Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.

Hett i hyllan #8: Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Bilden är lånad från Adlibris

Jag fick Kjell Westös roman Vådan av att vara Skrake av min mamma när jag sa att jag ville läsa mer finländsk och finlandssvensk litteratur. Enligt baksidestexten är boken en släktkrönika (yummie) som sträcker sig från inbördeskrigets Österbotten till nutidens Helsingborg (1900-talshistoria, ännu mer yummie).

Jag har läst en bok av Westö, Hägring 38 som jag tyckte väldigt mycket om. Egentligen borde jag ha kastat mig över Vådan av att vara Skrake. Det som fått mig att avvakta är att boken är andra delen i serie böcker om Helsingfors. Samma släkt lär dyka upp i alla böckerna om jag förstått saken rätt. Böckerna är visserligen fristående men jag vill ändå börja med den inledande boken Drakarna över Helsingfors. Den har jag inte och jag har ännu inte kommit iväg till biblioteket. Jag borde ta tag i det nu, för jag har nyligen köpt tredje boken i serien, Där vi en gång gått.