Ken Follett: Evighetens rand

Framsidan på pocketupplagan av Ken Folletts roman Evighetens rand
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ken Folletts cementblock Evighetens rand visade sig vara ett bra sällskap på semesterresan söderöver. Den är på drygt 1 000 sidor så den räcker ett tag. Vilket var bra eftersom jag på en vecka tillbringade ett drygt dygn på en eller annan buss. Förr eller senare tröttnar jag ju på att titta ut på landskapet och då var det bra med en tjock bok. Och Evighetens rand är väldigt lättläst. Det är den tredje och avslutande delen i trilogin Århundradet och trots att det var evigheter sen jag läste de tidigare delarna och i princip glömt allt hade jag inga problem med att komma in i handlingen. Follett är helt enkelt överpedagogisk. Trots att boken innehåller en myriad människor (av vilka de flesta är släkt med varandra) och hoppar hit och dit över kontinenterna är det svårt att gå vilse i texten. Kubakrisen, medborgarrättsrörelsen i USA, Berlinmuren, Summer of Love – allt blir begripligt och allt hänger samman. De stora historiska skeendena levandegörs genom beskrivningen av individerna. De stora historiska skeendena blir vardag.

På minuskontot står de vattenpölsgrunda personporträtten. Människorna är väldigt okomplicerade och väldigt förutsägbara. Synen på könen är i vissa avseenden mossig. Flickor och kvinnor är nästan alltid sexiga, männen är det med något undantag aldrig. Pojkarna och männen tänker ofta på sex och sexskildringarna är många, taffliga och tröttsamma.

Men de lätt stereotypa kvinnobilderna är lättare att stå ut med eftersom Folletts kvinnor är allt annat än dekorativa mähän. Nästan alla flickor och kvinnor i boken är påtagligt företagsamma och kompetenta och målmedvetna och många av dem blir ytterst framgångsrika yrkeskvinnor.

Sammanfattningsvis är Evighetens rand en lättillgänglig och underhållande historielektion om en spännande epok i vår moderna historia. Om en har tid över och inte lägger för stor vikt vid djup och problematisering och språkligt nydanande är den en riktigt trevlig bekantskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Edge of Eternity
Översättning: Peter Samuelsson & Lena Karlin
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2015
ISBN 9789174295177
Sidantal: 1035

Boken finns på Adlibris.

Patrick Modiano: Straffeftergift

Framsidan till Patrick Modianos roman Straffeftergift
Bilden är lånad från Elisabeth Grate Bokförlag

Straffeftergift är ännu en pärla från Nobelpristagaren Patrick Modiano. Två små bröder passas av vänner till deras mor medan föräldrarna är på resa. Barnen utforskar omgivningarna och får följa med på långa och konstiga utfärder till Paris. Tills den dag då allt tar slut. Långt senare försöker en av bröderna pussla ihop vad som faktiskt hände.

Det här är fulländat. Det finns inget annat ord. Modiano berättar avskalat och fragmentariskt om två barn som hamnar i ett sammanhang de inte förstår. Stilen vemodig, undrande, berättelsen tragisk. Straffeftergift är smärtsamt vacker. Tänker du bara läsa en Nobelpristagare de närmaste 10 åren, välj den här.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Remise de peine
Översättning: Anna Säflund Orstadius
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789186497583
Sidantal: 100

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Charlotte Rogan: Livbåten

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Charlotte Rogans debutroman Livbåten kunde ha varit fantastisk men är väl sådär. Tiden är första världskriget och bokens berättarjag Grace står inför rätta för mord. Tillsammans med 38 andra personer lyckades hon rädda sig ombord på en livbåt när oceangångaren de färdades i förliste. Under de veckor som förflöt innan räddningen kom skedde något som gav Grace en biljett till häkte och rättegång.

Det här låter verkligen som dundermaterial som en psykologisk thriller. Men Rogan når inte ända fram. Språket är bra och egentligen kan författaren beskriva både människor och miljöer på ett levande sätt. Skildringen av utsattheten i den överfulla livbåten är riktigt påfrestande. Men en psykologisk thriller kräver tillskruvade karaktärer och chockerande avslöjanden och det är där Rogan faller pladask. Framför allt huvudpersonen Grace borde ha varit vassare. En förvisso ganska sammansatt kvinna med en del beräknande. Men det räcker inte på långa vägar. Hon är för tam för att vara huvudperson i den här typen av thriller. Och de avslöjande som till slut kommer är också för tama. Slutet är snudd på tillrättalagt.

Jag tycker inte precis det var slöseri att läsa boken. I en annan slags berättelse hade Rogans stil funkat riktigt bra. Men i en psykologisk thriller blir det för mesigt.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Lifeboat
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: oktober 2014
ISBN 9789175471075
Sidantal: 270

Boken finns på Adlibris och Bokus.

George R. R. Martin: Feberdröm

Pocketutgåvan av George R. R. Martins roman Feberdröm, framsidan är blå och visar ett runt fönster med blod på
Bilden är lånad från Månpocket

Feberdröm var en sån där roman som jag både ville och inte ville läsa. Kombon vampyrer + Mississippi + 1800-tal kändes väldigt lockande. Författarnamnet George R. R. Martin lockade också. Jag har läst en och annan vampyrroman som varit seriöst dålig men Martin borgar för en viss kvalitet.

Haken var att jag verkligen, verkligen ÄLSKAR Game of Thrones, med versaler och utropstecken och hela baletten. Böckerna alltså. Tv-serien är bra men har förbättringspotential, särskilt de tre första säsongerna. Böckerna däremot är fantastiska rakt över. Som medeltidens Europa fast med drakar och gengångare och kvinnliga riddare. Utan allt överflödigt bjäfs om manliga dygder och allmän krigsromantik som J. R. R. Tolkiens böcker svämmar över av (så fick jag sagt det också).

Hursom. Eftersom jag älskar böckerna om Järntronen så väldigt mycket var jag rädd för att jag skulle bli besviken på Feberdröm. Så jag drog mig lite för att läsa, trots att jag köpt boken. Och när jag läste blev jag väl lite besviken men samtidigt lättad. Feberdröm är helt annorlunda än böckerna om Järntronen. Inte alls lika våldsam. Splatter förekommer men kommer inte upp i några anmärkningsvärda nivåer, inte med tanke på genren. Handlingen är rätt långsam. Det är i sig inte är fel men jag hade önskat mer spänning och fler överraskningar. Har man sett några vampyrrullar blir Feberdröm gräsligt förutsägbar.

Men det finns ju annat på plussidan. Skildringen av livet på hjulgångarna får min inre historienörd att vakna till liv, beskrivningen av Mississippi väcker min reslust. Och jag är tacksam över att den totala cynism och allas-krig-mot-alla som präglar böckerna om Järntronen här lyser med sin frånvaro. Tonen är snarast lite vemodig, typ En vampyrs bekännelse, fast på bättre prosa.

Sammanfattningsvis är Feberdröm på många sätt en trevlig och stämningsfylld läsupplevelse men jag saknar nagelbitarfaktorn som borde vara en självklar del i en vampyrroman. Bristen på nagelbitarfaktor sänker betyget rejält.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fevre Dream
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN 9789175038674
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Laestadius Larsson: Hilma

Bilden är lånad från Piratförlaget

Jag är väldigt kluven inför Anna Laestadius Larssons fjärde roman Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint. Å ena sidan en fascinerande skildring av en länge bortglömd svensk konstnär. Anna Laestadius Larsson briljerar i beskrivningen av hur det var att vara kvinna och konstnär under årtiondena kring förra seklet. Dessutom blir det en del spännande inblickar i den tidens konstnärskretsar och så rösträttskamp på det. Laestadius Larsson är den där typen av författare som med bara några ord kan förmedla det andra behöver sidor för att berätta. Och hon får mig att fundera. Samtidigt som jag känner att jag är glad att jag inte föddes 100 år tidigare är det skrämmande att vi inte kommer längre än vi gjort.

En historisk roman som jag inte bara glider igenom utan som får mig att faktiskt fundera, det är grejer det.

Å andra sidan är Hilma en överdos i andar, astralvärldar och massa annat i den stilen. Hilma, som såg syner redan som barn, vigde sitt liv åt en värld bortom denna. Hon grundade ett nyandligt sällskap och i princip en egen religion. Och även om jag förstår att allt det där var utgångspunkten för hennes konstnärskap – som verkligen är något alldeles särskilt – så blir det för mycket. Jag blir nästan alltid uttråkad av religiös-filosofiska resonemang och Hilma är inte undantaget som bekräftar regeln. Jag får lite samma känsla som när jag läste Bröderna Karamazov. Jättebra bok på många sätt och en klassiker dessutom men att behöva traggla mig igenom all den där rysk-ortodox mysticismen botade mig från Dostojevskij, kanske för gott.

Riktigt så illa är det inte här. Jag kommer läsa mer av Anna Laestadius Larsson. Mellan Hilmas new age-utläggningar finns det så mycket som är värt.

Men så var det betyget då. Efter en hel del funderande ger jag 3,5 stjärnor. Om nyandligheten skalats ner till en tredjedel eller så hade betyget förmodligen åkt upp till 4,5.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Piratförlaget
Utgiven: januari 2018
ISBN 9789164205452
Sidantal: 323

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Robert Harris: Faderland & München

Pocketutgåvan av Robert Harris roman Faderland. Framsidan har en bild av järnkorset i svart mot en rödvit bakgrund.
Bilderna är lånade från Bookmark Förlag

Det finns bra historiska thrillers och det finns dåliga.

Robert Harris debutroman Faderland är bra bra bra. Den utspelas på 1960-talet i en alternativ verklighet där Tredje riket vunnit andra världskriget och Hitler och de andra nazisthöjdarna är fortfarande alive and kicking. När ett lik hittas i en sjö i Berlin startar en mordutredning som får långtgående konsekvenser.

Det här är en story med finess och driv. Den alternativhistoriska skildringen är spännande, fascinerande, tankeväckande, allt möjligt bra. Och jag som flera gånger varit i Berlin följer med stor iver kommissarie Xaviers jakt på gåtans lösning på Google Maps. Bortsett från en dipp under andra halvan av boken älskar jag Faderland. Robert Harris är en varannanboksförfattare men när han är bra är karln en fröjd att läsa.

Romanen München är ett jättebraexempel på en dålig historisk roman. Återigen är det Robert Harris som skriver, återigen handlar det om Tredje riket. Året är 1938, Hitler vill starta ett krig och den brittiske premiärministern Chamberlain vill förhindra ett. Det är svårt att skriva en thriller om ett historiskt skeende som är väl känt men här känns det inte som om Harris ens försöker. Intrigen är rörig och människorna fastnar inte riktigt. Det enda jag kan minnas så här i efterhand är påståendet om att Hitler luktar svett. Det finns spänningsmoment och saker som känns men de är få. I huvudsak är München en avslagen berättelse och det är konstigt. Robert Harris kan skriva och han har de historiska kunskaperna. Men han slarvar bort det historiska sprängstoffet och resultatet blir en bok som trots dess ämne lämnar mig likgiltig.

Sammantaget så vill jag rikta ett stort tack till Bookmark förlag som återutgav Faderland. Jag hoppas på en snar filmatisering, gärna av HBO. Vad gäller München så tja, något förlag var ju tvungen att ge ut boken på svenska och nu har jag i alla fall läst den. Och jag måste säga att bokens omslag är grymt snyggt layoutat. Också Faderland är snyggt layoutat.

Betyg: 4,5 stjärnor

Svensk titel: Faderland
Originaltitel: Fatherland
Översättning: Hans Berggren
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: mars 2019
ISBN 9789188859112
Sidantal: 394

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 2 stjärnor

Svensk titel: München
Originaltitel: Munich
Översättning: Svante Skoglund
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: mars 2019
ISBN 9789188545558
Sidantal: 339

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jessica Fellowes: Mysteriet på Asthall

Pocketupplagan av Jessica Fellowes deckare Mysteriet på Asthall; på framsidan bilden av ett tåg samt bokens författare och titel
Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Jessica Fellowes deckare Mysteriet på Asthall var en inte oangenäm upplevelse. Jag köpte den för att den utspelas i början på 1920-talet och för att systrarna Mitford dyker upp i handlingen. Och egentligen hade jag inga större förväntningar. Och med facit i hand har jag en del invändningar mot boken. Språket är lite stolpigt. och det finns en del i storyn som inte är särskilt logiskt alls. Som att en ung kvinna utan egentliga referenser och med tvivelaktig bakgrund skulle få anställning som barnjungfru i en av Englands finaste familjer. Och jag tycker ju att en kvinna som skrivit tre böcker om tv-serien Downton Abbey borde veta att en barnjungfru aldrig skulle tilltalas ”miss Louisa” av sina högadliga arbetsgivare.

Men trots alla sådana saker (och det finns en hel del) tycker jag faktiskt rätt bra om boken. Jag gillar mysteriet, som bygger på en verklig händelse, det ouppklarade mordet på sjuksköterskan Florence Nightingale Shore. Handlingen puttrar på i maklig takt, med en del intressanta sidospår. Och 1920-talets England är en trevlig miljö för vilken roman som helst. Jag har läst lite om systrarna Mitford och deras excentriska föräldrar och de sprider onekligen viss glans över boken. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om att Jessica Fellowes åker snålskjuts på systrarna Mitfords berömmelse. Hon hade ju kunnat hittat på en egen excentrisk adelsfamilj. Och jag undrar ju över vad eventuella ättlingar tycker om att Nancy Mitford tillsammans med sin barnjungfru ges rollen som amatörmordutredare i en deckare. Och jag hoppas ju att den person som Fellowes pekar ut som mördare inte har existerat.

Slutligen kan jag konstatera att den svenska titel på boken är helt koko. Florence Shore hittades svårt misshandlad på ett tåg och avled på sjukhus. Hon satte förmodligen aldrig sin fot i Asthall, där familjen Mitford (och därmed deras barnjungfru) bodde.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Mitford Murders
Översättning: Joakim Sundström
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: februari 2019
ISBN 9789177951230
Sidantal: 406

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Jörgensdotter: Bergets döttrar

Pocketupplagan av Anna Jörgensdotters roman Bergets döttrar
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En bok som verkligen gjorde mig deppad var Bergets döttrar av Anna Jörgensdotters. Den handlar om fem syskon på en mindre ort utanför Gävle, från andra världskrigets utbrott och 20 år framåt. Boken gör några nedslag under de där åren, beskriver syskonen och människorna omkring dem. Berättelsen går i kringelikrokar och det är inte alltid lätt att hänga med i vem och var och och framför allt när.

Och för det mesta är det genuint deprimerande. Inte så att jag kräver rosenskimrande gullegull på varje sida men någon måtta får det vara. Det var länge sedan jag läste om en samling så ytterligt humörsänkande människor. De gifter sig med personer de inte tycker om och som inte tycker om dem. De tycker inte om sina barn. De är fast i konventioner och förutbestämda roller. De är olyckliga. De flyter bara med, hjälplösa, blinda. De är litterära reklampelare för singelliv och barnlöshet.

Det finns ju undantag. Människor som älskar, som vågar gå emot konventionerna, som bryter sig loss, som skapar något eget. Men det är de andra som dominerar just genom att de är så olyckliga, för det mesta helt i onödan och det blir för mycket på en gång. Inte så att de är illa beskrivna eller något. De är bara för många för en enda bok.

Rent språkligt är Jörgensdotter fantastisk. Hon har en väldig känsla och närvaro i språket, hon är intensiv utan att bli hysterisk eller överdriven, hon är väldigt levande. Själva orden och meningarna är ett äventyr jag gärna upplever igen. Det är framför allt på grund av språket som jag läser boken till slut. Det är språket som gör att jag vill läsa mer av Jörgensdotter.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2010
ISBN: 9789174290974
Sidantal: 455

De tryckta upplagorna av boken är slut på Adlibris och Bokus. Det är släktingar och vänner, bibliotek och second hand som gäller.

Per Anders Fogelström: Minns du den stad

Pocketupplagan av Per Anders Fogelströms roman Minns du den stad
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Nu har jag läst Minns du den stad, den tredje boken i Per Anders Fogelströms stad-serie. Lite av nyhetens behag har ju lagt sig och jag analyserar texten mer kritiskt. Fogelströms stora styrka är fortsatt känslan för staden och tiden. Hans faktakunskaper är gedigna. Han fångar Stockholms utveckling, tidsandan och de olika möjligheter som det nya seklet för med sig väldigt fint.

Människor däremot är inte Fogelströms paradgren. De blir mer typer, representanter för olika grupper, än riktiga människor. Strävsamma arbetare och strävsamma arbetarhustrur, arbetarungdomar. De som genom tur och skicklighet lyckats ta sig upp i de övre klasserna, de som halkar neråt. Emellanåt blir psykologin väldigt tunn, som i skildringen av Tyra som väljer gängtillvaron istället för den smala vägen.

Samtidigt blir jag ju verkligen nyfiken på hur det kommer gå för allihop. Jag har ändå följt samma familj med dess förgreningar genom tre böcker nu. Jag kommer att läsa den fjärde boken i serien och förmodligen också den femte.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: mars 2009
ISBN: 9789100123734
Sidantal: 308

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Vardagsliv under andra världskriget: Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939-1945

Bilden är lånad från Institutet för språk och folkminnen

Jag har växt upp med berättelser om Estland under sovjetisk och tysk ockupation under andra världskriget, om flykten till Sverige 1944, om den första tiden i Sverige. Men jag vet inte mycket om hur svenskarna upplevde kriget. Det finns inga sådana berättelser från min barndom.

Vardagsliv under andra världskriget: Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939-1945 fyller en del av det tomrummet. Boken består av intervjuer med personer som var barn, tonåringar och unga vuxna under kriget. De berättar om ransoneringar, evakueringar, inkallelser. De beskriver hur en rostar (stulna) råkaffebönor i en ugn och handskas med en bil som går på gengas. De skildrar förberedelser för krig och rädslan för krig, harm gentemot nazistsympatisörer och skam inför eftergifter. Och de beskriver chocken när koncentrationslägren befriades, när tidningarna fylldes av bilder på likhögar och de överlevande kom till Sverige.

Några särskilda förkunskaper om Sverige under andra världskriget behövs inte. Urvalet är varierat och känns hyfsat heltäckande och texten flyter finfint. Vissa partier glider jag över snabbare än andra – jag är inte så intresserad av tillvaron som inkallad till beredskapen. Andra saker hade jag velat ha mer fördjupning i, som synen på tyskvänlighet, nazism och antisemitism. Men intervjuer som forskningsmaterial har ju sina begränsningar, särskilt när det som berättas ligger så långt tillbaka i tiden och särskilt när det gäller känsliga ämnen. Vill jag veta mer om de sakerna får jag leta någon annanstans. På det hela taget är det här mycket intressant och givande läsning, en riktig guldgruva för den som är intresserad av andra världskriget och/eller Sverige under 1900-talet.

Stort tack till redaktörerna Carina Ahlqvist, Annika Nordström och Birgitta Skarin Frykman och Institutet för språk och folkminnen som samlade ihop och gav ut dessa hågkomster.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Institutet för språk och folkminnen
Utgiven: november 2012
ISBN 9789186959036
Sidantal: 460

Boken finns på Bokus samt på Institutet för språk och folkminnen.