Maria Adolfsson: Mellan djävulen och havet

Bilden är lånad från Wahlström & Widstrand

Maria Adolfssons tredje roman om önationen Doggerland, Mellan djävulen och havet, är en både-och-bok. Bitvis spännande och engagerande och gripande, bitvis avslagen och utan styrsel. Delvis handlar det om att jag blev så väldigt förtjust i förra boken, Stormvarning. Den hade liksom allt en deckare ska ha och jag så uppskruvade förväntningar när jag tog mig an uppföljaren. Doggerland borde ju bara bli bättre och bättre, tänkte jag, och så blev jag lite besviken.

Men vad är det jag inte gillar då? Vad är det som gör att jag tycker att Mellan djävulen och havet är den svagaste i serien? Framför allt handlar det om att Adolfsson inte utnyttjar potentialen i människor och miljöer, särskilt inte med tanke på att hon faktiskt skapat ett hittepåland med oändlig potential. Jag vill ha mer av konstiga människor och konstiga seder och intressanta miljöer. Lite mer som Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway.

Och lite mindre av huvudpersonen Karen Eiken Hornbys traumatiska förflutna, depressiva tendenser och besvärliga relationer. Jag börjar bli orolig för att Adolfsson börjar fokusera för mycket på sin kriminalinspektörs personliga problem, ta de där problemen för mycket på allvar. Det är så många deckarförfattare som har fallit för den frestelsen och det vore synd om böckerna om Doggerland gick samma väg. Jag har egentligen inga problem med poliser med personliga problem – min favoritpolis Harry Hole är en självdestruktiv periodare som sabbat sitt liv och sin karriär många gånger. Jag älskar honom. Jo Nesbø är bara bäst när det gäller att skildra självdestruktiva periodare.

Och egentligen har jag inga problem med att en deckarförfattare fokuserar på huvudpersonernas personliga problem heller. Elly Griffiths gör en stor grej av Ruth Galloways komplicerade privatliv. Ruth är ensamstående mor, fadern till barnet är en ärkekonservativ och plågsamt lyckligt gift polis, Ruths chef är ett självcentrerat pucko, bästa vännen bara marginellt bättre. Och så vidare. Och Griffiths beskriver allt det där på ett underhållande sätt. Personliga problem kan vara en stor tillgång i en deckare, om de skildras på rätt sätt – som Jo Nesbø och Elly Griffiths gör. Jag hoppas att Adolfsson sällar sig till dem i nästa bok.

Nu låter jag vansinnigt och orättvist gnällig. Som jag inledde är ju delar av Djävulen och havet både spännande och engagerande och gripande. Vill inte gå in på detaljer pga spoilers, men det finns där, allt det som en bra deckare ska ha. Delar av boken är helt enkelt hjärtskärande, på ett bra sätt och upplösningen sedvanligt andlös.

Som sagt, Mellan djävulen och havet är en både-och-bok. Den börjar bra, dippar betänkligt i mitten och lyfter ordentligt mot slutet. Det blir en trea i betyg.

Betyg: 3 stjärnor

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgiven: september 2020
ISBN: 9789146237051
Sidantal: 389

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sarah Waters: Hyresgästerna

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Det var inte helt rättvist mot Sarah Waters att läsa hennes roman Hyresgästerna direkt efter jag hade slukat en bok av Stephen King. Jag gick raka vägen från övernaturligheter, skräck och spänning till en skildring av… tja, en kärlekshistoria med förhinder. Det kändes lite lamt.
Nä, nu är jag orättvis. Hyresgästerna är mer än en kärlekshistoria vilken som helst. Den utspelas mellan  två kvinnor i 1920-talets England, så situationen är ju komplicerad på mer än ett sätt. Och eftersom det handlar om just England på 1920-talet blir det också en hel del om klass och genus och kriget som slutade några år tidigare. Waters är lyhörd och finstämd och texten känns väldigt närvarande, väldigt levande.

Men särskilt spännande är den inte. De överraskningar som serveras är inte överraskande alls och först mot slutet får berättelsen upp farten. Jag hade väntat mig mer av Waters. Hon skrev trots allt Ficktjuven och Främlingen i huset.

Efter mycket funderande ger jag ändå boken 4 stjärnor. För det är en väldigt välskriven bok. Jag var bara sugen på lite mer spänning.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Paying Guests
Översättning: Ylva Mörck
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: april 2016
ISBN: 9789127147164
Sidantal: 602

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Abigail Tarttelin: Golden Boy

Bilden är lånad av Månpocket

Jag har en hel del invändningar mot Abigail Tarttelins roman Golden boy. Tartellin babblar sönder berättelsen, hon dränker dialogen i ”eh” och ”öh” och hon håller tröttsamma föredrag om intersexualitet. Föredrag funkar i fackböcker men knappast i romaner, hur behjärtansvärt ämnet än är. Beskrivningen av huvudpersonen Max är fin men människorna i hans omgivning är tillrättalagda. Jag är alltid glad att slippa eländesskildringar men här hotar det att spilla över åt andra hållet. Nån måtta på omgivningens förståelse får det ju vara. När allt kommer omkring finns det en del fördomsfulla och intoleranta och de brukar gapa väldigt högt.

Så ja, jag har massa invändningar mot Golden boy. Jag skumläser stora delar av boken. Men det finns sånt jag gillar. Språket är i grunden bra, trots ordbajseriet. Där finns driv. Det finns driv i berättelsen också. Och så gillar jag skildringen av Max lillebror Daniel. Han är jobbig, han är nördig, han är smart, han är direkt och självklar och massa andra saker jag tycker är bra. Ord som adhd och asperger uttalas aldrig men jag antar att det är det Tarttelin far efter. Daniel är bokens största behållning.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Golden Boy
Översättning: Sam Pettersson
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789175037158
Sidantal: 428

Boken finns på Adlibris och Bokus.