Alias Grace (2017)

Margret Atwood är i ropet. Mer nu än då jag läste hennes böcker. Jag tror att hennes författarskap ligger rätt i tiden, med tanke på högerfundamentalismens frammarsch, #metoo och annat.

Tjänarinnans berättelse som publicerades första gången år 1985, har filmatiserats av HBO under originaltiteln The Handmaid’s Tale . Jag har tyvärr inte sett serien men minns boken, en otäck dystopi som känns kusligt aktuell.

Och nu finns filmatiseringen av Alias Grace (1996) på Netflix. Den bygger på ett autentiskt kriminalfall i 1800-talets Kanada. Grace kommer med sin familj från Irland till Kanada för ett bättre liv, men moderns död, fattigdomen och faderns missbruk skickar ut henne i tjänst som piga. De sociala klyftorna är gigantiska och rätten är alltid på mannens sida.

Grace döms för mord på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En ung psykiatriker tar på sig uppdraget att bevisa hennes oskuld.  Han lyssnar på Grace berättelse om vänskap och orättvisa, om livet längst ner på samhällsstegen som kvinna och fattig. Men Grace gäckar honom i samtalen och i hans drömmar, liksom hon gäckar oss tittare – vem är egentligen skyldig till vad?

Alias Grace är en tät suggestiv berättelse i det stilla formatet med mycket bra skådespel av Sarah Gadon och Edward Holcroft. Och det närks att det är en kvinna som regisserat, Mary Harron. Vi slipper det mesta av vålds- och sexdravlet som annars är vanligt i de mer mörka thrillerserierna.

Se Alias Grace!

Betyg 4,5

Originaltitel: Alias Grace
Ursprungsland: Kanada
Säsong: 1
Produktionsår: 2017
Längd: 6 avsnitt

Tematrio – #Metoo

Få har väl missat taggen #Metoo där mängder av flickor och kvinnor berättat att också de utsatts sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. I veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar. Här är min trio.

I Alden Bells dystopiska roman I dödsskuggans land skildras ett sexuellt övergrepp ur offrets perspektiv. Otäck beskrivning i en otäck bok. Bell har skrivit en sparsmakad, drabbande och spännande skildring av världen efter zombiekalypsen. Jag förstår inte varför den inte blivit en världssuccé. Jag hoppas jag kan få tag på uppföljaren Exit Kingdom.

I thrillern 1974 av David Peace skildras övergreppet ut förövarens perspektiv. Vidrig beskrivning. Peace är överhuvudtaget bra på att skildra hur människor begår vidrigheter mot varandra. Han still är repetitiv och suggestiv och rå och det funkar verkligen. Dessvärre är han snudd på obegriplig. Det var först i den fjärde boken i serien, 1983, som jag fick något grepp om vad Red Riding-kvartetten går ut på (bortsett från att människor är hemska mot varandra, och korrumperade). Som att läsa Cormack McCarthys roman Blodets meridian, fast fyra gånger.

Våldtäkten i Carsten Jensens historiska roman Vi, de drunknade beskrivs på ett helt annat sätt, som betraktad av en utomstående, sakligt konstaterande faktum. Det är otäckt det också, men inte så otäckt som i de två ovan nämnda romanerna. Märklig bok, för övrigt. Den börjar som en eländesskildring som frossar i mänsklig uselhet och tragedi, övergår till en vemodig vardagsbeskrivning av några människor i en liten stad och slutar som snudd på skröna. Klart läsvärd men borde kortats ner, alldeles för mastigt med drygt 700 sidor.

Alden Bell: I dödsskuggans land

Bilden är lånad från MIX förlag

Jag börjar bli bortskämd med riktigt bra zombieromaner. Alden Bells bok I dödsskuggans land är precis så bra som jag hoppats. Jag har velat läsa den ända sedan den kom ut och nu har jag äntligen lånat den på biblioteket. Den gavs ut 2012 och så här fem år senare känns en pocketupplaga allt mindre trolig.

Huvudpersonen o boken är femtonåriga Temple, en vinddriven fajter som föddes efter zombieapokalypsen och som inte känner till något annat. Hon slåss mot zombier och hon slåss mot människor. Som ensam ung tjej är hon dubbelt utsatt. Spänningslitteratur som skildrar sexuella övergrepp helt ur flickans/kvinnans perspektiv är inte så vanlig, för att ta till årets understatement men Bell är ett välkommet undantag.

Berättelsen är hjärtskärande men tack och lov inte hopplös (jag pallar inte hopplöshet). Och den är spännande och otäck och ganska äcklig. Ingen vidare middagsläsning men jättebra läsning närhelst annars.

Berättarstilen är stram och lite spöklik. En läsare jämförde med Cormack MacCarthys Vägen och det är en jämförelse jag ställer upp på. Skillnaden är att Bell är mer lättläst, det är inte svårt att förstå vad som hänt och vad som händer.

I dödsskuggans land är en fantastisk bok som borde kunna nå långt utanför fantasykretsar. Spänningslitteratur om människors utsatthet i en havererad värld borde kunna få en riktigt bred publik. Själv vill jag väldigt gärna läsa uppföljaren Exit Kingdom, som egentligen är en prequel. Den finns inte i svensk översättning men jag är fullt villig att läsa på engelska, bara jag får tag i den.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Reapers are the Angels
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: MIX förlag
Utgiven: 2012
ISBN: 9789186845247
Sidantal: 253

Den tryckta upplagan har utgått ur handeln men e-boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Elena Ferrante: Min fantastiska väninna & Hennes nya namn

Bilderna är lånade från Norstedts

När de två första böckerna i Ferrantes Neapelkvartett kom i pocket tyckte jag att det var på tiden att jag läste dem. Annars brukar jag vara försiktig med att läsa böcker som blir så höjda till skyarna av så många. Och så här med facit i hand konstaterar jag att böckerna inte var slöseri med lästid men inte heller den svindlande läsupplevelse många andra tycks ha haft.

Min fantastiska väninna lämnar mig faktiskt rätt oberörd. Ferrantes skildring är intressant eftersom den utspelas på för mig okänd mark. Romanerna jag läst om 1900-talets Italien kan räknas på ena handens fingrar och den enda som gjort bestående intryck är Silvia Avallones Stål (övriga var deckare, urtråkiga). Och jämfört med Stål är Min fantastiska väninna blek. Intressant men blek.

Uppföljaren Hennes nya namn engagerar mer. Ferrante lyckas förmedla den komplicerade vänskapen mellan de bägge flickorna, Elenas tonårsosäkerhet, hennes växande medvetenhet om att hon kommer från fel klass och så vidare. Och alla de där gapiga, potentiellt våldsamma pojkarna och männen som omger dem och som jag känner för att klippa till. Det är riktigt bra.

Och i rättvisans namn ska nämnas att nästan alla flickor och kvinnor också är gapiga och potentiellt våldsamma. Det skriks en hel del. Jag undrar hur mycket som är Ferrantes fördomar om de lägre klasserna.

Vad gäller tidsskildringen så kan vi väl säga att det inte är Ferrantes bästa gren. Böckerna utspelas på mitten av 1900-talet men om hon slängt in några mobiltelefoner och en laptop hade det lika gärna kunnat handla om 2000-talet. Kanske orkade Ferrante inte göra någon research, kanske har hon bara dålig fantasi, men särskilt kul är det inte.

En blandad läsupplevelse alltså men ganska positiv ändå. Och eftersom jag är nyfiken på hur det går för Elena och Lila kommer jag att läsa de två andra böckerna.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: L’amica geniale
Svensk titel: Min fantastiska väninna
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789113073347
Sidantal: 335

Boken finns på Adlibris och Bokus

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Storia del nuovo cognome
Svensk titel: Hennes nya namn
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789113079325
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus

Dolores Redondo: Den osynlige väktaren

Bilden är lånad från Pocketförlaget

Dolores Redondos debutdeckare Den osynlige väktaren är ett hopkok av av folktro, Quantico-teorier om seriemördare och riktigt usla familjerelationer. En skickligare författare (tänk: Sharon Bolton, tänk: Stephen King) hade kunnat komma undan med det. Redondo är inte skicklig nog, i alla fall inte ännu. Hon balanserar farligt nära gränsen till det fåniga och ibland slår det över. Dessutom är kvinnosynen rena 1950-talet, en kvinna som inte fått barn kan aldrig känna sig som en hel människa och annat i den stilen.

Fast det går inte att komma ifrån att boken emellanåt är riktigt läskig. Och det är ju bra. Och det är ju trots allt Redondos första bok. Det finns många bra författare som börjat lite tvekande.

Jag ger nog Redondo en chans till, om tillfälle ges.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: El guardián invisible
Översättning: Manni Kössler
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789175792446
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Michel Houellebecq: Underkastelsen

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Hela tiden när jag läser Michel Houellebecqs så kallade dystopi Underkastelse är jag tvärarg. Så arg att jag varken vet ut eller in – ska jag kasta boken i golvet eller ska jag ilsket läsa vidare för att se om jag kan lära mig något av denna styggelse till historia?

Underkastelse är en förment mångbottnad idéroman kring ett framtida scenario. Den konventionella franska politiken går samman med den det nya partiet Muslimska brödraskapet i kampen mot Nationella fronten som växt sig allt starkare i ett segregerat och splittrat Frankrike. Ett Frankrike som på bägge flanker ropar på gammaldags patriarkal ordning och totalitär reda. När det Muslimska brödraskapet väl är vid makten införs sharialagar i Frankrike.

Hela processen skildras genom ögonen på en desillusionerad medelålders litteraturlärare vid Sorbonne. En man som flyr sitt livs (=det västerländska manligas?) tomhet och tristess genom dricka vin, porrsurfa och tvångsmässigt sexmissbruka unga studentskor.

Michel Houellebecq är en klart begåvad ordtjusare. Men han är så sexistisk i både andemening och formuleringskonst att jag får andnöd.

Lägg därtill en krypande islamfobi, förklädd i arrogant elegant fransk intellektuell miljö och min känsla av mångbottnad idéroman krymper till en bärande idé: den sexistiska patriarkala maktens överhöghet.

Kort sagt: Francois (som jag misstänker är Michel H själv) är en åldrande man som inte kan få erektion vid åsynen av en jämlik kvinna med en livserfaren rynka eller två. Hans hela liv och mening kanaliseras till att få ligga. Att få ligga med unga flickor. Och för det säljer han ut sin själ och underkastar sig den islamiska doktrinen. Starkare än så är han inte, och inte heller demokratin som vi känner den.

En mer välvilligt inställd människa än jag kanske skulle kunna säga att han pekar ut den patriarkala mannens livsnöd, en andefattighet som tar död på själen och livets mening. Och han pekar på hur skör demokratin och arbetet för jämlikhet och jämställdhet faktiskt är västvärldens politiska system. Men på vilken sida står Michel Houellebecq själv? År han en neutral observatör eller väljer han den patriarkala ordningen?

Och är det ens en bra bok? Jag vet varken ut eller in, åtminstone inte just nu. Jag kan inte sätta något betyg på Underkastelse.

Originaltitel: Soumission
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juli 2016
ISBN: 9789174295368
Sidantal: 272 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elena Ferrante: Det förlorade barnet

Bilden är lånad av Norstedts

När jag läste första boken i Elena Ferrantes svit om Neapel, Italien, Lila och Elena, kärlek, otrohet, vänskap, svek, våld, klasskamp mot en bakgrund av vår tids politiska historia – då fylldes jag av en läslust som påminde om fornstora dagars läsupplevelser. När jag som ung klev in i bokens värld och levde där fullt ut och alldeles på riktigt. Så har det inte känts på mången år. Men så kom denna bok i fyra delar om livet och allt som däri kan rymmas.

Jag har levt och blandats upp med Elena och Lila genom deras barndom, ungdom, medelålder och åldrandet. Känt igen mig – och ibland inte förstått. Skrattat och ryst. Levt och våndats.

Det var med lite blandade känslor jag började läsa den fjärde och sista delen, Det förlorade barnet. Det gick lite trögt i början och en ilning av besvikelse fyllde  mig, skulle det bli ett pladask i stället för … ja, vad jag nu ville det skulle bli.

Men det dröjde inte länge innan jag återigen fördes till Neapel och till Elena och Lila. Dessa kvinnor i sin symbiotiska vänskap, så fylld av konkurrens, längtan, svek, återseende, ständigt levande och närvarande. Den sista boken börjar när Lila och Elena nått mogen ålder och lever olika liv i olika städer. Men livet vill att de åter skall leva med varandra i sina barndomskvarter, nu som hårt arbetande mödrar i ett Italien som går under av moralisk kollaps och där cynismen breder ut sig.

Elena, denna begåvade feministiska författare som ständigt tvivlar på sig själv, men som inom den kontext samhället tillåter når framgång. Dock inte privat, som mor och livskamrat. Och Lila, denna vansinniga varelse som förför, dompterar och manipulerar sin omgivning till hänförelse och hat. En särartsbegåvning som aldrig orkar hela vägen fram.

Deras liv, drömmar och vänskap ligger alltid i skuggan av det patriarkala klassamhället och kan därför aldrig riktigt blomma ut. Suck.

Jag skulle kunna skriva en kortare roman om denna Neapelsvit ur många perspektiv, men avstår, åtminstone här på Kulturnästet. Lyckliga du som ännu har detta läsäventyr på 1700 sidor framför dig!

Hur den slutar? Det vill jag inte säga – mer än att det är som det är….  Och att magin består!

Tack Elena Ferrante!

Betyg 5

Originaltitel: Storia della bambina perduta
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Nordstedts
Utgiven: juni 2017
ISBN: 9789113076263
Sidantal: 480 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Thommie Bayer: Fallers stora kärlek

Bilden är lånad av Bokförlaget Thorén Lindskog

Jag är sedan drygt 15 år med i en bokcirkel. Till träffen i maj skulle vi läsa Fallers stora kärlek, en tunn skrift av Thommie Bayer. Jag hade inte hunnit läsa boken till vår träff utan lovade dyrt och heligt att göra så nu i sommar. Tanterna i bokcirkeln var nämligen lyriska över detta lilla mästerverk. De sade att det var en speciell resa, en roadmovie i bokform, genom Tysklands universitetsstäder och ett samtal mellan två mycket olika män som utvecklar en slags vänskap.

Jag läste boken på en dag. Få sidor, stora bokstäver och flyt i orden gör den lättläst.

Till en början slog den an en ton jag fann angenäm. Alexander  är en man i trettioårsåldern vars stora passion är litteraturen och som har ett bokantikvariat i Köln. Dagarna flyter långsamt fram, oftast i ensamhet då Alexander är en man som har svårt att vara nära. Han lever genom sina böcker. En dag kommer Maurius Fuller till antikvariatet och erbjuder Alexander att köpa hans bibliotek med dyrbara förstautgåvor. Priset är högt och Alexander tvekar varpå Fuller erbjuder honom ett frikostigt betalt jobb som chaufför i två veckor. Och så börjar resan.

I en mörkgrön Jaguar kör Alexander Fuller till olika universitetsstäder medan de för bildade samtal. Olikheterna dem emellan blir allt tydligare. Det enda de har gemensamt är deras syn på kvinnor, som objektifieras och romantiseras. Kvinnosynen är lika endimensionell som James Bonds, om än iklädd litterär dräkt.

Jag blir så trött på objektifieringen av kvinnor, hur snyggt paketerade den än är. Jag undrar vad läsaren upplevt om det var muslimer, svarta eller bögar som kallats ”konstiga djur”.

Thommie Bayer är en begåvad och flyhänt skribent. Orden flyter fram och tonen är som sagt angenämt välbekant, om än med ett unket inslag. Boken är definitivt läsvärd, inte minst för resan genom ett för mig ganska okänt Tyskland. Och en del samtal om litteratur och konst kan ge uppslag till nya läsupplevelser. Men klokare blev jag inte, bara lite trött över hur långt det är kvar innan vi är jämlika.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fallers Grosse Liebe
Översättning: Jörn Lindskog
Förlag: Bokförlaget Thorén Lindskog
Utgiven: maj 2015
ISBN: 9789186905316
Sidantal: 185

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Tematrio – Flickor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om flickor. Här är min trio.

Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan utspelas i Stockholm på 1880-talet. I centrum för berättelsen står Signe, som växt upp på barnhem och nu försöker försörja sig själv. Men att få en bra plats är svårt och för en del flickor blir prostitution det enda alternativet. Välskrivet, spännande och engagerande om flickors och unga kvinnors utsatthet i en tid då prostitutionen var reglerad och flickorna och kvinnorna tvingades till regelbundna läkarundersökningar. Syftet med läkarundersökningarna var att säkerställa att männen inte skulle bli smittade av sjukdomar. För det var männen som skulle skyddas, inte de utsatta flickorna och kvinnorna.

I Foxfire – confessions of a girl gang av Joyce Carol Oates tas läsaren till 1950-talets Amerika. Unga flickor ledsnar på sunkig kvinnosyn och könsförtryck och slår tillbaka. Intelligent och infernaliskt och drabbande, JCO när hon är som bäst.

I Margaret Atwoods roman Kattöga återvänder en konstnär till sin barndomsstad Toronto. Och hon tänker tillbaka och minns den utsatta flicka hon en gång var. Otäck berättelse om barns grymhet – och om att som vuxen gå vidare.

Peter Robinson: Själens dunkla rum

 ”Se bara på de ensligt belägna gårdarna, omgivna av sina egna små jordplättar, oftast befolkade av fattiga, okunniga människor som inte vet särskilt mycket om lagen. Tänk på alla djävulska och grymma dåd, den dolda ondska, som kan pågå där år ut och år in, utan att någon märker det.”

Citatet är från Sir Arthur Conan Doyle The Copper Beeches.

Bilden är lånad från Månpocket
På långfredagens kväll började jag läsa årets påskekrim, Själens dunkla rum av Peter Robinson, en gammal favoritförfattare inom britcrime.

Boken utspelar sig i North Yorkshire, bland hedarna och gårdarna och fåruppfödarna, långt ifrån staden. Den är en berättelse om människors sjaskighet, om sorg, skuld och hur drömmar försvinner ur livet och skapar en grogrund för dunkla rum.

En traktor rapporteras in stulen, en ung man försvinner, en husvagn brinner upp. Små händelser som knyts samman i denna berättelse om kommissarie Alan Banks och hans team på Eastvalepolisen. Effektivt berättat och med stigande spänning, som gjorde att jag läste ut boken redan på påskaftons morgon.

Kommissarie Banks intar en mindre roll i den här berättelsen. I stället får jag följa de kvinnliga poliserna Annie Cabbott och Winsome Jackman i deras dagliga arbete. Det känns bra och är mer utvecklande för både karaktärer och historien. Banks grabbiga sexism och tafatthet med kvinnor är påfrestande i längden. Han står liksom och stampar i sin brist på manlighet. Han är ofta ihop med unga attraktiva kvinnor och det känns märkligt att vackra 25-åringar ständigt faller för denne dystre medelinkomsttagare, snart 50 år och gift med arbetet. Det är en manlig fåfänglig blick som blir tröttsam för mig som kvinna. Dessutom vill jag ju se mina återkommande  bokpersonligheter att växa och komma vidare i livet.

Men kanske är det förklaringen till den dysterhet som alltid inramar Robinsons böcker, att få människor faktiskt växer vidare. Därav sorgen och avsaknaden av drömmar som skapar ett galleri av små grå människor som begår brott och som löser brott. De hör samman på något vis.

Som deckare så här i påsktider är Själens dunkla rum smaskig! En riktig påskekrim att njuta av till påskägget. Peter Robinson är en god, driven berättare och han får mig att vilja åka till Yorkshire och se alla dessa nyanser av grått.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Abattoir Blues
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789175035864
Sidantal: 388

Boken finns på Adlibris och Bokus.