Jennifer Egan: Goon squad

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Nu har jag läst Jennifer Egans debutroman Goon squad och det är ingen tvekan: jag tycker den är klart bättre än hennes senare roman Manhattan beach. Jag förstår varför Goon squad fick Pulitzerpriset (och varför Manhattan Beach inte fick det). Fast ett Pulitzerpris säger kanske inte så mycket, nu när jag tänker efter. Steglitsan av Donna Tartt fick också Pulitzerpriset och den är i vissa avseenden förfärlig, ett klichéspäckat mischmasch som jag aldrig vill uppleva igen.

Goon squad vill jag faktiskt uppleva igen. Jag är inte mycket för omläsningar av böcker men ska jag läsa om någon bok de närmaste åren står Goon squad högt upp på listan. Det finns mycket i den att upptäcka. Handlingen tar avstamp i en före detta punkare som avancerat till skivbolagsdirektör och hans neurotiska assistent (hon stjäl tvångsmässigt). Med de två som utgångspunkt har Egan skrivit en samling berättelser om en samling människor som på något sätt är relaterade till varandra. Som en novellsamling där novellerna hänger i hop. Läsningen är bitvis rätt förvirrande för handlingen hoppar hit och dit i tid och rum och mellan olika personer, utan någon direkt logik. Men just förvirringen är också spännande, för varje berättelse ger en pusselbit i ett stort pussel och en omläsning ger nog många aha-upplevelser.

Om det finns en röd tråd i boken så är det vad tiden gör med människor. Handlingen sträcker sig från början av 1970-talet till en nära framtid (Egan avslutar faktiskt med att nästan nosa på sci-fi-genren, bara en sån sak). Och det tiden gör med människor, hela grejen med att det inte går att vrida tillbaka klockan, är sorgligt men samtidigt fascinerande. Goon squad är en fascinerande bok.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: A Visit from the Goon Squad
Översättning: Eva Johansson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789174297898
Sidantal: 344

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Egan: Manhattan beach

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag är kluven till Jennifer Egans roman Manhattan beach. Det är lite svårt att beskriva handlingen, men den utspelas under mellankrigstiden och andra världskriget och kretsar kring en far, en dotter och en gangster. I bokens börjar tar en familjefar i jakt på försörjning anställning hos en gangster. Därpå kastas handlingen några år fram i tiden, fadern är försvunnen och hans dotter Anna får försörja familjen; när kriget börjar tar hon anställning på ett skeppsvarv.

Det låter ju som en bok för mig, men jag vet inte riktigt. Egan skriver ju mycket bra, stilistiskt påminner hon om Dennis Lehane i den historiska historiska trilogi som började med Ett land i gryningen. Och skildringen av familjen Kerrigan har djup och tyngd och allt det där. Särskilt beskrivningen av Annas funktionsnedsatta syster är fin. Dessutom skriver Egan om en historiskt intressant epok. Det är ju inget nytt att jag är intresserad av andra världskriget och här får jag ytterligare en pusselbit, om kriget på hemmaplan, där kvinnorna fick ta över männens arbeten medan männen slogs på andra sidan havet. Med skildringen av Annas tid på varvet levandegör Egan historien och jag älskar det. Men läsupplevelsen störs av saker som känns helt orimliga, som den där nattliga och väldigt illegala dykexpeditionen som Anna organiserar. Sådana saker händer bara inte och framför allt inte med det resultatet. Och så tycker jag att en bok där en gangster har en nyckelroll ska innehålla mer gangsteraktiviteter. Mer Boardwalk Empire så att säga. Inte så att boken är helt renons på hantering av illegala pengar och pangpang och sånt men jag hade velat ha mer.

Så ja, jag är kluven till Manhattan beach och betyget blir lägre än vad det kunde ha blivit. Men det betyder inte att jag inte vill läsa mer av Egan, det finns mycket i boken som är bra eller mer än bra och som ger mersmak.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Manhattan Beach
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juni 2019
ISBN: 9789174297768
Sidantal: 507

Boken finns på Adlibris och Bokus.