Sharon Bolton: Hantverkaren

Bilden är lånad från Modernista

Årets första bok blev Hantverkaren av Sharon Bolton. Boken börjar år 1999 då Florence Lovelady deltar i begravningsgudstjänsten av en man som trettio år tidigare erkände morden på tre tonåringar. Som ung polis deltog Lovelady i jakten på och infångandet av mördaren och i återblickar berättar hon om vad som hände den gången – och det växande tvivlet på om rätt person dömdes för morden.

Boltons signum är läskiga böcker om läskiga seriemördare. Kvaliteten kan variera men läskigt brukar det vara. Hantverkaren är i det avseendet inget undantag. Det är en ruggig historia Bolton har tänkt ut. Skildringen av tonårsflickan som begravs levande går utanpå det mesta. Ett tag funderar jag nästan på om jag vågar läsa vidare. Men boken går inte att lägga i från sig. Jag vill ju veta vad som händer och dessutom är beskrivningen av Lovedays vedermödor som ung kvinnlig polis i en supermanlig miljö är vass och spot on. Och så är Bolton rätt rolig. Kvinnan har humor, även om hon ibland döljer det väl, och humor är något jag alltid uppskattar hos deckarförfattare.

Tyvärr har boken ett och annat jag inte gillar. Framför allt köper jag inte grejen med häxorna. De är visserligen rätt roliga de också men de blir för mycket. Inte för att Bolton är känd för trovärdiga intriger och sannolika mördare men för det mesta funkar det ändå. Men den här gången funkar det inte alls. Framför allt hatar jag gåtans lösning och den lilla knorren på sista sidan. Det är obegripligt, jag köper det inte.

Hantverkaren är både en jättebra bok och inte fullt så bra. Men trots att betyget inte blir så högt tycker jag att boken är klart läsvärd. Det är allt annat än en dussindeckare, bara väldigt ojämn.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Craftsman
Översättning: Åsa Brolin
Förlag: Modernista
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789177819325
Sidantal: 397

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Magnus Nordin: Djävulens märke

Bilden är lånad av En bok för alla

Jag har egentligen en hel del invändningar mot Magnus Nordins fantasyroman Djävulens märke. Beskrivningen av lärarna och eleverna på högstadieskolan på Söder i  Stockholm är vattenpölsdjup. Och Nordin tar de där klichéerna om kämpande lärare och bla bla bla på alldeles för stort allvar. Och det blir en och annan historisk föreläsning som är tja, på tok för mycket föreläsning.

Men ändå. Jag gillar boken. Jag gillar storyn. Djävulens märke är spännande och underhållande urban fantasy. Enkelt uppbyggd, lätt att läsa och väl värd tiden jag spenderar på den. Finalen ger mig rysningar av välbehag. Och vad gäller de historiska föreläsningarna så vet Nordin i alla fall vad han snackar om. Det märks att karln är lärare. Han kan ta sig historiska friheter utan att det blir allt för fånigt.

Djävulens märke matchar inte Cirkeln. Det var det där med vattenpölsdjup psykologi och klichéer som tas på för mycket allvar. Men jag har roligt när jag läser den och jag önskar verkligen att det fanns en uppföljare.

Betyg: 3

Förlag: En bok för alla
Utgiven: mars 2018
ISBN: 9789172217713
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Barn- och ungdomsböcker

Det är måndag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre riktigt bra böcker för barn i olika åldrar. Här är min trio.

Rick Yanceys sci-fi-roman Den femte vågen handlar om Cassie som överlever utomjordingarnas attack mot Jorden och som tillsammans med andra barn och ungdomar försöker organisera motståndet. Paranoian griper omkring sig när de inser att inkräktarna ser ut just som dem själva. Spännande och engagerande, första delen i en trilogi. Har också blivit film.

I Neil Gaiman roman Kyrkogårdsboken överlever ett litet barn mordet på en hel familj. Barnet adopteras av spökena på en gammal kyrkogård men en dag får mördaren upp spåret efter honom. Det låter kanske otäckt för en barnbok men är en fantastisk berättelse om en udda uppväxt och om kärlek som dessutom är härligt otäck. Bör dock inte läsas av allt för lättskrämda barn, åtminstone inte utan en vuxen som är beredd att diskutera innehållet.

Terry Pratchetts sista bok The Shepherd’s Crown handlar om Tiffany Aching som kämpar med vardagsslitet som ung häxa samtidigt som hon tar upp kampen mot en gammal och farlig fiende.  Boken är rolig och sorglig och skarpsinnig, det glädjer mig att Pratchett slutade på topp.

Serien om Tiffany Aching, som riktar sig till framför allt barn och ungdomar men som kan läsas av alla åldrar, började med The Wee Free Men. The Shepherd’s Crown är den femte boken. Böckerna om Tiffany bör läsas i ordning men däremot behöver en inte läsa alla andra böcker Pratchett skrev dessförrinnan. Pratchett hade flera underteman i sina böcker beroende på huvudpersonerna (”häxorna”, ”trollkarlarna”, ”Nattvakten” o.s.v. och det räcker med att en läser varje undertema i ordning.