med Bridget Jones åker huvudpersonen på semester och hamnar i trubbel. Charmig bok om charmig vimsa.

Augusti: En bok som utspelar sig över skolåret.Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och och Mats Strandberg utspelas under första året på gymnasiet. Riktigt bra bok och filmen blev också lyckad. Tycker jag. Jag har förstått att många yngre fans tyckte att filmatiseringen inte blev som de tänkt sig och hoppats på.

September: En bok eller serie med höstfärger på omslaget.
Första pocketutgåvan av Margaret Atwoods dystopiska roman Oryx & Crake. Ruskigt bra bok för övrigt, elak, rolig och möjlig.

Oktober: En bok eller serie du tyckte var läskig.
Ruinerna
av Scott Smith. Jag kommer aldrig ge mig in i en djungel. Inte en meter, inte ens om jag får betalt.

November: En bok eller serie du är tacksam över att ha läst. Kazuo Ishiguros dystopi Never let me go är en av de bästa böcker jag läst. Mycket vacker, oändligt sorgesam.

December: En bok eller serie med ett fantastiskt slut
De sista raderna i Steve Sem-Sanbergs roman De fattiga i Lodz är fantastiska. Boken handlar om ghettot i Lodz under andra världskriget, deppigt aktuellt.