Ransom Riggs: Själarnas bibliotek

Bilden är lånad av Rabén & Sjögren

Jag gillar ofta böcker med massa action men det kan bli för mycket. Själarnas bibliotek är för mycket. Jag älskar den värld Riggs har skapat – de besynnerliga barnen med deras övernaturliga förmågor, tidslooparna de gömmer sig i, ymbrynerna som skyddar barnen och som kan förvandla sig till fåglar och så vidare. Jag började läsa den sista och avslutande boken i trilogin med höga förväntningar.

Den här gången levde inte Riggs upp till dem. Orsaken är att han satsar för hårt på action från första sidan till sista. Händelserna går slag i slag, jag hinner aldrig hämta andan och till slut blir det för mycket. Jag hade önskat att han hägnat mer utrymme åt att vidareutveckla sin värld. Det här med att barnen genom tidslooparna kan ta sig till olika tidpunkter i historien världen över öppnar ju upp massa intressanta möten och perspektiv. Till exempel.

Men även om jag inte är jättenöjd med Själarnas bibliotek är jag glad att jag läst Riggs. Det är som sagt en underbar värld. Och det här med att Riggs har hittat på allt det här med utgångspunkt i gamla fotografier som han samlat på sig och som han lånat, det är helt enkelt häftigt.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Library of Souls
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: januari 2018
ISBN: 9789129708455
Sidantal: 512

Boken finns på Adlibris och Bokus

Tematrio – Kärlek

Alla hjärtans dag närmar sig och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra tavlor, sånger, texter o s v som handlar om kärlek. Här är min trio.

Filmen Bram Stoker’s Dracula från 1993 är den mest romantiska film jag sett. Kärlekshistorien mellan greve Dracula och Mina/Elizabeta är vacker och sorglig och alldeles underbar. Ypperligt skådespel av Gary Oldman och Winona Ryder. Vackert filmat också. Jag är normalt inte mycket för romantik men den här filmen nockade mig totalt.

Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte är en korsning mellan fantasyroman och filosofisk betraktelse. Eller nåt i den stilen. Boken är faktiskt svår att beskriva. Bortsett från på en punkt. Den är en mycket fin skildring av en åldrande mans kärlek till sin hustru.

Normalt är kärlekssånger inte min grej men det finns ju undantag. Främsta undantaget stavas Nick Cave. Ta till exempel Ain’t Gonna Rain AnymoreLet Love In. Deppigt så det förslår och mycket vackert. Bör höras för att den rätta avgrundsdjupsorgesamma stämningen ska infinna sig:

Now I have no one to hold
Now I am all alone again
It ain’t too hot and it ain’t too cold
And there is no sign of rain

And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And I’m on my own

 

Tematrio – Ljus

Ny vecka, ny temartio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller ljus eller något ljust i titeln eller i innehållet, bokstavligt eller symboliskt. Knepig utmaning för mig eftersom jag gillar böcker med mycket mörker. Men jag tycker också om att skratta och skratt är ju ljus i symbolisk mening. Här är tre fnissvänliga böcker.

I En oväntad semester av Marian Keyes hamnar 27-åriga Rachel Walch på rehab efter en överdos sömntabletter. Rachel tror att vistelsen kommer bli något i stil med tv-showen Celebrity Rehab, men det går inte riktigt som hon tänkt sig. Vansinnigt roligt om missbruk och livslögner, Keyes i toppform.

I boken Änglar återvänder Marian Keyes till systrarna Walch. Den här gången handlar det om den genompräktiga Maggie som plötsligt lämnar sin man och Irland och drar till Los Angeles för att leva livet. Och Los Angeles lever upp till alla fördomar en kan ha om staden och några till. Jag fnissade boken igenom åt Maggies försök att vara som sina vilda systrar. Och eftersom det är Keyes det handlar om finns det också allvar i botten.

Eftersom att ha läst chick lit tyckte jag det var dags att också pröva lad lit. High Fidelity av Nick Hornby handlar om Rob som har två saker i skallen: musik (han äger en skivaffär) och Laura, tjejen som lämnat honom. Precis som Keyes blir det ett väldans fokus på kärlek och tvåsamhet och lite sex. Det som skiljer dem åt är att Hornby är inte lika vass, han är inte lika bra på ironi och satir. Men boken fick mig ändå att bli på gott humör.

 

Kate Morton: Huset vid sjön

Bilden är lånad av Månpocket

Det här är en bok jag förmodligen hade slukat och förtrollats av i tidiga tonår. England, Cornwall, 1930-talet med både tillbaka och framåtblickar. Herrgården vid sjön, nu övergiven och ruvandes på hemligheter från förr. Kärlek, vackra kläder, lönngångar och ett barn som försvinner spårlöst.

Historien eller rättare sagt parallellhistorierna om polisen Sadie Sparrow, som kommer till sin morfar i Cornwall för vila upp sig, vävs ihop med familjen Edevanes liv på lantgodset Loenneth runt tiden för yngste sonens försvinnande 1933. Vad är det den berömda åldrande deckarförfattaren Alice Edevane döljer om det förflutna?

En bladvändare är denna historia, om än kanske i lite för banal för en gammal kulturtant som mig. Annat hade det varit förr om åren, som sagt. Då hade denna historia som blinkar lite åt den mystik som Daphne du Mauriers Rebecka äger- dock utan den bokens surrealistiska tyngd- tilltalat mitt sinne för den mystiska dimhöljda engelska landsbygden.

Men vill man ha en lagom välskriven och lite spännande historia att slöa till en sommardag under parasollen, så har man definitivt en trevlig stund med denna bok.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Lake House
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789175036298
Sidantal: 441

Boken finns på Adlibris och Bokus.