Thommie Bayer: Fallers stora kärlek

Bilden är lånad av Bokförlaget Thorén Lindskog

Jag är sedan drygt 15 år med i en bokcirkel. Till träffen i maj skulle vi läsa Fallers stora kärlek, en tunn skrift av Thommie Bayer. Jag hade inte hunnit läsa boken till vår träff utan lovade dyrt och heligt att göra så nu i sommar. Tanterna i bokcirkeln var nämligen lyriska över detta lilla mästerverk. De sade att det var en speciell resa, en roadmovie i bokform, genom Tysklands universitetsstäder och ett samtal mellan två mycket olika män som utvecklar en slags vänskap.

Jag läste boken på en dag. Få sidor, stora bokstäver och flyt i orden gör den lättläst.

Till en början slog den an en ton jag fann angenäm. Alexander  är en man i trettioårsåldern vars stora passion är litteraturen och som har ett bokantikvariat i Köln. Dagarna flyter långsamt fram, oftast i ensamhet då Alexander är en man som har svårt att vara nära. Han lever genom sina böcker. En dag kommer Maurius Fuller till antikvariatet och erbjuder Alexander att köpa hans bibliotek med dyrbara förstautgåvor. Priset är högt och Alexander tvekar varpå Fuller erbjuder honom ett frikostigt betalt jobb som chaufför i två veckor. Och så börjar resan.

I en mörkgrön Jaguar kör Alexander Fuller till olika universitetsstäder medan de för bildade samtal. Olikheterna dem emellan blir allt tydligare. Det enda de har gemensamt är deras syn på kvinnor, som objektifieras och romantiseras. Kvinnosynen är lika endimensionell som James Bonds, om än iklädd litterär dräkt.

Jag blir så trött på objektifieringen av kvinnor, hur snyggt paketerade den än är. Jag undrar vad läsaren upplevt om det var muslimer, svarta eller bögar som kallats ”konstiga djur”.

Thommie Bayer är en begåvad och flyhänt skribent. Orden flyter fram och tonen är som sagt angenämt välbekant, om än med ett unket inslag. Boken är definitivt läsvärd, inte minst för resan genom ett för mig ganska okänt Tyskland. Och en del samtal om litteratur och konst kan ge uppslag till nya läsupplevelser. Men klokare blev jag inte, bara lite trött över hur långt det är kvar innan vi är jämlika.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fallers Grosse Liebe
Översättning: Jörn Lindskog
Förlag: Bokförlaget Thorén Lindskog
Utgiven: maj 2015
ISBN: 9789186905316
Sidantal: 185

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Tematrio – Flickor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om flickor. Här är min trio.

Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan utspelas i Stockholm på 1880-talet. I centrum för berättelsen står Signe, som växt upp på barnhem och nu försöker försörja sig själv. Men att få en bra plats är svårt och för en del flickor blir prostitution det enda alternativet. Välskrivet, spännande och engagerande om flickors och unga kvinnors utsatthet i en tid då prostitutionen var reglerad och flickorna och kvinnorna tvingades till regelbundna läkarundersökningar. Syftet med läkarundersökningarna var att säkerställa att männen inte skulle bli smittade av sjukdomar. För det var männen som skulle skyddas, inte de utsatta flickorna och kvinnorna.

I Foxfire – confessions of a girl gang av Joyce Carol Oates tas läsaren till 1950-talets Amerika. Unga flickor ledsnar på sunkig kvinnosyn och könsförtryck och slår tillbaka. Intelligent och infernaliskt och drabbande, JCO när hon är som bäst.

I Margaret Atwoods roman Kattöga återvänder en konstnär till sin barndomsstad Toronto. Och hon tänker tillbaka och minns den utsatta flicka hon en gång var. Otäck berättelse om barns grymhet – och om att som vuxen gå vidare.

Peter Robinson: Själens dunkla rum

 ”Se bara på de ensligt belägna gårdarna, omgivna av sina egna små jordplättar, oftast befolkade av fattiga, okunniga människor som inte vet särskilt mycket om lagen. Tänk på alla djävulska och grymma dåd, den dolda ondska, som kan pågå där år ut och år in, utan att någon märker det.”

Citatet är från Sir Arthur Conan Doyle The Copper Beeches.

Bilden är lånad från Månpocket
På långfredagens kväll började jag läsa årets påskekrim, Själens dunkla rum av Peter Robinson, en gammal favoritförfattare inom britcrime.

Boken utspelar sig i North Yorkshire, bland hedarna och gårdarna och fåruppfödarna, långt ifrån staden. Den är en berättelse om människors sjaskighet, om sorg, skuld och hur drömmar försvinner ur livet och skapar en grogrund för dunkla rum.

En traktor rapporteras in stulen, en ung man försvinner, en husvagn brinner upp. Små händelser som knyts samman i denna berättelse om kommissarie Alan Banks och hans team på Eastvalepolisen. Effektivt berättat och med stigande spänning, som gjorde att jag läste ut boken redan på påskaftons morgon.

Kommissarie Banks intar en mindre roll i den här berättelsen. I stället får jag följa de kvinnliga poliserna Annie Cabbott och Winsome Jackman i deras dagliga arbete. Det känns bra och är mer utvecklande för både karaktärer och historien. Banks grabbiga sexism och tafatthet med kvinnor är påfrestande i längden. Han står liksom och stampar i sin brist på manlighet. Han är ofta ihop med unga attraktiva kvinnor och det känns märkligt att vackra 25-åringar ständigt faller för denne dystre medelinkomsttagare, snart 50 år och gift med arbetet. Det är en manlig fåfänglig blick som blir tröttsam för mig som kvinna. Dessutom vill jag ju se mina återkommande  bokpersonligheter att växa och komma vidare i livet.

Men kanske är det förklaringen till den dysterhet som alltid inramar Robinsons böcker, att få människor faktiskt växer vidare. Därav sorgen och avsaknaden av drömmar som skapar ett galleri av små grå människor som begår brott och som löser brott. De hör samman på något vis.

Som deckare så här i påsktider är Själens dunkla rum smaskig! En riktig påskekrim att njuta av till påskägget. Peter Robinson är en god, driven berättare och han får mig att vilja åka till Yorkshire och se alla dessa nyanser av grått.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Abattoir Blues
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789175035864
Sidantal: 388

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Susan Faludi: Mörkrummet

Bilden är lånad av Leopard Förlag

2004 fick journalisten och författaren Susan Faludi ett samtal från sin far där han berättade att han bytt kön. Genom åren hade denne man bytt namn, nationalitet och religion. Och nu som 80-åring även kön. Från Steven till Stefanie. En gång hade han hetat Istavan. En människa med många namn som Susan aldrig egentligen känt eller ens tyckt om. Barndomen präglades av faderns patriarkaliska övergrepp på familjen.

Denne machoman med våldet och hotet som sin följeslagare ville nu byta sida. Och han ville att Susan, hans dotter skulle berätta hans historia. Men det visade sig vara svårt att skriva om en människa vars liv präglats av lögner och halvsanningar.

Susan fader föddes i Ungern i en högborgerlig judisk familj. En sargad olycklig familj omgiven av makt och lyx men som splittrades under andra världskriget och aldrig mer hämtade sig.

Susan försöker förstå sin far genom släktforskning, genom ett Ungern och Europa då och som nu, genom fascistiska paroller och nationalistiska gränsdragningar. Genom att söka sin identitet och förträngda judiska rötter. Genom könsroller och livstider. Susan Faludis skrivande har präglats av feminismen, av att söka upp de hatiska männen, de våldsamma männen. Som hennes far. Hennes far som nu gestaltar en kvinna som hämtad från de patriarkala högermännens polariserade syn på kvinnlighet. Stefani vinglar runt i paljetter på höga klackar och letar sin kvinnliga identitet genom den pornografiska sexualiteten, samtidigt som hon fortsätter styra sin omgivning med järnhand.

Mörkrummet är en fascinerande berättelse om kön och sökandet efter identitet. Om vår tids historia. Som just nu håller på att upprepa sig. Om Ungerns historia så fylld av jämmer och högmod. Om judarnas uppgång och fall i Östeuropa.

Många tankar och känslor virvlar inom mig både när jag läser boken och så här några dagar senare. De skulle behöva en massa ord  till för reda ut, så jag avstår här och nu. Detta är en bok värdig en bokcirkel på jakt efter sin egen historia och  förståelse. Här finns mycket mycket att fundera och samtala om… Hur blev jag jag? Och när?

Originaltitel: In the Darkroom
Översättning: Emeli André
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789173437097
Sidantal: 367

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Det måste bli en säsong till!

Då och då snubblar man över TV-serier som är sådär extra minnesvärda. Det kan vara handlingen, men lika ofta karaktärer som man fäster sig vid eller en miljö som de utspelar sig i.

Inte sällan kommer dessa TV-serier från Storbritannien eller Danmark. Där kan de göra TV.

Jag vill ge några exempel från mitt eget minne – då är det de som först dyker upp till ytan på ”hårddisken”. Utan inbördes ordning!

Herrskap och tjänstefolk – från 1970-talet, om över- och underklass i London i början av 1900-talet. Mest bestående karaktär: Husan Rose, spelad av Jean Marsh, som också skrev serien.

Matador – dansk serie inspelad på sent 1970-tidigt 1980-tal, utspelar sig från 1929 till 1947. Många starka karaktärer som inte behåller sin ”typ” serien igenom, utan förändras av händelser de möter. Skickligt! Titta särskilt på figurerna Mads Skjaern och Maude Varnaes! I denna serie lade jag först märke till Ghita Nörby i en stark kvinnoroll.

Arvingarna – även denna brittisk från 1970-talet. Ett engelsk åkeriföretag som ärvs av några bröder, deras dominanta mamma är en person man minns! Stående replik: Would you like a drink?

Familjen Ashton – brittisk 1970-tal återigen, och vad vore TV-serierna utan andra världskriget? Denna serie påminner lite om Matador ovan, eftersom en del av de olika personerna tvingas ta tag i situationer som uppstår och visar upp nya sidor. Stående replik: I’ll put the kettle on!

Mordkommissionen – dansk kriminalserie från senaste sekelskiftet. Utspelar sig i ”nutid” och känns mycket modern både i handling och rollbesättning, många starka kvinnor. Vissa knepiga gåtor löses mer på intuition än fakta.

Morden i Midsumer – brittisk serie, även den från senaste sekelskiftet men betydligt mer jovialisk än Mordkommissionen. En riktig långkörare som utspelas i ett England där tiden tycks stå stilla. Morden inträffar bland rävjakter, konstutställningar, lantliga marknader och basarer och miljön är små byar med hus invävda i klematis och murgröna. Fler och fler mord/avsnitt och mycket fantasifullt genomförda!

Badhotellet – den senaste i raden danska serier i ”mys-pys”-genren. Den sändes första gången i Sverige under våren 2014 och utspelar sig under några somrar i mellankrigstiden. Lite av herrskap och tjänstefolk, men även Matador. Här är det Fie man fäster sig mest vid, men det finns fler starka porträtt av både kvinnor och män. Detta var den senaste TV-serien som fick mig att spontant utbrista i rubriken ovan, så fort eftertexterna började rulla då sista avsnittet gick i veckan. Och si! Det blir en säsong som kommer 2018! Hurra!

Här kan man hålla på länge. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips om dina favoriter! Rätt som det är finns de på Netflix eller någon annan modern kanal för nostalgitittande.

 

 

Jonas Moström: Himlen är alltid högre

Ett recensionsexemplar från Bokmässan i Göteborg 2016.

Detta är första delen i Jonas Moströms serie om Nathalie Svensson. Nathalie är en medelålders, nyseparerad kvinna i karriären. Hon lever till vardags i Uppsala med sina barn, men har efter separationen skaffat en övernattningslägenhet i Stockholm. Där tillbringar hon sina barnfria helger med nöjen och uteliv.

Bokens handling inleds med att Nathalie får ny kontakt med ett tidigare ”one night stand”, en firad skådespelare, men när hon kommer till den avtalade mötesplatsen blir hon vittne till att han mördas. Inte nog med det, det sker på samma sätt som en tidigare pojkvän till henne mördats tio år tidigare.

Behöver jag skriva att detta är en ruggig historia? Den berättas dessutom parallellt, några dagar i april 2014 och motsvarande samma period 2004, så man tydligt ser likheterna och utvecklingen hos Nathalie.

Det händer mycket i den här boken. Den är välskriven, och man dras med i handlingen, trots att det är lite svårt att tro på personen Nathalie (hur har hon råd att ha en lägenhet i Stockholm och leva som hon gör?). Idén att låta en medelålders kvinna stå i rampljuset är ändå lovvärd.

De följande delarna i serien om Nathalie Svensson heter Dominodöden, Midnattsflickor och Trogen intill döden. Jag har inte läst dem, och jag tror jag låter det förbli så. Det är lite för mycket action för mig.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789175790572
Sidantal: 297 s.

Boken finns att köpa på Bokus och Adlibris

 

Therese Bohman: Den andra kvinnan

Här är ännu en bok som jag fick som recensionsexemplar på bokmässan i Göteborg i höstas.

För mig har den ytterligare en dimension eftersom jag träffat Therese Bohman i min yrkesroll som programansvarig på Skövde Stadsbibliotek, där hon var på författarbesök. Vid det tillfället var just den här boken aktuell, vilket gör det lite speciellt att få möjlighet att läsa den nu.

Bokens jag är en person långt ner på samhällsstegen, men hon har högtflygande drömmar om ett annat liv. Hon jobbar i köket på ett sjukhus – en miljö som känns så verklig att man nästan känner dofterna. Då Therese berättade om boken berättade hon att hon själv jobbat på ett liknande ställe och därför har dessa inside-bilder av hur det är.

Huvudpersonen nämns aldrig vid namn eftersom det hela tiden är hon som är ”jag”. Hon tycks ha en ganska svag jag-bild och har flera personer som hon beundrar och vill vara med. Hennes arbetskamrater är inte mycket värda, det är läkarna hon fantiserar om, och särskilt en av dem.

Med beräkning och på ett utstuderat sätt – det är nästan som att hon bestämmer sig för att kolla om det går – lyckas hon bli hans hemliga älskarinna. Hon verkar inte så känslomässigt engagerad, utan tycks genomföra detta som ett experiment, i studiesyfte. Det kan bara sluta på ett sätt, men hur det går dit skall jag inte avslöja.

Boken är välskriven och väl värd att läsa, även om jag har svårt att känna igen mig i den här personlighetstypen.

Betyg: 3,5

Förlag: Norstedts
Utgiven: juli 2015
ISBN: 9789113068800
Sidantal: 201 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

 

Scott & Bailey (2011)

Missade du första säsongen av britcrimeserien Scott & Bailey när den gick på SVT så lägg namnet på minnet, för tyvärr låg avsnitten på Play bara en vecka efter sändning. Tråkigt! Men detta var första säsongen av fem så Scott och Bailey lär komma igen – och då får du inte missa dem.

Scott & Bailey handlar om Rachel Bailey och Janet Scott som arbetar som mordutredare vid den fiktiva Manchester Metropolitan. Deras verklighet är långt från de mordiska idyllerna i Kommissarie Lewis och Morden i Midsomer. Deras England är sjaskigt och föga glamoröst. Offer och förövare delar en hård verklighet och det är inte alltid det går att säga vem som är offret och vem som är förövaren. Även poliserna har det lite si och så på det privata planet. Som poliser är de excellenta men mänskliga och emellanåt gör de fatala misstag.

Trots sina olikheter arbetar Scott och Bailey bra ihop och under sin tuffa chef Gill Murray. De tre starka kvinnorna sätter sin prägel på en annars mansdominerad arena.

Susanna Jones som spelar Rachel Bailey är också den som skapade idén till serien tillsammans med Sally Lindsey. Avsnitten skrevs av författaren Sally Wainright. De ville skapa en trovärdig serie där kvinnor var mer än fru, älskarinna eller offer. Och det har det lyckats med!

Se Scott och Bailey när den kommer i repris och hoppas att säsong två kommer snart.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Scott & Bailey
Ursprungsland: England
Säsong: 1
Premiärår: 2011
Längd: 6 avsnitt à 45 minuter

 

 

Elena Ferrante: Den som stannar, den som går

Bilden är lånad från Adlibris

Det är något märkvärdigt med Elena Ferrantes Neapelsvit. Den väcker något inom mig som jag inte känt av på många år. Glupsk läslust. Men också en bok som blandar sig in i mig och flätar samman sig med mitt liv. Precis som de stora böckerna jag läste som ung.

Det blir mer än bara en bra bok. Den bultar av liv.

Den som stannar den som går är tredje boken om Elena och Lila. Jag har tidigare skrivit om de två första på www.pocketblogg.se.

Det är de explosiva 1960- och 70-talen. Kommunism möter fascism i ett Italien som till stora delar lever kvar i en föråldrad tid. Kvinnor ska veta sin plats, under en man, rik som fattig. En bild som uppehålls av kvinnorna själva, här i form av mammor och systrar. Våld förhärligas och förgrovas. Här finns både överklassens rebeller och Camorrans springpojkar och älskarinnor. Lila och Elenas liv och vardag har glidit alltmer isär. Deras val är alltid olika. Elena lever i skuggan av Lilas vålnad och kan inte tro på sig själv och sina val. Hon ser sitt äktenskap med Pietro som glädjelöst och har svårt att finna skrivförmåga. Lila sliter maniskt ut sig på korvfabriken, blir sjuk men samtidigt en symbol för uppror och kraft. Men ännu en gång väljer hon att liera sig med Camorran för nå sina egna mål.

Glappet växer mellan Lila och Elena, vänskapsbandet blir tunt, om det ens existerar. För de har ju alltid rivaliserat om grannpojken Nino, bådas största förälskelse.

Det bildade Florens kontrasterar mot det grova Neapel- men vem är ond och vem är god egentligen? Och har kvinnorna någonsin haft en chans i männens värld – männen som tom skapat myterna om hur jorden och mannen och kvinnan skapades?

Den som stannar den som går är näst sista delen i Neapelkvartetten. Jag väntar hungrigt på sista boken- med bävan. För jag vill inte sluta följa dessa tragiska, starka, blodtörstiga och ytterst levande människor!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Storia di chi fugge e di chi resta
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: december 2016
ISBN: 9789113069760
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Överraskande bra

Lyran längtar efter en överraskande bra bok, en sådan man plockar upp utan större förväntningar och sedan inte vill lägga ifrån sig. I veckans tematrio uppmanar hon oss därför att tipsa om tre böcker som var överraskande bra. Här är min trio.

Jag trodde att Elin Wägners debutroman Norrtullsligan skulle vara tråkig och förlegad. Den skrevs trots allt för över hundra år sedan och jag har aldrig varit förtjust i Wägners politiska filosofi. Men tji fick jag. Wägners skönlitterära förstlingsverk, som handlar om några kontorsflickor som delar lägenhet, är mycket bra, vass och välskriven och levande. Den är också oväntat frispråkig. Jag trodde att 1910-talet var mycket mer hysch-hysch. Jag är grymt pepp på fler romaner av Wägner och det fina är att hon har skrivit åtskilliga.

En annan bok jag hade låga förväntningar på var Nic Pizzolattos thriller Galveston. Pizzolatto är killen som skrev manus till tv-serien True Detective och att skriva manus och att skriva romaner är ju inte samma sak. Dessutom är Matthew McConaughey inte med i boken. Döm om min förvåning när jag insåg att jag verkligen gillade Galveston. Den handlar om en trio sorgliga existenser på flykt undan några våldsamma män och är både actionfylld och lågmält resonerande. Det enda jag inte gillar är att alldeles för mycket avslöjas alldeles för tidigt.

Mitt tredje tips är Ben MacIntyres facklitterära skildring Operation Mincemeat. Den handlar om en helt vettlös plan som under andra världskriget iscensattes av den brittiska underrättelsetjänsten. Författaren är journalist, vilket jag insåg först efter att jag hade köpt boken. Jag är skeptisk mot historisk facklitteratur skriven av journalister, jag har en del dåliga erfarenheter. Men Operation Mincemeat är spännande och medryckande och välskriven; jag sträckläste. Och sedan läste jag ännu en bok av MacIntyre, Double Cross, som handlar om spionerna bakom Dagen D. Den är minst lika bra.