Patrick Modiano: De dunkla butikernas gata

Bilden är lånad från Norstedts

Jag fortsätter min lovsång över Patrick Modianos författarskap. I romanen De dunkla butikernas gata skildrar han, som så många gånger förut, en person på jakt efter sitt förflutna. Den här gången handlar det om Guy som tappade minnet efter en allvarlig olycka många år tidigare och som verkligen inte vet vem han är. När hans chef beslutar sig för att bomma igen sin detektivbyrå och övergå till ett liv som pensionär beslutar sig Guy för att ta reda på sin egen identitet. Sökandet för honom tillbaka till andra världskriget och det ockuperade Frankrike.

De dunkla butikernas gata är stramt och effektivt berättad. Inga poetiska utsmyckningar, inga onödiga utvikningar eller sidospår. Det är den yttre handlingen som beskrivs, författaren levererar inga övertydligheter, mycket försiggår mellan raderna och läsaren får själv dra sina slutsatser. Det är en fördel om man kan åtminstone något om Frankrike under andra världskriget (som att landet invaderades och besegrades och ockuperades av Tredje riket och så där). Berättelsen påminner en hel del om en thriller, med den klart uttalade gåtan och jagandet efter ledtrådar, pusslet som läggs. Och åtminstone jag tycker att boken är spännande som en thriller. Men det är ingen thriller och ska inte läsas som en sådan. Det är en bok om några människor som var unga under kriget och vad som – glimtvis – hände med dem men också om de människor som bokens huvudperson möter under sitt letande efter sitt förflutna.

Det här är något av det absolut bästa jag läst av Patrick Modiano, och han har en väldigt hög lägstanivå. Jag ger fem självklara stjärnor i betyg.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Rue de boutiques obscures
Översättning: Anne-Marie Edéus
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014
ISBN: 9789113067803
Sidantal: 252

De tryckta upplagorna har utgått ur den ordinarie näthandeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller. Eller e-bok.

Léo Malet: 120, rue de la Gare

Bilden är lånad från Ersatz

Jag är väldigt svag för klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers och Raymond Chandler och när jag hittade 120, rue de la Gare i bokhandeln var det givet att jag skulle köpa. Det är den första boken av Léo Malet som ges ut i svensk översättning. Han skrev den under andra världskriget, när Tredje riket stod som starkast och ingen visste hur det skulle sluta. I bokens inledning är det hösten 1941, Frankrike har besegrats i grunden av Tredje riket och bokens huvudperson Nestor Burma och berättarjag är krigsfånge i Tyskland. Före kriget hade han en framgångsrik detektivfirma och de instinkterna finns ju kvar i lägret. Och när han friges och skickas tillbaka till Frankrike tar det ungefär fem minuter innan han dras in i en snårig mordgåta. Just mordgåtan är kanske inte det bästa med boken, snårigt är bara förnamnet. Lite väl långsökt och osannolik är andra uttryck som passar in bra. I det avseendet är Raymond Chandler betydligt mer realistisk. Men i övrigt är 120, rue de la Gare en mycket givande läsupplevelse. Malet kör den hårdkokta stilen med glimten i ögat. Hans hjälte Nestor Burma är intelligent och självsäker och tvekar inte att ta till nävarna, vare sig det behövs eller inte. Men han är inte odräglig eller osympatisk. Och han rör sig i miljöer som är perfekta för genren. Det krigsdrabbade Frankrike levererar helt enkelt stämning och spänning. Malet nämner aldrig det franska nederlaget, nazismen och Gestapo men det finns ju där i bakgrunden, som en dov underton. Det räcker.

Ersatz gör en kulturell välgärning som ger ut 120, rue de la Gare. Jag hoppas verkligen att det kommer fler böcker av Malet på svenska.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: 120, rue de la Gare
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789188913241
Sidantal: 206

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Laestadius Larsson: Kurtisanen

Bilden är lånad från Piratförlaget

Efter ett mellanspel i åren kring sekelskiftet 1900 i romanen Hilma – bra om det inte hade varit för överdosen av nyandlighet – har Anna Laestadius Larsson återvänt till slutet av 1700-talet. Kurtisanen handlar om Beata Charlotta Ekman, en svensk aktris och lyxprostituerad som hann med en hel del innan hon dog endast 31 år gammal. Boken bygger alltså på en verklig person, även om författaren skarvat lite här och där för att få ihop en bättre story. Det är en mycket välskriven roman om flickors och kvinnors utsatthet och hur utseende och förmåga att roa äldre män framstår som bästa karriärvägen. Scenerna med den tonåriga Beata Charlotta och hennes ”sockerpappa”, gubben som kunde ha varit hennes farfarsfar och som köpte hennes kropp och sällskap är direkt smärtsamma att läsa. Och det är ju ingen tröst direkt att sådana saker händer i dag också.

Men det här är ingen eländesskildring av en kvinnas förfall. Laestadius Larsson tecknar en bild av en emellanåt naiv men ändå smart och handlingskraftig person som gjorde det bästa hon kunde, utifrån sina förutsättningar, av det liv hon hamnat i. Hon levde ett mycket spännande liv. Kurtisanen är ett stycke spännande och välskriven kvinnohistoria i samma miljö som trilogin Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Realistisk så det förslår, inget Bellmanromantiserande utan rakt på sak – så här såg livet ut i slutet av 1700-talet, med huvudlöss och pottor som ska tömmas och hela rasket. Det enda jag inte gillar är slutet. Författaren fabulerar fritt när det gäller Beata Charlottas död och jag fattar inte varför. Vill ju inte avslöja för mycket om boken men verklighetens Beata Charlotta påstås ha dött av magnetismbehandling – en vetenskap på modet. Det känns som praktfullt material till en bok och jag undrar ju varför Laestadius Larsson låter en sådan godbit gå förlorad.

För den som efter läsning av Kurtisanen är intresserad av facklitterära skildringar av prostitution i 1700-talets Stockholm kan jag varmt rekommendera Mamsell Bohmans fall av Rebecka Lennartsson.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Piratförlaget
Utgiven: mars 2020
ISBN 9789164206671
Sidantal: 469

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor

Framsidan till pocketutgåvan av Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor. Omslaget föreställer ansiktet av en kvinna samt siluetten av en fågel.
Bilden är lånad från Månpocket

Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor var verkligen inte lätt att ta sig igenom. Det är så svåra ämnen som behandlas. Dysfunktionella familjer, svek och mord, fattigdom och extrem utsatthet. En mörk berättelse, eller snarare sagt tre mörka berättelser med varsin huvudperson, två kvinnor och en man. Anmärkningsvärda människor som inte krossas trots att de borde ha krossats, människor som någonstans finner styrkan att fortsätta. Handlingen rör sig mellan Frankrike – författarens hemland – och Senegal och mellan samhällsklasserna. Skriven med en väldig närvaro, texten är mättad av känslor och undermeningar, lättläst men samtidigt krävande – Ndiaye hör till de där författarna som kan formulera en hel novell i en bisats så det gäller att vara uppmärksam. Förmodligen är det här en bok som bara vinner på att bli omläst, återupptäckt. Men jag är osäker på om jag orkar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Trois femmes puissantes
Översättning: Ragna Essén
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2011
ISBN 9789175030272
Sidantal: 260

Pocketupplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Leïla Slimani: Vaggvisa

Framsidan på pocketupplagan av Leïla Slimanis roman Vaggvisa, bilden på framsidan föreställer ett hus
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Så här i början av oktober börjar det bli dags att kora årets bästa läsupplevelser. Leïla Slimanis thriller Vaggvisa är en given kandidat. Välbeställt par i Paris inser att det här med små barn är rätt ansträngande och skaffar barnflicka och sen går det bara utför. Det här är ju en berättelse som berättats förut både i böcker och på film och boken hade kunnat bli förfärligt tråkig. Det är den inte. Slimani är en alldeles för bra skribent för att bli tråkig. Stilen är stram och mångbottnad, stämningen ödesmättad. Skildringen av den övre medelklassen välmenta klassförakt är nålvass.

Japp, Vaggvisa är en given kandidat till listan över årets bästa läsupplevelser. Snälla någon på Natur & Kultur, ge oss fler böcker av Slimani.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Chanson douce
Översättning: Maria Björkman
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: april 2019
ISBN 9789127160859
Sidantal: 232

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: Straffeftergift

Framsidan till Patrick Modianos roman Straffeftergift
Bilden är lånad från Elisabeth Grate Bokförlag

Straffeftergift är ännu en pärla från Nobelpristagaren Patrick Modiano. Två små bröder passas av vänner till deras mor medan föräldrarna är på resa. Barnen utforskar omgivningarna och får följa med på långa och konstiga utfärder till Paris. Tills den dag då allt tar slut. Långt senare försöker en av bröderna pussla ihop vad som faktiskt hände.

Det här är fulländat. Det finns inget annat ord. Modiano berättar avskalat och fragmentariskt om två barn som hamnar i ett sammanhang de inte förstår. Stilen vemodig, undrande, berättelsen tragisk. Straffeftergift är smärtsamt vacker. Tänker du bara läsa en Nobelpristagare de närmaste 10 åren, välj den här.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Remise de peine
Översättning: Anna Säflund Orstadius
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789186497583
Sidantal: 100

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: Bröllopsresa

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Patrick Modiano är den perfekte Nobelpristagaren. Hans böcker är tunna och jag läser dem i ett nafs. Lite svårtolkade men inte värre än att jag fattar vad allt går ut på och det får mig att känna mig intelligent. Och många av böckerna handlar om andra världskriget men utan alla de gräsliga faktafel som romaner om andra världskriget normalt innehåller.

Romanen Bröllopsresa är allt ovanstående och dessutom knyter den an till min favorit Dora Bruder.

Modiano blir nog inte bättre än så här. Jag drämmer till med en femma i betyg och rekommenderar den till alla som är sugen på en Nobelpristagare. Och när Bröllopsresa är avklarad – gå direkt vidare till Dora Bruder. Och Lilla smycket. Modiano är som sagt en författare en läser i ett nafs.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Voyage de noces
Översättning: Katja Waldén
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 2014
ISBN: 9789100151850
Sidantal: 128

Boken är slut på Adlibris och Bokus. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Tematrio – Udda karaktärer

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som kretsar runt en eller flera lite ovanliga, udda personer. Här är min trio.

I Alex Marwoods deckare Den mörkaste hemligheten finns det gott om udda människor och vissa av dem är mer udda än andra. I centrum för berättelsen står en liten flicka som försvinner och de systrar som blev kvar.  Och så alla vuxna i deras omgivning som vägrar ta vuxenansvar. Välskriven och spännande bladvändare av en författare som bara tycks bli bättre och bättre. Jag längtar så efter nästa Marwood.

Alla i Marina Lewyckas roman En kort berättelse om traktorer på ukrainska är udda – de två systrarna, deras åldrande far (80+ och halvsenil), bombnedslaget som fadern vill gifta sig med (femtio år yngre och med siktet inställt på det ljuva livet i väst). Roligt och sorgligt och skruvat om ukrainska immigranter i England. Och om hur krig och exil kan påverka en hel familj. Hur bra som helst. Och med maxad igenkänningsfaktor för dom av oss som har släkt i det forna Östeuropa.

En doft av apelsin av Joanne Harris handlar om tre syskon och deras högst besynnerliga mor. Att kvinnan är besynnerlig har sina skäl. Ungarna gör allt för att driva kvinnan till vansinne. Bokstavligt talat. Utspelas delvis under andra världskriget. Skarpt och smart och roligt av en av mina favoritförfattare. Allt Harris skriver är inte bra men när hon är bra är hon bland de bästa som jag ser det.

Patrick Modiano: De yttre boulevarderna

Bilden är lånad från Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde boken jag läser av Patrick Modiano och den i mitt tycke bästa. Jag har har tyckt allt jag läst av honom varit mycket bra men det här är något alldeles extra.

Modiano är en Nobelpristagare i min smak. Han skriver kort och koncist och hans böcker är tunna; jag läser ut dem i ett nafs. Han skriver med tuggmotstånd men aldrig med så mycket tuggmotstånd att jag tappar intresset. Jag vill förstå vad det är jag läser och jag förstår Modiano, rätt så bra i alla fall. Och hans berättelser cirklar nästan alltid kring händelser under andra världskriget och den nazistiska ockupationen av Frankrike.

De yttre boulevarderna är allt det där och lite till. Den är ett litet mästerverk, en sammanhållen och mångbottnad berättelse om en son på jakt efter sin far. Den är som sagt något alldeles extra. Jag kan inte annat än älska det.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Les boulevards de ceinture
Översättning: Anne-Marie Edéus
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014
ISBN: 9789113067834
Sidantal: 164

Jag har läst den inbundna upplagan som är slut i den ordinarie handeln. Däremot finns e-boken fortfarande på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Grannar

Det är måndag och dags för ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner som innehåller goda eller mindre goda grannar. Här är min trio trassliga grannrelationer.

I Carin Gerhardsens deckare Falleri Fallera Falleralla mördas människor av orsaker som ligger många år tillbaka i tiden. Grannrelationer har en given plats i boken. Välskrivet och spännande och med en trevlig mordgåta. Men också lite splittrat, det fanns en del irrelevant om vissa polisers privatliv som kunde ha dumpats. Sista boken i Hammarbyserien, vilket känns tomt. Jag hoppas att Gerhardsen ändrar sig och skriver några böcker till.

Granne med döden av Alex Marwood utspelas i ett förfallet hyreshus där alla de boende har sina hemligheter och en av dem har lite mer och otäckare hemligheter än de andra. Smart, roligt och läskigt och mordgåtan är grymt snyggt konstruerad. Varning för bitvis hög äckelfaktor.

Joanne Harris roman Underströmmar utspelas på den lilla franska ön La Devine, som består av de bägge samhällena Houssinière (välmående och framåtblickande) och Les Salants (rejält på dekis). När Mado, som återvänt till ön efter många års bortavaro, beslutar sig för att lyfta upp Les Salants ur dyn, både bildligt och bokstavligt, börjar det hända grejer. Boken är lite av en orgie i ansträngda grannrelationer. För många klichéer om folk som bor på öar och andra gudsförgätna platser men i övrigt riktigt underhållande. Beskrivs som feelgood i baksidestexten men jag vet inte jag.