Margaret Atwood: Gileads döttrar

Bilden är lånad från Norstedts

Om inte Margaret Atwoods namn faktiskt stått på omslaget till Gileads döttrar hade jag trott att det handlat om fan fiction. Atwood är en av mina absoluta favoritförfattare med en flera riktigt, riktigt bra dystopier på sin meritlista. Tjänarinnans berättelse, förlagan till HBO:s tv-serie The Handmaid’s Tale är ett utmärkt exempel, en otäck berättelse om hur USA i en nära framtid förvandlats till en kvinnoförtryckande diktatur av värsta sort. Atmosfären i boken är så kvävande och så paranoid, utsattheten som beskrivs total. Det är inte den bästa bok jag läst – det finns ett och annat som framstår som utdaterat. Tekniken för surrogatmödraskap har ju gått framåt en del sedan 1980-talet om man säger så. Men Tjänarinnans berättelse är en bok som är väldigt svår att glömma.

Att säga att uppföljaren Gileads döttrar inte håller samma klass är väl årets understatement. Uppföljaren är en halvdålig sci-fi för unga vuxna. Och eftersom det är Atwoods namn som står på boken är det nästan så jag undrar om det är en spökskrivare som varit i farten. Det finns knappt ett spår av det som gör Atwoods övriga författarskap så outstanding. Personporträtten är platta och framställningen av Tant Lydia som en i grunden god tant med demokratiska böjelser faller på sin egen orimlighet. Skildringen av förtrycket i Gilead är visserligen intressant men saknar helt den skärpa och tyngd som annars utmärker Atwoods dystopier. Och även om handlingen är bitvis spännande så hjälper det inte när intrigen är ogenomtänkt och i grunden orimlig. Upplösningen är ju bara… Ja.

Jag förstår inte vad som hände. Kanske ville Atwood ge ett avslut till fansen av tv-serien. Kanske tänkte hon att de litterära ambitionerna då måste sänkas radikalt. Hur som helst är resultatet rätt sorgligt. Den som älskar Tjänarinnans berättelse kan utan vidare hoppa över Gileads döttrar och kolla på tv-serien i stället. HBO:s version av storyn är kanske inte heller så trovärdig men den har väldigt mycket atmosfär. Och den ger en tusan så mycket spännande förklaring av vad som hände efter att Offred klivit in i den där skåpbilen.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: The Testaments
Översättning: Inger Johansson
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2020
ISBN: 9789113098852
Sidantal: 442

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Margaret Atwood: Hjärtat stannar sist

Bilden är lånad från Norstedts

Margaret Atwood har skrivit flera riktigt bra dystopier. Hjärtat stannar sist är inte den vassaste men höjer sig ändå högt, högt över sci-fi-genomsnittet jag hittills läst. Ett hemlöst par får ett erbjudande de inte kan säga nej till – att delta i ett socialt experiment som kommer ge dem både bostad och försörjning. Men givetvis blir inget som de tänkt sig.

Atwood levererar en bitsk inblick i en nära framtid där samhället och marknaden gått ordentligt bananas. Hon visar insikt hur lätt det är för människor att bara följa med, att bli medlöpare, medansvariga. Och hon gör det i den Atwood-stil jag gillar bäst – elakt, ironiskt, roligt, förskräckande. Det här är satir på hög nivå. För det mesta. Ett tag går boken totalvilse i en tröttsam skildring av otrohetsaffärer med kinky sex och allmänt känslomässigt blaj. Och slutet känns tillrättalagt. Men ändå, ändå. Hjärtat stannar sist är en mycket uppfriskande läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Heart Goes Last
Översättning: Hjärtat stannar sist
Förlag: Norstedts
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789113085159
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sylvain Neuvel: Sovande jätter

Bilden är lånad från Brombergs

Ännu en sågning när jag ändå är igång, denna gång av Sylvain Neuvels sci-fi-roman Sovande jättar. Baksidestext och bokhandel använder ord som succéserie och nyskapande men jag tycker det här är direkt dåligt. Och det handlar inte om att jag ogillar genren. Tvärtom är jag väldigt förtjust i sci-fi. Jag tycker dessutom om böcker som är upplagda som utdrag ur dagböcker, bloggar och så vidare. I det här fallet handlar det om intervjuer. Max Brooks använde det greppet i Världskrig Z och resultatet blev riktigt bra.

Sovande jättar däremot är bara urtrist. Fantasilöst språk, alla intervjuobjekten låter likadana, författaren lyckas varken bygga ut karaktärer eller spänning. Dessutom funkar inte historien. En bra sci-fi-författare får berättelsen att verka rimlig och dessutom tänkvärd. Neuvel lyckas varken med det ena eller det andra och dessutom är han som sagt tråkig.

Sovande jättar är första boken i trilogin Themisfilerna. Som läget är nu har jag ingen lust att läsa uppföljaren Gudarna vaknar. Däremot skulle jag mycket väl kunna se tv-serien, om det nu kommer en tv-serie. Att usla böcker blivit bra filmatiseringar har ju hänt förr. Och sci-fi brukar vinna på att filmatiseras, om inte annat så för specialeffekternas skull.

Betyg: 1 stjärna
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Brombergs
Utgiven: januari 2019
ISBN: 9789178090402
Sidantal: 343

Boken finns på Adlibris och Bokus.



Peter May: Entry Island

Bilden är lånad av Modernista

Den skotske författaren Peter May och jag tycks dela fascinationen för öar. Gärna ensliga och karga, utsatta för vädrets makter och havets vildhet. Och med egensinniga människor som strävar med sina liv på en liten bit mark. Öar gör att människan blir tydlig på något vis…

Mays Lewis-triologi, som utspelade på Yttre Hebriderna, var ett smärre deckarmästerverk. Så det var med förväntan jag satte mig tillrätta med hans nya bok. Den utspelas på Entry Island, en liten vindpinad ö i Saint Lawrencefloden i Kanada. Under slutet av 1800-talet, när skördarna slog fel och potatisbrist rådde i Skottland hamnade många skotska emigranter här. De fick sitta i karantän på Entry Island innan de fick resa vidare till det nya landet Kanada.

Precis som Mays tidigare böcker är Entry Island lika mycket en miljö- och historieskildring som deckare.

Deckargåtan består i att en välbärgad affärsman hittas mördad på Entry Island och hustrun blir huvudmisstänkt. Ett kriminalteam från Montreal med Sime Mackenzie i spetsen anländer och inser snart att fallet är inte fullt så enkelt. Sime fångas av den mordmisstänkte Kirsty och känner sig förenad med henne. Hans tankar och handlingar börja gå utanför polisrutinerna.

Samtidigt berättas en parallellhistoria om Simes förfader som emigrerade till Kanada från Yttre Hebriderna – och historierna börjar gå ihop. Åtminstone i Simes huvud.

Berättelsen är vackert skriven och May fångar miljö och tid väl. Det enda jag har att invända är att det manliga perspektivet som upprepar sig från Mays tidigare böcker. De kvinnliga subjekten ges inte samma plats i berättelsen.

Entry Islands är kanske inget för hardcoredeckarfantasterna. Men gillar du öar och historia, då kan detta vara en bok för dig!

Betyg: 3 stjärnor, på snudd till 4 stjärnor

Originaltitel: Entry Island
Översättning:
Förlag: Modernista
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789177011644
Sidantal: 414

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Lögner och svek

Det är dags för årets första tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker vars handling bygger på lögner och svek. Här är min trio.

Darling River: Doloresvariationer av Sara Stridsberg handlar om flickor som får utsätts för förfärliga lögner och svek från dem som borde ha skyddat och tagit om hand. En av flickorna är Dolores i Vladimir Nabokovs roman Lolita. Också en liten chimpanshona blir grymt behandlad av sin skötare. Boken är svår att komma in i men väl värt besväret. Avskalat, smärtsamt och oändligt sorgligt om liv som förslösas.

Margaret Atwoods roman Rövarbruden handlar om Zenia som lurat och svikit sina tre väninnor, gång på gång på gång. Välskrivet och intressant om vänskap som inte är vänskap. Inte Atwoods vassaste men hade ändå nöje av boken. Tror inte jag läst någon bok av Atwood som inte varit värd tiden jag spenderat på den.

Också i Joanne Harris thriller Gentlemän och spelare finns det en huvudperson som ljuger och sviker sig igenom livet. Syrligt, cyniskt och spännande. Att romanen utspelas på en engelsk internatskola stör ju inte heller.

 

Alias Grace (2017)

Margret Atwood är i ropet. Mer nu än då jag läste hennes böcker. Jag tror att hennes författarskap ligger rätt i tiden, med tanke på högerfundamentalismens frammarsch, #metoo och annat.

Tjänarinnans berättelse som publicerades första gången år 1985, har filmatiserats av HBO under originaltiteln The Handmaid’s Tale . Jag har tyvärr inte sett serien men minns boken, en otäck dystopi som känns kusligt aktuell.

Och nu finns filmatiseringen av Alias Grace (1996) på Netflix. Den bygger på ett autentiskt kriminalfall i 1800-talets Kanada. Grace kommer med sin familj från Irland till Kanada för ett bättre liv, men moderns död, fattigdomen och faderns missbruk skickar ut henne i tjänst som piga. De sociala klyftorna är gigantiska och rätten är alltid på mannens sida.

Grace döms för mord på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En ung psykiatriker tar på sig uppdraget att bevisa hennes oskuld.  Han lyssnar på Grace berättelse om vänskap och orättvisa, om livet längst ner på samhällsstegen som kvinna och fattig. Men Grace gäckar honom i samtalen och i hans drömmar, liksom hon gäckar oss tittare – vem är egentligen skyldig till vad?

Alias Grace är en tät suggestiv berättelse i det stilla formatet med mycket bra skådespel av Sarah Gadon och Edward Holcroft. Och det närks att det är en kvinna som regisserat, Mary Harron. Vi slipper det mesta av vålds- och sexdravlet som annars är vanligt i de mer mörka thrillerserierna.

Se Alias Grace!

Betyg 4,5

Originaltitel: Alias Grace
Ursprungsland: Kanada
Säsong: 1
Produktionsår: 2017
Längd: 6 avsnitt

Tematrio – Flickor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om flickor. Här är min trio.

Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan utspelas i Stockholm på 1880-talet. I centrum för berättelsen står Signe, som växt upp på barnhem och nu försöker försörja sig själv. Men att få en bra plats är svårt och för en del flickor blir prostitution det enda alternativet. Välskrivet, spännande och engagerande om flickors och unga kvinnors utsatthet i en tid då prostitutionen var reglerad och flickorna och kvinnorna tvingades till regelbundna läkarundersökningar. Syftet med läkarundersökningarna var att säkerställa att männen inte skulle bli smittade av sjukdomar. För det var männen som skulle skyddas, inte de utsatta flickorna och kvinnorna.

I Foxfire – confessions of a girl gang av Joyce Carol Oates tas läsaren till 1950-talets Amerika. Unga flickor ledsnar på sunkig kvinnosyn och könsförtryck och slår tillbaka. Intelligent och infernaliskt och drabbande, JCO när hon är som bäst.

I Margaret Atwoods roman Kattöga återvänder en konstnär till sin barndomsstad Toronto. Och hon tänker tillbaka och minns den utsatta flicka hon en gång var. Otäck berättelse om barns grymhet – och om att som vuxen gå vidare.

Hett i hyllan #6: Rövarbruden av Margaret Atwood

Det är torsdag igen och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Margaret Atwoods roman Rövarbruden köpte jag för några år sedan. Enligt baksidestexten handlar den om tre kvinnor som har en sak gemensamt: de har alla blivit utnyttjade och bedragna av den vackra och hänsynslösa Zenia. Boken skildrar de tre kvinnornas liv från barndomen till medelåldern och hur de genom sina egna fantasier och självbedrägerier gör sig till Zenias offer.

Grejen är att jag älskar Margaret Atwoods böcker. Okej, dystopin Tjänarinnans berättelse känns lite out of date men allt annat jag läst är verkligen bra. Sci-fi-romanerna Oryx & Crake och Syndaflodens år är rentav genialiska. Jag är också svag för berättelser om trasiga relationer och manipulativa människor och jag gillar uppväxtskildringar. Så det är svårt att förstå att Rövarbruden stått orörd och oläst så länge. Finns ingen vettig orsak varför. Det skulle väl vara att det alltid är lättare att läsa en deckare.

Men i år ska jag läsa Rövarbruden. Det har jag bestämt.