Karin Smirnoff: Jag for ner till bror & Vi for upp med mor

Bilderna är lånade av Bokförlaget Polaris

Vissa böcker borde faktiskt förses med varningstext. Jag har läst många romaner som handlar om svåra och tunga ämnen. Mitt största intresse är historia och alla vet ju att den mänskliga historien är fullt av sådant som är svårt och tungt. Särskilt om en särskilt riktar in sig på 1900-talets totalitära ideologier i Europa.

Men jag var inte redo för Karin Smirnoff. Hade jag vetat före hade jag nog aldrig läst.

Missförstå mig inte. Smirnoff är en mycket bra författare. En sämre författare hade spårat ur till en ren eländesskildring. Inte Smirnoff. Hon har ett alldeles särskilt språk, hon skriver med ironi och fjäderlätt humor, hon skriver om människor som tar sig igenom livet mot alla odds, hon ger hopp. Men det är en förfärlig massa misär hon lyckas klämma in mellan boksidorna. Pappor som begår sexuella övergrepp på barn, djur som misshandlas och dödas av ren sadism, präster som begår sexuella övergrepp på församlingsmedlemmar, män som super och slår och våldtar och så vidare, och så vidare. I de här böckerna finns det gott om både hemskheter och allmän tragik.

Ska man göra någon slags gradering är väl den första boken Jag for ner till bror hemskast. Redan på sidan 100 kände jag mig golvad och sen blev det värre. Som sagt, hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig gett mig in på det. Det finns avsnitt i den boken som det känns som jag aldrig kommer glömma.

Samtidigt är det en väldigt medryckande och spännande läsning. Smirnoff är som sagt både ironisk och rolig. Jag for ner till bror innehåller dessutom ett mystiskt dödsfall och därtill blir det en del avslöjanden av livshemligheter och annat intressant. I uppföljaren Vi for upp med mor avslöjas fler hemligheter, katastrofala livsval hotar och så en dos action på det. Smirnoff levererar dessutom en rejäl bredsida mot vissa västerbottniska religiösa sekter. Och så avslutas boken med en cliffhanger som gör att jag bara måste läsa den tredje boken, trots att jag kanske borde låta bli.

Och så var det hela grejen med hopp. Trots allt elände som levereras så finns det där, som bokens röda tråd. Inte på ett feelgoodaktigt lyckligaslutsätt. Men huvudpersonen Jana Kippo är en sån där människa som är anmärkningsvärt bra på att hålla näsan ovanför vattnet, trots att hon borde drunknat för länge sen. Hon tar sig fram och hon tar tag och det verkar aldrig falla henne in att ge upp, inte på riktigt. Hon är komplicerad och hon har noll smak när det gäller män men hon överlever med stil och hon är tveklöst ett underhållande sällskap. Och så är det med många människor i de två böcker jag läst, de är underhållande sällskap.

Så trots att jag egentligen önskar att jag inte läst böckerna så är de bra och avgjort läsvärda. Jag förstår hyllningarna, framför allt av den andra boken. Den är något alldeles extra.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Jag for ner till bror
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177951322
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel: Vi for upp med mor
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952794
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anders de la Motte: Slutet på sommaren & Höstdåd

Pocketutgåvan av Anders de la Mottes roman Slutet på sommaren. Framsidan föreställer ett kvinnoansikte över åkrar
Bilderna är lånade från Månpocket

Mitt första möte med Anders de la Mottes författarskap blev lite tveksamt. Slutet på sommaren är en sån där bok som är kompetent skriven men ändå inte fastnar. År 1983 försvinner en liten pojke från en gård på skånska slätten, 20 år senare återvänder hans syster för att ta reda på vad som hände. de la Motte har ett bra språk och greppet att varva nuet med återblickar är alltid tacksamt. Men berättelsen får aldrig upp farten. Och jag gillar visserligen att storasyster Veronica inte är polis eller något i den stilen utan till vardags leder gruppterapisessioner. Och jag förstår ju att hon med sitt bagage är rätt trasig. Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig på henne. Jag vet att jag inte borde göra det men ändå, ändå.

Pocketutgåvan av Anders de la Mottes roman Höstdåd. På framsidan bilden av ett kvinnoansikte ovanför en skogssjö

Uppföljaren Höstdåd är så mycket bättre. Handlingen utspelas i ett mindre samhället i Skåne. 1990 drunknar en 19-åring i ett nedlagt stenbrott, 27 år senare kommer en ny polis till stan. Och även om hon har fullt upp med nuet – nytt jobb, taskig relation till dottern, död exmake – kan det inte hjälpas -gång på gång snubblar hon över dödsfallet 1990. Temat kompetent polis med jobbiga kollegor och trassligt privatliv kan bli värsta klichén men de la Motte fixar det riktigt bra, även om jag inte fattar varför Anna är så fruktansvärt beroende av att få sin dotters godkännande hela tiden. Jag har lust att skrika åt henne att skärpa sig. Men bortsett från det har de la Motte skapat karaktärer som känns trovärdiga och som berör. Dessutom är Höstdåd spännande. Inte nyskapande eller sensationell, men bra underhållning.

Slutet på sommaren och Höstdåd är fristående delar i en planerad årstidskvartett. Böckerna behöver inte behöver läsas i ordningsföljd.

Betyg: 3 stjärnor

Titel: Slutet på sommaren
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789175037264
Sidantal: 373

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Höstdåd
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2018
ISBN 9789175038605
Sidantal: 420

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet

Bilden är lånad av Månpocket

En dag försvinner socialsekreterare Anna-Karin Ehn från Hagfors på väg till ett möte med en klient. Hennes bil hittas med spår av blod och en misstanke om att ett hemskt brott är begått väcks hos poliserna Petra Wilander och Christer Berglund samt den envisa journalisten Magdalena Hansson. Och det har det, men kanske inte precis som det ser ut på ytan.

Ninni Schulmans serie om Hagfors utspelar sig i ett vardagslandskap som det ser ut för de flesta svenskar, de som inte bor i storstan.

Och precis som Katarina Wennstam ligger Schulmans fokus på de där brotten vi helst inte pratar om, de som begås bakom lyckta dörrar. De som är vardag för alldeles för många.

Jag tycker Hagforsserien är mycket läsvärd. Den svenska realitydeckaren är kanske inte lika frän och påträngande som de brittiska, men känns trovärdig och väl beskriven i detaljer.

Vår egen lilla hemlighet är fjärde boken i serien. En femte har precis kommit ut. Jag ska läsa både den och någon av de gamla, tänker jag.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2016
ISBN: 9789175035437
Sidantal: 380

Boken finns på Adlibris och Bokus.