Renée Knight: Sekreteraren

Bilden är lånad från Sekwa Förlag

Renée Knights roman Sekreteraren är inte en vanlig spänningsroman. Genremässigt kvalar den närmast in som psykologisk thriller, men det finns inget lik eller mystiskt försvinnande, inget sökande efter ledtrådar i jakt på gåtans lösning. Huvudpersonen Christine är den perfekta sekreteraren, effektiv och diskret och framför allt lojal. Men alla har ju sin gräns.

Sekreteraren är skriven på ett bra språk, välformulerat och rakt på sak, inga poetiska krusiduller. Det gillar jag. Och porträtten av och relationen mellan den überlojala Christine och hennes arbetsgivare, den berömda Mina Appleton, fängslar mig. Bokens styrka ligger i personporträtten och i realismen. Men det finns en viss förutsägbarhet i storyn. Det känns liksom givet att det ska gå som det går. Förutsägbarheten gör också att Knight inte heller lyckas kompensera för den spänning som ett mord och en mordutredning brukar medföra, det är först mot slutet som det blir just spännande. I övrigt är det här en väldigt lågmäld och ganska långsam skildring där det inte händer så mycket på ytan så att säga.

En bra sak med boken är att den väcker en del intressanta frågor om lojalitet och moral och livsmening. Och jag gillar att Knight serverar de där frågorna i thrillerform, utan att ta omvägen via överdrivna konstnärliga eller intellektuella ambitioner. Hon är konkret och saklig och uppriktig och återhållsam, precis som sin huvudperson Christine. Det gillar jag.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Secretary
Översättning: Helen Sonehag
Förlag: Etta
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789187917899
Sidantal: 324

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Zadie Smith: Swing time

Bilden är lånad från Månpocket

Jag tyckte inte alls om Zadie Smiths debutroman tillika dundersuccé Vita tänder (seg, tråkig). Däremot älskade jag experimentella NW (trots att jag bitvis knappt fattade vad jag läste. Så jag var ju rätt spänd på vad jag skulle tycka om Swing time. Det är Smiths femte roman, den bästa enligt framsidestexten. Så långt är jag inte beredd att gå, min favorit (av de tre jag nu läst) är fortfarande NW. Men Swing time kommer inte så väldigt långt efter. Bokens berättarjag berättar om sin barndom, ungdom, vuxenliv, ett väldigt kaotiskt nu. I centrum står två komplicerade relationer – den till barndomsvännen Tracey, hon som hade talang, hon som blev dansare. Och så relationen till modern. Precis som de tidigare böckerna handlar det väldigt mycket om ras och klass och kön – och därtill om dans. Dansen är bokens röda tråd.

Till skillnad från NW så är Swing time lättläst, snabbläst. Smith skriver rakt på sak och rätt ut. Och för det mesta gör hon det bra. Hon är smart och vass och sammansatt, berättar med driv och känsla. Men det finns sega partier. Boken är lite för lång. Och slutet fattar jag inte alls. Slutet får mig att vilja skrika till huvudpersonen att hon ska ta sig samman, vända om, fortsätta med sitt eget liv, inte vända tillbaka till destruktiva förhållanden från det förflutna. Men det är väl så livet är, människor gör konstiga val.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Swing Time
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN: 9789175038070
Sidantal: 453

Boken finns på Adlibris och Bokus.